En Gud som gör under Sydney S Reynolds första rådgivare i Primärs generalpresidentskap "Jag tror att vi alla kan vittna om dessa små under." Som Moroni fordom tror jag på en Gud som gör under. Moroni skrev till folket i vår tidshushållning: "Se jag vill visa eder en Gud som gör under . . . och det är samme Gud, som skapade himlarna och jorden och allt vad i dem är" (Morm 9:11). Moroni förkunnade att Jesus Kristus utförde många mäktiga underverk, att många mäktiga under utfördes genom apostlarnas händer, och att Gud, som är densamme i går, i dag och för evigt, måste vara en Gud som gör under i dag (se Morm 9:18; 9:9). Tänk på underverken i Gamla testamentet. Kom ihåg hur Mose klöv Röda havet mitt itu. För Israels alla framtida släkten var de stora undren, som ledde till deras frigörelse från Egypten, obestridliga bevis på att Gud fanns och att han älskade dem. Många av Mormons boks profeter, inklusive Nephi, hänvisade till berättelsen om Mose för att uppmuntra till tro på en Gud som kunde befria sitt folk i deras nöd (se 1 Ne 4:1–3). Andra profeter påminde folket om att de själva hade bevittnat under som borde övertyga dem om Guds kraft. I Nya testamentet berättade aposteln Johannes om orsaken till varför han skrev ner många av Frälsarens underverk, nämligen "för att [vi] skall tro att Jesus är Messias" (Joh 20:31). I denna tidshushållning är vi vittnen till det stora undret att Jesu Kristi evangelium har återställts till jorden. Det inleddes med att en ung pojke gick till en lund nära Palmyra i New York och utgjöt sitt hjärtas bekymmer och frågor till en Gud som han trodde kunde ge honom svar – en Gud som gör under. Och följden har blivit att underverk har ägt rum i denna tidshushållning – mäktiga underverk – däribland Mormons boks framkomst, som i sig själv är ännu ett vittne om Jesus Kristus. Lika viktiga som dessa "mäktiga underverk" är de mindre "personliga undren" som lär oss att ha tro på Herren. Sådana under sker när vi känner igen och hörsammar Andens maningar i vårt dagliga liv. Jag hade en gång en lärare som uppmuntrade sina elever att i en dagbok skriva ner viskningar och maningar de fått från Anden i sitt liv. Han uppmanade oss att lägga märke till vad vi kände och vad dessa känslor ledde till. Småsaker började komma i dagen. En dag höll jag frenetiskt på att göra färdigt en del arbetsuppgifter och samtidigt göra mig i ordning för en resa. Jag hade just varit nere i tvättstugan för att flytta min tvätt från tvättmaskinen till tumlaren. Men alla tumlare var upptagna och hade många minuter kvar. Modfälld gick jag tillbaka till mitt rum, i vissheten om att när tumlarna blev lediga, borde jag redan vara på väg. Jag hade knappt kommit upp till mitt rum, förrän jag fick en känsla av att jag skulle gå ner till tvättstugan igen och se om någon tumlare var ledig. Så dumt, tänkte jag, jag har ju precis varit där och jag har inte tid. Men eftersom jag ansträngde mig att lyssna till Anden, gick jag ner igen. Två tumlare var tomma, och jag lyckades göra allt klart i tid. Var det möjligt att Herren var angelägen om att jämna vägen för mig i en sådan liten men, för mig, viktig sak? Jag har lärt mig sedan dess genom många liknande upplevelser att Herren hjälper oss med allt i vårt liv när vi försöker tjäna honom och göra hans vilja. Jag tror att vi alla kan vittna om dessa små under. Vi känner till barn som ber om hjälp att hitta en borttappad sak, och de hittar den. Vi känner till ungdomar som tar mod till sig och står som vittnen om Gud, och som upplever hans stödjande hand. Vi känner till vänner som betalar sitt tionde med sina sista slantar och som sedan genom ett under finner att de kan betala terminsavgiften eller hyran eller på något sätt skaffa mat till familjen. Vi kan berätta för varandra om böner som besvarats och om prästadömsvälsignelser som gett oss mod och tröst eller återställt hälsan. Dessa dagliga under gör oss bekanta med Herrens hand i vårt liv. Jag har tänkt mycket på detta ämne på sistone på grund av en upplevelse som vår familj har haft under de senaste månaderna. Vår dotter och hennes man var lite äldre än vanligt när de hittade varandra, och fastän de ivrigt önskade sig barn, gick åren utan att deras dröm förverkligades. De bad till Herren och de bad om prästadömsvälsignelser och läkarhjälp, och så småningom fick de den glada nyheten att de väntade tvillingar. Men allt gick inte bra och tre och en halv månad före den beräknade nedkomsten satte värkarna igång och modern fick åka till BB. Läkarna hoppades först att de skulle kunna stoppa värkarna för att vinna några veckor till. Men snart blev frågan om de ens hade 48 timmar på sig att behandla tvillingarnas outvecklade lungor så att de skulle fungera. En sjuksköterska från spädbarnsintensiven kom in för att visa paret bilder av de maskiner som de nyfödda måste kopplas upp till om de föddes levande. Hon förklarade risken för ögonskador, lungkollaps, fysiska skador och hjärnskador. Paret lyssnade, ödmjuka men ändå