Stå rakryggade och eniga Sheri L Dew andra rådgivare i Hjälpföreningens presidentskap "Det finns ingen kvinna som är ett mer levande redskap i Herrens händer än en Guds kvinna som älskar att vara den hon är." När jag fyllde tolv år var jag en och sjuttioåtta lång, och rena katastrofen i umgängeskretsen. Att vara huvudet högre än mina kamrater var en plåga under min uppväxttid. Jag ville inte märkas, åtminstone inte på det viset, så jag försökte göra mig mindre genom att kuta med ryggen. Av den orsaken påminde mamma mig ideligen om att "sträcka på mig". Jag ville inte sträcka på mig då, men det gör jag nu. För vi har alla blivit uppmanade att "stå upp" (2 Nephi 8:17) och att stå som vittnen (Mosiah 18:9), så att vi kan "stå ostraffliga inför Gud på den yttersta dagen" (L&F 4:2). Jag hittar ingen befallning i skrifterna att gå omkring kutryggiga i Sion. Istället uppmanas vi gång på gång att resa oss upp och "stå på [våra] fötter" (3 Nephi 20:2). Som tonåring förstod jag inte att det aldrig skulle bli min lott att följa med strömmen. Inte heller är det er lott. För som Guds kvinnor måste vi stå rakryggade, så att vi skiljer oss från resten av världen. Endast om vi gör det kan vi hoppas på att finna glädje. Det finns nämligen ett direkt samband mellan att finna glädje och att stå rakryggad, inte räknat i centimeter utan som ambassadörer för Herren. Min familj har nyligen fått erfara detta mycket påtagligt. Jag har sjutton syskonbarn som är helt underbara. Vi har fotvandrat och cyklat och fastat och bett tillsammans. Och nyss grät vi tillsammans. För några veckor sedan drabbades vi av en förkrossande förlust då två av min systers barn, Amanda som var elva år och Tanner som var femton, omkom i en olycka. Eftersom vi levt tillsammans i kärlek, har vi gråtit över förlusten av dem som dog (se L&F 42:45). Våra vänner i vår hemstad grät tillsammans med oss. De flesta var inte medlemmar i kyrkan, och vi visste att deras hjärtan kanske aldrig skulle bli så mottagliga för sanningen som de var den dag då det stod två kistor i vårt lilla kapell i Kansas. Därför ägnade vi begravningen helt åt att vittna om Kristus och det återställda evangeliet. Efteråt berättade många för oss hur djupt rörda de blivit av det de hörde och kände. Några bad till och med att få veta mera. Nu vet vi ju inte om någon av dessa, som så berördes av våra barns död, blir medlemmar i kyrkan. Men en sak vet vi: vi stod för det vi tror på och undervisade de vänner om evangeliet som tidigare varit ovilliga att lyssna, det lindrade vår egen smärta och gav oss som familj glädje. I den här världen kommer den enda sanna glädjen genom evangeliet ­ den glädje som utstrålar från försoningen, från förordningarna som når bortom slöjan och från Hjälparen som lugnar själen. Min elvaåriga brorsdotter Aubrey, vars far dog för fem år sedan, tillfrågades nyligen av en vän utanför kyrkan varför hon inte var ledsen över sin fars och nu också sina kusiners bortgång. Aubreys svar var klassiskt: "Inte ledsen? Visst är vi ledsna, men vi vet att vi kommer att få vara tillsammans igen, så vi oroar oss inte så mycket." Det är klart att vi i familjen gråtit mycket, men vi oroar oss inte som vi skulle ha gjort om vi inte hade känt Jesu Kristi närhet och helande kraft. Evangeliet är skönhet istället för aska (se Jesaja 61:3), "glädjens olja" (Heb 1:9), vilket gott budskap! Trots att våra barn är borta för tillfället, har vi fått det härliga löftet att vi inte har förlorat dem. Men hur är det med vår Faders barn, våra bröder och systrar, som är förlorade och som riskerar inte bara den fysiska döden utan också den andliga? Jesu Kristi evangelium handlar om människor. Det handlar om att lämna de nittionio och gå och leta i ödemarken efter de förlorade. Det handlar om att bära varandras bördor, och den största börda som någon kan bära är att vandra genom livet