Äldste Robert D Hales
i de tolv apostlarnas kvorum
"Det är helt rätt för en äldre syster eller ett äldre par att låta sina prästadömsledare veta att de är villiga och att de kan verka som missionärer. Jag uppmanar er att göra det."
Jag känner det som ett stort ansvar att tala till er i dag om ett ytterst angeläget behov i kyrkan. Min största förhoppning är att den Helige Anden kommer att röra vid era hjärtan när jag talar och att en make eller maka någonstans ger sin partner en lätt knuff och att de upplever ett sanningens ögonblick. Jag vill tala om det brådskande behovet av att fler äldre par verkar på missionsfältet. Vi önskar uttrycka vår tacksamhet för alla trofasta missionärspar som just nu verkar som missionärer, för alla dem som har verkat, och för alla dem som kommer att gå ut som missionärer i framtiden.
I 93:e kapitlet i Läran och förbunden tillrättavisade Herren kyrkans presiderande bröder, när han sade: "Jag har befallt eder att uppfostra edra barn i ljus och sanning.
Nu giver jag dig en befallning: Om du vill bliva befriad, skall du sätta ditt hus i ordning" (L&F 93:40, 43).
Vilket är det bästa sättet att undervisa våra barn – och barnbarn – om ljus och sanning? Vad är det viktigaste vi kan göra för att sätta vår familj – både den närmaste och storfamiljen – i ordning? Är det möjligt att vårt exempel har större inverkan än våra ord när det gäller andliga ting? Tempeläktenskap, familjebön, studier i skrifterna och hemaftnarna är alla ytterst viktiga. Men det finns en annan dimension – tjänandets dimension. Om vi är villiga att lämna våra nära och kära för att verka på missionsfältet, kommer vi att välsigna dem med ett arv som undervisar och inspirerar dem från släkte till släkte.
För mig är det betydelsefullt att sedan Herren hade befallt bröderna att undervisa sina barn i ljus och sanning och sätta sina hus i ordning, kallade han dem genast till att gå på mission. "Nu säger jag eder, mina vänner: I skolen låta min tjänare Sidney Rigdon begiva sig åstad och skynda sig att förkunna . . . frälsningens evangelium . . ." (L&F 93:51).
När vi verkar på missionsfältet kommer våra barn och barnbarn att välsignas på sätt som inte skulle varit möjliga om vi stannat hemma. Tala med äkta par som varit ute som missionärer och de kommer att berätta för er om välsignelser i överflöd: inaktiva barn som blivit aktiva, familjemedlemmar som blivit döpta, och vittnesbörd som stärkts tack vare deras tjänande.
Ett missionärspar lämnade en bondgård åt sin son att sköta medan de var på mission. Under det något torra år som följde, skördade han hö två gånger på gården, medan grannen endast gjorde det en gång. Grannen frågade deras son varför han hade fått två skördar och de bara hade fått en skörd. Sonen svarade: "Ni behöver sända era föräldrar på mission."
Om nu missionärspar och deras familjer välsignas med ett sådant överflöd, varför finns det bara några få tusen som gått ut som missionärer, istället för de tiotusentals som vi så desperat behöver? Jag tror att det finns fyra huvudsakliga anledningar: Rädslan, Oron för familjen, Ekonomin och Tveksamheten om lämpligaste sättet att verka.
För det första, rädslan: Rädslan för det okända, eller rädslan för att inte ha de förväntade kunskaperna i skrifterna eller språkkunskaperna, kan göra att man tvekar att gå ut som missionär. Men Herren har sagt: "Om I ären beredda skolen I icke frukta" (L&F 38:30). Ert liv är er förberedelse. Ni har haft värdefulla erfarenheter. Ni har uppfostrat en familj och tjänat i kyrkan. Gå bara ut och var er själva. Herren har lovat att änglar ska gå före er (se L&F 103:19–20). Ni kommer att få veta genom Anden vad ni ska säga och när ni ska säga det på ett mycket naturligt sätt, när ni stärker de unga missionärerna, när ni vittnar för undersökare och nya medlemmar, när ni undervisar i ledarskapsteknik och när ni vänskapskontaktar mindre aktiva medlemmar och hjälper dem återvända till full aktivitet. Ni är vittnesbördet, och ni kommer att ha ett inflytande på dem ni kommer i kontakt med. Äldre missionärspar skriftar vanligtvis inte och förväntas inte lära sig missionärslektioner utantill eller ha samma dagsschema som de unga äldsterna och systrarna. Var helt enkelt er själva. Tjäna så gott ni kan och Herren kommer att välsigna er.
Missionärspar ger stabilitet genom sina vänskapskontakter och sin ledararskapsteknik i områden där kyrkan är i sitt första utvecklingsskede. Jag lärde mig detta direkt när jag var missionspresident i England. Jag gav i uppdrag åt ett par, som verkat i ett besökscenter, att arbeta i en liten enhet som kämpade för sin tillvaro. De var lite oroliga över att behöva lämna sin trygga plats på besökscentret. Men med tro tog de sig an arbetet. Inom sex månader hade enheten vuxit från 15 -20 personer som besökte sakramentsmötet till över 100 personer och detta på grund av att missionärsparet samarbetade med prästadömet i sina vänskapskontakter. Än i dag talar de och deras barn om den tiden som den största upplevelsen i deras liv.
