Ett växande vittnesbörd President James E Faust andre rådgivare i första presidentskapet "När jag ser tillbaka på mitt liv inser jag att där funnits en källa som varit till enastående styrka och välsignelse. Det är mitt vittnesbörd och kunskapen om att Jesus är Kristus." Mina älskade bröder och systrar och vänner, jag har levt länge. När jag ser tillbaka på mitt liv inser jag att där har funnits en källa som varit till enastående styrka och välsignelse. Det är mitt vittnesbörd och kunskapen om att Jesus är Kristus, hela människosläktets Frälsare och Återlösare. Jag är djupt tacksam för att jag under hela mitt liv har haft en enkel tro på att Jesus är Kristus. Detta vittnesbörd har bekräftats för mig hundratals gånger. Det utgör min själs ädlaste kunskap. Det är mitt väsens andliga ljus. Det utgör hörnstenen i mitt liv. Som en av de minsta bland er, men i min kallelse som en av hans apostlar, vittnar jag om Kristus som världens Frälsare och Återlösare. Eftersom mitt vittnesbörd har formats genom en livstids erfarenheter, är det oundvikligt att jag berättar om upplevelser som är mycket personliga till sin natur. Men detta vittnesbörd är mitt och jag känner att Frälsaren vet, att jag vet att han lever. Den första hörnstenen i mitt vittnesbörd lades för länge sedan. Ett av mina första minnen var när jag som liten hade en skrämmande mardröm. Jag kommer fortfarande tydligt ihåg det. Jag måste ha skrikit av rädsla på natten. Min farmor väckte mig. Jag grät och hon tog mig i sin famn, kramade mig och tröstade mig. Hon hämtade en tallrik med rispudding, som jag tyckte mycket om och som hade blivit över vid middagen. Jag satt i hennes knä medan hon matade mig med sked. Hon talade om för mig att vi kunde känna oss trygga i vårt hus eftersom Jesus vakade över oss. Jag kände att det var sant då och det är min tro än i denna dag. Jag blev tröstad till både kropp och själ och gick lugnt tillbaka till sängen, försäkrad om det gudomliga faktum att Jesus verkligen vakar över oss. Den första minnesvärda erfarenheten ledde till andra starka bekräftelser på att Gud lever och att Jesus är vår Herre och Frälsare. Många kom som svar på innerliga böner. När jag som barn tappade bort saker, som min kära fickkniv, lärde jag mig att om jag bad tillräckligt mycket till Gud, så kunde jag hitta den. Och jag kunde alltid hitta de bortsprungna kor som jag hade ansvar för. Ibland behövde jag be till Gud mer än en gång, men mina böner verkade alltid bli besvarade. Ibland blev svaret nej, men för det mesta blev det positivt och bekräftande. Även när det blev nej lärde jag mig att enligt Herrens stora visdom fick jag det svar som var bäst för mig. Min tro fortsatte att växa allteftersom fler byggstenar fogades till hörnstenen, rad på rad, bud på bud. De är alltför många för att de ska kunna beskrivas var och en för sig. En del är för heliga att berätta om. Dessa tidiga frön av tro spirade upp när jag som pojke och bärare av aronska prästadömet fick en direkt bekräftelse på de tre vittnenas anmärkningsvärda vittnesbörd om att Mormons bok är sann. Min stavspresident var president Henry D Moyle och hans far var James H Moyle. På somrarna brukade broder James H Moyle besöka sin son och hans familj och gå till kyrkan med oss i vår lilla församling i sydöstra Saltsjödalen. En söndag berättade broder James H Moyle om en märklig erfarenhet. Som ung man studerade han juridik vid University of Michigan. När han var färdig med sina studier, berättade hans far för honom att David Whitmer, ett av vittnena till Mormons bok, fortfarande levde. Fadern föreslog sin son att stanna till på vägen till Salt Lake City för att få träffa David Whitmer ansikte mot ansikte. Broder Moyles avsikt var att ställa några frågor till honom angående hans vittnesbörd om guldplåtarna och Mormons bok. Under besöket sade broder Moyle till