Er största utmaning, mödrar President Gordon B Hinckley "Jag vet inget bättre svar på de motbjudande vanor som era ungdomar möter än en mors undervisning som ges i kärlek med en omisskännlig varning." Jag skulle gärna avsluta mötet nu. Vi har blivit undervisade väl. Jag berömmer presidentskapet för deras utmärkta tal. Ni ska veta att de har bekymrat sig och bett och vädjat till Herren att hjälpa dem i deras förberedelse och i deras tal. Vi är tack skyldiga syster Smoot, syster Jensen och syster Dew. Ni har utfört ett stort arbete. Jag betraktar det som ett värdefullt tillfälle att få tala till er. Det finns ingen annan församling som den här församlingen. Vi talar från tabernaklet på tempelplatsen i Salt Lake City. Men ni hör oss nästan överallt. Ni har samlats i USA och Canada, i Europas länder, och Mexiko, Centralamerika och Sydamerika. Ni är ett i denna stora samling, även om ni befinner er i Asien, på söderhavsöarna och i andra länder långt bort. Era hjärtan är av ett och samma slag. Ni har samlats eftersom ni älskar Herren. Ni har ett vittnesbörd och en övertygelse om att han verkligen lever. Ni ber till Fadern i Jesu namn. Ni inser bönens kraft. Ni är hustrur och mödrar. Ni är änkor och ensamstående mödrar som bär mycket tunga bördor. Ni är nygifta kvinnor och ni är kvinnor som inte har gift er. Ni är en stor mängd kvinnor inom Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Ni tillhör denna härliga organisation, mer än fyra miljoner av er. Ingen kan föreställa sig vilken fantastisk, positiv kraft ni kan bli. Ni är familjekretsens vårdare. Ni är hemmets förvaltare. Tillsammans med syster Dew uppmanar jag er att stå rakryggade och med styrka försvara de ädla dygder som har utgjort stommen i våra sociala framsteg. När ni är eniga är er kraft gränslös. Ni kan åstadkomma allt ni vill åstadkomma. O, så enormt väl ni behövs i en värld där normerna faller sönder och där motståndaren tycks ha så stor makt. Jag har stor respekt och beundran för er unga kvinnor som har kommit in i Hjälpföreningen ganska nyss. Ni har till stor del ridit ut stormen som rasade omkring er i er ungdom. Ni har hållit er obefläckade av världen. Ni har hållit er fria från orättfärdighetens fördärv och smuts. Ni är själva blomman av kyrkans goda, uppväxande ungdom. Ni har klarat er så här långt, rena och vackra och dygdiga. Jag gratulerar er å det varmaste. Jag berömmer er kvinnor som är ensamstående. Ni har upplevt mycket ensamhet. Ni har känt oro och rädsla och intensiv längtan. Men ni har inte låtit det övervinna er. Ni har gått framåt i livet och gjort meningsfulla och underbara insatser längs vägen. Gud välsigne er, mina kära systrar och vänner. Ikväll kan jag inte tala direkt till er alla. Jag har inriktat mig på en grupp i denna vidsträckta församling, och det är er som är mödrar. Jag skulle också kunna innefatta dem som kommer att bli mödrar. Ni har gjort något underbart som mödrar. Ni har fött och fostrat barn. Ni har ingått ett partnerskap med vår Fader i himlen för att ge jordiska erfarenheter åt hans söner och döttrar. De är hans barn och de är era barn, kött av ert kött, som han kommer att hålla er ansvariga för. Ni har glatt er åt dem, och i många fall har ni sörjt. De har gett er glädje som ingen annan kunde. De har gett er smärta som ingen annan kunde göra. På det stora hela har ni utfört ett underbart arbete med att fostra dem. Jag har sagt många gånger att jag tror att vi har den finaste generationen ungdomar som denna kyrka någonsin har haft. De är mer välutbildade, de är bättre motiverade, de kan skrifterna, de lever efter visdomsordet, de betalar tionde, de ber. De försöker göra det som är rätt. De är vakna och duktiga, rena och prydliga, snygga och skärpta. De är väldigt många till antalet. Fler av dem går på mission än någonsin förr. Fler av dem gifter sig i templet. De vet vad evangeliet handlar om, och de