Äldste Robert D Hales
i de tolv apostlarnas kvorum
Om vi söker sanningen, utvecklar tro på honom och . . . uppriktigt omvänder oss, får vi en hjärtats andliga förvandling som enbart kommer från vår Frälsare. Våra hjärtan blir helade.
Som många av er vet har jag, sedan vi samlades till förra generalkonferensen i april, fått en tredje hjärtattack och varit tvungen att genomgå en bypassoperation. Tack vare skickliga läkare, omtänksam och kunnig sjukhuspersonal, min hustru Mary som är min tålmodiga, kärleksfulla och trogna vårdare, samt de böner som så många har uppsänt för min skull, har jag välsignats med förnyad hälsa och styrka. Tack för er omtanke och era böner.
Mitt budskap i dag är hur vi kan bidra till själens läkning. Det är ett budskap som leder oss till den store Läkaren, Herren och Frälsaren Jesus Kristus. Det är en plan för att läsa i skrifterna, be, begrunda, omvända sig om nödvändigt och bli botad genom friden och glädjen från hans Ande. Jag skulle vilja berätta om mina tankar då jag gick igenom läkningsprocessen.
När jag låg i sjukhussängen och flera veckor hemma, begränsades min fysiska aktivitet starkt av intensiv smärta som invalidiserade min försvagade kropp, men jag upptäckte glädjen i att frigöra mitt sinne till att begrunda livets mening och evigheten. Eftersom min kalender var helt tom på möten, uppgifter och avtalade tider, kunde jag under några veckor vända uppmärksamheten bort från administrativa uppgifter och mot det som rör evigheten. Herren har sagt: "Låten evighetens allvar vila över edra sinnen" (Läran och förbunden 43:34). Jag märkte att om jag bara uppehöll mig vid min smärta, hindrade det läkningsprocessen. Jag upptäckte att begrundan var en mycket viktig del av läkningsprocessen för både kropp och själ. Smärtan gör oss ödmjuka, vilket gör eftertanken möjlig. Det är en erfarenhet som jag är tacksam för att ha gått igenom.
Jag funderade mycket på syftet med smärta och tänkte på vad jag kunde lära av det jag gick igenom och började förstå lidande lite bättre. Jag lärde mig att fysisk smärta och kroppens läkning efter en stor operation är anmärkningsvärt lik den andliga smärtan och själens läkning i omvändelseprocessen. "Sörjen därför icke för kroppen eller kroppens liv, utan sörjen för själen och själens liv" (Läran och förbunden 101:37).
Jag har kommit att förstå hur meningslöst det är att uppehålla sig vid frågorna varför, tänk om och om bara, som vi troligen inte kommer att få svar på under jordelivet. För att få Herrens tröst måste vi utöva tro. Frågorna: "Varför jag? Varför vår familj? Varför nu?" är vanligtvis frågor utan svar. Dessa frågor minskar vår andlighet och kan förstöra vår tro. Vi måste lägga vår tid och kraft på att bygga upp vår tro genom att vända oss till Herren och be om styrka att övervinna denna världens smärta och prövningar och hålla ut intill änden, så att vi får större insikt.
I Ordspråksboken uppmanas vi att ge akt på livets väg (Ordspråksboken 5:6). När vi begrundar livets väg kan vi välja rättfärdighetens väg och känna Anden leda oss. "Mätten eder med Kristi ord, ty se, Kristi ord skola tillkännagiva för eder allt vad I skolen göra" (Andra Nephi 32:3).
Om vi ska mätta oss med Kristi ord måste vi studera skrifterna och ta till oss hans ord genom att begrunda dem och göra dem till en del av varje tanke och handling.
Precis som studierna av Kristi ord är en viktig del av begrundan, så är också flitig, trofast bön och lyhördhet för Anden viktiga inslag. I en uppenbarelse som gavs till oss genom Joseph Smith har Herren sagt:
"Åter, sannerligen säger jag eder, mina vänner: Jag lämnar dessa ord med eder för att I skolen överväga dem i edra hjärtan tillsammans med budet, att I skolen åkalla mig medan jag är nära.
