"Vaka med mig" Äldste Henry B Eyring i de tolv apostlarnas kvorum "När ni vakar över hans får kommer er kärlek till honom att växa. Och detta stärker ert självförtroende och ert mod." Jag är tacksam över förmånen att få tala till Israels herdar i Herrens namn. För det är vad vi är. När vi tog emot prästadömet tog vi på oss ansvaret att göra vår del när det gäller att vaka över kyrkan. Ingen av oss kan undfly detta ansvar. Presidenten över allt prästadöme på hela jorden bär det fullständiga ansvaret. Genom prästadömets nycklar bär varje kvorum sin del. Även den nyaste diakon på den mest avsides liggande platsen på jorden delar det stora ansvaret att vaka över kyrkan. Lyssna på dessa ord från Läran och förbunden: "Var och en skall sköta sitt eget ämbete och arbeta i sin egen kallelse. Huvudet skall icke säga till fötterna: Jag behöver eder icke, ty hur kan kroppen stå utan fötter?" Och därefter inkluderar Frälsaren till och med diakonerna i sin lista över uppdrag: "Diakonerna och lärarna skola utses till att vaka över kyrkan och vara dess fasta tjänare" (L&F 84:109, 111). Det är min bön att jag ska beskriva vårt heliga förtroende på ett sätt som gör att även den nyaste diakon och senast ordinerade medlem ska bli uppmärksam på sina möjligheter. På många ställen i skrifterna har Herren kallat sig själv, och dem han kallar till prästadömet, för herdar. En herde vakar över fåren. I skrifternas berättelser befinner sig fåren i fara; de behöver skydd och föda. Frälsaren påminner oss om att vi måste vaka över fåren på det sätt som han gör. Han gav sitt liv för dem. De är hans. Vi kan inte nå upp till hans nivå om vi, liksom lejda tjänare, endast vakar när det är bekvämt och endast när vi får betalt för det. Så här lyder hans norm: "Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Den som är lejd och inte är herde och inte äger fåren, han överger fåren och flyr när han ser vargen komma, och vargen river dem och skingrar hjorden" (Joh 10:11–12). Kyrkans medlemmar är fåren. De är hans och vi har kallats av honom till att vaka över dem. Det krävs mer av oss än att varna dem för fara. Vi ska föda dem. En gång, för länge sedan, befallde Herren sin profet att tillrättavisa Israels herdar. Så här lyder denna förmaning, som fortfarande är gällande, såsom profeten Hesekiel har formulerat den: "Och Herrens ord kom till mig. Han sade: Du människobarn, profetera mot Israels herdar, profetera och säg till dem, till herdarna: Så säger Herren, Herren: Ve er, ni Israels herdar, som har sörjt endast för er själva! Var det då inte för hjorden som herdarna borde sörja?" (Hes 34:1–2.) Den näring som dessa herdar såg till att de själva hade, medan de lät fåren svälta, kunde leda till frälsning för fåren. En av de stora herdarna i Mormons bok beskrev både vad denna näring är för någonting och hur den kan delas ut: "När de hade beviljats dop och blivit påverkade och renade genom den Helige Andens kraft blevo de räknade bland Kristi kyrkas folk. Deras namn upptecknades, så att de skulle bliva ihågkomna och få näring genom Guds goda ord för att bevara dem på den rätta vägen och hålla dem oavlåtligen vakna till bön, förlitande sig allena på Kristi förtjänst, hans, som var deras tros upphovsman och fullkomliggörare" (Moro 6:4). Det är smärtsamt att föreställa sig en herde som ger näring till sig själv men låter fåren gå hungriga. Men jag har sett många herdar som gett näring till sina hjordar. Ett sådant exempel var en president för ett diakonernas kvorum. En av hans kvorummedlemmar bodde i närheten av mitt hem. Denna grannpojke hade aldrig besökt ett kvorummöte, ej heller gjort någonting med medlemmarna i sitt kvorum. Hans styvfar var inte medlem och hans mamma besökte inte kyrkan. Presidentskapet för hans diakonkvorum kom samman för att hålla ett råd en söndagsmorgon. Varje vecka fick de näring genom Guds goda ord av en fin rådgivare och lärare. På sina presidentskapsmöten tänkte dessa trettonåriga herdar på pojken som aldrig kom. De samtalade om det stora behov han hade av att ta emot det som de själva ägde. Presidenten gav sin rådgivare i uppgift att söka upp detta vilsegångna får. Jag kände rådgivaren, visste att han var blyg och att uppdraget var svårt. Därför tittade jag med förundran genom fönstret när rådgivaren släpade sig förbi mitt hem och gick fram till vägen som ledde till den pojkes hem som aldrig kom till kyrkan. Herden hade sina händer i byxfickorna. Hans blick var riktad mot marken. Han vandrade långsamt på ett sätt som man gör om man inte är säker på om man vill gå till den plats som man är på väg till. Inom ungefär 20 minuter kom han åter gående på vägen, denna gång med den vilsegångne diakonen vid sin sida. Denna händelse upprepades ytterligare några söndagar. Sedan flyttade pojken som hade varit förlorad men som blivit återfunnen. Det