Kallelsen att tjäna President Thomas S Monson förste rådgivare i första presidentskapet "Jag vördar den allsmäktige Gudens prästadöme. Jag har bevittnat dess kraft. Jag har sett dess styrka. Jag har förundrats över de underverk det har åstadkommit." Vilken förmån jag har som får stå framför er i kväll här i detta storartade konferenscenter och inför församlingar i hela världen. Vilken mäktig samling prästadömsbärare! Mitt ämne handlar om de ord som talades genom profeten Joseph Smith och som finns i kapitel 107 i Läran och förbunden. De gäller oss alla, vare sig vi bär det aronska eller det melkisedekska prästadömet: "Var och en skall nu lära sin plikt och med all flit sköta det ämbete, vari han är insatt."1 President Wilford Woodruff sade: "Alla prästadömets organisationer besitter kraft. Diakonen har kraft genom det prästadöme som han bär. Det har också läraren. De har kraft att gå till Herren i bön och få sina böner hörda och besvarade, likaväl som profeten, siaren eller uppenbararen . . . Det är genom detta prästadöme som människor förlänas olika förordningar, så att deras synder blir förlåtna och de blir återlösta. Det är för detta ändamål som det har uppenbarats och beseglats på våra huvuden."2 De som bär det aronska prästadömet bör ges tillfällen att ära sina kallelser inom detta prästadöme. När jag till exempel blev ordinerad till diakon framhöll vår biskop det heliga ansvar vi hade att dela ut sakramentet. Han betonade lämplig klädsel, ett värdigt uppträdande och vikten av att vara ren "inuti och utanpå". När vi undervisades om hur man delar ut sakramentet, fick vi veta att vi hjälpte varje medlem att förnya sitt dopförbund, med åtföljande ansvar och välsignelser. Vi fick också veta hur vi skulle hjälpa en viss broder, Louis, som var förlamad, så att han skulle få möjlighet att ta del av de heliga symbolerna. Jag minns tydligt när jag fick uppgiften att dela ut sakramentet till raden där Louis satt. Jag var tveksam när jag närmade mig denne underbara broder och sedan såg jag hans leende och ivriga uttryck av tacksamhet som visade hans önskan att ta del av sakramentet. Jag höll brickan i min vänstra hand, tog en brödbit och lade den mellan hans läppar. Vattnet gavs senare på samma sätt. Det kändes som om jag var på helig mark. Och det var jag verkligen. Privilegiet att dela ut sakramentet till Louis gjorde oss alla till bättre diakoner. Ni ädla ledare för unga män, ni står vid vägskäl i de människors liv som ni undervisar. Inristat på väggen i Stanford-universitets Memorial Church står följande sanning: "Vi måste lära våra ungdomar att allt som inte är evigt är för kort och att allt som inte är oändligt är för litet."3 President Gordon B Hinckley betonade vårt ansvar när han sade: "I detta verk måste det finnas förpliktelser. Det måste finnas hängivenhet. Vi är engagerade i en stor, evig strid som rör Guds söners och döttrars själar. Vi är inte på väg att förlora. Vi är på väg att vinna. Vi kommer att vinna om vi förblir trofasta och sanna . . . Herren har inte bett oss om någonting vi inte kan uträtta med tro."4 Bröder, har varje ordinerad lärare fått uppgiften att vara hemlärare? Vilket tillfälle att förbereda sig för mission. Vilken förmån att få lära sig vad plikt är. En pojke slutar automatiskt att tänka på sig själv när han får uppgiften att "vaka över" andra. Och hur är det med prästerna? Dessa unga män har tillfälle att välsigna sakramentet, att fortsätta med sina plikter som hemlärare och att delta i dopets heliga förordning. Vi kan stärka varandra. Vi har förmågan att uppmärksamma de ouppmärksammade. När vi har ögon som ser, öron som hör och hjärtan som förstår och känner, kan vi sträcka ut en hand och rädda dem som vi har ansvar för. Från Ordspråksboken kommer rådet: "Ge akt på den stig där din fot går fram."5 Jag vördar den allsmäktige Gudens prästadöme. Jag har bevittnat dess kraft. Jag har sett dess styrka. Jag har förundrats över de underverk det har åstadkommit. För 50 år sedan kände jag en ung man, en präst, som hade det aronska prästadömets myndighet. Som biskop var jag hans kvorumpresident. Robert stakade sig och stammade okontrollerat. Hans förlägenhet, blygsel, rädsla för sig själv och alla andra gjorde att talfelet blev förödande för honom. Han fullföljde aldrig en uppgift. Han såg aldrig någon i ögonen. Han tittade alltid ner. Men en dag accepterade han, tack vare en serie ovanliga omständigheter, uppdraget att utföra