Hållen eder till mig, så skall jag hålla mig till eder. Söken mig med all iver, så skolen I finna mig. Bedjen så skolen I få, klappen så skall det öppnas för eder" (Läran och förbunden 88:6263).
Begrundan leder våra tankar bort från världens trivialiteter och för oss närmare vår Skapares milda, vägledande hand när vi lyssnar till den Helige Andens milda och stilla röst (se Första Kungaboken 19:12; Första Nephi 17:45; Läran och förbunden 85:6). I Läran och förbunden talade Herren till David Whitmer:
"Ditt sinne har varit mera uppfyllt med jordiska ting än med de ting som tillhöra . . . din skapare . . . Du har icke givit akt på min Ande" (Läran och förbunden 30:2).
Att begrunda det som hör Herren till hans ord, hans lärdomar, hans bud, hans liv, hans kärlek, de gåvor han har gett oss, hans försoning för oss ger oss en oerhörd känsla av tacksamhet för vår Frälsare och för det liv och de välsignelser han gett oss.
De senaste månaderna har jag gjort några speciella erfarenheter tillsammans med familjer som genomgått all den smärta som är förknippad med en familjemedlems fridfulla bortgång. När den som går bort förbereder sig för att lämna jordelivet, erfar familjemedlemmarna frid och villighet att släppa taget om den de älskar. Familjemedlemmarna känner separationens smärta, men tröstas av friden som kommer genom prästadömsvälsignelser, familjeböner och kunskapen om uppståndelsen som försäkrar dem att de kommer att återförenas med den som de älskar i en inte alltför avlägsen framtid. Deras tro och förtröstan på Herren hjälper dem att lägga varför och om bakom sig och känna Herrens andes tröst.
Vår Frälsare känner vårt hjärta. Han känner till smärtan i vårt hjärta. Om vi söker sanningen, utvecklar tro på honom och, om det behövs, uppriktigt omvänder oss, får vi en hjärtats andliga förvandling som enbart kommer från vår Frälsare. Våra hjärtan blir helade.
Omvändelse innefattar att erkänna att vi har gjort fel och att vi behöver omvända oss, bekänna våra synder för rätt prästadömsmyndighet, återställa det som kan återställas och fatta ett beslut att lyda Herren. Omvändelse leder till andlig läkning av själen. I ett tal till sitt folk sade kung Benjamin: "Därför, om en sådan människa icke omvänder sig utan framhärdar och dör som fiende till Gud, uppväcka den gudomliga rättvisans fordringar hennes odödliga själ till ett livligt medvetande om sin egen skuld, som gör, att hon ryggar tillbaka från Herrens åsyn med bröstet fullt av skuldmedvetande, pina och ängslan, vilket är liksom en outsläcklig eld, vars låga flammar uppåt i evigheternas evigheter" (Mosiah 2:38).
Medan jag genomled fysisk smärta tänkte jag också på själens djupare smärta och kval. Jag tänkte på smärtan som vår Frälsare Jesus Kristus genomled, inte bara den intensiva och mycket plågsamma fysiska smärtan när han lyftes upp på korset, utan också den ständiga, plågsamma, ångestfyllda smärta som orsakades av mänsklighetens olydnad.
Kung Benjamin profeterade om Frälsaren: "Han skall utstå frestelser och kroppslig smärta, hunger, törst och trötthet, ja, mera än någon människa kan utstå utan att dö därav, ty se, blod kommer ut ur varje por. Så stort är hans lidande för hans folks ondskas och vederstyggligheters skull" (Mosiah 3:7).
