"Nöjda med det som . . . beskärts oss" Äldste Neal A Maxwell i de tolv apostlarnas kvorum De stunder i livet som säger oss vilka vi är, kommer inom den del som tilldelats oss . . . det är våra egna handlingar som räknas. För varje liv är dess prövningar tillräckliga! Tillsammans med er alla, bröder och systrar, uttrycker jag min uppskattning till president Hinckley för hans outtröttliga formande av kyrkans framtid, som detta konferenscenter är ett uttryck för. I några få ord gavs stor insikt till dem som omvänts, däribland orden "ty jag borde vara nöjd med det som Herren har beskärt mig" (se Alma 29:1­9). Dessförinnan hade Alma innerligt önskat vara "Guds domsbasun" så att han kunde "skaka jorden"(Alma 29:1). Men inte för att upphöja sig själv, nej, Alma ville förkunna omvändelse och återlös­ ningsplanen för hela människosläktet, så att inga sorger skulle finnas (se Alma 29:2). Dock drog Alma slutsatsen beträffande slutlig frälsning att den verklighet Gud till sist ger oss, är enligt vår egen vilja (se Alma 29:4). Kan det bli mer rättvist? Då Alma sålunda blev mer nöjd med sin kallelse, hoppades han ödmjukt att få bli ett redskap till att rädda någon själ (se Alma 29:9). En betydelsefull inre resa återspeglas sålunda i endast nio monologliknande verser. Samma förnöjsamhet väntar oss, om våra egna önskningar kan förändras och inrättas efter Herrens vilja. Vissa dödliga tilldelas till exempel starkt begränsade möjligheter att komma framåt på grund av fattigdom: "Och människorna började skilja sig ifrån varandra i rang, enligt sina rikedomar och sina tillfällen att få lärdom, ja, några voro okunniga till följd av sin fattigdom, och andra fingo stor lärdom, emedan de voro rika" (3 Nephi 6:12). Dessutom har många onda mänskliga sociala strukturer innefattat särskilt tragiska begränsningar, såsom slaveri och koncentrationsläger. Ändå bör vi göra det som finns inom vår tilldelade "jordlott", alltmedan vi så mycket som möjligt tänjer de rep som binder oss. Inom den del som tilldelats oss kan vi känna andlig förnöjsamhet. Paulus säger att "religionen ger god lön om man nöjer sig med det nödvändiga", vilket anger att man har tillräckligt av de nödvändiga egenskaperna kärlek, hopp, ödmjukhet, tålamod och undergivenhet (1 Tim 6:6). Men det finns andra fasta begränsningar i livet. Vissa har till exempel tilldelats geografiska begränsningar, sjukdomar, fysiska eller mentala. Det finns de som utan egen förskyllan är ogifta eller är längtande, barnlösa föräldrar. Ytterligare andra ställs inför ständiga svårigheter såsom olösta konflikter med nära och kära, till exempel barn som går sin egen väg, oemottagliga för föräldrars råd (3 Nephi 1:29). Det finns så många dagliga påminnelser om dessa och liknande situationer. Att vara nöjd innebär att acceptera utan självömkan. Umbäranden kan emellertid bli till urholkningar som lämnar plats för utvecklandet av en mycket större själ. Vissa genomgår skakande omvälvningar som plötsligt rubbar sakernas tillstånd. En del har smärta och prövningar att gå igenom, medan andra har en lott som de får leva med. Paulus "levde med" sin "tagg som stack honom" (2 Kor 12:7). Vare nog sagt, att sådana lotter i dödligheten kommer att ändras i den odödliga världen. Undantaget är obotfärdig synd, som formar vår ställning i det tillkommande. Att utveckla större förnöjsamhet inom vissa av våra existerande begränsningar och möjligheter är sålunda en av våra stora utmaningar. Om vi inte gör det, känner vi oss kanske underutnyttjade och icke uppskattade ­ trots att det omkring oss finns många outnyttjade tillfällen till tjänande. Inte heller borde vi längta efter sådant som Gud inte gett oss, såsom en ängels mäktiga röst, för det finns så mycket att göra av det vi fått inom de gränser vi tilldelats (se Alma 29:3, 4). Dessutom, vilka våra olika omständigheter än må vara, så kan vi ändå hålla Guds bud! Under tiden är vi varandras arbetsmaterial inom den begränsade del av mänskligheten som "beskärts oss". Den delen kan krympa eller svälla, men det viktiga är vad vi är och vad vi gör inom dessa olika sfärer och i just