Äldste David B Haight
i de tolv apostlarnas kvorum
"Allteftersom min syn försämras något, tycker jag att min vision förbättras, visionen av det som ligger framför oss."
När president Gordon B Hinckley annonserade att jag skulle bli avslutande talare undrade han säkert om jag skulle orka fram till talarstolen. Han vet att jag nyss fyllt 94 år, så jag är nu på mitt nittiofemte år, så han undrar säkert.
Han vet att jag inte ser särskilt bra, men allteftersom min syn försämras något, tycker jag att min vision förbättras, visionen av det som ligger framför oss. Och så är det med er alla denna morgon. Jag är säker på att ni håller med mig om att det är en härlig tid att leva, en härlig tid att vara medlem i denna kyrka. Och hur underbart är det inte att ha den frihet vi har mötesfrihet och religionsfrihet.
När Ruby och jag knäböjde vid altaret i Salt Lake-templet den fjärde september 1930, höll vi varandra i handen och såg på varandra. Föga anade vi då vad som låg framför oss. Vi var två ungdomar. Jag hade just kommit från landsbygden i södra Idaho, och Ruby kom från Sanpete County i Utah. Våra fäder var döda, men vi hade två underbara mödrar, som var änkor, och de var med oss i templet. Då vi knäböjde och slöt förbund och avgav löften visste jag att det var verkligt.
Och nu, när vi varit gifta i sjuttio år, kan jag säga till er alla att det bara blir bättre det blir bättre för varje år, detta dyrbara förhållande, med ömheten och insikten om några av de eviga välsignelser som ligger framför oss. Och jag säger till er alla, och Ruby skulle instämma om hon stod här, att livet kan vara underbart och meningsfullt, men vi måste leva på ett enkelt sätt. Vi måste efterleva evangeliets principer, för det är evangeliet i våra liv som är det betydelsefulla på vår väg genom livet.
Vår familj har flyttat över hela landet. Våra barn har vuxit upp och gått i skolor där de var den enda medlemmen i kyrkan i sin årskurs. Vi har gjort detta många gånger, men att se världen i verksamhet och att se evangeliets välsignelser i vårt liv har bidragit till deras utveckling och insikt och hjälpt dem få egna vittnesbörd.
Förra söndagen deltog Ruby och jag i ett sakramentsmöte i en församling här i centrala Salt Lake City. Mötet var mycket intressant, för i den församlingen finns såväl en del välbärgade som andra som bor i lägenheter för nyss frigivna interner. Alldeles före vittnesbördsmötet gick en ung dam fram till biskopen på förhöjningen med ett litet barn i famnen. Hon ville att barnet skulle få en välsignelse. Biskopen steg ner och tog det lilla barnet, och barnet välsignades.
Senare, under vittnesbördsmötet, gick en liten sjuårig pojke fram till talarstolen med sin femåriga syster vid handen. Han hjälpte till att ta fram en pall åt sin femåriga syster att stå på, och han hjälpte henne då hon bar sitt vittnesbörd. Och när hon tvekade lite, lutade han sig fram och viskade i hennes öra, denne lille kärleksfulle sjuårige bror.
När hon var färdig ställde han sig på pallen och hon stod och tittade på honom, och han bar sitt vittnesbörd. Hon såg så lycklig ut medan hon tittade på honom. Han var hennes storebror, och man kunde se syskonkärleken mellan dessa två små barn. Han steg ner från pallen och tog henne vid handen, och de gick tillbaka till sin plats och satte sig.
Mot slutet av vittnesbördsmötet, när det fanns några minuter åt mig på slutet, frågade jag den unga damen som kommit fram med sitt barn för att få det välsignat om hon ville komma fram och stå bredvid mig, vilket hon gjorde. Under tiden medan vittnesbördsmötet pågick frågade jag biskopen med en viskning: "Var är hennes man?"
Biskopen sade: "Han sitter i fängelse."
Jag frågade: "Vad heter hon?" och han talade om för mig vad hon hette.
Hon kom fram och stod bredvid mig med det lilla barnet i famnen. När vi stod där vid talarstolen såg jag ner på det dyrbara lilla barnet, bara några dagar gammalt, och dess mor, modern till den lilla dottern som burit fram henne för att hon skulle få en välsignelse under prästadömets händer. När jag såg på modern och såg på det dyrbara lilla barnet, undrade jag vad hon skulle bli, eller vad det kunde bli av henne. Jag talade till församlingen och till denna unga mor om det tillkännagivande som utfärdats för fem år sedan av första presidentskapet och de tolvs kvorum, ett tillkännagivande om familjen och om vårt ansvar mot våra barn och barnens ansvar mot sina föräldrar, och föräldrarnas ansvar mot varandra. Detta underbara dokument sammanfogar den ledning ur skrifterna som vi fått som väglett Guds barn i livet från Adams och Evas dagar, och ska fortsätta vägleda oss ända till tidens slut.
Medan vi talade om detta och när jag såg på det söta lilla barnet, tänkte jag på förra sommaren. Ruby och jag var uppe i Idaho på ett kort besök, och vi mötte några från Mountain Home i Idaho, familjen Goodrich. Syster Goodrich hade kommit för att träffa oss och hade tagit med sig sin dotter Chelsea. Under vårt samtal sade syster Goodrich att Chelsea hade lärt sig tillkännagivandet om familjen utantill.
