Vi är inte ensamma Sheri L Dew andra rådgivare i Hjälpföreningens generalpresidentskap Vi har blivit lovade ständig gemenskap med den tredje medlemmen i gudomen och följaktligen privilegiet att få uppenbarelse för våra egna liv. För nästan tre år sedan fick jag ett av de där fruktade morgonsamtalen. Min yngre bror Steve hade fått en svår hjärtattack och dött under natten. På ett ögonblick och utan förvarning hade min mest betrodde vän gått bort. Under dagarna som följde reste många som älskade Steve och hans hustru och barn till deras hem i Colorado. Men det var inte förrän efter begravningen som jag insåg att sju av mina nära vänner hade rest den långa vägen från Salt Lake City för att vara med på begravningsgudstjänsten. Ingen av dem hade någonsin träffat min bror. De hade kommit för att stödja mig. Ni kan föreställa er hur jag kände mig när de ställde sig runt mig och en av dem sade: "Vi ville inte att du skulle vara ensam idag." I ord och handling exemplifierade de en gudomlig princip. Det är inte gott, eller meningen, att någon av oss ska vara ensam. Ensamhetens prövning verkar vara en del av vår jordiska erfarenhet. Men Herren har i sin barmhärtighet ordnat så att vi aldrig behöver möta jordelivets svårigheter på egen hand. Jag funderade på det här nyligen när jag satt kvar till slutet av ett långt möte där talaren verkade inriktad på hur svårt det är att leva efter evangeliet. När mötet var slut kände jag mig nedslagen. Han hade fått det att verka som livstids straffarbete att leva efter evangeliet. Visst kräver vår tro mycket av oss. Men det är inte att leva efter evangeliet som är svårt. Det är livet som är svårt. Vad som är svårt är att få ordning på tillvaron igen när vi har kompromissat med ett förbund eller brutit mot våra värderingar. Evangeliet är det glada budskap som ger oss redskapen att klara av de misstag, sorger och besvikelser som vi kan vänta oss att få uppleva här. Medlemskapet i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga har sina privilegier. Här är några av dem: Vi leds av män som innehar Guds prästadöme, den starkaste och heligaste makten på jorden. Vi är medlemmar i Hjälpföreningen, den enda kvinnoorganisation som grundats av en Guds profet. Och i kväll kommer vi att bli undervisade av en levande profet, president Gordon B Hinckley ­ som är Herrens smorde i denna tid. Jag vittnar om att han är en profet i ordets alla bemärkelser, och att han erhåller uppenbarelser till välsignelse för alla dem som har öron att höra med. Till dessa anmärkningsvärda privilegier lägger vi ännu ett. Nephi lärde: "Om I viljen . . . undfå den Helige Anden, så skall denne visa eder allt vad I skolen göra" (Andra Nephi 32:5). Vilket enastående privilegium och löfte! Lorenzo Snow sade att det är "varje sista dagars heligs storslagna privilegium att få manifestationer av Anden varje dag i livet . . . [så] att vi kan känna igen ljuset och inte ständigt famla i mörkret" (Conference Report, april 1899, 52). Och hans syster Eliza R Snow förklarade: "Tala till de [heliga] om världens dårskaper . . . till döddagar, och det kommer inte att göra något intryck på dem. Men . . . gör det möjligt för dem att få den Helige Anden, så blir det ett säkert beskydd mot påverkan utifrån" (Woman's Exponent, 15 sep 1873, 63). Vi har blivit lovade ständig gemenskap med den tredje medlemmen i gudomen och följaktligen privilegiet att få uppenbarelse för våra egna liv. Vi är inte ensamma! Den Helige Anden vidgar vårt sinne, vårt hjärta och vårt förstånd, hjälper oss att betvinga svagheter och motstå frestelse, inspirerar till ödmjukhet och omvändelse, leder och skyddar oss på ett förunderligt sätt och ger oss visdom, gudomlig uppmuntran, sinnesfrid, en önskan att ändra oss och förmågan att urskilja människofilosofier. Den Helige Anden är Faderns och Sonens sändebud, och han vittnar både om deras underbara närvaro i världen och deras personliga förbindelse med oss. Utan Andens närvaro är det