Vi bygger en gemenskap av heliga Äldste L Tom Perry i de tolv apostlarnas kvourm "I varje sann gemenskap av heliga arbetar vi alla för att tjäna varandra efter bästa förmåga. Vårt arbete har ett högre ändamål, för det är ett arbete i avsikt att välsigna andra och att bygga upp Guds rike." Vi har alla upplevt saker i livet som, när vi åratal senare tänker tillbaka på dem, får en ny och djupare innebörd. När jag gick på högstadiet fick jag äran att tillhöra skolans korridorpatrull. Under de dagar vi hade patrulltjänst hade vi fått instruktioner om att ta med oss vår lunch till skolan och äta den tillsammans. Det var ett alldeles särskilt nöje och vi tävlade alltid om vems mamma som hade gjort i ordning det bästa lunchpaketet. Ofta bytte vi dem med varandra. En dag när jag hade patrulltjänst kom jag inte ihåg att berätta för min mor att jag behövde ett lunchpaket förrän strax innan jag måste ge mig av till skolan. Hon såg bekymrad ut när jag sade att jag ville ha lunch med mig. Hon sade att vi just hade ätit upp den sista limpan till frukost och att hon inte skulle baka igen förrän på eftermiddagen. Allt hon hade hemma att göra lunch av var en stor vetebulle som blivit över från kvällsmaten föregående dag. Mor gjorde härliga vetebullar. Hon lade dem alltid på en plåt så att det låg en stor bulle tvärs över kortsidan av plåten och sedan rader av mindre bullar bredvid. Endast den största bullen hade blivit över. Den var nästan lika lång som en limpa, men naturligtvis inte lika tjock. Det var pinsamt att bara ha med sig en vetebulle till skolan, när jag tänkte på vad de andra i patrullen skulle ha med sig. Men jag kom fram till att det var bättre att ta med vetebullen än att bli utan lunch. När det blev dags att äta lunch gick jag och satte mig i en avlägsen vrå, så att ingen skulle lägga märke till mig. När mina skolkamrater började byta sina lunchpaket, ville de veta vad jag hade med mig. Jag förklarade för dem vad som hade hänt på morgonen, och till min stora bestörtning ville alla se vetebullen. Men mina kamrater förvånade mig – i stället för att göra narr av mig ville de alla ha en bit av den! Det visade sig vara det bästa lunchbytet på hela det året! Den stora vetebullen som jag hade trott skulle vålla mig obehag visade sig vara lunchrastens succé. När jag tänkt tillbaka på den här händelsen har det slagit mig att det ofta ligger i den mänskliga naturen att sätta mindre värde på det gamla vanliga, bara för att det är så alldagligt. Kanske är vårt medlemskap i den återställda kyrkan något som blivit alldagligt. Medlemmarna i kyrkan har en "dyrbar pärla", men ibland blir denna ovärderliga pärla så vanlig för oss att vi inte förstår att uppskatta dess verkliga värde. Även om det är sant att vi inte ska kasta våra pärlor till svinen, betyder det inte att vi inte ska dela med oss av dem till människor som kommer att uppskatta deras värde. En av de mest storslagna följderna av missionsarbetet är att vi kan se vilket stort värde de som tidigare inte har hört talas om vår tro fäster vid den. Vi har stor nytta av att se på våra skatter med andras ögon. Det som oroar mig är att vi ofta tar för givet de unika och värdefulla välsignelser som medlemskapet i Herrens kyrka ger. I en sådan anda av underskattning är vi benägna att blott vara tillfreds med vårt medlemsskap i kyrkan och mindre tappra när det gäller att bygga upp en gemenskap av heliga. Vi är välsignade med ett stort och ädelt arv som erbjuder en sanningens väg som helt avviker från världens så kallade vägar. Vi behöver påminna oss om värdet av vårt arv så att vi inte underskattar det. Jag uppmanar de många heliga som har dragit sig tillbaka till en vrå att stå upp och högt förkunna vårt gemensamma arvs dyrbara lära, inte skrytsamt eller högmodigt, utan i en anda av förtröstan och övertygelse. Något av det som jag är mest stolt över är hur våra förfäder genom sin tro på Gud och genom flit och ihärdighet förvandlade platser som ingen ville ha till vackra städer. När Joseph Smith satt i fängelse