tycks inte vara något anmärkningsvärt med den här berättelsen. Det var bara tre pojkar som satt i ett rum runt ett litet bord. Därefter gick en pojke uppför en väg och återvände med en annan pojke. Men flera år senare, när jag var på en stavskonferens, en kontinent bort ifrån det rum där detta presidentskap hade haft sitt möte, kom en gråhårig man fram till mig och sade lågmält: "Min dotterson bodde i din församling för många år sedan." Med ömhet berättade han för mig om pojkens liv. Och därefter frågade han om jag kunde finna denne diakon som hade släpat sig fram på den där vägen. Och han undrade om jag kunde tacka honom och berätta för honom att hans dotterson, som nu hade vuxit upp till en man, fortfarande kom ihåg det. Han kom ihåg det eftersom detta var första gången i sitt liv som han, vad han kunde minnas, hade blivit omhändertagen av Israels herdar. Han hade blivit varnad genom att höra den eviga sanningen från människor som brydde sig om honom. Han hade blivit erbjuden livets bröd. Och unga herdar hade varit sanna mot det förtroende som de hade fått från Herren. Det är inte lätt att lära sig att göra detta på ett bra och följdriktigt sätt. Frälsaren lärde oss hur det ska gå till och hur vi lär andra att göra det. Han grundade sin kyrka. Han var tvungen att lämna sin kyrka i händerna på oerfarna tjänare, vilket också många av oss är. Han visste att de skulle ställas inför svårigheter som låg bortom deras mänskliga kraft att klara av. Vad han gjorde för dem kan tjänstgöra som vägledning för oss. När Frälsaren gav sig iväg till Getsemane örtagård för att genomlida de bittra själskvalen före det svek han utsattes för och sitt lidande på korset, kunde han ha gått ensam. Men han tog med sig sina tjänare inom prästadömet. Så här lyder redogörelsen i Matteus: "Och han sade till dem: 'Min själ är bedrövad ända till döds. Stanna här och vaka med mig" (Matt 26:38; kursivering tillagd). Frälsaren bad till sin Fader om att få styrka. När hans själsångest var som störst återvände han till Petrus för att undervisa denne om vad som krävs av alla som vill vaka med honom: "Han gick tillbaka till lärjungarna och fann att de sov, och han sade till Petrus: 'Ni orkade alltså inte hålla er vakna en enda timme med mig? Vaka, och be att ni inte utsätts för prövning. Anden vill, men kroppen är svag" (Matt 26:40–41). Det finns en försäkran och en förmaning i denna enkla ordväxling mellan Mästaren och hans herdar. Han vakar med oss. Han som ser allt, vars kärlek är oändlig, och som aldrig sover, vakar tillsammans med oss. Han vet vad fåren behöver i varje stund. Genom den Helige Andens kraft kan han upplysa oss och sända oss till dem. Och vi kan inbjuda hans kraft att välsigna dem genom prästadömet. Men hans förmaning till Petrus gäller också oss. Den varg som vill döda fåren andligen kommer säkerligen att angripa herden. Därför måste vi vara vaksamma på oss själva såväl som på andra. Som herdar blir vi frestade att röra oss i syndens utkanter. Men alla former av synd är stötande för den Helige Anden. Ni får inte göra någonting eller bege er till någon plats som kan såra Anden. Ni har inte råd att ta denna risk. Om synden leder till att ni faller blir ni inte bara ansvariga för era egna synder utan också för den sorg som ni skulle ha kunnat förhindra i andra människors liv om ni hade varit värdiga att lyssna till och lyda Andens viskningar. Herden måste kunna urskilja Andens röst och nedkalla himmelens krafter för att inte misslyckas. Varningen som gavs till en forntida profet gäller också oss: "Dig, du människobarn, har jag satt till en väktare för Israels hus, för att du på mina vägnar skall varna dem, när du hör ett ord från min mun. Om jag säger till den ogudaktige: 'Du ogudaktige, du måste dö', och du då inte säger något för att varna den ogudaktige för hans väg, så skall väl den ogudaktige dö genom sin missgärning, men hans blod skall jag utkräva av din hand" (Hes 33:7–8). Straffet för underlåtenhet är stort. Men Herren undervisade Petrus om hur man bygger en grundval som leder till framgång. Han upprepade ett enkelt budskap tre gånger. En sådan kärlek till Herren ska råda i en sann herdes hjärta. Så här lyder slutet av redogörelsen: "Och han frågade honom för tredje gången: 'Simon, Johannes son, har du mig kär?' och han svarade: 'Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär.' Jesus sade: 'För mina får på bete'" (Joh 21:17). Det är kärlek som måste vara drivkraften för herdar. Det kan verka svårt i början, eftersom vi kanske inte ens känner Herren särskilt bra. Men om vi inledningsvis bara har en gnutta tro på honom, kommer vår kärlek till honom och till dem att växa när vi tjänar fåren. Den är en följd av enkla ting som varje herde måste göra. Vi ber för fåren, var och en av dem som vi har ansvar för. När vi frågar: "Var snäll och berätta vem som behöver mig", kommer vi att få svar. Ett ansikte eller ett namn dyker upp i vårt sinne. Eller också kommer vi att stöta på någon som vi inte upplever som en slump. I dessa ögonblick får vi uppleva Frälsarens kärlek till dem och till oss. När ni vakar över hans får kommer er kärlek till honom att växa. Och detta stärker ert självförtroende och ert mod. Nu kanske ni tänker: Det är inte så lätt för mig. Jag har så många att vaka över. Och jag har så lite tid. Men när Herren kallar förbereder han en väg, sin väg. Det finns herdar som tror på detta. Jag ska berätta om en. För två år sedan kallades en man som president för ett äldstekvorum. Han hade varit medlem i kyrkan i mindre än tio år. Han hade just blivit värdig att beseglas till sin hustru och sin familj i templet. Hans hustru var invalid. Han hade tre döttrar. Den äldsta var tretton år. Hon lagade maten och tillsammans med de andra tog hon hand om hemmet. Hans knappa inkomster från ett fysiskt tungt arbete försörjde inte bara dessa fem personer utan också en farfar, som bodde tillsammans med dem i deras lilla hus. När han kallades som president för sitt äldstekvorum utgjordes det av 13 medlemmar. Detta lilla kvorum hade ansvaret för ytterligare 101 män som antingen inte hade något prästadöme alls eller var diakoner, lärare eller präster. Han hade som ansvar att vaka över 114 familjer, med föga mer hopp än att kunna ägna sina söndagar och en kväll i veckan åt sitt ämbete med allt han hade att göra för att betjäna sin egen familj. Den svårighet som han ställdes inför tvingade ner honom på knä i bön. Därefter reste han sig och gick till verket. När han försökte träffa och lära känna sina får blev hans böner besvarade på ett sätt som han inte hade förväntat sig. Han lärde sig att se bortom individen. Han kom till insikt om att Herrens avsikt med honom var att han skulle bygga upp familjer. Och trots sin begränsade erfarenhet visste han att sättet att bygga upp familjer var att hjälpa dem att göra sig redo för och ingå tempelförbund. Han började göra det som en god herde alltid gör, men han gjorde det annorlunda när han såg att templet var målet. För det första bad han om att få veta vilka han skulle ha som rådgivare, vilka som skulle följa med honom. Och därefter bad han om att få veta vilka familjer som behövde honom och vilka som var förberedda. Han ringde så många han kunde. En del var kallsinniga och tog inte emot hans vänskap. Men med dem som gjorde det gick han tillväga på ett visst sätt. Så fort som de visade intresse och förtroende inbjöd han dem att träffa biskopen. Han hade sagt till biskopen: "Var snäll och tala om för dem vad som krävs av dem för att de ska bli värdiga att inträda i templet och göra anspråk på dess välsignelser för sig själva och sina familjer. Var sedan vänlig och vittna för dem, som jag har gjort, att det är värt det." Därefter tackade några ja till kvorumpresidentens inbjudan att komma till en tempelförberedande klass som stavens ledare var lärare för. Inte alla avslutade kursen och inte alla kvalificerade sig för templet. Men man bad för varje familj och varje far. De flesta blev åtminstone en gång inbjudna till att "mätta" sig med Guds goda ord. Varje inbjudan åtföljdes av presidentens vittnesbörd om välsignelserna med att vara en familj som beseglats tillsammans för evigt och om sorgen över att vara åtskilda. Varje inbjudan utfärdades med Frälsarens kärlek. Under sin verksamhet fick presidenten se 12 av de män som han undervisat bli ordinerade till äldster. Han fick se fyra av hans äldster bli ordinerade till högpräster. Dessa siffror är inte i närheten av en rätt bedömning av underverket. De välsignelser som dessa mäns familjer fick sträcker sig över generationer. Fäder och mödrar beseglas nu till varandra och till sina barn. De ber för sina barn, tar emot hjälp från himlen och undervisar om evangeliet med den kärlek och inspiration som Herren ger till trofasta föräldrar. Denne president och hans rådgivare har blivit sanna herdar. De har vakat över hjorden tillsammans med Mästaren och har lärt sig att älska honom. De är ögonvittnen till den sanning som Frälsaren undervisade aposteln Thomas B Marsh om. Den riktar sig till alla som tillsammans med Herren vakar över hans får: "Gå dit jag vill och det skall givas dig av Hugsvalaren vad du skall göra och vart du skall gå. Bed alltid så att du icke inledes i frestelse och förlorar din lön. Var trofast intill änden, och se, jag är med dig. Dessa ord äro icke av människa eller människor utan av mig, Jesus Kristus, din Återlösare, genom Faderns vilja. Amen" (L&F 31:11–13). Jag vittnar om att Gud Fadern lever och besvarar våra böner. Jag är ett vittne om att den kärleksfulle Frälsaren vakar över sina får tillsammans med sina trofasta herdar. I Jesu Kristi namn, amen.