Ett annat par verkade i en liten by söder om Santiago i Chile. De kunde inte spanska och var mycket oroliga över att vara i ett främmande land så långt borta från sitt eget lands bekvämligheter. Men de kastade sig in i arbetet med fullständig hängivenhet, och älskade och betjänade folket. Inom kort tid växte den lilla grenen från tolv till sjuttiofem medlemmar. När det var dags för dem att åka hem, hyrde hela grenen en buss för att åka till flygplatsen, som låg fyra timmars resa därifrån, och vinkade av sina älskade vänner.
Det tjänande som missionärspar ger är betydelsefullt för Herrens verk. Äldre par kan ha ett stort inflytande. De kan uträtta förunderliga ting som ingen annan kan.
För det andra, oron för familjen: Frälsaren kallade fiskare och bad dem enträget: "Kom och följ mig" (Matt 4:19). Han bad dem lämna sin invanda miljö och bli människofiskare. Det som vi ber äldre missionärspar att göra utgör mindre än en halv tiondel av den tid de lever på jorden. Om vi ser på missionen ur ett evighetsperspektiv är vi bara borta några få stunder från den hemmastadda omgivningen, familjen och de roliga pensionärsaktiviteterna med gamla vänner.
Herren ger särskilda välsignelser till er familj när ni tjänar. "Jag, Herren, [giver] dem det löftet, att jag skall försörja deras familjer" (L&F 118:3). Äldre par är ofta oroliga för att de under sin frånvaro ska gå miste om bröllop, födslar, familjesammankomster och andra händelser inom familjen. Vi har kommit till insikt om att inflytandet som mor- och farföräldrar har på familjen när de går ut som missionärer är värt tusen predikningar. Familjer stärks storligen när de ber för sina föräldrar och mor- och farföräldrar och läser brev från dem som innehåller deras vittnesbörd och berättar om de insatser de gör på missionsfältet.
En son skrev ett rart brev till sina föräldrar ute på missionsfältet: "Ni är ett föredöme för våra barn i ert tjänande. Det har gjort att de villigare verkar i sina ämbeten i kyrkan. Det har lärt oss alla att vara mera omtänksamma när vi skriver brev och skickar paket till er. När vi får brev och nyheter från er, stärker det våra vittnesbörd. Fastän ni gått i pension och enligt världens normer borde ha levt ett gott liv, har ni genom att gå ut på mission visat oss ett nytt sätt att vara lyckliga. Ni har funnit en glädje som inte går att köpa för pengar. Vi har sett hur ni har övervunnit problem med hälsan och andra svårigheter och har sett att ni välsignats för er villighet att gå ut som missionärer och lämna era barn, barnbarn och barnbarns barn. Vi älskar er så högt!"
Ett annat par skriver: "Ett av våra barnbarn skrev till oss när vi var i Thailand och berättade för oss att han inte varit säker på om han ville gå på mission. Men vårt exempel hade hjälpt honom och nu visste han att han ville gå. Han verkar nu som missionär."
Min egen far och mor verkade som missionärer i England. När jag besökte dem en dag i deras lilla lägenhet, såg jag hur min mor med en sjal om axlarna stoppade i en pollett i gasmätaren för att hålla sig varm. Jag frågade henne: "Varför gick du ut som missionär, mamma?" Min mor sade helt enkelt: "Därför att jag har elva son- och dottersöner. Jag vill att de ska veta att deras mor- och farföräldrar gick ut som missionärer."
År 1830 kallade Herren Thomas B Marsh att lämna familjen och gå ut på missionsfältet. Broder Marsh var mycket orolig över att lämna sin familj just vid den tidpunkten. I en ömsint uppenbarelse sade Herren till honom: "Jag [skall] välsigna dig och din familj, ja, dina små. . . . Upplyft ditt hjärta och fröjda dig ty stunden för din mission är kommen. . . . Därför skall din familj hava sitt uppehälle. . . . Lämna dem blott en kort tid och förkunna mitt ord, och jag skall bereda rum för dem" (L&F 31:2–3, 5–6). Det är möjligt att det är just dessa välsignelser som era barn, barnbarn och barnbarns barn och framtida efterkommande mest behöver.
För det tredje, ekonomin: Somliga par skulle villigt tjäna men kan inte göra det på grund av ålder, hälsa, tillgångar eller andra familjeomständigheter. De som inte kan gå ut som missionärer, kanske kan hjälpa ett annat par att göra det.
Missionärsarbete har alltid betytt uppoffringar. Om det är nödvändigt att göra uppoffringar, kommer välsignelserna att bli desto större. Barn, uppmuntra era föräldrar att gå ut som missionärer och hjälp dem ekonomiskt om så behövs. Ni kanske förlorar en barnvakt en liten tid, men de eviga välsignelser ni och era familjer får mer än uppväger den kortlivade uppoffringen.