prästadömsansvaret att döpa en person. Jag satt bredvid honom i doprummet i tabernaklet i Salt Lake City. Han var klädd i oklanderligt vitt, förberedd för förordningen han skulle utföra. Jag lutade mig mot Robert och frågade hur han kände sig. Han tittade ner i golvet och stammade, nästan helt obegripligt, att det kändes hemskt. Vi bad båda innerligt att han skulle kunna klara av sin uppgift. Sedan läste kamrern upp orden: "Nancy Ann McArthur kommer nu att döpas av Robert Williams, som är präst." Robert steg upp, gick ned i dopfunten, tog lilla Nancy i handen och ledde henne ned i det vatten som renar människans liv och ger andlig pånyttfödelse. Han uttalade orden: "Nancy Ann McArthur, med fullmakt av Jesus Kristus döper jag dig i Faderns och i Sonens och i den Helige Andens namn. Amen." Han stakade sig inte en enda gång! Han stammade inte en enda gång! Ett nutida under hade bevittnats. Robert utförde sedan dopförordningen för två eller tre andra barn på samma sätt. I omklädningsrummet, när jag gratulerade Robert, väntade jag mig att höra honom tala på samma oavbrutna sätt. Jag hade fel. Han tittade ner och stammade fram sin tacksamhet. Jag vittnar i kväll för var och en av er bröder, att när Robert handlade med det aronska prästadömets myndighet, talade han med kraft, med övertygelse och med himmelsk hjälp. Vi måste ge trosstärkande erfarenheter till våra unga män som bär det aronska prästadömet. De söker efter möjligheten vi har haft, att känna hur Herrens Ande hjälper dem. Jag minns när jag fick uppdraget att hålla mitt första tal i kyrkan. Jag hade friheten att välja mitt ämne. Jag har alltid tyckt om fåglar, så jag tänkte på fiskmåsmonumentet. Som en del av förberedelserna gick jag till tempelområdet och tittade på monumentet. Först attraherades jag av alla slantarna som låg i vattnet omkring monumentet. Jag undrade hur de skulle kunna plockas upp och vem som skulle göra det. Men jag hade ingen tanke på att själv ta upp dem. Sedan tittade jag upp på fiskmåsarna överst på monumentet. I mitt pojkaktiga sinne försökte jag föreställa mig hur det skulle vara att vara pionjär och få se det första årets skörd av dyrbar säd uppslukas av gräshoppor, och sedan få se fiskmåsarna med sina vida vingar sänka sig ned över fälten och äta upp gräshopporna. Jag älskade den berättelsen. Jag satte mig ned med en blyertspenna i handen och skrev ett två och en halv minuter långt tal. Jag har aldrig glömt fiskmåsarna. Jag har aldrig glömt gräshopporna. Jag har aldrig glömt hur mina knän skakade när jag höll talet. Jag har aldrig glömt hur det kändes att få uttrycka några av mina innersta känslor verbalt i talarstolen. Jag vill understryka att det är viktigt att vi ger det aronska prästadömet möjlighet att tänka, att tala och att tjäna. President O McKay sade: "Gud hjälpe oss alla att vara sanna mot prästadömets ideal ­ det aronska och det melkisedekska. Må han hjälpa oss att ära våra kallelser och att inspirera män genom våra handlingar ­ inte bara medlemmar i kyrkan, utan alla män överallt ­ att leva mer upphöjda och bättre liv, att hjälpa dem alla att bli bättre makar, bättre grannar, bättre ledare, under alla omständigheter."6 Världen verkar ha släppt från trygghetens ankarfäste och drivit bort från fridens hamn. Frigjordheten, omoralen, pornografin och kamrattryckets makt gör att många kastas omkring på ett hav av synd och krossas mot de skarpa rev som bortkastade möjligheter, förspillda välsignelser och krossade drömmar utgör. En del frågar kanske oroligt: "Finns det en väg till trygghet?" "Kan någon leda mig?" "Finns det något sätt att undkomma en hotande undergång?" Svaret, bröder, är ett rungande: "Ja!" Sök efter Herrens fyrtorn. Det finns ingen dimma så tät, ingen natt så mörk, ingen storm så hård, ingen sjöman så vilsekommen att inte skenet från Herrens fyr kan rädda honom. Det vägleder genom livets stormar. Herrens fyrtorn skickar ut ljussignaler som genast kan uppfattas och som aldrig sviker. Det finns många sådan signaler. Jag ska bara nämna tre. Lägg noga märke till dem. Upphöjelsen kan vara beroende av dem ­ både er och min: För det första: Bön ger frid. För det andra: Underverk föregås av tro.FFör det tredje: Ärlighet varar längst. Först, angående bön ­ Adam bad, Jesus bad, Joseph bad. Vi känner till resultaten av deras böner. Han som märker om en sparv faller hör säkerligen våra hjärtans böner. Tänk på löftet: "Om någon av er brister i vishet skall han be