Herrens största och svåraste lidande var inte fysiskt inte rättegången eller hånet, inte pryglet eller bespottelsen. Det var inte ens att bli förrådd av en älskad medbroder eller förkastad av dem han älskade, inte heller själva korsfästelsen. Fastän allt detta inträffade och varje händelse var mycket smärtsam, utstod Frälsaren det största lidandet under försoningen för att hjälpa överträdaren att bli helad:
"Ty se, jag, Gud, har lidit detta för alla, på det att de som omvända sig icke måtte lida,
men om de icke vilja omvända sig, måste de lida som jag.
Detta lidande gjorde, att jag, Gud, den störste av alla, skalv av smärta och blödde ur varje por samt led till både kropp och själ" (Läran och förbunden 19:1618).
Det är intressant att lägga märke till att det, förutom i Jobs bok och på ett fåtal andra ställen, finns väldigt få skriftställen som handlar om fysisk eller jordisk smärta. Den smärta som oftast omtalas i skrifterna är den smärta och det kval som Herren och hans profeter utstod för olydiga själars skull.
Alma den yngre ger ett tydligt exempel i berättelsen om sin omvändelse. Alma hade varit upprorisk, till och med i sådan grad att han och Mosiahs söner gick omkring och "försökte nedriva Guds kyrka" (Alma 36:6). Föreställ er Almas föräldrars smärta och sorg, och än viktigare, vår himmelske Faders och Jesu sorg. De sände slutligen en ängel för att säga till honom: "Även om du själv vill omkomma, så försök dock ej mera att nedriva Guds kyrka" (Alma 36:9). Det var smärtsamt nog att Alma hade valt olydnad, men han fick också andra att göra uppror mot Guds ord.
Alma beskrev sina känslor när han såg och hörde ängeln. Han sade att då han mindes sin upproriskhet och alla sina synder och missgärningar, "led [han] helvetets pina" (Alma 36:13). Almas smärta var mer än enbart fysisk. Han "plågades av oändligt kval" (Alma 36:12) på grund av sin olydnad och sitt uppror mot Gud.
Efter att ha insett allvaret i sina synder och vänt sig till Gud, sade han att: "det icke kunde finnas något så ihållande häftigt och så bitande som mitt kval var . . . [men] att det å andra sidan icke kan finnas något som är så intensivt och ljuvligt som min glädje var" (Alma 36:21).
Hans glädje kom på grund av hans ångerfulla omvändelse. Från och med den stunden gick Alma och alla de som var med honom, bland annat Mosiahs söner, omkring och försökte "gottgöra de skador de tillfogat kyrkan. De bekände sina synder" (Mosiah 27:35) och förde själar till Kristus.
Endast genom att omvända sig och be Herren om förlåtelse kunde Alma lämna sin smärta bakom sig och få del av evangeliets glädje och ljus. Herren undervisade nephiterna om att kunskap om sanningen, ståndaktig tro och sann omvändelse leder till hjärtats förvandling. Alma genomgick en mäktig förvandling i hjärtat.
Under detta jordiska liv kommer var och en av oss att erfara smärta i en eller annan form. Smärtan kan komma genom en olycka eller ett plågsamt sjukdomstillstånd. Vi kan känna djup smärta när vi på tillbörligt sätt sörjer förlusten av någon vi älskar eller förlusten av en avhållen människas kärlek. Smärtan kan komma av att vi känner oss ensamma eller deprimerade. Den kommer ofta som följd av vår olydnad mot Guds bud, men den kommer också till dem som gör allt de kan för att leva sina liv enligt Frälsarens exempel.
Skrifterna lär oss att "det finnes en motsats till allting" (Andra Nephi 2:11). Precis som tider av glädje och lycka kommer till var och en av oss, så kommer också smärta till varje människa på jorden. Hur kan vi förstå dessa stunder i livet när vi erfar fysisk eller känslomässig smärta?
