Uppståndelsen Äldste Dallin H Oaks i de tolv apostlarnas kvorum Uppståndelsen är mycket mer än bara en förening av en ande och en kropp . . . Uppståndelsen är en återställelse som återförenar "köttsligt med köttsligt" och "gott med det som är gott" (Alma 41:13). Jobs bok ställer den universella frågan: "Om en människa dör, ska hon då leva igen?" (King James engelska bibelöversättning, Job 14:14). Frågan om uppståndelse från de döda är ett centralt ämne i skrifterna, både forntida och nutida. Uppståndelsen är en grundpelare i vår tro. Den tillför mening till vår lära, motivation till vårt uppförande och hopp inför vår framtid. I. JESU UPPSTÅNDELSE Den allmänna uppståndelsen blev verklighet när Jesus Kristus uppstod (se Matteus 27:52­53). På tredje dagen efter sin död och begravning kom Jesus ut ur graven. Han visade sig för flera män och kvinnor och sedan för de församlade apostlarna. Tre av evangelierna beskriver händelsen. Lukas är mest fullständig: Jesus sade till dem: "'Frid över er!' De blev rädda och i sin förskräckelse trodde de att det var en ande de såg. Då sade han: 'Varför blir ni skrämda, varför fylls ni av tvivel? Se på mina händer och mina fötter, det är jag och ingen annan. Känn på mig och se på mig, en ande har inte kött och ben, och det kan ni se att jag har' . . . Sedan öppnade han deras sinnen . . . Och han sade till dem: 'Detta är alltså vad skriften säger: Messias skall lida och uppstå från de döda på tredje dagen'" (Lukas 24:36­39, 41­43, 45­46). Frälsaren gav apostlarna ett andra vittnesbörd. Tomas, en av de tolv, hade inte varit hos dem när Jesus kom. Han insisterade på att han inte skulle tro om han inte fick se och känna själv. Johannes skriver: "En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: 'Frid åt er alla.' Därefter sade han till Tomas: 'Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!' Då svarade Tomas: 'Min Herre och min Gud.' Jesus sade till honom: 'Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror" (Johannes 20:26­29). Trots dessa bibliska vittnesbörd förkastar eller betvivlar många som kallar sig kristna att uppståndelsen verkligen ägde rum. Som för att förekomma och bemöta sådana tvivel finns det många uppteckningar om den uppståndne Kristus i Bibeln. Vid några tillfällen visade han sig för en enda person, som Maria från Magdala vid graven. Vid andra visade han sig för stora eller små grupper, som när han "visade . . . sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle" (Första Korinthierbrevet 15:6). Mormons bok ­ som är ännu ett vittne om Jesus Kristus, återger händelsen när hundratals såg den uppståndne Herren öga mot öga och rörde vid honom. De kände märkena efter spikarna i hans händer och fötter och stack händerna i hans sida. Frälsaren inbjöd en folkmängd att uppleva detta "den ene efter den andre" så att, som han sade till dem, "I mån kunna veta, att jag är Israels Gud och hela jordens Gud, som har blivit dödad för världens synder" (3 Nephi 11:14). Under sin personliga verksamhet bland dessa trofasta människor botade den uppståndne Kristus de sjuka och "tog deras små barn ett efter ett och välsignade dem" (3 Nephi 17:21). Denna rörande händelse bevittnades av ungefär 2 500 män, kvinnor och barn (se 3 Nephi 17:25). II. DE DÖDLIGAS UPPSTÅNDELSE Möjligheten att en dödlig som har dött ska föras fram och få liv igen i en uppstånden kropp har väckt hopp och väckt debatt under en stor del av den nedtecknade historien. De sista dagars heliga förlitar sig på tydliga lärdomar i skrifterna och bekräftar med dem att Kristus har "krossat dödens bojor" (Mosiah 16:7), att "döden är uppslukad och segern är vunnen" (Första Korinthierbrevet 15:54; se även Mormon 7:5; Mosiah 15:8, 16:7­8; Alma 22:14). Eftersom vi tror på Bibelns och Mormons boks beskrivningar av Jesu Kristi bokstavliga uppståndelse, accepterar vi också villigt de många skrifthänvisningarna om att en liknande uppståndelse ska äga rum för alla dödliga som någonsin har levat på jorden (se Första Korinthierbrevet 15:22; 2 Nephi 9:22; Helaman 14:17; Mormon 9:13; Läran och förbunden 29:26; 76:39, 42­44). Som Jesus lärde: "Eftersom jag lever kommer ni att leva" (se Johannes 14:19). Uppståndelsens bokstavliga och allmänna natur beskrivs tydligt i Mormons bok. Profeten Alma lärde: "Kristi död upplöser denna timliga döds bojor, så att alla skola bliva uppväckta ur denna timliga död. Anden skall bliva återförenad med kroppen i dess fullständiga form. Både lem och led skola återställas till sin behöriga