Trons under President Gordon B Hinckley "Tro är grunden till ett vittnesbörd. Lojalitet mot kyrkan baseras på tro. Tro innebär uppoffringar, som ges med glädje för att föra Herrens verk framåt." Jag tackar kören för den härliga sången. Även om en del av min tid har gått förlorad står jag gärna tillbaka för den fantastiskt vackra musiken. Tack, broder Ballard, för att du höll mitt tal igen. Mina kära bröder och systrar, mina tankar går till er, var ni än är denna sabbatsmorgon. Jag känner släktskap med er alla som är medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Jag älskar detta verk och förundras över dess styrka och tillväxt, över det sätt som det berör människors liv över hela världen. Jag känner mig mycket ödmjuk när jag talar till er. Jag har vädjat till Herren att han ska leda mina tankar och ord. Vi har just återvänt från en lång resa, från Salt Lake City till Montevideo i Uruguay, för att inviga ett tempel, kyrkans 103:e tempel i verksamhet. Det var ett glädjerikt tillfälle för våra medlemmar där. Tusentals samlades i denna vackra och heliga byggnad och i andra kapell i närheten. En av talarna, en kvinna, återgav en berättelse, av det slag ni hört många gånger förr. Om jag minns rätt, berättade hon om den gång i sitt liv då missionärerna knackade på hennes dörr. Hon hade inte den ringaste aning om vad de talade om. Men hon bjöd in dem, och hon och hennes make lyssnade på deras budskap. För dem var det en otrolig berättelse. De fick höra om en pojke som bodde i staten New York. Han var fjorton år gammal när han läste i Jakobs bok: "Om någon av er brister i vishet skall han be till Gud, som ger åt alla utan förbehåll eller förebråelser, och han skall få vad han ber om" (Jak 1:5). Då den unge Joseph önskade få vishet, eftersom de olika trosriktningarna alla påstod sig ha sanningen, bestämde han sig för att gå ut i skogen och be till Herren. Han gjorde så, och upplevde en syn som svar på sin bön. Gud den evige Fadern och hans Son Jesus Kristus visade sig för honom och talade till honom. Andra händelser följde, däribland att han från en kulle i närheten hämtade guldplåtar som han översatte genom Guds gåva och kraft. Himmelska budbärare visade sig för honom och gav honom prästadömets nycklar och myndighet att tala i Guds namn. Hur kunde någon tro på något sådant? Det var ju löjligt. Och ändå trodde dessa människor det de fick höra. Tron kom till deras hjärtan så att de tog emot det de undervisats om. Det var ett under. Det var en gåva från Gud. Det var otroligt, och ändå trodde de. Efter sitt dop växte deras kunskap om kyrkan. De lärde sig mer om tempeläktenskapet, om familjer förenade för evigt genom det heliga prästadömets myndighet. De bestämde sig för att få del av denna välsignelse. Men det fanns inget tempel någonstans i närheten. De snålade och sparade. När de hade så det räckte, reste de hela vägen från Uruguay till Utah med sina barn för att här beseglas som familj med det eviga äktenskapets band. I dag är hon assistent till tempelvärdinnan i det nya templet i Montevideo. Hennes make är rådgivare i tempelpresidentskapet. Jag är inte förvånad över att jämförelsevis få blir medlemmar i kyrkan av alla dem som missionärerna träffar. Det finns ingen tro. Å andra sidan förundras jag över att så många gör det. Det är något märkligt och förunderligt att tusentals berörs av den Helige Andens under, att de tror och tar emot evangeliet och blir medlemmar. De låter döpa sig. Deras liv berörs för alltid av det goda. Underverk sker. Ett trons frö tränger in i deras hjärtan. Det förstoras medan de lär mer. Och de tar till sig princip efter princip tills de fått alla de förunderliga välsignelser som tillkommer dem som vandrar i tro i denna kyrka, Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Det är tron som omvänder. Det är tron som undervisar. Så har det varit från begynnelsen. Jag förundras över storheten hos de män och kvinnor som tog till sig Joseph Smiths vittnesbörd och anslöt sig till kyrkan. Bland dem var Brigham Young, bröderna Pratt, Willard Richards, John Taylor, Wilford Woodruff, Lorenzo Snow, dessa mäns hustrur, och många, många andra. De var framstående personer. Många av dem var välutbildade. De välsignades av Herren med tro till att ta till sig det de hörde. När de tog emot budskapet, när trons gåva påverkade deras liv, lät de döpa sig. Bröderna avstod med glädje från det de tidigare ägnat sig åt och, med stöd från sina familjer, tog de emot kallelsen att fara över havet för att undervisa om det de själva tagit emot i tro. Häromdagen läste jag igen Parley P Pratts berättelse om hur han läste Mormons bok och kom in i kyrkan. Han säger: "Jag öppnade den med iver och läste titelbladet. Sedan läste jag flera vittnens vittnesbörd om hur den blev funnen och översatt. Därefter började jag sträckläsa innehållet. Jag läste hela dagen. Att äta var ett besvär, jag hade ingen längtan efter mat. Sömnen blev en olägenhet när natten kom, ty jag läste hellre än sov. Medan jag läste vilade Herrens ande på mig, och jag visste och förstod att boken var sann, lika klart och tydligt som en man förstår och vet att han finns till." (Autobiography of Parley P. Pratt, Parley P Pratt jr [1938], s 37). Trons gåva påverkade hans liv. Han kunde inte göra nog för att återgälda Herren för det som kommit till honom. Han använde återstoden av sina dagar till missionsarbete. Han dog som martyr för detta stora verk och rike. Vackra nya tempel uppförs nu i Nauvoo i Illinois och i Winter Quarters