utan ljus. Därför vädjar Herren i dessa sista dagar: "Ty se, marken är redan vit till skörd, och det är elfte timmen och sista gången som jag kallar arbetare till min vingård. . . Bruken fördenskull edra liar och skörden av all eder förmåga" (L&F 33:3, 7). Forntida profeter förutsåg att "tiden kommer, då kunskapen om en Frälsare skall spridas och genomtränga varje nation, släkt, tungomål och folk" (Mosiah 3:20). Den tiden har kommit. Och det är vår tur att bruka våra liar och hjälpa till med skörden. Att vi är här nu är ingen tillfällighet. Under en oändlig tid har vår Fader betraktat oss, och han visste att han kunde lita på oss när så mycket stod på spel. Vi har hållits tillbaka till just denna stund. Vi måste förstå inte bara vilka vi är, utan också vilka vi alltid har varit. För vi är Guds kvinnor, och som Guds kvinnor har vår uppgift alltid varit att hjälpa till med att bygga upp Guds rike. När vi tog emot vår Faders plan i den förjordiska tillvaron, sade äldste John A Widtsoe, gick vi genast "med på att vara. . . frälsare för hela den mänskliga familjen. . . Att genomföra planen blev då inte endast Faderns verk, och Frälsarens, utan också vårt" (Utah Genealogical and Historical Magazine, okt 1934, s 189). Det är inte att undra på att president Gordon B Hinckley har sagt att "om världen ska kunna räddas, måste vi göra det.. . . Inget annat folk i världens historia har fått en mer uppfordrande befallning. . . och det är bäst att vi sätter igång!" (Liahona, januari 2000, s 57, 120). Systrar, vi har ett arbete att utföra. Profeten Joseph gav Hjälpföreningen uppdraget att frälsa själar (se History of the Church, del 5, s 25), för det ligger i vår natur att vårda oss om och söka efter dem som är förlorade. Och ändå beklagade president Spencer W Kimball att det fanns en kraft i Hjälpföreningen "som ännu inte utnyttjats till fullo för att. . . bygga upp Guds rike" (Nordstjärnan, mars 1977, s 2). Trots allt det goda Hjälpföreningen uträttat i det förgångna, har den ännu inte hjälpt till att föra verket i de sista dagarna framåt på det sätt den måste göra. Systrar, det är dags att lösgöra kraften i den rättfärdiga glädje som finns hos Guds kvinnor. Det är dags att vi med iver verkar för att frälsa själar. Det är dags för systrarna i Hjälpföreningen att tillsammans med profeten hjälpa till att bygga upp riket. Det är dags för oss att stå rakryggade och eniga. Att stå rakryggad börjar med ens egen omvändelse, för när vi får smaka på evangeliets "stora glädje" (Alma 36:24), vill vi dela med oss. Maten vi lagat och lapptäckena vi sytt för att lindra lidandet är storslagna kärleksgärningar, men inget tjänande ­ jag upprepar, inget tjänande ­ kan mäta sig med att föra någon till Kristus. Vill ni bli lyckliga? Jag menar riktigt lyckliga? Hjälp då någon på den väg som leder till templet och till Kristus. Det bästa sättet att dela med sig av evangeliet är att leva efter det. När vi lever så som Kristi lärjungar bör leva, när vi inte bara är goda utan goda med glädje, kommer andra att dras till oss därför att vi är "annorlunda på ett lyckligt sätt" som president Kimball profeterade ("Rättfärdiga kvinnors roll", Nordstjärnan, maj 1980, s 154). Glada över det sätt vi valt att leva, glada för att vi inte ständigt behöver göra om oss enligt världens förebild; glada för att vi har "den Heliga Andens gåva och kraft" (1 Nephi 13:37); glada över att stå rakryggade så att vi märks. Varje gång vi stärker vårt eget vittnesbörd eller hjälper någon annan stärka sitt, bygger vi Guds rike. Varje gång vi bistår en nydöpt syster eller hjälper någon vilsegången själ utan att döma henne eller när vi inbjuder en familj som inte är medlemmar till hemafton eller ger en Mormons bok till en kollega, eller leder en familj till templet eller tar ställning för anständighet och moderskap, eller bjuder in missionärerna till