Beträffande yngre par som fortfarande har barn hemma, uppmanar jag er att nu bestämma er för att gå ut som missionärer när ni blir äldre och planera och förbereda er ekonomiskt, fysiskt och andligt. Förvissa er om att missionärsarbetets efterföljansvärda exempel är ett arv som ni efterlämnar åt era efterkommande.
Det finns två unika tidsperioder i livet när vi verkligen kan efterleva helgelselagen och hänge oss åt att på heltid tjäna Herren. En sådan period är när en ung man eller kvinna verkar på en heltidsmission. Den andra är den unika tiden vi ges efter att vi har uppfyllt kraven på att förtjäna ett uppehälle. Vi skulle kunna kalla den tiden för "de patriarkaliska åren", när vi kan dra stor nytta av ett livs rika erfarenheter, gå ut som missionärspar och fullständigt helga oss som Herrens tjänare.
Välsignelserna som kommer av att tjäna tillsammans med vår eviga kamrat är ovärderliga och kan endast förstås av dem som gjort det. Min hustru och jag har haft förmånen att arbeta ute på missionsfältet. Varje dag innehåller något extra och för med sig dagliga belöningar som leder till tillväxt och utveckling enligt Herrens tidsschema och på Herrens sätt. Tillfredsställelsen som detta slags tjänande för med sig kommer att välsigna er, ert äktenskap och er familj i all evighet.
Till sist, tveksamheten om lämpligaste sättet att verka: De sätt varpå ett äldre par kan tjäna är bokstavligt talat obegränsade. Från att hjälpa till på missionskontoret och ledarskapsutbildning till släkthistoria, tempeltjänst och humanitärt tjänande – det finns möjlighet att använda nästan alla de färdigheter och talanger som Herren välsignat er med.
Sitt ner tillsammans med er livskamrat och gör upp en lista över er hälsa, era ekonomiska resurser, och era unika gåvor och talanger. Om sedan allt är i ordning, gå till er biskop och säg: "Vi är redo." Ni kanske inte tycker att det passar att gå till biskopen eller grenspresidenten och berätta om er önskan om att gå ut som missionärer. Men det är passande för en äldre syster eller ett äldre par att låta sina prästadömsledare veta att de är villiga och att de kan verka som missionärer. Jag uppmanar er att göra det.
Biskopar, ni bör inte tveka om att ta initiativ till en intervju för rekommendation om en mission och på så sätt diskutera möjligheten och uppmuntra missionärspar att gå ut som missionärer.
Äldste Clarence R Bishop, föreståndare för Mormon Handcart Visitor's Center (besökscentret vid handkärremuseet) har verkat som missionär fem gånger. Första gången han gick ut som missionär var han en ung man. De sista fyra gångerna talade inspirerade prästadömsledare med honom om en mission. Han har nämnt att han kanske inte skulle gått ut som missionär de sista fyra gångerna, om det inte varit för att hans biskop uppmuntrade honom att göra det.
En del äldre par och ensamstående systrar har kallats att gå ut som missionärer för att undervisa thailändska elever, lärare och statliga tjänstemän i engelska som andraspråk. Dessa pensionerade lärare och pedagoger hade, genom att fritt ge av sina gåvor och talanger som de utvecklat under många år av undervisning, haft en anmärkningsvärd framgång när de undervisat i engelska, utbildat lärare och varit goda ambassadörer för kyrkan i Thailand.
Jerry och Karen Johnson verkade i Hong Kong som lärare i engelska som andraspråk. En dag efter klassen, och i slutet av deras mission, kom en liten flicka i andra klass, som syster Johnson blivit särskilt fäst vid, fram till henne och höll ut armarna som om hon flög och sade: "Megwo?" vilket betyder "Amerika?". Syster Johnson tittade på henne och sade: "Ja, vi ska åka tillbaka till Amerika." Flickan slog armarna om syster Johnson och började storgråta. "Jag höll hårt om henne och vi grät tillsammans", sade syster Johnson. "Femtio elever till samlades runt omkring oss och började gråta tillsammans med oss. Vår mission hade placerat oss i centrum för en kärleksstorm som tycktes omsluta oss."
När Jesus sände ut de tolv apostlarna på mission, befallde han dem: "Ge som gåva vad ni har fått som gåva" (Matt 10:8). Av den som fått mycket, förväntas mycket. Ni har fått mycket i livet, gå ut och ge det i gåva som ni har fått genom att tjäna Herren. Ha tro, för Herren vet var ni behövs. Behovet är så stort, bröder och systrar, och arbetarna är så få.
Herren har sagt: "När I stån i era medmänniskors tjänst, [ären] I blott . . . i eder Guds tjänst" (Mos 2:17). Jag vet att detta är hans verk. Gå ut och tjäna honom!
Att ni och er familj måtte få uppleva de välsignelser som kommer av att gå ut som missionär är min bön i Jesu Kristi namn, amen.
Previous
