Stavspresidenten President Gordon B Hinckley Stavspresidenterna har kallats med samma inspiration som generalauktoriteterna. Jag ber för dessa mina älskade bröder, att Herrens ande ska vila på dem. Jag har nu nöjet att tala några ord till er. Först vill jag tacka er för att ni är här. Jag har aldrig sett något liknande. Jag skulle ha tagit med mig min kikare för att se hur ni ser ut som sitter på övre läktaren. Jag har räknat till fem lediga platser i hela denna hall. Vilken glädje det är att vara här. Mina bröder, så underbart Guds prästadöme är. Det finns inget som kan jämföras med det. Det erhålls enbart genom handpåläggning av dem som har myndighet att förläna det. I denna tidshushållning går detta förlänande tillbaka till Johannes döparen och Herrens apostlar Petrus, Jakob och Johannes. De kom till jorden och lade bokstavligen händerna på Joseph Smith och Oliver Cowdery och uttalade med hörbar röst orden för att förläna denna förunderliga makt. Sedan dess har varje man som fått det, mottagit det genom handpåläggning av någon som i sin tur mottagit det på samma sätt, ända tillbaks till dem som först förlänade det. Det är klasslöst. Varje värdig man, oavsett nationalitet, etnisk bakgrund eller andra faktorer, har möjlighet att få prästadömet. Hans lydnad mot Guds bud är den avgörande faktorn. Dess förlänande grundar sig bara på värdighet inför Herren. Med det kommer rätten och myndigheten att styra i Kristi kyrka. Jag minns de upplevelser jag hade för länge sedan när jag var medlem av de tolvs råd. Jag deltog i en stavs-konferens där presidenten var rik och inflytelserik. Han var mycket framgångsrik enligt världens sätt att se. Han bodde i ett ståtligt hem. Han mötte mig på flygplatsen i en fin bil. Vi åt lunch på en första klassens restaurang. Men han var ödmjuk i sitt ämbete, ivrig att lära och alltid ivrig att handha stavens angelägenheter på rätt sätt. Senare var jag på en annan konferens. Presidenten mötte mig i en bil som sett bättre dagar. Vi stannade på en snabbmatsrestaurang för att få något att äta. Hans hem var mycket enkelt, rent och prydligt och stillsamt, men inte rikt möblerat. Han var snickare till yrket. Han hade inget av världslig lyx. Också han var en underbar stavspresident och utförde sina plikter på ett enastående bra sätt. Han var framstående i alla avseenden. Sådant är prästadömets under. Rikedom räknas inte. Utbildning räknas inte. Ära av människor räknas inte. Det helt avgörande är att man behagar Herren. Alla generalauktoriteter som är här i kväll kan vittna om att de vid omorganisation av stavar haft märkliga och inspirerande upplevelser. Jag minns när jag fick i uppdrag att omorganisera en stav för omkring fyrtio år sedan. Presidenten hade plötsligt avlidit. Bröderna bad mig åka dit och tala vid begravningen och att omorganisera staven. Jag hade aldrig gjort detta tidigare. Jag var ny som generalauktoritet. Jag skulle vara alldeles ensam. När jag anlände fördes jag till en annan stad där jag deltog i begravningsgudstjänsten. Jag bad alla stavs-ämbetsmän och biskopar att stanna kvar efter begravningen och tillkännagav att omorganisation av staven skulle äga rum påföljande kväll. Jag bad missionspresidenten sitta med mig då jag intervjuade bröderna, av vilka jag inte kände en enda. Vi intervjuade till sent på kvällen. Jag upptäckte snart att det fanns problem i staven. Där fanns känslor av oenighet. När vi var klara, sade jag till missionspresidenten: "Jag är inte nöjd. Finns det inga fler?" Han sade: Jag vet bara en man som vi inte intervjuat. Han flyttade hit ganska nyligen efter en omplacering inom sitt företag. Han är andre rådgivare i ett biskopsråd. Jag känner honom inte så väl. Han bor i en annan stad." Jag sade: "Vi åker och hälsar på honom." Vi körde till det hotell där jag skulle bo över natten. Här var jag alltså. Jag hade intervjuat alla dessa bröder och inte funnit någon som jag ansåg värdig att presidera, och omorganisationen var planerad till nästa kväll. Vi kom fram sent till hotellet. Jag ringde mannen, och en sömnig röst svarade. Jag sade att jag ville träffa honom samma kväll. Jag bad om ursäkt för att jag ringde så sent. Han sade: "Jag har just gått och lagt mig, men jag klär på mig och kommer." Han kom till hotellet. Samtalet som följde var mycket intressant. Han hade examen från BYU i petroleumgeologi. Han