President Gordon B Hinckley
I denna stora sal ska profeters röster gå ut till hela världen med vittnesbörd om människosläktets Återlösare.
Mina högt älskade bröder och systrar, vilken underbar syn ni utgör, denna stora församling sista dagars heliga samlade i denna nya, ståtliga sal.
Orgeln är inte klar och det finns några detaljer i byggnaden som behöver åtgärdas. Men lyckligtvis har arbetet fortskridit så pass att vi kan använda den till den här konferensen. För ungefär ett år sedan då jag talade om den, sade jag att jag trodde att vi i början kanske inte skulle fylla upp den. Här får plats tre och en halv gånger så många som i tabernaklet. Men vi har redan problem. Alla sittplatser har fyllts.
Under de fyra allmänna sessionerna och prästadömssessionen kommer vi att kunna ta in omkring 100 000 sammanlagt. Vi hade förfrågningar om 370 000 biljetter. Tabernaklet och Assembly Hall tar in dem som inte får plats här. Men trots allt detta kommer många, verkligen många, att vara besvikna. Vi ber om ursäkt. Vi ber om förlåtelse. Vi har ingen möjlighet att göra något åt det. Det var så många som ville vara med om denna första konferens i den nya salen. Tyvärr är det omöjligt. Det var en liten chock att få veta att folket från min egen församling, som bor i närheten och som jag älskar, inte har fått några biljetter.
Men vi är tacksamma för de sista dagars heligas entusiasm för denna nya mötesplats. Jag hoppas entusiasmen består och att vi ska ha fullt hus på varje konferens i framtiden.
Detta är den nyaste i en rad möteslokaler som vårt folk uppfört. När de först kom till den här dalen byggde de en lövsal. Den skyddade från solen, men gav ingen värme och föga bekvämlighet. Sedan byggde de det gamla tabernaklet. Det följdes av det nya tabernaklet som tjänat oss så väl under mer än 130 år.
Nu, i denna historiska era, när vi ser ett nytt sekel och ett nytt millennium födas, har vi byggt detta nya, underbara konferenscenter.
Vart och ett av dessa projekt i det förflutna var ett djärvt företag, och särskilt tabernaklet. Det var unikt till sin utformning. Ingen hade uppfört en liknande byggnad tidigare. Det är fortfarande unikt. Vilken underbar sal det har varit och kommer att fortsätta vara. Det kommer att leva vidare, för jag tror att byggnader har ett eget liv. Det kommer att fortsätta tjäna inom oöverskådlig framtid.
Uppförandet av denna byggnad har varit ett djärvt företag. Vi var oroliga för det. Vi bad för det. Vi lyssnade på Andens viskningar om det. Och först sedan vi känt Herrens bekräftande röst beslöt vi att gå vidare.
Vid generalkonferensen i april 1996 sade jag: "Jag beklagar att många som ville vara med oss i tabernaklet denna morgon inte får plats här. Det finns många här utanför. Denna unika och märkliga möteslokal, byggd av våra föregångare pionjärerna och invigd för gudsdyrkan, rymmer bekvämt omkring 6 000. En del av er som sitter på dessa hårda bänkar i två timmar kanske inte håller med om ordet bekvämt.
Mitt hjärta ömmar för dem som ville komma in men inte fick plats. För omkring ett år sedan föreslog jag för bröderna att tiden kanske kommit då vi borde studera möjligheten att bygga ett nytt hus för gudsdyrkan, ett mycket större som skulle rymma tre eller fyra gånger så många som får plats i denna byggnad" (Nordstjärnan, jul 1996, s 66).
Visionen av en ny sal fanns i sinnet. Olika arkitektförslag studerades. Slutligen valdes ett. Det innefattade en väldig byggnad med plats för 21 000, med en teater med sittplats för ytterligare 1 000. Det skulle inte finnas några inre pelare som skymde sikten till talaren. Det skulle finnas träd och rinnande vatten på taket.
Första spadtaget togs 24 juli 1997, på 150-årsdagen av de första pionjärernas ankomst till denna dal. Det var en historisk händelse.
Vi visste det inte då, men 1853 sade Brigham Young, då han talade om tempel: "Tiden kommer när . . . vi skall bygga . . . lunder och fiskdammar på toppen" (Deseret News Weekly, 30 apr 1853, s 46).
År 1924 skrev äldste James E Talmage i de tolvs råd: "Jag har länge sett möjligheten att uppföra en stor paviljong norr om tabernaklet med plats för kanske 20 000 eller dubbelt så många, med förstärkare som kan göra att alla kan höra talen från tabernaklets talarstol, och i förbindelse med detta en anslutning till radiosystemet med mottagare i de många kapellen eller andra möteshus i hela området mellan bergen" (James E Talmages dagbok, 29 augusti 1924, Special Collections and Manuscripts, Harold B Lee Library, Brigham Young University, Provo, Utah).
År 1940 lät första presidentskapet och de tolv sin arkitekt rita upp planer för en byggnad som skulle rymma 19 000 och som skulle stå där denna byggnad nu står. Det var för 60 år sedan. De tänkte på det, det talade om det, men släppte slutligen tanken helt.