det "verk vartill vi har blivit kallade" (Alma 29:6). Sålunda innehåller ett "heligt nu", den "jordlott" som tilldelats vårt lärjungeskap. Vi behöver inte ha tilldelats den bästa tiden eller vara synliga för alla för att arbeta på vår frälsning! I kontrast till detta finns det, när det gäller att förbättra vårt uppträdande, inga gränser vi inte kan gå över, ingen brist på visum för den som är villig att våga försöket! Förbättring steg för steg tillhör därför dagordningen, och vi behöver helt klart hjälp av Herrens långmodighet medan vi kämpar för att lära de nödvändiga läxorna. Maria, som hade fått veta förunderliga ting om sig själv och vad som låg framför henne, tog dock "allt detta till sitt hjärta och begrundade det"(Lukas 2:19). Begrundan föregår ofta förnöjsamhet. Det är det som utförs som betyder något, inte scenens storlek. Gennesarets sjö, blott två gånger en mil stor, var ändå stor nog att ge lärjungarna en viktig upplevelse som gällde tro och att gå på vattnet. (Se Matteus 14:22­23.) Vinden var stark och skrämmande! Ändå, jämför storleken hos dessa galileiska vågor, och hur länge den stormen varade, med det som Nephi och hans följeslagare upplevde på den väldiga oceanen! (Se 1 Nephi 18:13­21.) Dock försåg båda episoderna de villiga med just den inlärningsupplevelse de så väl behövde. Man bör förstås vara försiktig med jämförelser i fråga om vattenmängder, när man tänker på att Noa är bland dem som undervisats! Sålunda kan mindre spektakulära händelser, liksom goda mindre bemärkta människor vara "icke mindre verksamma" när det gäller att få verket utfört (Alma 48:19). För att se på något i större skala, så trodde ju profeten Mormon först att hans folk sörjde till omvändelse (se Mormon 2:12­13). Men han märkte snart att deras sorg i själva verket var "de förtappades sorg", vilken lämnade dem strandade i ingenmansland. Jämför detta med den förlorade sonens ensamma kamp med sin omvändelse. Eftersom hans omvändelse var verklig, kom han verkligen "till besinning" (Lukas 15:17). Ibland lär vi av bedrövlig erfarenhet, men ibland inte! (Se L&F 121:39.) De stunder i livet som säger oss vilka vi är, kommer inom den del som tilldelats oss, och inom denna gör vi våra val som får eviga följder. Det är våra egna handlingar som räknas. För varje liv är dess prövningar tillräckliga! (Se Matt 6:34.) Samtidigt finns det människor som säljer sin själ för mycket mindre än hela världen. I Robert Bolts "A Man for All Seasons", ska Sir Thomas More snart lida martyrdöden, delvis därför att hans vän Rich, som låtit sig mutas av en lokal myndighet, har förrått honom. More "såg rätt in i Richs ansikte med smärta och förvåning" och sade: "För Wales? Varför, Richard, om det inte gagnar en människa att ge sin själ för hela världen . . . hur är det då inte med Wales"! (Robert Bolt, A Man for All Seasons [New York: Vintage Books, 1960], s 92.) Låt samma tillrättavisning gälla varje förehavande som håller oss borta från andliga ting! Begrunda på vilket sätt Jesus var och är universums Herre (Moses 1:33; 2:1; L&F 45:1; 76:24). Dock utfördes hans tjänande verksamhet, som vi alla vet, inom ett mycket litet geografiskt område. Han färdades i sin verksamhet inom ett mycket begränsat område. Dock uträttade Frälsaren därvid försoning för hela människosläktet! Det fanns förvisso högre kullar än Golgota och mer praktfulla trädgårdar än Getsemane. Ändå räckte dessa till för att inrymma den viktigaste handlingen i människans historia! Genom att omvända oss kan vi få del av denna härliga försoning. Vi kan lära oss att tjäna och förlåta de människor vi har att göra med, också grupper som inte är större än familjen eller vänkretsen. Guds rättvisa och barmhärtighet kommer att vara så påtagligt fullkomlig att det vid den slutliga domen inte kan förekomma några klagomål, inte ens från dem som en gång ifrågasatt Guds rättvisa eller barmhärtighet och den lott som tilldelats dem i dödligheten (se 2 Nephi 9:14­15; Alma 5:15­19; 12:3­14; 42:23­26; 30). Alltså kan och borde vi vara "nöjda med det som beskärts oss" och vara nöjda med våra omständigheter utan