försöker leva efter det och söker Herrens ledning och hjälp. Men jag får tyvärr säga, att många av våra ungdomar går vilse. De provar på den ena dåraktigheten efter den andra, aldrig riktigt nöjda, tills de dras ner i en avgrund som de inte själva kan ta sig upp ur. En del av våra egna finns bland dem, och det är ni mödrar som bär den sorgens börda som är en följd av detta. De är era söner och döttrar. Och därför hoppas jag ikväll kunna hjälpa er och vädjar alltså till er. I en del fall kanske det är för sent, men i de flesta fall har ni fortfarande möjlighet att leda och övertala, att undervisa i kärlek, att leda på stigar som bär frukt och som är produktiva och leder bort från de återvändsgränder som inte för med sig något gott. Ni har inget på denna jord som är mer dyrbart än era barn. När ni blir gamla, när ert hår blir vitt och er kropp blir trött, när ni helst vill sitta i en gungstol och meditera över livet, kommer inget att vara lika viktigt som frågan om hur det gick för era barn. Det kommer inte att vara pengarna ni tjänade. Det kommer inte att vara bilarna ni har ägt. Det kommer inte att vara det stora hus ni bor i. Den viktigaste fråga ni kommer att ställa er om och om igen är: Hur väl har mina barn lyckats? Om svaret är att de har lyckats mycket bra, kommer er lycka att vara fullständig. Om de har lyckats mindre bra kan ingen tillfredsställelse att uppväga er förlust. Och därför vädjar jag till er ikväll, mina kära systrar. Sätt er ner och gå tyst igenom debet och kredit i rollen som mor. Det är inte för sent. När allt annat misslyckas finns bönen och löftet om hjälp från Herren som stöder er i era prövningar. Men vänta inte. Börja nu, vare sig ert barn är 6 eller 16. Jag har hört att det nyligen här i området hölls ett stort evenemang som drog till sig 10 000 ungdomar. Jag är övertygad om att en del av ungdomarna var våra egna. Det sägs att inslagen i underhållningen den kvällen var oanständiga och onda. De var avskyvärda och förnedrande. De framställde livets uslaste sida. Det fanns inget vackert i dem. Det fanns bara fulhet och lastbarhet. Det var tarvligheter av värsta slag. Ungdomarna betalade mellan 35 och 50 dollar i inträde (1 dollar ca 10 kr ö.a). I många fall kom pengarna från deras föräldrar. Liknande saker inträffar över hela världen. En del av era söner och döttrar gör det möjligt för arrangörerna till sådan smörja att lyckas i sina onda avsikter. Förra söndagen fanns det en detaljerad artikel i Deseret News om olagliga drogfester som kallas rave. De pågår från klockan 3 på natten till halv åtta på söndagsmorgonen. Här dansar unga män och kvinnor i övre tonåren och tjugoårsåldern till det metalliska dunkandet av så kallad musik som strömmar ur staplar av förstärkare. "En del har på sig plastpärlor i starka färger, andra viftar med självlysande stavar. En del har nappar i munnen medan andra har målade ansikten" (Deseret News, 17 sep 2000, B1). Drogerna är i omlopp, fram och tillbaka mellan säljare och användare för mellan 20 och 25 dollar per piller. Jag vet inget bättre svar på de motbjudande vanor som era ungdomar möter än en mors undervisning som ges i kärlek med en omisskännlig varning. Det kommer att bli misslyckanden, javisst. Det kommer hjärtskärande besvikelser. Det blir tragedier, dystra och hopplösa. Men om processen påbörjas tidigt och fortsätter, kommer i väldigt många fall framgång och lycka och kärlek och stor tacksamhet. Att öppna plånboken och ge en son eller dotter pengar innan man skyndar till arbetet duger inte. Det kanske bara leder till fler onda vanor. Det gamla ordspråket lyder: "Vänj den unge vid den väg han bör vandra, så viker han ej därifrån, när han blir gammal" (Ords 22:6). Ett annat vist talesätt lyder: "Dit kvisten pekar lutar trädet" (Alexander Pope, Moral Essays, vol 2 av The Works of Alexander Pope, Esq, "Epistle I: To Sir Richard Temple, Lord Cobham" [1776], 