i Liberty, utan några utsikter att bli frisläppt, utfärdades en utrotningsorder mot de heliga. Detta gjorde det nödvändigt för Brigham Young att tillsätta en kommitté för att kunna ta dem ut ur Missouri. Utvandringen från Missouri i februari 1839 fick många att beklaga sig över att Herren hade övergett sitt folk. Några av kyrkans medlemmar ifrågasatte om det var vist att än en gång samla de heliga på en plats. Genom att korsa Mississippi och göra kortare uppehåll i några av de små orterna längs strandsluttningarna, fick de heliga det andrum som de behövde för att kunna ta emot nya instruktioner från sina ledare. Profeten Joseph Smith skrev från fängelset och uppmuntrade dem att inte skingras utan församla sig och sedan bygga upp kyrkan kring starka medlemsgrupper. I april det året tilläts Joseph, Hyrum och deras medfångar att fly från fängelset i Missouri. De anlände till Quincy i Illinois den 22 april 1839. Profeten började omedelbart söka efter en plats där de heliga kunde församlas. Han fann en plats på Mississippi-flodens strand som såg lovande ut. Han kallade staden Nauvoo, vilket betyder vacker, men vid det tillfället var den allt annat än vacker. Det var en sumpig halvö som inte ännu hade dränerats. Ur detta träskområde växte en stad upp som i sanning kunde kallas vacker. De första bostäderna i Nauvoo var hyddor, tält och några få övergivna hus. Sedan började de heliga bygga blockhus. Allteftersom tiden och medlen medgav byggde de trähus och därefter mer stabila tegelhus. Det var profetens avsikt att bygga upp en gemenskap av heliga. Han hade tre huvudmål. Det första gällde ekonomin, det andra utbildningen och det tredje andligheten. Profeten Joseph Smiths främsta önskan var att de heliga skulle bli ekonomiskt självförsörjande. Vår himmelske Fader har gett alla sina barn allt som de har – talanger, förmågor, materiella ägodelar, och han har satt dem att förvalta dessa välsignelser. En högt värderad kvarleva av vårt arv av ekonomisk självförsörjning är kyrkans välfärdsprogram. Det har två viktiga beståndsdelar. Den första är kärlekens princip och den andra arbetets princip. Kärlekens princip är den drivfjäder som får oss att ge av vår tid, våra pengar och vårt tjänande åt detta underbara program. Johannes den älskade skrev: "Låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom . . . Mina kära, om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra" (1 Joh 4:7–9, 11). Och sedan skrev han i Första Johannesbrevet, tredje kapitlet: "Om någon som har vad han behöver här i världen ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom?" (1 Joh 3:17). Det är vår förståelse av kärlekens princip som uppmuntrar oss att ge generösa bidrag till fasteofferfonden, ett underbart uppenbarat system i vilket vi den första söndagen varje månad frivilligt avstår från två måltider och ger värdet av dessa två måltider till vår biskop. Då har han resurser att hjälpa de nödlidande. Systemet är till stor del smärtfritt och det ökar vår förståelse för dem som lider brist och ger oss en möjlighet att vara med och täcka deras dagliga behov. Må Herren fortsätta att välsigna oss med en önskan att älska varandra och ge generösa bidrag grundade på fastans princip. Den andra grundläggande principen är arbete. Arbete är lika viktigt för Herrens ekonomiska plans framgång som budet att älska varandra. I 68:e kapitlet i Läran och förbunden läser vi: "Jag, Herren, har icke behag i alla Sions invånare, ty det finnes lättingar ibland dem, och deras barn växa även upp i ogudaktighet. Ej heller söka de allvarligen efter evighetens skatter, utan deras ögon äro fulla av girighet. Det borde icke vara så utan det måste utrotas bland dem" (L&F 68:31–32). Jag är särskilt bekymrad över Herrens yttrande om våra barn. Vi ser tecken på att många föräldrar skämmer bort sina barn för mycket utan att undervisa dem tillräckligt om arbetets värde. I varje sann gemenskap av heliga arbetar vi alla för att tjäna varandra efter bästa förmåga. Vårt arbete har ett högre ändamål, för