omöjligt att förstå vår egen uppgift eller att känna tillförsikt över att vår kurs i livet är rätt. Ingen jordisk tröst kan efterlikna den som kommer från Hjälparen. President Hinckley sade: "Det finns ingen större välsignelse som vi kan få i livet än . . . den Helige Andens sällskap" (Regionkonferens i Boston, Massachusetts, 22 apr 1995; kursivering tillagd). Men ändå beklagade Brigham Young: "[Vi] kan ha Herrens Ande att . . . vägleda oss . . . Jag är emellertid säker på att vi i detta avseende långtifrån tillvaratar våra förmåner" (Deseret News Semi-Weekly, 3 dec 1867, 2). Är det möjligt att vi ­ i denna skymningsperiod av tidernas fullbordans utdelning, när Satan och hans anhang hemsöker jorden och inspirerar till bedrägeri, missmod och förtvivlan ­ att vi som har fått det kraftigaste motgiftet som finns på jorden, den Helige Andens gåva, inte alltid till fullo tar del av den gåvan? Är vi skyldiga till att bara någorlunda klara oss andligt i stället för att utnyttja den makt och det skydd som finns inom räckhåll? Nöjer vi oss med mycket mindre än vad Herren är villig att ge oss, och väljer vi i grund och botten att klara oss själva i stället för att samarbeta med gudomen? Denna kyrka är en uppenbarelsens kyrka. Vår utmaning är inte att få Herren att tala till oss. Vårt problem är att lyssna till det han säger. Han har lovat: "Du har fått undervisning av min Ande så ofta du begärt det" (L&F 6:14). Det är nödvändigt att vi, systrarna i Hjälpföreningen, lär oss att höra Herrens röst. Ändå oroar jag mig för att vi alltför ofta underlåter att söka Andens ledning. Kanske vi inte vet hur man gör eller inte prioriterat att lära oss det. Eller också är vi så medvetna om våra egna tillkortakommanden att vi inte känner oss värdiga och inte tror, verkligen tror, att Herren kan tala till oss och att vi därför inte söker efter uppenbarelse. Eller också har vi låtit vardagens distraktioner och tempo skymma det som hör Anden till. Vilken tragedi! För den Helige Anden välsignar oss med optimism och visdom under tider av prövningar som vi helt enkelt inte kan klara av på egen hand. Inte att undra på att ett av motståndarens främsta knep för att vilseleda rättfärdiga kvinnor i kyrkan är stress ­ att få oss så upptagna av vardagens bestyr att vi hindras från att fördjupa oss i Jesu Kristi evangelium. Systrar, vi har inte råd att inte söka det som hör Anden till! Det är för mycket som står på spel! Alltför många människor är beroende av oss som mödrar, som systrar, ledare och vänner. En kvinna som leds av Herren vet vart hon ska vända sig för att få svar och frid. Hon kan fatta svåra beslut och möta problem med tillit eftersom hon följer maningar från Anden, och råd och uppmaningar från ledare som också är vägledda av Anden. Vårt ansvar är därför att lära oss att höra Herrens röst. En dag medan jag läste om hur Herren lärde Nephi hur han skulle bygga en båt, kom jag på mig med att tänka: Men hur förstod Nephi så klart vad Herren sade till honom? Den frågan fick mig att börja söka i skrifterna efter varje tecken på direkt kommunikation mellan Gud och människa som jag kunde hitta. Vid varje exempel satte jag ett litet rött x i kanten på skrifterna. Nu, många år senare, är mina skrifter fulla med små röda x, som alla visar att Gud verkligen talar med sitt folk. Jag har själv erfarit det här. Jag minns en gång när en personlig besvikelse gjorde att jag kände mig ytterligt ensam. En dag när jag sökte i skrifterna efter tröst fick jag en känsla av att jag behövde koncentrera mig på en särskild vers. Den versen ledde mig vidare till hundratals andra under vad som blev en period av intensivt sökande. Men det var inte förrän tre år senare som ett annat skriftställe lyste mot mig ur skrifterna som i eldskrift. Det var först då jag välsignades med att förstå vad Herren hade försökt lära mig om försoningen och dess förmåga att lätta våra bördor. Några av de tydligaste maningar jag någonsin fått har kommit medan