arbetade för ett stort oljebolag. Han hade verkat på andra platser i ansvarsställning inom kyrkan. Han kunde kyrkans program. Han hade varit ute som missionär. Han kunde evangeliet. Han var mogen i kyrkan. Och det område för vilket han ansvarade som anställd vid oljebolaget var exakt det område som staven utgjorde. Jag sade att jag skulle ringa honom nästa morgon och sade godnatt. Missionspresidenten gick sin väg och jag gick och lade mig. Omkring klockan tre nästa morgon vaknade jag. Tvivel började genomströmma mig. Mannen var ju nästan en främling för folk i staven. Jag steg upp och gick ner på knä och vädjade till Herren om ledning. Jag hörde ingen röst, men fick en klar förnimmelse som sade: "Jag har ju sagt dig vem som ska vara stavs-president. Varför fortsätter du fråga?" Jag skämdes över att ha besvärat Herren igen och lade mig igen och somnade. Jag ringde mannen tidigt nästa morgon och kallade honom att tjäna som president för staven. Jag bad honom välja rådgivare. Den eftermiddagen, när människor samlades till mötet, spekulerades det mycket om vem som skulle bli stavspresident, men ingen ens tänkte på den här mannen. När jag tillkännagav hans namn, såg folk på varandra för att få en ledtråd till vem han var. Jag bad honom komma till förhöjningen. Jag tillkännagav hans rådgivare och de fick komma fram till förhöjningen. Trots att de inte kände honom, stödde medlemmarna honom. Saker och ting började hända i den staven. Medlemmarna hade länge vetat att de behövde ett stavscenter, men hade i åratal tvekat om var det skulle ligga. Han gick till verket, och inom 18 månader stod ett vackert nytt stavscenter redo för invigning. Han enade staven. Han reste hit och dit, träffade människor och omfattade dem med sin kärlek. Den stav som hade tröttnat kom till liv och formligen bubblade av ny entusiasm. Den står fram som en lysande stjärna bland kyrkans många stavar. Bröder, jag kan vittna för er att uppenbarelse från Herren ges när en stavspresident utses. Jag talade en gång vid detta möte om biskopar, och i kväll vill jag säga något om stavspresidenter. Ämbetet instiftades i kyrkan 1832. Joseph Smith, kyrkans president, var också stavspresident. När en ny stav organiserades i Missouri 1834, ändrades detta mönster, och ämbetsmännen togs bland kyrkans prästadöme. Detta är ett ämbete som kom genom uppenbarelse. Organiserandet av en stav innebär att man skapar en familj av församlingar och grenar. Kyrkans program har blivit alltmer sammansatt, och kraven på en stavspresident har vuxit. Mindre stavar har organiserats. Vi har nu 2 550 stavar i kyrkan och fler är på väg att organiseras. Stavspresidenten är den ämbetsman som kallats under uppenbarelse att stå mellan församlingarnas biskopar och kyrkans generalauktoriteter. Han har ett mycket viktigt ansvar. Han utbildas av generalauktoriteterna och utbildar i sin tur biskoparna. Jag tycker det är intressant att veta att det finns 17 789 församlingar i kyrkan med en biskop i varje. De är spridda över jorden. Deras medlemmar talar olika språk. Och ändå är de lika. Man kan gå till Söndagsskolan i Singapore eller Stockholm, och mötena är desamma. Tänk vilken förvirring vi skulle få om varje biskop följde sina egna infall. Kyrkan skulle bokstavligen sönderfalla på kort tid. Stavspresidenterna tjänar som rådgivande till biskoparna. Varje biskop vet att när han ska ta itu med något svårt problem, finns det en man till hands som han kan gå till för att dela bördan och få råd. Han är en extra säkerhet när det gäller att avgöra vilka som är värdiga att komma till Herrens hus. Biskoparna är mycket nära sina medlemmar. De lever med dem som grannar. Ibland har de inte hjärta att vägra en rekommendation, även om personens värdighet kan ifrågasättas. Men stavspresidenten intervjuar också. Fram till Wilford Woodruffs tid undertecknade kyrkans president alla tempelrekommendationer. Men bördan blev för tung, och stavspresidenterna fick ansvaret. De har utfört ett oerhört arbete i detta avseende. Presidenten gör likaså en andra sållning när det gäller värdighet för dem som ska gå ut och representera kyrkan på missionsfältet. Också han intervjuar kandidaten, och först sedan han är övertygad om vederbörandes värdighet godkänner han rekommendationen. Han har även fått myndighet att avskilja dem som kallats på mission och att avlösa dem när de