Till undsättning President Thomas S Monson Förste rådgivare i första presidentskapet "Bröder, världen behöver er hjälp. Ni kan ge stadga åt fötter, fatta tag i händer, uppmuntra sinnen, inspirera hjärtan och rädda själar." Det är mitt överväldigande och ödmjukande ansvar i kväll att tala till er, mina kära bröder som bär Guds prästadöme, och som har samlats här i konferenscentret och över hela världen. Några av er är diakoner, kanske nyligen ordinerade. Andra av er är högpräster som verkat länge och trofast i heliga kallelser. Vi har alla samlats för att bättre kunna lära vår plikt. Bröder, världen behöver er hjälp. Ni kan ge stadga åt fötter, fatta tag i händer, uppmuntra sinnen, inspirera hjärtan och rädda själar. Evighetens välsignelser väntar på er. Det är er förmån att inte vara åskådare utan deltagare i prästadömets verksamhet. President Wilford Woodruff förklarade: "Alla prästadömets organisationer besitter kraft. Diakonen har kraft genom det prästadöme som han bär. Det har också läraren. De har kraft att gå till Herren i bön och få sina böner hörda och besvarade, likaväl som profeten. . . . Det är genom detta prästadöme som människor förlänas olika förordningar, så att deras synder blir förlåtna och de blir återlösta. Det är för detta ändamål som det har uppenbarats och beseglats på våra huvuden."1 En gång hörde jag en nyligen ordinerad diakon säga, strax efter det att han tagit emot det aronska prästadömet: "I dag är första dagen då jag kan dela ut sakramentet. Jag kan knappt bärga mig. Eftersom jag vet att det är en mycket helig förordning är jag noggrann. Jag har verkligen ett vittnesbörd om kyrkan och jag hoppas att snart kunna gå ut som missionär." Låt mig få läsa upp ett brev för er i kväll som jag fick för en tid sedan. Det är skrivet av en make som kommit långt bort från prästadömets verksamhet och plikt. Det symboliserar en vädjan från alltför många av våra bröder. Han skrev: "Kära president Monson! Jag hade så mycket och nu har jag så lite. Jag är olycklig och det känns som om jag misslyckas med allting. Evangeliet har alltid funnits i mitt hjärta, även om jag inte levt efter det. Jag ber er att be för mig. Var snäll och glöm inte dem av oss som finns här ute – de vilsekomna sista dagars heliga. Jag vet var kyrkan finns, men ibland tror jag att jag behöver någon annan som visar mig vägen, uppmuntrar mig, tar bort min rädsla och bär vittnesbörd för mig." Medan jag läste det här brevet gick tankarna tillbaka till ett besök vid ett av de största konstgallerierna i världen – det berömda Victoria and Albert Museum i London. Där hängde, vackert inramat, ett mästerverk målat 1831 av Joseph Mallord William Turner. Målningen visar tunga, svarta moln och ett ursinnigt, stormigt hav som förebådar fara och död. Ett svagt ljussken från ett strandsatt fartyg syns i fjärran. I förgrunden finns en stor livbåt som kastas hit och dit av de ankommande vågornas skummande raseri. Männen ror med kraftiga årtag medan livbåten kastas in i stormen. Där på stranden står en hustru och två barn, våta av regnet och piskade av vinden. De spanar oroligt ut mot havet. I mitt sinne förkortade jag namnet på målningen. För mig blev det Till undsättning. Under livets stormar finns det faror som lurar, och människor, liksom båtar, blir strandsatta och står inför sin undergång. Vilka ror livbåtarna, lämnar hemmets bekvämlighet och familjen bakom sig, och kommer till undsättning? President John Taylor varnade oss: "Om ni inte förhärligar er kallelse, kommer Gud att hålla er ansvariga för dem som ni kanske hade kunnat rädda, om ni hade gjort er plikt."2 Bröder, vårt uppdrag är inte omöjligt. Vi går Herrens ärenden, och därför är vi berättigade till Herrens hjälp. Men vi måste anstränga oss. Från teaterstycket Shenandoah kommer de inspirerande orden: "Om vi inte försöker gör vi inget, och om vi inte gör något, vad gör vi då här?" När Mästaren verkade bland människorna bad han fiskarna i Galileen att lämna sina nät och följa honom. Han sade: "Jag skall göra er till människofiskare."3 Och det gjorde han. I kväll sänder han ut en kallelse till var och en av oss att "komma och sluta upp i leden".4 Han ger en stridsplan med denna förmaning: "Var och en skall nu lära sin plikt och med all flit sköta det ämbete, vari han är insatt."5 