Mitt vittnesbörd President Gordon B Hinckley Men av allt det jag är tacksam för . . . står en sak framför alla andra. Det är ett levande vittnesbörd om Jesus Kristus. Nu har jag tillfället att säga några ord, mina bröder och systrar. Jag är överväldigad av tacksamma känslor denna morgon. Jag känner mig så rikt välsignad av Herren. Då jag ser in i ansiktena på de tusen och åter tusen som är samlade i denna nya, vackra sal, och sedan tänker på de hundratusentals som samlats över hela världen för att lyssna till denna konferens, blir jag nästan överväldigad av tacksamhet över den stora enighet som finns bland oss. Om jag får tala personligt en stund vill jag säga att jag tror att ingen människa blivit så rikt välsignad som jag har blivit. Jag kan inte förstå det. Jag uppskattar så era många uttryck av vänlighet och kärlek. Genom andras stora godhet har jag färdats vitt och brett över jorden i kyrkans ärenden. Jag har fått utom-ordentliga möjligheter att tala till världen genom medias generositet. Jag har höjt min röst till vittnesbörd i denna nations stora salar, från Madison Square Garden i New York till Astrodome i Houston. Män och kvinnor i hög ställning har tagit emot mig och talat med stor respekt om det vi uträttar. Å andra sidan har jag under dessa år lärt känna våra kritikers tarvliga och föraktliga vägar. Jag tror Herren hade dessa i sinnet när han förkunnade: "Förbannade äro alla de som upplyfta sin häl emot mina smorda, säger Herren, och ropa att dessa hava syndat, när de icke hava begått någon synd emot mig . . . utan gjort det som var rätt i mina ögon och vad jag befallt. De som ropa överträdelse, göra detta emedan de själva äro syndens tjänare och olydiga barn. Ve dem! . . . Deras korg skall aldrig bliva full, deras hus och lador skola förstöras och själva skola de bliva föraktade av dem som smickrade dem" (L&F121:16­17, 19­20). Vi överlämnar åt honom, vars rätt det är, att döma dem som kämpar mot hans verk. Jag återvänder nu till att uttrycka min tacksamhet. Tack, bröder och systrar, för era böner. Tack för ert stöd i det stora verk vi alla försöker utföra. Tack för er lydnad mot Guds bud. Han är nöjd med er och älskar er. Tack för er trofasthet i att genomföra de viktiga uppgifter som ni har. Tack för ert villiga gensvar på varje kallelse som ges er. Tack för att ni fostrar era barn i ljus och sanning. Tack för de orubbliga vittnesbörd ni bär i era hjärtan om Gud vår evige Fader och hans älskade Son, Herren Jesus Kristus. Jag är så tacksam för kyrkans ungdomar. Det finns så mycket ont överallt. Frestelsen, med alla sina lockande inflytelser, finns överallt omkring oss. Vi förlorar tyvärr några till dessa förgörande krafter. Vi sörjer över var och en som går förlorad. Vi räcker ut handen för att hjälpa dem, att rädda dem, men i alltför många fall tillbakavisas vår vädjan. Tragisk är den väg de följer. Det är den väg som leder till undergång. Men det finns så många hundratusentals av våra ungdomar som är trofasta och trogna, som är raka som pilar och starka som havets väldiga våg då de följer den väg de stakat ut åt sig. Det är rättfärdighetens och godhetens väg, en väg av prestationer och fullbordan. De gör något av sitt liv, och världen blir mycket bättre tack vare dem. Jag är djupt tacksam för denna underbara historiska tid vi lever i. Det har aldrig funnits en tid som denna. Av alla människor som vandrat på jorden är vi så rikt och överflödande välsignade. Men av allt det jag är tacksam för denna morgon står en sak framför alla andra. Det är ett levande vittnesbörd om Jesus Kristus, den Allsmäktige Gudens Son, Fridsfursten, den Helige. Vid ett tillfälle under ett missionärsmöte i Europa var det en äldste som räckte upp handen och sade: "Bär ditt vittnesbörd för oss, och berätta hur du har fått det." Jag anser att jag kan säga några ord denna morgon om hur mitt vittnesbörd utvecklats. Det är givetvis ett personligt område. Jag