Till Chelsea, som nu är 15, sade jag: "Stämmer det, Chelsea?"
Hon sade: "Ja".
Jag sade: "Hur lång tid tog det dig att göra det?"
Hon sade: "När vi var små startade mamma ett projekt hemma hos oss för att hjälpa oss lära utantill. Vi lärde oss skriftställen och sakramentsmötespsalmer och annat utantill, som skulle bli till nytta för oss. Så vi lärde oss memorera, och det blev lättare för oss."
Jag sade: "Så du kan alltsammans?"
Hon sade: "Ja, jag kan hela utantill."
Jag sade: "Du lärde dig det när du var 12. Nu är du 15. Snart börjar du gå ut med pojkar. Berätta. Vad har detta gjort för dig?"
Chelsea sade: "När jag tänker på det som står i tillkännagivandet och då jag förstår mer av vårt ansvar som familj och vårt ansvar för hur vi lever och hur vi bör leva, blir tillkännagivandet ett nytt rättesnöre för mig. När jag umgås med andra och när jag börjar gå ut med pojkar, kan jag tänka på orden och meningarna i tillkännagivandet om familjen. Det ger mig en måttstock som hjälper till att leda mig. Det ger mig den styrka jag behöver."
För en kort tid sedan talade president Hinckley till eleverna vid Brigham Young- universitetet. Han sade att livet är en väldig kedja av släktled, länk efter länk, ända till tidens slut. I talet till eleverna uppmuntrade han dem att inte vara en svag länk utan en stark länk i sin familj.
Vi har fått mycket undervisning här denna morgon under konferensen om släktforskning och familjer, skälet till sammanlänkandet och ansvaret vi har att utföra tempeltjänst för tiotusentals människor som kunde vara en del av vår släkt och som väntar på andra sidan på att ta emot de förordningar som måste göras på den här sidan slöjan, så att de kan fortsätta med det som behöver göras på den andra sidan. Detta förstår vi alla så väl.
Så jag vill säga till er alla här denna morgon att jag hoppas ni kan utveckla en stark känsla i era egna familjer och hos er själva av att inte vilja bli en svag länk i er familjs och era förfäders kedja. Jag uppmuntrar er också att vara en stark länk för era efterkommande. Var inte den svaga länken. Vore inte det något förskräckligt? Att tänka på denna långa kedja och på allt som behöver göras för att frälsa själar och på det dyrbara arbete som behöver utföras, vore det inte sorgligt om du var den svaga länken som gjorde att dina efterkommande inte kan ingå i denna starka kedja?
När de heliga beredde sig att lämna Nauvoo, och med templet i Nauvoo ofullbordat, hade de möjlighet att ge endast några få deras begåvningar. President Brigham Young var som president för de tolvs kvorum senioraposteln på den tiden. Han skrev i sin dagbok om den iver som folket kände när de försökte få sina vagnar utrustade för färden västerut till det nya område som de inte visste något om. De följde sina ledare och ställde i ordning de få ägodelar de kunde ta med sig på vagnarna.
Mitt i alla dessa förberedelser gavs möjlighet för några av dem att ta emot sin begåvning, och folket var ivriga att få sin begåvning. Brigham Young slutade med alla rutingöromål han höll på med. Han lade sådant åt sidan så att han kunde vara i templet och leda det förordningsarbete som var så nödvändigt. I en kommentar till denna upplevelse sade han att han var ivrig att utföra det som de heliga var så ivriga att få gjort. Detta ord, iver, är intressant så som det framgår i denna redogörelse. Han skriver om den iver de kände och hoppet om att det viktiga begåvningsarbetet skulle hinna utföras innan folket gav sig av på vandringen västerut.
Jag lämnar er min kärlek och mitt vittnesbörd och den kunskap jag har om att detta verk är sant. Jag vet att Gud lever. Jag vet att han älskar oss. Han älskar oss på samma sätt som vi älskar våra barn och våra efterkommande. Vi har nu 65 barnbarnsbarn, och fler är förstås på väg. Vi älskar dem alla, och vi hoppas att kedjorna och länkarna i vår släkt ska vara starka och att våra barn ska bli välsignade. Vi är stolta över dem alla och ber att de ska växa upp med den starka kunskapen och känslan som jag har beträffande Gud att han lever, att han är vår Fader och att hela detta verk står under hans ledning och hans Sons, vilken är vår Frälsare, Jesus Kristus. Detta är Jesu Kristi kyrka återställd till jorden i dessa sista dagar. Jag vet att den är sann.
Jag vet att vi har en levande profet på jorden i dag, och ni kan se de förunderliga ting som händer i kyrkan nu, med 100 tempel i verksamhet. En del av er här kommer att se den dag när vi har 200 tempel i verksamhet och sedan 300 tempel i verksamhet, och viket antal det än kan bli till sist. Nå, vi lever i denna tid och denna dag när förunderliga ting sker. När vi talar om en levande profet som får uppenbarelser från höjden med ledning för detta verk, vittnar jag för er att de av oss som arbetar och umgås med honom kan betyga för er att han är Guds profet här på jorden, som leder oss till att göra det som är rätt och riktigt.
Må era länkar vara starka. Må ni själva finna den stora glädje och lycka som kan bli er om ni efterlever evangeliets principer. Jag lämnar er min kärlek och detta vittnesbörd att kyrkan är sann, i Jesu Kristi namn. Amen.
Previous