fullgjort sitt tjänande. En mycket viktig uppgift är att vara stavens disciplinära ämbetsman. En lärares plikter inom aronska prästadömet kan tillämpas på stavens president. Hans plikt är att "vaka över [hela staven], och att vara med dess medlemmar och styrka dem, "att se till att det icke finnes någon orättfärdighet i församlingen eller någon illvilja bland medlemmarna, ej heller osanning, förtal och trätor, att se till att församlingen ofta kommer tillsammans och att alla medlemmarna fullgöra sina plikter" (L&F 20:53­55). Han bär det mycket tunga ansvaret att se till att läran som undervisas om i staven hålls ren och obefläckad. Det är hans plikt att se till att inga falska lärdomar lärs ut och att inga falska handlingar utförs. Om sådant görs av en bärare av melkisedekska prästadömet eller annan person under några omständigheter, ska han samtala med dem, och om personen fortsätter att handla fel, så är presidenten förpliktad att vidta åtgärder. Han kallar den felande att inställa sig inför ett disciplinråd där åtgärd kan vidtas, så att vederbörande ges en prövotid eller berövas gemenskapen, eller utesluts från kyrkan. Detta är ett ytterst otrevligt och ovälkommet uppdrag, men presidenten måste åta sig det utan fruktan eller favorisering. Allt detta sker i harmoni med Andens ledning, så som framläggs i kapitel 102 i Läran och förbunden. Därefter måste han göra allt han kan för att arbeta med och i sinom tid föra tillbaka den som disciplinerats. Allt detta och mycket mer ingår i hans ansvar. Därav följer att hans liv måste vara ett föredöme för hans folk. Vilken underbar grupp av män är icke denna kyrkas stavspresidenter. De är utvalda genom inspiration och är ytterst flitiga i att utföra sina plikter. De är män med förmåga. De är män som är väl utbildade i kyrkans lära och praxis. De är män med stor tro. De är män som är kallade av Herren att presidera i de områden där de satts att verka. Jag vet en del om en stavspresidents ämbete. Min farfar var en sådan, när det bara fanns 25 stavar i kyrkan. Min far presiderade i några år över den största staven i kyrkan. Jag verkade som stavspresident innan jag kallades som generalauktoritet. Och en av mina söner har just avlösts efter nio års tjänande som stavspresident. Det innebär fyra generationers tjänande i detta ämbete. Jag har fullkomligt förtroende för de män som uppbär detta ämbete. Deras plikter är många, deras ansvar stort. De inser sin egen otillräcklighet, och jag vet att de ber om ledning och hjälp. Jag vet att de studerar skrifterna för att finna svar. Jag vet att de sätter detta verk främst i sina liv. Eftersom vi har så stort förtroende för dem, uppmanar vi lokala medlemmar att inte söka upp generalauktoriteter för att rådfråga dem och få välsignelser av dem. Deras stavspresidenter har kallats med samma inspiration som generalauktoriteterna. Jag ber för dessa mina älskade bröder, att Herrens ande ska vila på dem. Jag ber att de må vara inspirerade i sina ord, i sina tankar, i sina handlingar. Jag hoppas att deras hem ska vara platser med frid, kärlek och harmoni där de kan hämta inspiration till sitt verk. Jag ber att de ska ära och välsigna sina hustrur och barn och vara det slags män och fäder som kan stå som föredömen för allt folk i sin stav. Jag hoppas att de, vilket yrke de än har, kan verka däri med heder och redbarhet, att de må vara arbetare som är värda sin lön. Jag hoppas att de ska så leva att de förtjänar respekt inte bara av dem som har samma tro som vi, utan även av andra som de kommer i kontakt med. Och när de har tjänat väl under en period av några år och lett sitt folk i heder och kärlek kommer tiden då de ska avlösas. Deras enda belöning blir deras folks kärlek och Brödernas förtroende. Det finns inget ämbete i kyrkan som liknar detta ämbete. Presidenten över en stav är tillräckligt nära folket för att känna dem och älska dem. Och ändå, med sina rådgivare, är han tillräckligt upphöjd för att handla objektivt enligt Herrens vilja och mönster. Jag ber att Herrens rika och förunderliga välsignelser må utgjutas över dessa hängivna bröder, att de må vara män med tro, män med inspirerat omdöme, män med tålamod, män som älskar Herren och som älskar hans folk. Må de vara lyckliga, och må de finna sin lön i tillfredsställelsen av att ha tjänat väl är min ödmjuka bön i Jesu Kristi namn, amen.