Jag älskar och värderar högt det ädla ordet plikt. Låt oss lyssna till den tankeväckande påminnelsen i Jakobsbrevet: "Bli ordets görare, inte bara dess hörare, annars tar ni miste."6 Det finns en gammal sång från min generation: "Önska så händer det." Det är inte sant. Önskningar får inte något att hända. Herren förväntar sig att vi tänker. Han förväntar sig att vi handlar. Han förväntar sig att vi anstränger oss. Han förväntar sig att vi har ett vittnesbörd. Han förväntar sig att vi är hängivna. Tyvärr har somliga avvikit från prästadömets verksamhet. Låt oss hjälpa dem att komma tillbaka till den stig som leder till evigt liv. Låt oss bygga upp melkisedekska prästadömets starka grund, som blir grundvalen för kyrkans verksamhet och tillväxt. Den blir det stöd som stärker varje familj, varje hem, varje kvorum i varje land. Bröder, vi kan hjälpa dem vi är ansvariga för och föra dem till Herrens bord, så att de kan glädja sig över hans ord och åtnjuta hans Andes sällskap, och "inte längre [vara] gäster och främlingar utan [äga] samma medborgarskap som de heliga och [ha sitt] hem hos Gud".7 Tidens gång har inte ändrat Återlösarens förmåga att förändra människoliv – våra liv och de människors liv som vi samarbetar med. Det han sade till den döde Lasaros, det säger han till dig och mig: "Kom ut."8 Kom ut ur tvivlets mörker. Kom ut ur syndens sorg. Kom ut ur otrons död. Kom ut till ett nytt liv. Kom ut! Vi kommer att upptäcka att de som vi betjänar, de som genom våra ansträngningar har känt Mästarens hand, av någon anledning inte kan förklara den förändring som sker i deras liv. De har en önskan att tjäna trofast, att vandra ödmjukt och att leva mer som Frälsaren levde. När de blivit mer mottagliga för Anden och sett en skymt av evighetens löften, instämmer de med vad den blinde mannen som Jesus återgav synen till sade: "Det vet jag, att jag som var blind nu kan se."9 Hur kan vi förklara dessa underverk? Varför denna våg av aktivitet hos människor som vilat så länge? Poeten talade om döden när han skrev: "Gud . . . rörde vid honom, och han sov."10 Jag säger, och då talar jag om denna pånyttfödelse: "Gud rörde vid dem, och de vaknade." Två huvudsakliga anledningar förklarar till stor del dessa förändrade inställningar, vanor och handlingar. För det första har människor fått se vilka eviga möjligheter de har och bestämt sig för att uppnå dem. Människor nöjer sig inte längre med medelmåttighet när de väl ser att det förträffliga är inom räckhåll för dem. För det andra har andra människor följt Frälsarens förmaning och har älskat sin nästa som sig själva och hjälpt sina medmänniskor att förverkliga sina drömmar och ambitioner. Katalysatorn i denna process har varit – och kommer att fortsätta vara – kärlekens princip. En annan sanningens princip, som kommer att vara vägledande för oss i vår beslutsamhet, är att pojkar och män kan förändras. Jag kommer ihåg vad en fängelsedirektör sade som undervisade oss om detta. En kritiker som kände till direktör Duffys ansträngningar för att rehabilitera människor sade: "Vet du inte att leoparderna inte kan byta ut sina fläckar?" Direktör Duffy svarade: "Du borde veta att jag inte arbetar med leoparder. Jag arbetar med människor, och människor förändras varje dag." För många år sedan, innan jag åkte för att presidera över Canadamissionen, som har sitt huvudkontor i Toronto i Ontario, hade jag blivit vän med en man som heter Shelley. Han bodde i församlingen men hade inte tagit emot evangeliet, trots det faktum att hans hustru och barn gjort det. Shelly hade varit känd som den tuffaste mannen i stan när han var ung. Han var en riktig boxare. Matcherna pågick sällan i ringen, utan snarare på andra platser. Även om jag försökte kunde jag inte åstadkomma någon förändring i Shelleys attityd. Uppgiften föreföll hopplös. När jag återvänt från Canada och kallades till de tolvs kvorum, fick jag ett telefonsamtal från Shelley. Han sade: "Vill du besegla min hustru och mig och vår familj i Salt Lake-templet?" Jag svarade tveksamt: "Men Shelley, först måste du döpas som medlem i kyrkan." Han skrattade och svarade: "O, den saken ordnade jag medan du var i Canada. Min hemlärare var trafikvakt för skolungdomar och varje vardag, när han och jag pratade med varandra i korsningen, brukade vi tala om