Äldste David B Haight
i de tolv apostlarnas kvorum
Jag hoppas vi har tacksamhet i våra hjärtan för den kunskap vi har, för de vittnesbörd vi har och för de känslor vi har.
För lite över två år sedan, vid ett möte där president Gordon B Hinckley tillkännagav att denna byggnad skulle uppföras år 2000, vände han sig till mig och sade: "David, jag väntar mig att du är där."
President Hinckley, jag är här. Och jag hoppas att om han säger att vi behöver ett eller annat år till för något, och att han förväntar sig att jag är där, så vill jag att han säger till, för jag följer hans instruktioner.
Det är en glädje att vara här med er och bevittna denna storslagna historiska mötesbyggnad. Jag gladdes åt president Hinckleys ord om det valnötsträd som den här talarstolen är gjord av. Tabernaklets talarstol hade både en röd lampa och en gul lampa för att hjälpa talaren hålla tiden. När vi blir äldre är vår syn inte riktigt lika skarp som tidigare. Det gula ljuset kunde tändas, och om man inte lade märke till det, så började den röda lampan blinka. Broder LeGrand Richards sade, när lamporna hade installerats: "Det är någon som satt dit någon dum lampa här." Så sade han: "Jag lägger bara handen över den." Nu finns det ingen lampa här, så jag vet inte när jag ska sluta.
Vilken glädje det är att vara här med er alla! Då jag ser ut över denna väldiga församling och tänker på hur det började vår mycket enkla begynnelse tänk er Peter Whitmers blockhus i Fayette, New York. Det var, om jag minns rätt, omkring sex gånger nio meter stort. Det fanns två små sovrum på övervåningen. Peter Whitmers familj bodde där. Det fans inga vattenledningar i huset. Det fanns en brunn utanför och bara en eldstad till matlagning och uppvärmning, men i denna enkla byggnad för 170 år sedan organiserades kyrkan. Tänk er detta.
Profeten Joseph hade fått en uppenbarelse med instruktioner om kyrkans organiserande. Och i den enkla lilla stugan organiserades inte bara kyrkan, utan översättningen av Mormons bok fullbordades i ett av sovrummen på övervåningen. Det ställdes till förfogande för profeten Joseph and Oliver Cowdery. Och i denna lilla bondgård ordinerades kyrkans första äldster: profeten Joseph ordinerade Oliver Cowdery varefter Oliver ordinerade profeten Joseph Smith. Och i den lilla bondgården hölls det första sakramentsmötet efter det att kyrkan organiserats. Tänker er det. Systrarna kom med bröd och lite druvjuice till det första sakramentet. Detta var den enkla begynnelsen till det vi ser här i dag.
Då vi sitter här och ser ut över denna väldiga församling är det spännande att begrunda vår framtid och tänka på den enkla begynnelsen på pionjärtiden. År 1820 i den heliga lunden, som svar på profeten Josephs enkla bön, visade sig Gud Fadern och hans Son för den 14årige unge mannen, vilket var inledningen till detta verk, evangeliets återställelse.
Tänk på 1830 mötet i det lilla blockhuset som ett tag också var kyrkans huvudkontor. Tänk er detta historiska men också himmelska möte i den där nybyggarstugan på 6 gånger 9 meter. I redogörelsen berättas om Peter Whitmers hustru Mary. Mary Whitmer steg upp tidigt den där söndagsmorgonen och gick ut i vardagsrummet där människor sov på golvet, insvepta i hemmagjorda lapptäcken. De hade kommit per vagn och skrinda eller till häst vänner och människor som hade hört vad som skulle hända den 6 april. Det fanns kanske 50 personer samlade till mötet.
Med denna mycket enkla begynnelse samlas vi här idag. Vi vill bara säga "Halleluja. Tack, Herre, för allt som skett." Ord kommer till mitt sinne, då jag står här, om tro, hängivenhet och tacksamhet folkets tro och den tro vi visar genom att vara här i dag, hängivenheten hos dessa tidiga medlemmar och den hängivenhet vi har. Och våra hjärtan är fulla av tacksamhet för det som hänt och det som ligger framför oss.
Jag är så tacksam för att jag kan vara här i dag, för mina förfäder, för min hustru Ruby, för våra barn och alla våra barnbarn. Vår släkt har påbörjat en tradition att vi den här dagen, var vi än bor, ska stå framför TV-n, om vi är hemma eller är i möteshuset eller konferenscentret, och höja handen för att stödja kyrkans ämbetsmän, särskilt vår levande profet. Och så för mitt inre öga har jag i dag sett hur våra efterkommande i Bryssel, London, Virginia, North Carolina, Texas och Kalifornien höjer sina händer denna dag. De lär sig göra det, lär sig att det är viktigt i kyrkan att de stöder ledarna.
Mitt hjärta är fullt av tacksamhet i dag för de uppenbarelser som gavs till profeten Joseph Smith och för allt han gjorde för att sätta återställelsen i rörelse, de uppenbarelser som är nödvändiga för detta verk, rad på rad, bud på bud. Begrunda hur enkelt det hela började, den ack så enkla begynnelsen och se sedan på oss i dag.