i Nebraska. De kommer att stå som vittnesbörd om tron och trofastheten hos de tusentals sista dagars heliga som byggde och senare lämnade Nauvoo för att under stora lidanden färdas över det som nu är staten Iowa till den tillfälliga boplatsen i Council Bluffs och i Winter Quarters strax norr om Omaha. Tempelområdet i Winter Quarters gränsar till begravningsplatsen för många som gav sitt liv för det verk som de betraktade som dyrbarare än livet självt. Deras färd till Stora Saltsjödalen är ett epos utan motstycke. Det lidande de utstod, de uppoffringar de gjorde blev priset för det de trodde på. På mitt kontor har jag en liten statyett av min egen pionjär-morfar som vid leden begravde sin hustru och hennes bror, som dog samma dag. Sedan lyfte han upp deras lilla barn och bar henne till den här dalen. Tro? Det kan det inte råda något tvivel om. När tvivel uppstod, när tragedier drabbade dem, hördes trons stilla röst i nattens tystnad lika tryggt och säkert som polstjärnans plats på himlen ovanför. Det var denna märkliga och underbara yttring av tro som gav trygghet, som talade med förvissning, som kom som gåva från Gud beträffande detta sista dagarnas stora verk. Oräkneliga, bokstavligen oräkneliga, är berättelserna härom under kyrkans pionjärdagar. Men det slutar inte där. Som det var då, är det i dag. Denna dyrbara och förunderliga trons gåva, denna gåva från Gud vår evige Fader är fortfarande styrkan i detta verk och dess budskaps fridsamma livskraft. Tron är grunden till allt. Tron är alltings substans. Vare sig det gäller att gå ut som missionär, efterleva visdomsordet eller betala sitt tionde, så är det detsamma. Det är tron inom oss som visar sig i allt vi gör. Våra kritiker förstår det inte. Eftersom de inte förstår det, så angriper de. En stillsam fråga, en stark önskan att fatta principen bakom resultatet kunde ge större insikt och uppskattning. Jag tillfrågades en gång vid en presskonferens om hur vi får män att lämna sina yrken, lämna sina hem och tjäna kyrkan. Jag svarade att vi helt enkelt frågar, och att vi vet vilket svaret ska bli. Hur underbar och förunderlig är inte denna mäktiga övertygelse som säger att kyrkan är sann. Den är Guds heliga verk. Han regerar i sådant som rör hans rike och hans söners och döttrars liv. Detta är orsaken till kyrkans tillväxt. Styrkan i detta verk och rike återfinns inte i dess timliga tillgångar, hur imponerande dessa än må vara. Den finns i folkets hjärtan. Det är därför den går framåt. Det är därför den är stark och växande. Det är därför den kan uträtta de underbara ting den gör. Allt kommer av trons gåva, given av den Allsmäktige till hans barn som inte tvivlar eller räds utan går framåt. Jag satt i ett möte i Aruba häromkvällen. Jag antar att de flesta som lyssnar inte vet var Aruba ligger, eller ens att det finns en sådan plats. Det är en ö utanför Venezuelas kust. Det är ett nederländskt protektorat. Det är en blygsam plats i denna väldiga värld. Omkring 180 deltog i mötet. På främsta raden satt åtta missionärer – sex äldster och två systrar. Församlingen bestod av män och kvinnor, pojkar och flickor av olika ras. Där talades lite engelska, mycket spanska och några ord på andra språk. Då jag såg på ansiktena i församlingen tänkte jag på den tro som visades där. De älskar denna kyrka. De uppskattar allt den gör. De vittnar om att Gud den evige Fadern och hans uppståndne älskade Son, Herren Jesus Kristus, verkligen finns. De vittnar om profeten Joseph Smith och om Mormons bok. De tjänar där de kallats att tjäna. De är män och kvinnor med tro som omfattat Mästarens sanna och levande evangelium, och mitt ibland dem är dessa åtta missionärer. Jag är säker på att detta är en enslig plats för dem. Men de gör det de ombetts göra, på grund av sin tro. De två unga kvinnorna är vackra och glada. Då jag såg på dem, sade jag till mig själv: Arton månader är en lång tid på den här avlägsna platsen. Men de klagar inte. De talar om sina underbara upplevelser och om de underbara människor de möter. Genom allt deras tjänande lyser vissheten och tron att det verk de är engagerade i är sant och att det tjänande de utför ges åt Gud. Så är det med våra missionärer var de än verkar, vare sig de är här i Salt Lake City eller i Mongoliet. De ger sig av och tjänar med tro i hjärtat. Det är ett mäktigt fenomen som stilla viskar: "Detta verk är sant, och för dig finns en förpliktelse att tjäna det oavsett kostnaden." Återigen, människor förstår det inte, dessa tusentals begåvade och kunniga unga män och kvinnor som avstår från socialt umgänge, lämnar skolan och osjälviskt tjänar där de sänts för att undervisa om evangeliet. De går ut genom trons kraft och de undervisar med trons kraft där de sår ett trons frö här och ett där, vilket växer och mognar till nyomvända med styrka och förmåga. Tro är grunden till ett vittnesbörd. Lojalitet mot kyrkan baseras på tro. Tro innebär uppoffringar, som ges med glädje för att föra Herrens verk framåt. Herren har befallt oss att ta på oss den "trons sköld med vilken I skolen kunna utsläcka den ondes alla brinnande pilar" (L&F 27:17). I den anda av tro som jag har talat om, vittnar jag om att detta är Herrens verk, att detta är hans rike, återställt till jorden i vår tid för att välsigna Guds söner och döttrar i alla generationer. O Fader, hjälp oss att vara trogna dig och vår härlige Återlösare, att tjäna dig i sanning, att göra detta tjänande till ett uttryck för vår kärlek, är min enkla bön i Jesu Kristi namn, amen.