evangeliet." Beseglingarna utfördes. En familj förenades. Följden blev glädje. Abraham Lincoln gav följande kloka råd, som verkligen gäller hemlärare: "Om du vill vinna någon över på din sida, övertyga honom då först om att du är hans uppriktiga vän."11 En vän gör mer än ett pliktskyldigt besök varje månad. En vän bryr sig mer om att hjälpa människor än att få räkna besöken. En vän är intresserad. En vän hyser kärlek. En vän lyssnar. Och en vän anstränger sig att hjälpa. Det finns bröder i varje församling som tycks ha en speciell förmåga att kunna tränga igenom det yttre skalet och nå fram till hjärtat. En sådan man var Raymond L Egan som verkade som min rådgivare i biskopsrådet. Han älskade att bli vän med fadern i en familj och hjälpa honom att bli aktiv i kyrkan och därigenom också föra tillbaka en kär hustru och dyrbara barn till fållan. Detta underbara fenomen inträffade många gånger, ända tills broder Egan lämnade det jordiska livet. Det finns också andra sätt varigenom vi kan lyfta och hjälpa. Vid ett tillfälle talade jag med en pensionerad direktör som jag länge varit bekant med. Jag frågade honom: "Ed, vad gör du i kyrkan?" Han svarade: "Jag har den bästa uppgiften i församlingen. Mitt ansvar är att hjälpa män som är arbetslösa att få fast anställning. Det här året har jag hjälpt tolv bröder som var utan arbete att få bra jobb. Jag har aldrig varit lyckligare i hela mitt liv." Den kortvuxne "lille Ed", som vi kärleksfullt kallade honom, var reslig denna kväll där han stod med glänsande ögon och darrande röst. Han visade sin kärlek genom att hjälpa de behövande. Han återställde mänsklig värdighet. Han öppnade dörrar för dem som inte själva visste hur de skulle göra det. Jag tror verkligen att de som har förmågan att hjälpa och lyfta har funnit den formel som beskriver broder Walter Stover – en man som tillbringade sitt liv i andras tjänst. Vid broder Stovers begravning gav hans svärson honom sin hyllning med dessa ord: "Walter Stover hade förmågan att se Kristus i varje ansikte han mötte, och han behandlade varje människa därefter." Den hjälp han gav med sin medkänsla och förmågan han hade att lyfta varje människa han mötte mot himlen, är legendarisk. Det ljus som vägledde honom var Mästarens röst som sade: "Vad ni har gjort för någon av dessa minsta . . . det har ni gjort för mig."12 Bröder, lär er Andens språk. Det språket lär man sig inte i läroböcker som skrivits av högutbildade människor, inte heller lär man sig det genom att läsa och lära utantill. Andens språk kommer till den som av allt sitt hjärta söker lära känna Gud och hålla hans gudomliga bud. Färdigheter i det "språket" gör att man kan riva ner murar, övervinna hinder och påverka människors hjärtan. Vid faror eller prövningar finner det oroliga sinnet och det sörjande hjärtat tröst i sådan kunskap, sådant hopp, sådan insikt. Förtvivlans skuggor skingras av hoppets strålar, sorgen viker för glädjen, och känslan av att ha gått förlorad i livets vimmel försvinner med den säkra vetskapen om att vår himmelske Fader kommer ihåg oss alla. Som avslutning återgår jag till Turners målning. I mycket verklig mening påminner personerna som strandsatts på fartyget som gått på grund i det stormiga havet om många unga män – och även äldre män – som väntar på att undsättas av dem av oss som har prästadömets ansvar att ro livbåtarna. Deras hjärtan ropar på hjälp. Mödrar och fäder ber för sina söner. Hustrur och barn vädjar till himmelen om att någon ska nå fram till pappa och till andra. I kväll ber jag att alla vi som bär prästadömet ska känna vårt ansvar och, i förening, följa vår Ledare – Herren Jesus Kristus – och komma till undsättning. I Jesu Kristi namn, amen. SLUTNOTER 1. I Brian H Stuy, red, Collected Discourses Delivered by President Wilford Woodruff, His Two Counselors, the Twelve Apostles, and Others, 5 delar (1987–1992), del 2, s 87. 2. Deseret News Semi-weekly, 6 aug 1878, s 1. 3: Matteus 4:19. 4. "Modigt skall vi kämpa", Psalmer, nr 173. 5. L&F 107:99. 6. Jakobsbrevet 1:22. 7. Efesierbrevet 2:19. 8. Johannes 11:43. 9. Johannes 9:25. 10. Alfred, Lord Tennyson, In Memoriam A. H. H., del 85, strof 5, rad 4; moderniserad stavning. 11. The Collected Works of Abraham Lincoln, red Roy P Basler, 8 delar (1953), del 1, s 273. 12. Matteus 25:40.