David Whitmer: "Du är en gammal man och jag är ung. Jag har läst om vittnena och vittnesbörden. Vill du, som ett av vittnena till Mormons bok, vara vänlig och säga sanningen angående ditt vittnesbörd." David Whitmer sade då till den unge mannen: "Ja, jag höll guldplåtarna i mina händer och det var en ängel som visade oss dem. Mitt vittnesbörd om Mormons bok är sant." David Whitmer var inte längre medlem i kyrkan, men han förnekade aldrig sitt vittnesbörd om ängelns besök, om att han höll i guldplåtarna eller om att Mormons bok är sann. Att med egna öron få höra om denna fantastiska erfarenhet från broder Moyles egen mun, hade en mäktig, stärkande inverkan på mitt växande vittnesbörd. Att ha fått höra detta kände jag innebar en förpliktelse för mig. En av grundstenarna i mitt vittnesbörd kom när jag som ung man var på min första mission i Brasilien. På den tiden var vårt arbete fruktlöst och svårt. Vi kunde inte föreställa oss att Herren skulle utgjuta sin Ande i så stora mått som han gjort över det landet och i grannländerna Sydamerika, Centralamerika och i Mexico sedan den tiden. För 60 år sedan fanns det bara en stav i hela det området. Nu finns det 643 stavar i Latinamerika. Jag tror att det bara är början. Det som har hänt övergår vad jag i min vildaste fantasi vågat hoppas och drömma om. Det är ett av de många underverk vi har sett. Jag vittnar om att inget av allt detta kunde ha hänt utan Herrens gudomliga ingripande. Han vakar över detta heliga verk, inte bara i Latinamerika utan i alla världens länder. Under mitt långa liv har jag funnit en frid, glädje och lycka som övergått min djärvaste förväntningar och drömmar. En av de största välsignelserna i mitt liv har varit mitt äktenskap med en utvald Guds dotter. Jag älskar henne av hela mitt hjärta och hela min själ. På hennes andes vingar har jag burits fram.1 Vi vigdes i Salt Lake-templet för 57 år sedan, när jag var soldat i andra världskriget och inte visste om jag skulle komma levande tillbaka. Hennes starka, orubbliga tro och stöd har stärkt mitt eget vittnesbörd i tider av problem och svårigheter. Min eviga resa, om jag nu får förmånen att uppleva den, kommer att bli underbar med henne vid min sida. En annan stor välsignelse i mitt liv har varit att få se barn komma till vår familj, trots att vi trodde att vi kanske aldrig skulle få några. Vår glädje har ökat i takt med barnbarn och barnbarnsbarn. Endast tack vare kraften i en prästadömsvälsignelse kunde detta ske. Jämte välsignelserna har jag emellertid erfarit stora svårigheter och sorger. Jag är tacksam för det som jag har lärt mig av motgångarna. Som ung man genomlevde jag den stora depressionen när bankerna gick omkull och så många förlorade sin arbeten och hem och gick hungriga. Jag var lycklig nog att ha ett arbete på en konserveringsfabrik som betalade 25 cent i timmen. Det var kanske allt jag var värd! Men det hjälpte mig att få en utbildning. Jag var tre långa år i militärtjänsten under andra världskriget. En gång, när det var risk för att vår båt skulle kantra under en fasansfull storm i Stilla havet, överlämnade jag mig i Herrens händer och lovade dyrt och heligt att om jag överlevde, skulle jag tjäna honom i alla mina dagar. Ibland har jag snubblat och varit sämre än jag borde ha varit. Alla upplever vi sådana plågsamma, avgörande, svåra beslut som lyfter oss till en högre andlig nivå. De är vårt livs stunder i Getsemane som för med sig svår smärta och ångest. De är ibland för heliga för att återges offentligt. De är de avgörande erfarenheterna som hjälper oss att rena oss från orättfärdiga önskningar angående världsliga ting. När världslighetens fjäll faller från våra ögon, ser vi tydligare vilka vi är och vilka ansvar vi har när det gäller vår gudomliga bestämmelse. Jag erkänner ödmjukt att alla dessa erfarenheter har fostrat en säker kunskap