Han fick uppenbarelsen, det som nu är första kapitlet i Läran och förbunden, där Herren lovade att Joseph Smith och andra skulle få makten och myndigheten att föra kyrkan "ut ur dunklet och mörkret" (L&F 1:30). Tänk på vad som har hänt under president Hinckleys ledarskap: Joseph Smith Memorial Building som vi har i dag, där man bevarat den vackra gamla byggnad som var Hotel Utah och som nu är den vackra byggnad det är. Vi såg detta komma genom den inspiration som gavs till president Hinckley. Och tänk på den här byggnaden! Han förklarade för oss den ledning som kommit till honom. Och så till oss alla som samlats här i dag, jag hoppas vi har tacksamhet i våra hjärtan för den kunskap vi har och de vittnesbörd vi har, och för de känslor vi har att detta bara är början. Detta är endast ett kapitel i detta verks historia.
Det var en enkel omgivning i Fayette, New York. När vi tänker på vad som ägt rum sedan dess och vad som hänt i våra liv och med våra förfäder, hoppas jag att vi alla känner tacksamhet och har en önskan att föra detta vidare till våra efterkommande, och den kunskap vi har och de vittnesbörd vi har om att detta verk är sant. Jag hoppas att vi känner oss tacksamma för de eviga välsignelser vi kan få då vi ger akt på och blir en del av utbredningen av tempel över hela världen och av att denna välsignelse kommer till folken.
Broder Pace talade här för en stund sedan om de svårigheter vi har i Ghana. Jag vet att sådant kommer att tas om hand. Jag stod under ett träd på universitetsområdet där och invigde Ghana för predikandet av evangeliet. Broder Banyan Dadson, som var studierektor för universitetet och medlem av kyrkan, stod där den dagen och förklarade för folket hur Ghanas infödda befolkning koloniserat den delen av Västafrika och vilken välsignelse detta varit för dessa folkstammar. Jag vet att problemen kommer att lösas. Detta kommer bara att vara ett kapitel i detta pågående verks historia.
President Hinckley talade i ett tal för en kort tid sedan om sin släkts olika länkar, hans familjekedja, och hoppades att han skulle vara en stark länk i den kedjan och att hans länk skulle förbli stark. Han berättade om försöket att dra upp en stubbe ur jorden på den egna tomten och om hur kedjan gått av. Han gick till järnhandeln för att försöka få tag i en ny länk och laga kedjan så att de kunde dra upp stubben, vilket de till sist lyckades med. Han sade att han tänkte på sitt eget ansvar mot sina efterkommande, att förbli en stark länk i den kedjan (se "Keep the Chain Unbroken", Brigham Young Magazine, våren 2000, s 6).
Jag hoppas och ber att vi i våra egna släkter, var och en av oss, ska ha en önskan att vara en stark länk i vår egen familjekedja, för våra efterkommande, så att de eviga välsignelser som är en del av evangeliet, templets och evighetens välsignelser, ska undervisas till våra familjer på ett sådant sätt att de fortsätter för evigt och påverkar många, många människor. Se till att dessa länkar hålls starka i er kedja och att ni för vidare det vittnesbörd ni har, den hängivenhet ni har, till framtida generationer. Denna väldiga församling här i dag är bara ett kapitel i det som kommer att äga rum i spridandet av verket över hela världen.
Efter sin uppståndelse visade sig Frälsaren på stranden när Petrus och de andra hade gått tillbaka till sitt fiske. Han ropade och frågade dem om de fått någon fisk, men det hade de inte. Han bad dem då kasta ut näten på andra sidan. Ni minns berättelsen mycket väl.
De drog in näten fulla av fisk, och när de satt på stranden frågade Frälsaren Petrus: "Älskar du mig mer än dessa?", och pekade då på de värdefulla fiskar som hoppade i näten. "Älskar du mig mer än dessa?"
Och Petrus säger: "Ja, Herre, du vet att jag har dig kär."
Då sade han: "För mina lamm på bete." Sedan frågade han Petrus för andra gången och en tredje gång, och sade sedan: "Var en herde för mina får . . . För mina får på bete." (se Joh 21:15, 17).
Må vi ha detta vittnesbörd, denna önskan i hjärtat, att undervisa andra, att förklara vad vi tror på och att leva rättfärdiga liv, att leva goda liv, att vara föredömen för människorna och kunna sprida detta verk, inte bara genom det vi säger utan genom vårt sätt att handla, vårt sätt att leva, vårt sätt att representera kyrkan och genom det slags exempel vi är för människorna.
Jag vet att Gud lever, att han är vår Fader han älskar oss alla och att Jesus är Kristus, den levande Gudens Son, och att de är verkliga och lever i dag. Jag vittnar om detta och ger er min kärlek och mitt vittnesbörd, i Jesu Kristi namn, amen.
Previous
