Ett tempel i Västafrika Äldste Glenn L Pace i de sjuttios kvorum Det har varit inspirerande att se hur Herrens hand fört samman de styrkor som leder till oundviklig seger. Det blir ett tempel i Västafrika. För många år sedan var jag och tittade på en fotbollsmatch på BYU med några av våra yngre barn. Vi förlorade matchen. Jag avskyr verkligen när det händer. Vi lyssnade på hur tränarna kommenterade matchen på radion på vägen hem till Bountiful. Mina barn hade inget annat alternativ än att lyssna till mina analyser av matchen. Precis när jag var färdig med min slutanalys om vad som hade gått fel frågade min sjuåriga dotter: "Pappa, känns det bra, när du ser templet?" Jag undrade: "Var fick hon det ifrån?" Medan jag försökte komma fram till vad detta hade att göra med fotbollsmatchen tittade jag hastigt bort mot henne och kunde se att hon tittade ut genom fönstret mot Salt Lake-templet. Av någon anledning var inte matchen viktig längre. Hela mitt liv har berikats av erfarenheter av templet. Våra föräldrar brukade regelbundet ta med oss till Temple Square (tempelkvarteret) i Salt Lake City. De brukade peka på templet och berätta för oss att de gifte sig där och att vi därför skulle vara tillsammans för alltid som en familj. Vilken tröst detta skänkte en liten pojke vars största rädsla var att hans föräldrar skulle dö. Vilken tröst det nu skänker en gammal man vars föräldrar har gått över till den andra sidan. När jag var tio år läste jag i Salt Lake-templets omgivningar Joseph Smiths berättelse och fick ett mäktigt vittnesbörd om att återställelsen verkligen hade ägt rum. Jag minns med tacksamhet när jag besökte templet tillsammans med mina föräldrar och tog emot begåvningen före min mission. Min hustru och jag gifte oss i Salt Lake-templet omkring tre år senare. Under årens lopp har jag haft förmånen att viga vart och ett av våra sex barn i templet. Vi vet att många medlemmar i kyrkan inte har haft förmånen att växa upp i närheten av ett tempel. Därför blev vi alla förtjusta när president Hinckley i oktober 1997 sade följande: "Vi är fast beslutna . . . att föra templen till folket och ge dem alla möjligheter till de mycket dyrbara välsignelser som kommer av gudsdyrkan i templen" (Nordstjärnan, jan 1998, s 55). Sedan dess har vi glatt oss över och förundrats när vi har hört tillkännagivanden om ett stort antal tempel och därefter kunnat läsa om öppet hus och invigningar där. Vi bevittnar ett nutida mirakel och uppfyllandet av en profetia. Vilken underbar tid att leva i! Vår förtjusning över att tempel byggs delas inte av alla. Den onde i all synnerhet känner raseri när han ser sin makt hotad. Under de två senaste åren har jag personligen bevittnat hans vrede i Västafrika. Han har mycket aktivt försökt hindra att ett tempel byggs i denna del av världen. För två år sedan tillkännagav president Hinckley att det första templet i Västafrika skulle byggas i Accra, Ghana. Sedan dess har motståndaren oförtrutet sökt förhindra att detta sker. Varför är Lucifer så orolig? Vi har 85 000 medlemmar i Västafrika och kyrkan växer mycket snabbt. Närvaron på sakramentsmötena är över 50 procent, men för närvarande har endast 400 medlemmar fått sin begåvning på grund av den stora kostnaden att resa hundratals mil till Johannesburg eller London. Vi har över 700 afrikanska missionärer som verkar på heltid på missionsfältet och mycket få av dem har fått sin begåvning. Det afrikanska folket har väntat i århundraden på att få ta emot evangeliets fullhet och har utstått mycken smärta och stort lidande. Nu kan de till sist ta emot varje välsignelse som är tillgänglig för Guds barn. Värdiga medlemmar kan ta emot tempelbegåvningen och bli beseglade till sina familjer för tid och all evighet. Trohet mot tempelförbund gör att den andliga tillväxten går fortare. Som äldste John A Widtsoe förklarade: "De kommer snabbare fram till sin plats i Herrens närhet. De utvecklas snabbare i varje gudomlig förmåga. De blir mer lika Gud. De inser mer tillfullo sin gudomliga bestämmelse" (Evidences and Reconciliations [Salt Lake City: Bookcraft, 1987] s 300). Detta är anledningen till att Lucifer är så oroad. Dessutom är han medveten om det stora antal afrikaner som har tagit emot evangeliet på andra sidan slöjan och som ivrigt väntar på sitt ställföreträdande dop och tempelbegåvning, och att få beseglas till sina familjer. När ett tempel invigs bryts en damm i andevärlden, och en flod av människor som levat på den afrikanska kontinenten kommer att strömma till Herrens tempel när deras ättlingar utför arbete för dem. Vi bör inte förvånas över att Lucifer använder alla medel han kan för att undanhålla dessa människor ett tempel. Genom många seklers lidande har människorna i allmänhet inte blivit bittra. De är ödmjuka, läraktiga och gudfruktiga. De vet vad som står i skrifterna och känner igen Herdens röst. Jag har tro på deras tro. Jag vet att Frälsaren älskar människorna i Afrika. Därför, för att göra en omskrivning av vers 33 i kapitel 121 i Läran och förbunden: "Lika gärna kan människan sträcka ut sin svaga arm för att hejda [Kongo]floden i dess bestämda lopp eller bjuda den att rinna emot strömmen, som att hindra den Allsmäktige från att [bygga ett tempel för de heliga i Afrika]." Som Frälsaren sade: "Jag skall icke låta [fienden] tillintetgöra mitt verk, ja, jag skall visa dem, att min visdom är större än djävulens list" (L&F 10:43). Det har varit inspirerande att se hur Herrens hand fört samman de styrkor som leder till oundviklig seger. Det blir ett tempel i Västafrika. Förra veckan körde vi återigen från Provo till Bountiful. När vi lämnade Provo kunde vi se templet uppe på kullen. Innan vi förlorat det ur sikte kunde vi se Mount Timpanagos-templet och därefter Jordan River-templet, följt av Salt Lake-templet. Och omedelbart därefter kunde vi se templet i Bountiful stående som en juvel ovanför staden. Mina tankar återvände till min dotters fråga: "Pappa, känns det bra, när du ser templet?" Jag insåg att det överväldigande svaret är: "Ja, när jag ser templet känns det underbart." Emellertid sörjer mitt hjärta över mina afrikanska bröder och systrar som inte har sett ett tempel i hela sitt liv. Det är min förhoppning och bön att vi aldrig ska ta templets välsignelser för givna. Jag har också en bön i mitt hjärta för Västafrika och alla andra platser där påverkan utifrån förhindrar de heliga från att åtnjuta templets välsignelser. Jag vittnar om gudomligheten i detta verk. Jesus är Kristus. Han är överhuvudet för denna kyrka och han leder byggandet av sitt rike på jorden. Vi bevittnar mirakel och därför kan jag vittna om att de inte har upphört. I Jesu Kristi namn, amen.