plats, som vi nu äro . . . Denna återställelse skall äga rum med alla, både gamla och unga, både bundna och fria, både män och kvinnor, både onda och rättfärdiga, och icke ens så mycket som ett av deras huvudhår skall gå förlorat, utan allting skall bliva återställt till sin fullständiga form . . ." (Alma 11:42­44). Alma lärde också att i uppståndelsen ska "allting . . . återförenas i sin passande och fullkomliga form" (Alma 40:23). Många levande vittnen kan intyga att dessa skriftställens löften om uppståndelsen bokstavligen har uppfyllts. Många, däribland några av mina egna släktingar, har sett en älskad avliden i en syn eller ett personligt besök och har bevittnat deras återställelse till "passande och fullkomlig form" i sitt livs bästa tid. Vare sig detta var manifestationer av personer som redan har uppstått eller rättfärdiga andar som väntar på den utlovade uppståndelsen, är de dödligas uppståndelses verklighet och natur uppenbar. Vilken tröst att veta att alla som har haft nackdelar i livet till följd av medfödda defekter eller skador som uppkom under jordelivet, till följd av sjukdom eller den naturliga försämring som ålderdomen medför, kommer att uppstå i "passande och fullkomlig form". III. UPPSTÅNDELSENS BETYDELSE Jag undrar om vi tillfullo upp-skattar den ofantliga betydelsen av vår tro på en bokstavlig, allmän uppståndelse? Löftet om odödlighet är grundläggande för vår tro. Profeten Joseph Smith förklarade: "De fundamentala principerna i vår religion är apostlarnas och profeternas vittnesbörd om Jesus Kristus, att han dog, begravdes och åter uppstod på den tredje dagen och uppsteg till himmelen. Allt annat, som tillhör vår religion, är endast tillägg till detta" (Profeten Joseph Smiths lärdomar, s 105). Varför valde profeten Joseph Smith, bland allt det underbara som Frälsaren uträttade, just vittnesbördet om hans död, begravning och uppståndelse som den grundläggande principen i vår religion och sade att "allt annat . . . endast är tillägg till detta"? Svaret ligger i att Frälsarens uppståndelse är central för det som Mormons bok kallar "den omfattande och eviga planen för frälsning från döden" (2 Nephi 11:5). På vår eviga färd är uppståndelsen det viktiga vägmärke som markerar slutet på dödligheten och början på odödligheten. Herren beskrev betydelsen av denna viktiga övergång när han förklarade: "Sålunda bestämde jag, Herren Gud, människans prövotid på det att hon genom den naturliga döden skulle uppväckas i odödlighet till evigt liv, ja, så många som tro" (Läran och förbunden 29:43). På samma sätt lär Mormons bok: "Ty liksom döden har kommit till alla människor för att utföra den store Skaparens barmhärtiga plan, så måste det också finnas en uppståndelses kraft" (2 Nephi 9:6). Vi vet också genom nutida uppenbarelse att utan att vår ande och kropp förenas i uppståndelsen skulle vi inte kunna motta "glädjens fullhet" (Läran och förbunden 93:33, 34). När vi förstår uppståndelsens livsviktiga plats i "återlösningsplanen" som styr vår eviga färd (Alma 12:25), förstår vi varför aposteln Paulus lärde: "Om det inte finns någon uppståndelse från de döda . . . då är vår förkunnelse tom och tom är också er tro" (Första Korinthierbrevet 15:13­14). Vi förstår också varför aposteln Petrus skrev: "Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader. I sin stora barmhärtighet har han fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda" (Första Petrusbrevet 1:3; se även Första Thessalonikerbrevet 4:13­18). IV. UPPSTÅNDELSEN FÖRÄNDRAR VÅR SYN PÅ DÖDLIGHETEN Det "levande hopp" som vi får genom uppståndelsen är vår förvissning om att döden inte är slutet på vår tillvaro som individer utan bara ett nödvändigt steg i den planenliga övergången från dödlighet till odödlighet. Detta hopp förändrar hela perspektivet på livet i dödligheten. Förvissningen om uppståndelse och odödlighet påverkar hur vi ser på jordelivets fysiska svårigheter, hur vi lever här på jorden och hur vi förhåller oss till människorna omkring oss. Förvissningen om uppståndelse ger oss styrka och perspektiv att uthärda jordelivets svårigheter som vi alla och de som vi älskar möter, till exempel fysiska, mentala eller känslomässiga brister som vi har med oss vid födseln eller får under jordelivet. Tack vare uppståndelsen vet vi att dessa jordiska brister bara är tillfälliga! Förvissningen om uppståndelse ger oss också en kraftig sporre att hålla Guds bud under vårt jordeliv. Uppståndelsen är mycket mer än bara en förening av en ande och