jag har varit försjunken i skrifterna. De är en uppenbarelsekanal. De lär oss Andens språk. Vår förmåga att höra andligt hör ihop med vår villighet att arbeta på det. President Hinckley har ofta sagt att det enda sättet han vet att få något gjort är att gå ner på knä och vädja om hjälp och sedan resa sig upp och arbeta. Denna kombination av tro och hårt arbete är den fulländade studieplanen för hur man lär sig Andens språk. Frälsaren lärde: "Saliga äro alla de som hungra och törsta efter rättfärdighet, ty de skola bliva fyllda med den Helige Anden" (Tredje Nephi 12:6; kursivering tillagd). Att hungra och törsta är helt enkelt detsamma som andligt arbete. Att tillbe Gud i templet, att omvända sig för att ständigt bli renare, att förlåta och söka förlåtelse samt att fasta och be uppriktigt ­ allt detta ökar vår mottaglighet för Anden. Andligt arbete fungerar och är nyckeln till att höra Herrens röst. Äldste Bruce R McConkie sade: "Det finns inget pris som är för högt . . . inget offer för stort, om vi därigenom . . . åtnjuter den Helige Andens gåva" (A New Witness for the Articles of Faith, [1984], 253). Vad är vi villiga att göra, vilka svagheter och vilken eftergivenhet avstår vi från, för att den Helige Andens ständiga sällskap ska vara vårt personliga skydd och vår vägledning? Det är en fråga som är värd att ställa sig, för det ska vi ha klart för oss: Motståndaren gläder sig över att skilja oss, denna kyrkas systrar, från Anden. För han vet hur viktigt vårt inflytande och vår närvaro är i Guds rike i dessa sista dagar. Var kan världens människor leta för att finna dygdiga och redbara kvinnor ­ kvinnor som är godhetens ledstjärnor eftersom deras ansikten utstrålar Kristi ljus? Bland oss, Hjälpföreningens systrar. Detta är inte en överdrift. Detta är vårt uppdrag. Det finns ingen grupp kvinnor i hela världen som Herren litar mer på än oss ­ kvinnor som kan höra, och som ger akt på, Herrens röst. Herren älskar kvinnorna i denna kyrka! Och han räknar med att kvinnorna i denna kyrka, över hela världen, ska åstadkomma något som bara vi kan. I våras var jag en dag i Sibirien. När jag gick in i en hyrd sal för att möta systrarna där, överväldigades jag av Anden. Jag visste att Herren älskade kvinnorna jag var tillsammans med där ­ våra pionjärsystrar i Ryssland. Jag undrade om det hade känts så att vara tillsammans med Emma och Eliza i Nauvoo. Jag var inte den enda som kände så. När mötet nästan var slut böjde sig syster Efimov, missionspresidentens hustru, mot mig och viskade några av de få engelska ord hon kunde: "Very Holy Ghost" ("Mycket Helige Anden"). Ja, Anden var verkligen mycket stark! Anden kan helt enkelt inte hållas tillbaka bland rättfärdiga kvinnor som gör sitt bästa. Under detta århundrade kommer bara att hållas ett Hjälpföreningsmöte till för kyrkan i hela världen. Herren litade så mycket på oss att han gav oss en plats på scenen under den här viktiga tidsperioden i världens historia. Vi måste stå upp som de kvinnor vi förbereddes att bli under föruttillvarons oerhört långa utbildning. Vi har inte råd att leva under vår värdighet eller söka den Helige Andens gåvor på ett lättvindigt sätt. Men vi kan klara utmaningen. I kväll kan var och en av oss bestämma sig för att ingenting ska stå mellan oss och Herrens ande. Må vi på nytt besluta oss för att tänja oss andligen och att arbeta lite hårdare på att söka himmelsk inspiration till hjälp i våra liv. Det är den Helige Anden som leder oss till Herren, som binder oss till honom och som oåterkalleligt beseglar vårt vittnesbörd om honom. Jag vet att Gud är vår Fader, att Jesus Kristus är vår Återlösare och att de har berett ett sätt för oss att aldrig behöva vara ensamma. Liksom mina vänner var hos mig när jag verkligen behövde det, kan vi låta den Helige Anden stärka och vägleda oss. Må vi av all vår själ söka höra och ge akt på Herrens röst, så att vi kan uträtta det som vi har blivit hitsända att göra. I Jesu Kristi namn. Amen.