Äldste Spencer W Kimball sade: "Vi visste innan vi föddes att vi skulle komma till jorden för att få en kropp och få erfarenhet och att vi skulle känna glädje och sorg, smärta och välbehag, sorglöshet och prövningar, hälsa och sjukdom, framgång och misslyckanden. Vi visste också att vi skulle dö. Vi accepterade alla dessa möjligheter med glatt hjärta, villiga att ta emot både det fördelaktiga och det ofördelaktiga . . . Vi var villiga att komma och ta livet som det kom" ("Tragedy or Destiny", Improvement Era, mars 1966, s 217).
Äldste Orson F Whitney skrev: "Ingen smärta vi genomlider, ingen prövning vi genomgår är bortkastad. Den bidrar till vår fostran, till att utveckla sådana egenskaper som tålamod, tro, själsstyrka och ödmjukhet. Allt vi lider och allt vi uthärdar, speciellt när vi genomgår det med tålamod, bygger upp vår karaktär, renar våra hjärtan, utvidgar våra själar och gör oss mer ömsinta och kärleksfulla, mer värdiga att kallas Guds barn . . . och det är genom sorg och lidande, hårt arbete och prövningar som vi får den utveckling som vi kom hit för att få" (citerad i Improvement Era, mars 1966, sidan 211).
När vi erfar smärta är vårdaren en väldigt viktig del av läkningsprocessen. Uppmärksamma läkare, sjuksköterskor, terapeuter, en kärleksfull make/maka, föräldrar, barn och vänner tröstar oss när vi är sjuka och påskyndar tillfrisknandet. Det finns tider då vi måste anförtro oss i andras vård, hur självständiga vi än må vara. Vi måste överlämna oss till dem. Våra vårdare är de som hjälper oss med tillfrisknandet.
Herren är den främsta vårdaren. Vi måste överlämna oss till Herren. När vi gör det överger vi allt som orsakar vår smärta och överlåter allting åt honom. "Kasta din börda på Herren, han skall uppehålla dig" (Psaltaren 55:23). "Gud give att edra bördor måtte bliva lättade genom glädjen i hans Son!" (Alma 33:23.) Genom att tro och förtrösta på Herren och lyda hans råd, gör vi oss berättigade till att ta del av Jesu Kristi försoning, så att vi en dag kan återvända och bo hos honom.
När vi sätter vår tro och tillit till Herren, måste vi kämpa mot vår smärta dag för dag och ibland timma för timma eller till och med minut för minut, men till sist förstår vi det underbara råd som gavs till profeten Joseph Smith, när han kämpade med sin känsla av övergivenhet och isolering i Libertyfängelset:
"Min son, frid vare med din själ! Dina motgångar och lidanden skola endast vara ett ögonblick,
och därefter skall Gud, om du har uthärdat väl, upphöja dig i höjden; du skall triumfera över alla dina fiender" (Läran och förbunden 121:78).
Mina kära bröder och systrar, när smärta, prövningar och motgångar kommer i ert liv, närma er då Frälsaren. "Så vill jag vänta på Herren . . . Jag vill hoppas på honom" (Jesaja 8:17; 2 Nephi 18:17). "De som väntar efter Herren hämtar ny kraft, de får nya vingfjädrar som örnarna. Så skyndar de iväg utan att mattas, de färdas framåt utan att bli trötta" (Jesaja 40:31). Läkedom ges i Herrens tid och på Herrens sätt. Var tålmodiga.
Vår Frälsare väntar på att vi ska komma till honom genom att studera skrifterna, begrunda och be till vår himmelske Fader. Vi får stora välsignelser och lär oss mycket genom att övervinna motgångar. Då vi får styrka och blir helade kan vi sedan lyfta och styrka andra med vår tro. Må vi vara redskap i Herrens händer för att välsigna dem som lider. Jag ger er mitt vittnesbörd om att Gud lever och att Jesus är Kristus, och att han väntar på att vi ska komma till honom, så att han kan ge oss råd och uppmaningar och visa oss medkänsla. Må Herrens välsignelser vila på oss alla då vi tar itu med livets prövningar för oss själva och för våra kära, ber jag om i Jesu Kristi namn, amen.
Previous