119: rad 150). Undervisa era barn när de är mycket små och unga, och sluta aldrig. Så länge de är i ert hem, låt dem vara ert huvudsakliga intresse. Jag tar mig friheten ikväll att föreslå några saker ni kan lära dem. Listan är inte fullständig. Ni kan lägga till fler punkter. Lär dem att söka goda vänner. De kommer att få vänner, goda eller dåliga. Vännerna kommer att vara oerhört betydelsefulla i deras liv. Det är viktigt att de odlar en tolerant inställning mot alla människor, men det är än viktigare att de runt sig samlar sin egen sort, som lockar fram det bästa inom dem. I annat fall kanske de smittas av sina kamraters sätt. Jag har aldrig glömt en historia som äldste Robert Harbertson berättade i talarstolen här i tabernaklet. Han talade om en indianpojke som klättrade upp på ett högt berg. Det var kallt däruppe. Vid hans fötter låg en orm, en skallerorm. Ormen frös och bad enträget den unge mannen att ta upp den och bära ner den till en plats där det var varmare. Indianpojken lyssnade till ormens vädjande ord. Han gav efter. Han tog den i famnen och täckte den med sin skjorta. Han bar den ner för berget där det var varmt. Han lade den försiktigt i gräset. När ormen var varm lyfte den på huvudet och bet pojken med sina farliga gifttänder. Pojken blev arg på ormen för att den hade bitit honom som tack för hans godhet. Ormen svarade: "Du visste vad jag var när du tog upp mig" ("Restoration of the Aaronic Priesthood", Ensign, juli 1989, s 77). Varna era barn för de farliga gifttänder som lockar dem, förleder dem med sitt sorglösa tal, sedan skadar dem och kanske förgör dem. Lär dem att uppskatta utbildning. "Guds härlighet är intelligens, eller med andra ord, ljus och sanning" (L&F 93:36). På denna kyrkas folk vilar en befallning från Herren att skaffa sig kunskap. Den blir till välsignelse i deras liv nu och under alla år som kommer. Fascinerad såg jag en kväll på TV ett reportage om en familj i amerikanska mellanvästern. Det var pappa och mamma och tre söner och en dotter. Pappan och mamman bestämde sig när de gifte sig för att de skulle göra allt de kunde för att se till att deras barn fick tillgång till de allra bästa utbildningsmöjligheterna. De bodde i ett enkelt hem. De levde enkelt. Men de fostrade sina barn med kunskap. Vart och ett av barnen fick ansenlig framgång. De var alla välutbildade. En blev universitetsrektor, de andra ledare för stora företag ­ framgångsrika människor på alla sätt. Lär dem att respektera sin kropp. Fler och fler ungdomar tatuerar och piercar sin kropp. Tiden kommer när de ångrar sig, men då är det för sent. Skrifterna förklarar otvetydigt: "Förstår ni inte att ni är Guds tempel och att Guds ande bor i er? Om någon förstör Guds tempel, skall Gud förgöra honom. Ty Guds tempel är heligt, och ni är det templet" (1 Kor 3:16­17). Det är sorgligt och beklagligt att en del unga män och kvinnor tatuerar sig. Vad hoppas de uppnå genom den smärtsamma processen? Ligger det något "dygdigt, älskligt, prisvärt och gott" i (Trosart 13)att få osnygg, så kallad konst inristad i huden att bäras genom hela livet, hela vägen till ålderdomen och döden? De måste få rådet att sky det. De måste varnas för det. Tiden kommer när de ångrar det, men inte kan fly från den ständiga påminnelsen om sin dåraktighet, utom genom ännu en dyr och smärtsam procedur. Jag vill påstå att det är oklädsamt, men ändå vanligt, att se unga män med hål i öronen för ringar, och inte bara ett par, utan för flera. De har ingen respekt för sitt utseende. Tycker de att det är tufft eller snyggt att pryda sig på det viset? Jag vill påstå att det inte är att pryda sig. Det är att förfula det som var snyggt. Inte bara öronen är håltagna, utan också andra kroppsdelar, till och med tungan. Det är absurt. Vi ­ första presidentskapet och de tolvs råd ­ har tagit ställning. Jag citerar: "Kyrkan avråder från tatueringar. Den