hoppas ni ursäktar det. Mitt tidigaste minne av en andlig upplevelse var när jag var omkring fem år, en mycket liten pojke. Jag grät av smärta på grund av öroninflammation. Det fanns inga undermedel på den tiden. Det var 85 år sedan. Min mor gjorde i ordning en påse bordssalt som hon ställde på spisen för värmning. Min far lade mjukt händerna på mitt huvud och gav mig en välsignelse där han näpste smärtan och sjukdomen med det heliga prästadömets kraft och i Jesu Kristi namn. Sedan tog han mig i famnen och höll påsen med varmt salt mot mitt öra. Smärtan avtog och försvann. Jag somnade i min fars trygga omfamning. Medan jag somnade hörde jag inom mig orden i hans välsignelse. Det är mitt tidigaste minne av prästadömet, utövat i Herrens namn. Senare i min ungdom sov min bror och jag i ett sovrum som var utan värme på vintern. Man ansåg att det var nyttigt. Innan vi kröp ner i den varma sängen, knäföll vi och höll bön. Det var uttryck för enkel tacksamhet. De avslutades i Jesu namn. Den särskilda titeln Kristus användes inte ofta i våra böner på den tiden. Jag minns att jag hoppade upp i sängen när jag hade sagt amen och drog upp täcket runt halsen och tänkte på vad jag just gjort, då jag talat till min himmelske Fader i hans Sons namn. Jag hade ingen större kunskap om evangeliet. Men där fanns ett slags kvardröjande frid och trygghet i att kommunicera med himlarna i och genom Herren Jesus. När jag gick ut som missionär till de brittiska öarna vaknade mitt vittnesbörd. Varje morgon läste min kamrat och jag Johannes evangelium tillsammans och talade om varje vers. Det var en underbar, upplysande upplevelse. Detta underbara testamente inleds med en förkunnelse om Guds Sons gudomlighet. Där står: "I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning" (Joh 1:1­3, 14). Jag tänkte mycket på den förkunnelsen då, och jag har tänkt på den mycket sedan dess. Den lämnar inget tvivel om att Fadern och Sonen är åtskilda. Till Sonen gav Fadern det stora ansvaret att skapa jorden, "och utan det blev ingenting till av allt som finns till". Jag har sett mycket fult i denna värld. Det mesta av det är människans verk. Men jag tror jag har sett mycket mer skönhet. Jag förundras över Skaparens majestätiska verk. Hur magnifika är de inte! Och de är alla Guds Sons verk. "Och Ordet blev människa och bodde bland oss". Han, Faderns Son, kom till jorden. Han nedsteg från sitt kungliga hov i höjden där han stod som furste, Faderns Förstfödde, för att iklä sig dödlighet, födas i en krubba, den enklaste av platser, i en vasallstat styrd av Roms centurioner. Hur kunde han ha nedstigit djupare? Han döptes av Johannes i Jordan för att "uppfylla allt som hör till rättfärdigheten" (Matt 3:15). Hans jordiska verksamhet föregicks av motståndarens sluga frestelser. Han motstod dem, och sade: "Håll dig på din plats, Satan" (Matt 16:23). Han gick omkring i Galileen, Samarien och Judeen och predikade frälsningens evangelium. Han lät de blinda se, de lama gå och de döda stå upp till liv igen. Och för att uppfylla sin Faders plan för hans barns lycka gav han sedan sitt liv som lösen för vars och ens synder. Det vittnesbördet växte i mitt hjärta som missionär medan jag läste Nya testamentet och Mormons bok, som bar ytterligare vittne om honom. Den kunskapen blev mitt livs grund, stående på det fäste som bildats genom min barndoms besvarade böner. Sedan dess har min tro vuxit mycket mer. Jag har blivit hans apostel, utsedd att göra hans vilja och undervisa om hans ord. Jag har blivit hans vittne för världen. Jag upprepar detta trons vittnesbörd för er och för alla som hör min röst denna sabbatsmorgon. Jesus är min vän. Ingen annan har gett mig så mycket. "Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner" (Joh 15:13). Han gav sitt liv för mig. Han öppnade vägen till evigt liv. Endast en Gud kunde göra detta. Jag hoppas jag är värdig att vara hans vän. Han är mitt föredöme. Hans