vårt hem eller hjälper någon upptäcka ordets kraft, bygger vi upp Guds rike. Ni kan tänka er hur det hjälpte min syster i sorgen när hon läste en dagboksanteckning Tanner gjort precis innan han dog: "Tack, mamma och pappa, för att ni lärde mig om Kristus." Finns det något som bygger upp riket mer än att fostra ett barn till att följa Herren? Med undantag för heltidsmissionärerna, behöver vi inte sätta på oss namnskyltar eller knacka dörr för att bygga upp riket. Även om vissa ser oss som gammalmodiga och undertryckta, istället för de dynamiska och glädjestrålande kvinnor vi är, finns det ingen kvinna som har större övertalningsförmåga, ingen kvinna som har större positivt inflytande, ingen kvinna som är ett mer levande redskap i Herrens händer än en Guds kvinna som älskar att vara den hon är. Jag tycker om tanken att vi är Herrens hemliga vapen. Om vi hade namnskyltar skulle jag vilja att det stod på min: "Sheri Dew, en Guds kvinna, ivrigt upptagen med att bygga Guds rike." Kan ni föreställa er vad som skulle hända i den här kyrkan om 4,5 miljoner systrar knäböjde varje morgon och frågade vår Fader vem han ville att vi skulle hjälpa den dagen. Och tänk er sedan att vi gjorde det! Föreställ er att vi helgade våra krafter och som en helhet inriktade oss på den viktigaste formen av allt tjänande: Att leda våra systrar och bröder till Kristus. Kan ni förställa er vad som händer när vi mobiliserar systrarna i Hjälpföreningen till att stå eniga och hjälpa till att bygga upp riket. Vi får se en sovande och kutryggig jätte vakna till liv och resa sig upp. Ikväll inbjuder jag er att stå rakryggade, att bruka er lie och arbeta med iver för detta verk. Jag inbjuder er att återigen hänge er åt att bygga upp riket. Att räcka någon handen som irrat sig bort. Att ta en ny medlem under era vingar. Att fundera på att gå på mission tillsammans med er make. Att söka efter och be om tillfällen till missionsarbete. Att ha en andlig inverkan i någons liv, särskilt era egna familjemedlemmars. Ingen av oss behöver räcka ut handen till alla. Men tänk om vi alla kunde nå ut till någon? Och sedan till en annan och så vidare? President Hinckley har bett oss att "bli en väldig armé med entusiasm för detta verk" (Liahona, juli 1999, s 124). När vi gör det, blir vi en av de mäktigaste positiva krafter som den här världen någonsin skådat. För vi, systrarna i Hjälpföreningen, är Guds kvinnor. Och Guds kvinnors arbete, och Hjälpföreningens arbete, har alltid varit att hjälpa till att bygga Guds rike. Jag tror att vi kan göra mer för att hjälpa våra prästadömsledare än vi någonsin gjort förut. Bara några timmar innan min systerson Tanner dog, sade han till sitt prästadömskvorum: "Om jag skulle dö snart, skulle jag vilja att min begravning blir ett avskedsmöte för en missionär." Min bön ikväll är att vi ska ha samma klara insikt om vad vår mission som Guds kvinnor är. Detta är inte bara en mycket trevlig kyrka som lär ut mycket trevliga tankar, så att vi kan leva mycket trevliga liv. Detta är Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga som förlänats hans kraft och fått uppdraget att föra ut hans sanning till jordens ändar. Jag älskar vår Fader. Och jag älskar hans Son. Och jag själv har kommit till insikt om att detta är deras verk och deras härlighet och att vi är de mest välsignade av alla kvinnor för att vi får ha en så viktig del i det. Må vi lyfta upp vår "röst som med en basuns ljud" (L&F 42:6). Må vi finna glädje när vi står rakryggade och eniga. Och må vi "med glädje göra allt det som står i vår makt" (L&F 123:17) och sedan stå stilla och få se Guds arm uppenbarad när hans verk frimodigt och ädelt går framåt tills det "täckt varje land och ljudit i varje öra, tills Guds avsikter utförts och den store Jehova säger att verket är fullbordat" (Nordstjärnan, juli 1996, s 74). I Jesu Kristi heliga namn, amen.