det är ett arbete i avsikt att välsigna andra och att bygga upp Guds rike. Det andra kravet i profeten Josephs gemenskap av heliga gällde utbildning. Redan 1840, när han ansökte om frihetsbrev för Nauvoo, bad han samtidigt om fullmakt att få grunda ett universitet. I Encyclopedia of Mormonism läser vi: "Kyrkans uppfattning rörande utbildning och hur den ska gestaltas växte fram ur vissa uppenbarelser som Joseph Smith mottog. Dessa betonar kunskapens eviga natur och den viktiga roll som utbildningen spelar i mänsklighetens andliga, moraliska och intellektuella utveckling" ("Education: Attitudes Toward Education", i Daniel H Ludlow, red, Encyclopedia of Mormonism, 5 vol [1992], 2:441). Det finns verser i våra nutida skrifter som särskilt nämner vikten av världslig och andlig utbildning. Det första exemplet kommer från Mormons bok: "Att vara lärd är bra, om man hörsammar Guds råd" (2 Ne 9:29). Och från Läran och förbunden: "Allt vad vi i detta liv uppnå på intelligensens område skall följa med oss i uppståndelsen. Om någon i detta liv genom flit och lydnad erhåller mera kunskap och intelligens än en annan, så har han så mycket mera företräde framför denne i den tillkommande världen" (L&F 130: 18–19). Från trosartiklarna: "Vi söker efter allt som är dygdigt, älskligt, prisvärt och gott" (Trosart 13). Profeten Joseph Smiths slutliga önskan var att bygga upp en gemenskap av andligt sinnade heliga. Det är något som börjar i hemmet. Den viktigaste utbildningen barnen någonsin kommer att få, är den utbildning som föräldrarna ger dem i hemmet, om de undervisar barnen om den väg som deras himmelske Fader vill att de ska gå. En uppmaning som våra ledare har gett oss är att regelbundet hålla familjens hemafton där vi kan träffas varje vecka, lära oss om evangeliets principer och bygga upp samhörigheten i familjen. Här kan vi rådgöra med varandra, läsa i skrifterna, be och leka tillsammans. Vårt främsta mål är att bli en evig familj. Vi bygger en gemenskap av heliga med en familj i sänder. För att möjliggöra den eviga familjen byggdes ett praktfullt tempel i Nauvoo. Det stod som ett landmärke och påminde alla om att de viktigaste välsignelserna i livet är de andliga välsignelserna. I templet 1sluter vi heliga förbund, och där förrättas evangeliets frälsande förordningar. Regelbundna besök till templet ger oss möjligheten att förnya dessa förbund och utföra ställföreträdande förordningar för dem som har dött utan att ha erhållit dessa välsignelser. Vi har nu tempel spridda över hela världen vilket ger många fler möjlighet att motta de nödvändiga förordningarna så att de kan bli berättigade till evigt liv. De som är värdiga att gå in i templet kommer att få stora andliga välsignelser om de fortsätter att tjäna trofast och håller sina förbund. Herren välsignar sitt folk om de håller hans bud och ofta besöker hans hus. I Guds eviga plan är våra tempel en samlingsplats för en gemenskap av heliga som arbetar för att bygga upp Sion. Vår gemenskap av heliga är inte till för att utestänga utan för att innefatta och vi har apostlarna och profeterna till grund och Jesu Kristus själv till hörnsten. Kyrkan är öppen för alla som älskar, förstår och har medlidande med vår himmelske Faders barn. Den tvåfaldiga grunden till vår ekonomiska välfärd utgörs av kärlekens och arbetets principer. Det är en framåtgående gemenskap vari vi undervisar våra barn om hövlighet och om det återställda evangeliets djupa sanningar. Vår gemenskap har en andlig kärna vilken gör det möjligt för oss att ha den Helige Andens sällskap till vägledning i livet. Må Gud ge oss en önskan att leva nära honom så att vi kan få åtnjuta fridens, endräktens och trygghetens välsignelser, samt välsignelsen att hysa kärlek till alla människor. Dessa är kännetecknen på en gemenskap som är ett med honom. Han är vår Gud. Vi är hans barn. Det är mitt vittnesbörd till er i Jesu Kristi namn, amen. SLUTNOT Historisk information ur Kyrkans historia i tidernas fullbordan (Kyrkans utbildningsverksamhet, s 193–223).