sätt att leva, hans absolut osjälviska handlande, hans hand uträckt till de behövande och hans slutliga offer står som föredöme för mig. Jag kan inte helt efterlikna honom, men jag kan försöka. Han hånad, pinad, korsfäst var en syndfri offergärd. Han villigt korsets börda bar att frälsa fallen värld. ("O visdom stor, o kärleks nåd", Psalmer, nr 124.) Han är min lärare. Ingen annan röst har någonsin talat så underbara ord som dem som finns i saligprisningarna: "När han såg folkskarorna . . . började [han] undervisa dem och sade: Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket. Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade. Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet. Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade. Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet. Saliga de renhjärtade, de skall se Gud. Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner. Saliga de som förföljs för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket" (Matt 5:1­10). Ingen annan lärare har någonsin gett de oförlikneliga råd som gavs till folkskaran på berget. Han är min helbrägdagörare. Jag står i förundran över hans stora underverk. Och dock vet jag att de hände. Jag accepterar dem som sanna eftersom jag vet att han är Herre över liv och död. Hans verksamhets underverk berättar om medkänsla, kärlek och en känsla av mänsklighet som är underbar att skåda. Han är min ledare. Jag är hedrad att få vara en i den långa raden av människor som älskar honom och som har följt honom under de två årtusenden som gått sedan hans födelse. Framåt, Herrens kämpar! För Guds sanning strid! Gå att världen frälsa, medan än är tid. Vår kapten är Herren, leder oss framåt. Segern vinner vi trots fiendens försåt! ("Framåt, Herrens kämpar", Psalmer, nr 170.) Han är min Frälsare och min Återlösare. Genom att ge sitt liv, i smärta och outsägligt lidande, har han sträckt sig ner för att lyfta upp mig, och var och en av oss, och alla Guds söner och döttrar, från det eviga mörkrets avgrund som följer på döden. Han har gett oss något bättre, en sfär av ljus och insikt, tillväxt och skönhet där vi kan gå framåt på den väg som leder till evigt liv. Min tacksamhet vet inga gränser. Min tacksägelse till min Herre har inget slut. Han är min Gud och min Konung. Från evighet till evighet ska han regera och styra som konungarnas Konung och herrarnas Herre. På hans herradöme ska ingen ände vara. På hans härlighet ska ingen natt följa. Ingen annan kan ta hans plats. Ingen annan kommer någonsin att göra det. Obefläckad och utan fel av något slag är han Guds Lamm inför vilken jag bugar mig och genom vilken jag närmar mig min Fader i himlen. Jesaja förutsade hans ankomst: "Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila, och hans namn skall vara: Underbar i råd, Väldig Gud, Evig fader, Fridsfurste" (Jes 9:6). De som vandrade med honom i Palestina bar vittne om hans gudomlighet. Den officer som bevakade honom förkunnade högtidligen: "Den mannen måste ha varit Guds son" (se Matt 27:54). Tomas såg hans uppståndna kropp och utropade förundrat: "Min Herre och min Gud" (se Joh 20:28). De som var på detta halvklot och som han visade sig för, hörde Faderns röst presentera honom: "Sen min älskade Son, i vilken jag har funnit behag, i vilken jag har härliggjort mitt namn" (3 Nephi 11:7). Och profeten Joseph som talade i denna hushållning förkunnade: "Nu, efter de många vittnesbörd, som äro avgivna om honom, är detta det sista vittnesbördet, vilket vi giva om honom: Han lever. Ty vi sågo honom på Guds högra sida och vi hörde rösten som vittnade, att han är Faderns Enfödde" (L&F 76:22­23). Till detta lägger jag mitt eget vittnesbörd att han är "vägen, sanningen och livet" och att "ingen kommer till Fadern, utom genom honom" (se Joh 14:6). Tacksamt, och med oförminskad kärlek, bär jag vittnesbörd om allt detta i hans heliga namn, ja, i Jesu Kristi namn. Amen.