förhoppningsfulla, och sedan, trots allt vad läkarna kunde göra, blev det uppenbart att tvillingarna var på väg att födas. De föddes levande. Först togs den lilla flickan och sedan den lille pojken – som tillsammans vägde mindre än 2 kilo – hastigt till intensivvårdsavdelningen där de lades i kuvös med respirator, navelslang och dropp och uppsikt dygnet runt. De fick inte ha för mycket ljus, de fick inte ha för mycket ljud och deras kemiska balans måste ständigt övervakas. Sjukhuset försökte, med sin miljondollarutrustning och många underbara läkare och sköterskor, åstadkomma något som liknade moderns förunderliga livmoder. Det skedde så många små under varje dag: en lunga kollapsar och läks och trots låga odds fortsätter den att fungera; en lunginflammation övervinns; fler dödliga infektioner invaderar kroppen och övervinns; droppet fungerar inte och byts. Efter två och en halv månad har den lilla pojken gått upp 910 gram och kan andas själv med hjälp av syrgas. Hans respirator tas bort, han lär sig äta och hans tacksamma föräldrar tar hem honom uppkopplad till "monitorer". Den lilla flickan försöker hela tiden dra ur slangen till respiratorn vilket sätter igång ett larm på spädbarnsavdelningen. Kanske vill hon hålla jämna steg med sin bror, men hennes hals sluter sig varje gång och hon kan inte andas. Halsen är så inflammerad att sköterskan ibland endast med stor svårighet kan sätta tillbaka slangen och barnet är nära att dö. Hennes normala tillväxt hindras av att hon fortsätter att vara beroende av respiratorn. Efter det att hennes bror varit hemma i två månader känner läkarna slutligen sig tvingade att föreslå en operation – ett ingrepp som skulle låta henne andas genom ett hål i halsen. Ett sådant ingrepp skulle kanske ta hand om hennes magproblem genom att man öppnade ett hål i sidan, men det skulle ha en inverkan på hennes lilla kropp i många månader och kanske under resten av hennes liv. När föräldrarna brottades med detta svåra beslut, skickade en faster ut ett meddelande till hela släkten. Hon förklarade situationen – den kritiska tidsfaktorn, hur viktigt det var att respiratorn togs bort – och föreslog att vi återigen skulle sluta oss samman i vår tro för att be om och fasta för ännu ett under – om det var Herrens vilja. Vi skulle avsluta vår fasta med bön på kvällen den 3 december. Låt mig läsa från ett brev som skickades ut till släkten på morgonen den 4 december. "Kära släktingar! Underbara nyheter! Välsignelser från Herren. Vårt hjärtliga tack till er alla för era böner och er fasta för vår lilla flicka. I går morse tog de bort respiratorn och hon har klarat sig i 24 timmar utan den i skrivande stund. För oss är detta ett under. Läkarna är fortfarande tveksamma om framtiden, men vi är så tacksamma mot Herren och mot er. Det är vår bön att detta är början på slutet av hennes sjukhusvistelse. Och vi vågar till och med hoppas att hon ska komma hem till jul." Hon kom hem till jul och för närvarande är allting bra med båda barnen. Vår familj har haft sin egen "delning av Röda havet" och vi är redo att vittna om att det i dag finns, liksom det fanns i går och som det för evigt kommer att finnas, "en Gud som gör under", som älskar sina barn och önskar välsigna dem. Vi vet, som ni också vet, att alla böner till Herren och all fasta inte alltid får det svar man hoppas på. I vår släkt har vi också fått uppleva att nära och kära har dött, haft en allvarlig sjukdom, gått igenom skilsmässa och haft barn som valt en annan väg. Vi förstår inte alltid vad som ligger bakom prövningarna i jordelivet. Men vår tro har vuxit och det kanske er har också, när vi har sett nära och kära, vänner och människor vi endast har hört talas om, uthärda de svåraste prövningar med tro på Herren. De känner också till en Gud som gör under och vittnar i sin yttersta nöd om att vad som än händer i framtiden, så känner Herren dem och älskar dem och välsignar dem. De är beseglade till honom och till varandra för evigt, och de är villiga att underkasta sig hans vilja. Hur har de kommit fram till en sådan slutsats? Hur får vi tillgång till de stilla under som Herren gör när han omdanar oss, hans barn, till värdiga arvingar till Guds rike? Jag tror att det är möjligt tack vare att "Gud [så älskade] världen, att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv" (Joh 3:16). Jag tror att det händer när vi ger efter för den Helige Andens maningar och avkläder oss den naturliga människan och fylls med Guds kärlek (se Mos 3:19). "Hela människosläktet kan frälsas genom Kristi försoning och genom lydnad till evangeliets lagar och förordningar" (Trosart 3). Hela människosläktet – vilket också inbegriper mig och er – kan ta del av försoningen, det största av alla Guds under. Gud delade på Röda havet och han gav oss Mormons bok. Han kan bota oss från våra synder och han kan välsigna oss, hans barn, och gör det, i vårt dagliga liv. Jag vet att han lever och älskar oss och att han i dag är en Gud som gör under, i Jesu Kristi namn, amen.