till Gud, som ger åt alla utan förbehåll eller förebråelser, och han skall få vad han ber om."7 Därefter: underverk föregås av tro. Det har alltid varit så och kommer alltid att vara så. Det regnade inte när Noa befalldes att bygga arken. Det syntes ingen vädur i snåren när Abraham förberedde sig för att offra sin son Isak. Två himmelska personer hade ännu inte visat sig när Joseph knäböjde och bad. Först prövades tron ­ sedan skedde underverket. Kom ihåg att tro och tvivel inte kan existera i sinnet samtidigt, det ena fördriver det andra. Kasta ut tvivlet. Bygg upp tron. Slutligen, ärlighet varar längst. Jag lärde mig denna sanning på ett dramatiskt sätt under militärtjänsten när jag var i flottan för femtiofem år sedan. Efter de första veckornas träning långt hemifrån fick vi höra den glada nyheten att vi skulle få vår första permission och kunna besöka San Diego. Alla var mycket entusiastiska över detta avbrott. När vi var klara att kliva på bussarna som skulle ta oss in till stan, befallde befälhavaren: "Alla ni män som kan simma ställer er här borta. Ni kommer att få åka in till San Diego på permission. De av er som inte kan simma ställer upp er där borta. Ni ska gå till simbassängen och få en simlektion. Först därefter får ni er permission." Jag hade simmat i nästan hela mitt liv, så jag beredde mig på att gå på bussen till stan. Men då sade sergeanten till vår grupp: "En sak till innan vi går på bussarna. Följ efter mig. Framåt marsch!" Han marscherade med oss rakt fram till simbassängen, lät oss ta av kläderna och stå vid kanten av den djupa änden i bassängen. Sedan sade han: "Hoppa i och simma till andra sidan av bassängen." I denna grupp, där alla antogs kunna simma, fanns det omkring tio som trodde att de kunde lura någon. De kunde egentligen inte simma. Ner i vattnet hoppade de, frivilligt eller på annat sätt. Katastrofen var ett faktum. Befälen lät dem sjunka under vattnet en eller två gånger innan de räckte ner en bambustav för att föra dem i säkerhet. Med några få väl valda ord sade de sedan: "Detta fick er att lära er att tala sanning!" Vad tacksam jag var att jag hade talat sanning, att jag kunde simma och lätt kom över till andra sidan av bassängen. Sådana läxor lär oss att vara ärliga ­ ärliga mot tron, ärliga mot Herren, ärliga mot våra makar, ärliga i allt som är heligt för oss. Den läxan har jag aldrig glömt. Herrens fyrtorn vägleder oss till trygghet och evig glädje medan vi vägleds av dess osvikliga signaler: Bön ger frid. Underverk föregås av tro. Ärlighet varar längst. Jag vittnar för er denna kväll att Jesus verkligen är Kristus, vår älskade Återlösare och Frälsare. Vi leds av en Allsmäktig Guds profet ­ president Gordon B Hinckley. Jag vet att ni har samma övertygelse. Jag slutar med att läsa ett enkelt men djupsinnigt brev som återspeglar vår kärlek till vår profet och hans ledarskap: "Käre president Monson! För fem år sedan inröstades president Hinckley som profet, siare och uppenbarare. För mig blev det en alldeles särskild händelse när du bad om medlemmarnas understödjande röst. Just den morgonen behövde jag köra in hö till min boskap. Jag njöt av konferensen från min bilradio. Jag hade hämtat höet, backat in i ladan och höll på att kasta ner höbalar från flaket. När du bad bröderna i prästadömet, 'var ni än är', att bereda sig på att understödja profeten, undrade jag om du menade mig. Jag undrade om Herren skulle bli förnärmad för att jag var svettig och täckt av damm. Men jag tog dig på orden och klev ner från lastbilen. Jag ska aldrig glömma hur det kändes att stå där ensam i ladan, med hatten i handen, svetten rinnande nerför ansiktet och armen uppsträckt för att understödja president Hinckley. Tårar blandades med svett när jag satt i flera minuter och tänkte på denna heliga händelse." Han fortsatte: "I livet befinner vi oss på speciella platser när händelser av stor betydelse inträffar. Det har jag gjort, men ingen har varit mer andlig och kär och minnesvärd än den morgonen i ladan där bara korna och en skimmelfärgad häst tittade på. Vänligen, Clark Cederlof" President Hinckley, vi prästadömsbröder i kyrkan älskar och understödjer dig. Det vittnar jag om i Jesu Kristi namn, amen. SLUTNOTER 1. L&F 107:99. 2. Millennial Star, 22 sep 1890, s 595­596; kapitaliseringen moderniserad. 3. Se Conference Report, okt 1952, s 17. 4. Nordstjärnan, jan 1987, s 36. 5. Ords 4:26. 6. I Conference Report, okt 1967, s 97. 7. Jak 1:5.