avråder också från håltagning i kroppen för andra än medicinska syften, även om kyrkan inte tar ställning till kvinnors minimala håltagning i öronen för ett par örhängen." Lär era söner och döttrar att sky illegala droger som pesten. Användningen av narkotika kommer att förgöra dem. De kan inte misshandla sina kroppar så, de kan inte skapa inom sig sådana onda och förslavande begär utan att göra gränslös skada. En ovana leder till nästa, tills offret i så många fall hamnar i en situation av yttersta hjälplöshet och totalt mister självkontrollen, så förslavad att vanan är omöjlig att bryta. I ett TV-program nyligen sades att 20% av de ungdomar som använder droger först kom i kontakt med droger via föräldrar. Vad är det för fel på människorna? Användningen av illegala droger blir en återvändsgränd. Den leder ingenstans utom till att man förlorar självkontrollen, förlorar självrespekten och hamnar i fördärvet. Lär era barn att sky dem som de skulle sky en hemsk sjukdom. Bygg upp hos dem en fullständig avsky för sådant. Lär dem att vara ärliga. Världens fängelser är fulla av människor som började sin onda bana med små oärliga handlingar. En liten lögn leder ofta till en större lögn. En liten stöld leder så ofta till en större stöld. Snart har man vävt sig ett nät som man inte kan ta sig ur. Autostradan till fängelset börjar som en liten och vacker stig. Lär dem att vara dygdiga. Lär unga män att respektera unga kvinnor som Guds döttrar, som har begåvats med något mycket värdefullt och vackert. Lär era döttrar att respektera unga män, respektera pojkar som har prästadömet, pojkar som borde stå och som står över världens pråliga ondska. Lär dem att be. Ingen av oss är vis nog att klara sig själv. Vi behöver den Allsmäktiges hjälp, visdom och ledning när vi fattar de beslut som är så oerhört viktiga i livet. Det finns ingen ersättning för bönen. Det finns ingen större tillgång. Mina kära mödrar, det som jag har talat om är givetvis inte något nytt. Det är lika gammalt som Adam och Eva. Men det är lika säkert i sin orsak och verkan som solens uppgång på morgonen, och listan är inte fullständig. Trots allt som ska undvikas finns mycket roligt och många nöjen. Med goda vänner följer mycket glädje. De behöver inte vara tråkmånsar. De kan ha och har visat att de har trevligt. Gud välsigne er, kära vänner. Byt inte bort er födslorätt som mor mot något föga värdefullt. Låt ert första intresse vara hemmet. Babyn ni håller i famnen kommer att växa lika fort som solen går upp och ner under dagarna som svinner förbi. Jag hoppas att ni inte, när det inträffar, ska vilja säga som kung Lear: "Hur bittrare än ormens gadd det stinger/att ha ett hjärtlöst barn" (Kung Lear, akt I, scen IV; i Hagbergs översättning). Istället hoppas jag att ni ska ha all anledning att vara stolta över era barn, att älska dem, att tro på dem, att se dem växa i rättfärdighet och dygd inför Herren, att se dem bli användbara och produktiva samhällsmedlemmar. Om det bland allt ni har gjort finns något enstaka misslyckande, kan ni ändå säga: "Jag gjorde åtminstone mitt bästa. Jag gjorde så gott jag kunde. Jag lät inget stå i vägen för min roll som mor." Men misslyckandena blir få under sådana förutsättningar. För att ni inte ska tro att jag lägger hela ansvaret på er, kan jag säga att jag tänker tala till fäderna om samma sak på prästadömets allmänna möte om två veckor. Må himlens välsignelser vila över er, mina kära systrar. Må ni inte byta bort det som är värdefullt mot något av övergående värde i nuet för era söner och döttrar, pojkar och flickor, unga män och kvinnor för vars fostran ni har ett ofrånkomligt ansvar. Må era barns dygd helga er ålderdom. Må ni kunna utbrista med tacksamhet som Johannes: "Ingenting gläder mig mer än att höra att mina barn lever i sanningen" (3 Joh 1:4). Om detta ber jag, och ber innerligt, i Jesu Kristi heliga namn, amen.