om att Jesus är vår Frälsare och Återlösare. Jag har hört hans röst och känt hans inflytande och närvaro. De har varit som ett varmt, andligt täcke. Det fantastiska är att alla som medvetet strävar efter att hålla buden och stödja sina ledare kan få samma kunskap i någon mån. Privilegiet att verka för Herrens sak kan ge stor tillfredsställelse och inre frid. De förenade vittnesbörden och tron hos de första medlemmarna i kyrkan förde dem från Palmyra till Kirtland och från Nauvoo till Saltsjödalen. Så småningom kommer denna tro att etablera detta verk i hela världen. Ett sådant starkt vittnesbörd och sådan tro för Guds verk framåt på ett förunderligt sätt. Herrens kraft finns i detta arbete, vilket bevisas genom allt det underbara som händer i vår tid. President Gordon B Hinckley presiderar över vad som förmodligen är det största antalet trofasta människor som någonsin har levat på jorden. Jag vittnar om att han verkligen är en stor profet. Han behöver trofasta efterföljare. Denna kyrkas stora kraft kommer från vårt gemensamma och personliga vittnesbörd som utvecklats genom våra prövningar och vår trofasthet. De heligas trofasthet har gjort att detta storslagna konferenscenter har kunnat byggas och invigas i Herrens namn på denna historiska dag. Det finns inget liknande i hela världen. Så förunderligt och storslaget Herrens verk är i vår tid. Som ett folk är vi ännu inte vad vi borde vara ­ långt därifrån. Men jag hoppas att vi kommer att sträva ihärdigare efter att bli ett mer rättfärdigt folk som är värdiga att få fortsätta erhålla himlens välsignelser. Det tilltagande tempelbyggandet i vår tid har varit fantastiskt. Tack vare president Hinckleys profetiska syn har vi nu många tempel som ligger utspridda i många länder på jorden. Denna anmärkningsvärda prestation har gjorts möjlig tack vare trofasta tiondebetalare. Detta kan i sin tur få Herren att infria löftet han gav genom Malaki: "Och pröva så hurdan jag sedan blir, säger Herren Sebaot. Förvisso skall jag då öppna himmelens fönster över er och utgjuta över er riklig välsignelse."2 Alla dessa underbara, heliga byggnader vittnar om vår tro att Frälsaren krossade dödens bojor och öppnade vägen för oss att ingå förbund som kommer att vara bindande i nästa värld. Liksom Alma kan jag vittna om att "allting [tyder] på att det finnes en Gud, ja, hela jorden och allt vad därpå är, dess rörelse och alla planeterna i sina regelbundna banor betyga att det finnes en högsta skapare."3 I en uppenbarelse till profeten Joseph Smith, som jag vet är sann, vittnade Frälsaren om sig själv med följande ord: "Jag är det sanna ljuset, som upplyser alla människor, som komma till världen, och . . . jag är i Fadern och Fadern i mig, och . . . Fadern och jag äro ett."4 Herren har lovat "att varje själ, som övergiver sina synder, kommer till mig, åkallar mitt namn, lyder min röst samt håller mina befallningar, skall få se mitt ansikte och veta, att jag är."5 När jag kallades till det heliga apostlaskapet för många år sedan manades jag av mitt fasta vittnesbörd att vid det tillfället vittna med följande ord: "Jag förstår att det huvudsakliga kravet på det heliga apostlaämbetet är att vara ett personligt vittne om Jesus som Kristus och den gudomlige Återlösaren. Kanske är jag enbart av detta skäl kvalificerad. Denna sanning har tillkännagivits för mig genom Guds Andes obeskrivliga frid och kraft."6 Sedan jag tog emot den kallelsen för många år sedan, har mitt fasta vittnesbörd vidgats storligen. Det har skett tack vare mitt oförnekliga vittnesbörd om att Jesus är Kristus, Guds Son. Min största önskan är att vara sann och trofast till mina dagars ände på denna jord. Att vi alla må vara det, ber jag om i Jesu Kristi namn, amen. SLUTNOTER 1. Se 2 Ne 4:25. 2. Mal 3:10. 3. Alma 30:44. 4. L&F 93:2­3. 5. L&F 93:1. 6. Se Nordstjärnan, apr 1979, s 33.