en kropp som hålls fången av graven. Vi vet från Mormons bok att uppståndelsen är en återställelse som återförenar "köttsligt med köttsligt" och "gott med det som är gott" (Alma 41:13; se även vers 2­4 och Helaman 14:31). Profeten Amulek lärde: "Samma ande, som är i besittning av edra stofthyddor den stund I gån ut ur detta liv, samma ande har makt att taga dem i besittning i den eviga världen" (Alma 34:34). Till följd av det ska "de som äro rättfärdiga fortfarande förbliva rättfärdiga" (2 Nephi 9:16). På så sätt följer "allt vad vi i detta liv uppnå på intelligensens område . . . med oss i uppståndelsen" (Läran och förbunden 130:18). Principen om "återställelse" innebär också att människor som inte är rättfärdiga i jordelivet inte kommer att uppstå som rättfärdiga (se 2 Nephi 9:16; Första Korinthierbrevet 15:35­44; Läran och förbunden 88:27­32). Dessutom kommer vi att uppstå med en "klar hågkomst" (Alma 11:43) och "fullkomlig kunskap om hela vår skuld [och] orenhet" (2 Nephi 9:14; se även Alma 5:18), som inte har renats och utplånats genom omvändelse och förlåtelse (se Alma 4:6, 5:21; 2 Nephi 9:45­46; Läran och förbunden 58:42). Allvaret i detta faktum betonas av de många skriftställen som säger att uppståndelsen omedelbart följs av den slutliga domen (se 2 Nephi 9:15, 22; Mosiah 26:25; Alma 11:43­44, 42:23; Mormon 7:6, 9:13­14). Detta liv är verkligen "tiden, då människorna måste bereda sig att möta Gud" (Alma 34:32). Förvissningen om att uppståndelsen ska inbegripa en möjlighet att vara tillsammans med våra familjemedlemmar ­ man, hustru, föräldrar, syskon, barn och barnbarn ­ är en kraftfull uppmuntran för oss att uppfylla vårt familjeansvar i jordelivet och att leva tillsammans i kärlek i det här livet i väntan på en glädjefull återförening och umgänge i nästa liv. Vår säkra vetskap om en uppståndelse till odödlighet ger oss också mod att möta vår egen död ­ till och med en död som kan kallas för tidig. På så sätt såg Ammons folk i Mormons bok "ej på döden med den allra minsta skräck, på grund av det hopp och den övertygelse de hade om Kristus och uppståndelsen. Därför var döden, vad dem beträffar, uppslukad av Kristi seger över densamma" (Alma 27:28). Förvissningen om uppståndelsen hjälper oss också att uthärda de jordiska avsked som våra nära och käras död medför. Var och en av oss har gråtit när någon dött, sörjt vid en begravning eller stått och våndats vid en grav. Jag har i alla fall gjort det. Vi borde alla prisa Gud för förvissningen om odödlighet som gör att avskedet i jordelivet bara blir tillfälligt och ger oss hopp och styrka att fortsätta. V. UPPSTÅNDELSEN OCH TEMPLEN Vi lever i en härlig tid av tempelbyggande. Detta är också en följd av vår tro på uppståndelsen. För bara ett par månader sedan hade jag förmånen att vara med president Hinckley när han invigde ett nytt tempel. Vid det heliga tillfället hörde jag honom säga: "Templen står som vittnen om vår övertygelse om odödlighet. Våra tempel berör livet bortom graven. Det finns till exempel inget behov av tempelvigsel om vi bara bryr oss om att vara gifta under jordelivet." Denna profetiska lärdom ökade min insikt. Våra tempel är levande, verksamma vittnesbörd om vår tro på uppståndelsens verklighet. De erbjuder oss de heliga tillfällen när levande ställföreträdare kan utföra alla de nödvändiga förrättningarna i jordelivet till förmån för dem som lever i andevärlden. Inget av detta skulle vara meningsfullt om vi inte hade förvissningen om en allmän odödlighet på grund av vår Herres och Frälsares, Jesu Kristi, uppståndelse. Vi tror på människosläktets bokstavliga, universella uppståndelse på grund av "Israels Heliges uppståndelses kraft" (2 Nephi 9:12). Vi vittnar också om "den levande Kristus", vilket sades i det nya apostoliska tillkännagivandet med samma namn: "Vi vittnar högtidligen om att hans liv, som är det centrala i hela mänsklighetens historia, varken började i Betlehem eller slutade på Golgota . . . Vi bär, i egenskap av hans vederbörligen ordinerade apostlar, vittnesbörd om att Jesus är den levande Kristus, Guds odödlige Son. Han är den store Konungen, Immanuel, som i dag står på sin Faders högra sida. Han är världens ljus, liv och hopp. Hans väg är den stig som leder till lycka i detta liv och evigt liv i den kommande världen" ("Den levande Kristus ­ apostlarnas vittnesbörd", Liahona, april 2000, s 2­3). Jag vittnar om att det är sant, och att det är sant att Kristus har uppstått och att vi ska uppstå, i Jesu Kristi namn. Amen.