att vara nöjda med vårt eget handlande (se 3 Nephi 27:27; 12:48; Matt 5:48). Sådan förnöjsamhet är mer än att passivt rycka på axlarna. Den återspeglar ett aktivt medgivande snarare än tanklös resignation. Herren känner till våra omständigheter och vårt hjärtas tankar och avsikter och, förvisso, de talanger och gåvor han gett oss. Han kan på ett fullkomligt sätt avgöra hur vi lyckats med det som tilldelats oss, hur vi till exempel lyft upp de slappnande händer som finns omkring oss. Att längta efter större möjligheter medan vi underlåter att ta vara på dem som finns till hands är dålig stil, andligt sett. Vad vi kunde ha gjort och vad vi gjort med det som tilldelats oss har därför vingårdens Mästare fullkomlig vetskap om. Den undergivenhet och större förmåga till andlig förnöjsamhet som de svaga i världen har, kan vara en orsak till att Gud använder dem för att genomföra sitt verk (se L&F 1:19, 23; 35:13; 133:58, 59; 1 Kor 1:27). De världsliga brukar i varje fall inte vara särskilt intresserade av att utföra Herrens enklare sysslor. Det är också betecknande att Herren vägrar att skrämma till lydnad genom att sända legioner av änglar för att få enskilda att utföra hans vilja (se Matteus 26:47­53). Hans vilja ska utföras "förmedelst budskapet" och inte därför att vi tvingas (Alma 36:26). Regeln har varit, är och förblir, "icke desto mindre får du själv välja" (Moses 3:17). Herren vill ha omvändelse utan tvång. Låt oss minnas att i vår snurriga tidsålder är den enda roterande rörelse Gud vill se, att vi frivilligt vänder oss bort från synd och till honom. Herren söker alltså inte överväldiga oss utan snarare hjälpa oss övervinna världen! (Se L&F 64:2; Upp 3:21.) Inom vår egen sfär ser vi alltså hur de helgonlika visar godhet även då de omges av taggtråd, medan andra vänder taggarna utåt trots att de lever i överflöd. De missnöjda bygger emellertid sina egna bassänger av självömkan, vissa av rent olympiska mått. Vi ser ytterligare något i Almas inspirerade och undervisande episod. Alma nämner att Gud har män och kvinnor i varje nation som kan predika och undervisa om hans ord (se Alma 29:8). Om vi kämpar för mycket, för hårt och för ofta att få en större roll själva, krymper vi därmed andras handlingsutrymme. Vidare, om vi deltar med tillit och förnöjsamhet, ger vi den Helige Anden möjlighet att utföra sitt särskilda verk. När vi andligen är på rätt spår, kan vi inta en andlig hållning även om vi "inte vet vad allting betyder" (1 Nephi 11:17). Sådan förnöjsam tillförsikt skapar inte högmod utan stillsamt accepterande, vilket är ett sätt att "verka med iver", men utan stora åthävor (L&F 58:27­28). Emellertid vilar vår andliga förnöjsamhet på att vi accepterar Jesu försoning, för vi har "fått kunskap om Guds godhet och hans oförlikneliga makt och visdom och hans tålamod och fördragsamhet med människobarnen, och likaledes om försoningen, som varit beredd från världens grundläggning" (Mosiah 4:6). Återigen, att se Alma förändras från att vilja vara "en basun" till att vara ett enkelt "redskap" och från att vilja "skaka jorden" till att vilja "förmå någon själ att omvända sig", är en häpnadsväckande förändring! Vidare, är det inte underbart att vi får växa, vare sig växandet uttrycks i bara nio verser eller sker under en livstid? Colleen och jag har en speciell sondotter, Anna Josephine, som föddes utan vänsterhand. Häromdagen hörde någon ett samtal mellan Anna Jo, nästan fem år, och hennes kusin Talmage, fyra år. Talmage sade tröstande medan de lekte: "Anna Jo, när du blir stor, får du nog fem fingrar." Anna Jo sade: "Nej Talmage, när jag blir stor får jag inte fem fingrar, men när jag kommer till himlen får jag en hand." Om Anna Jo, som har svårigheter framför sig, står stadigt med det som beskärts henne, kommer hon att fortsätta vara till stor välsignelse för andra människor! Hur välsignade är vi inte, att Almas ord så bevarats åt oss alla. Må vi tillämpa Almas ord på oss själva (se 1 Nephi 19:23). Jag ber detta i hans namn som räknar alla sparvar och alla fingrar och ändå är universums Herre, ja, Jesus Kristus, amen!