Dessa ord och handlingar var underbart profetiska. Vi visste ingenting om dem. Alla har kommit till vår kännedom efter det att bygget påbörjades.
Vi har inte byggt ett tempel med träd och fiskdammar på taket. Men på denna byggnad har vi många träd och rinnande vatten. Brigham Young kanske förutsåg denna byggnad nära templet. Vi har det broder Talmage tänkte på och mycket, mycket mer. Dessa möten åhörs inte bara av dem som finns i konferens-centret, de förmedlas via radio, television och kabel, och de överförs via satellit till Europa, till Mexico, till Sydamerika. Vi når långt bortom det område mellan bergen som broder Talmage talade om. Vi når bortom Förenta staternas och Canadas gränser. Vi når praktiskt taget över hela världen.
Detta är i sanning en magnifik byggnad. Jag känner inte till någon jämförbar byggnad som byggts främst för gudsdyrkan och som är så stor och ger sittplatser åt så många. Den är vacker till utformningen, i sin inredning och i sin underbara användbarhet. Den är byggd av armerad betong enligt de strängaste byggnormer som tillämpas i detta område. Betongen är utvändigt belagd med granit som tagits från samma stenbrott som graniten till templet. Båda byggnaderna har till och med behållit ofullkomligheterna hos den graniten.
Det inre är vackert och mycket imponerande. Det är en väldig byggnad, och den är uppförd på ett sådant sätt att ingenting skymmer sikten till talaren. Mattorna, marmorgolven, de dekorerade väggarna, de vackra armaturerna, det underbara trävirket, allt är funktionellt, med en touche av elegans.
Den kommer att visa sig vara ett fint tillskott till denna stad. Här kommer inte endast våra generalkonferenser och vissa andra religiösa möten att hållas, det kommer också att vara kulturcenter för allra yppersta konstnärliga presentationer. Vi hoppas att andra, som inte delar vår tro, ska komma hit och uppleva atmosfären på denna vackra plats och känna tacksamhet för den. Vi tackar alla som har arbetat så hårt för att nå detta stadium arkitekterna som vi haft många möten med, entreprenörerna av vilka tre arbetat tillsammans, under-entreprenörerna och de hundratals hantverkare som arbetat här, byggmästaren, stadens byggnadsinspektörer och alla andra som lagt sin hand vid detta projekt. De har förenats i en enorm gemensam kraftansträngning så att vi skulle kunna mötas här denna morgon. Jag är glad för att många av dem är med oss här.
Och nu, mina bröder och systrar, vill jag berätta om en annan sak som gäller denna underbara byggnad. Om jag blir lite personlig och till och med lite sentimental, hoppas jag ni förlåter mig.
Jag älskar träd. När jag var pojke bodde vi om somrarna på en gård med fruktodling. Varje år så här års planterade vi träd. Jag tror inte det gått en enda vår, sedan jag gifte mig, förutom två eller tre år då vi var borta från staden, som jag inte planterat minst ett eller två träd fruktträd, träd till skugga, prydnadsträd och barrträd, fur och gran. Jag älskar träd.
Nå, för ungefär 36 år sedan planterade jag ett svart valnötsträd. Det var i ett tättbevuxet område, där det växte rakt och högt för att nå solljuset. För ett år sedan dog det av någon anledning. Men valnöt är dyrbart möbelträ. Jag ringde broder Ben Banks, som arbetade med ädelträ innan han verkade på heltid för kyrkan. Han kom med sina två söner, den ene biskop och den andre nyligen avlöst som biskop, och som nu driver företaget, och tittade på trädet. Såvitt de kunde se var det solitt, vackert virke. En av dem föreslog att det kunde användas till talarstolen i denna sal. Tanken tilltalade mig. Trädet sågades ner, och sågades sedan i tre tunga stockar. Sedan följde den långa torkningsprocessen, först naturligt och sedan i ugn. Stockarna sågades till plankor i ett sågverk i Salem i Utah. Plankorna togs sedan till Fetzers snickerier där skickliga hantverkare utformade och byggde denna stiliga talarstol av det träet.
Slutprodukten är vacker. Jag önskar ni alla kunde se närmare på den. Den är ett ytterst skickligt hantverk, och jag talar här från det träd som växte på min bakgård, där mina barn lekte och växte upp.
Jag blir rörd av detta. Jag har planterat ytterligare ett eller annat svart valnötsträd. När de vuxit upp är jag sedan länge borta. När den dagen kommer och denna vackra talarstol blivit gammal, kanske ett av dem duger till ersättning. Till äldste Banks och hans söner Ben och Bradley, och till de skickliga hantverkare som har utformat och byggt den, ger jag mitt djupt kända tack för att de gjort det möjligt för mig att lämna ett litet avtryck i denna stora sal, där profeters röster ska gå ut till hela världen med vittnesbörd om människosläktets Återlösare.
Och så, till alla som gjort denna heliga byggnad möjlig och till er alla som samlats här vid detta historiska tillfälle, uttrycker jag tacksamhet och uppskattning, min kärlek och mitt tack för denna dag och detta heliga och vackra hus för gudsdyrkan, i Jesu Kristi namn, amen.
