Medkänsla President Thomas S Monson förste rådgivare i första presidentskapet "Vi kan inte i förväg veta när vi får förmånen att ge en hjälpande hand." Oklahoma City i Oklahoma är en mycket intressant plats. I sällskap med äldsterna Richard G Scott, Rex D Pinegar och Larry W Gibbons presiderade jag vid en regionkonferens där för en kort tid sedan. Byggnaden som vi hade samlats i var fullsatt av kyrkans medlemmar och andra intresserade personer. Körsången var himmelsk, talen var inspirerande och den ljuva anda som rådde under konferensen kommer länge att finnas kvar i minnet. Jag tänkte tillbaka på de gånger jag förut besökt denna plats, på statens vackra sång – "Oklahoma" från Rodgers och Hammersteins musikal med samma namn – och på folkets underbara gästfrihet där. Denna medkännande samhällsanda prövades emellertid till det yttersta den 19 april 1995, när en bomb, som placerats dit av terrorister, förstörde Alfred P Murrah Federal Building i centrala Oklahoma City, dödade 168 personer och skadade oräkneliga andra. Efter regionkonferensen i Oklahoma City blev jag körd till ingången till en vacker och symbolisk åminnelseplats som pryder området där Murrah-byggnaden en gång stod. Det var en grå och regnig dag som tycktes betona smärtan och lidandet som ägt rum där. På åminnelseplatsen finns en 120 meter lång spegeldamm. På ena sidan av dammen står 168 tomma stolar av glas och granit för att hedra minnet av var och en som miste livet. Dessa stolar har placerats, så långt det går att fastställa, där kropparna hittades. På motsatta sidan av dammen, på en liten kulle, står det en vuxen alm – det enda träd i närheten som överlevde förödelsen. Det har passande och kärleksfullt fått namnet "Det överlevande trädet". I kunglig prakt står det där för att hedra dem som överlevde den fasansfulla explosionen. Min värd riktade min uppmärksamhet på inskriften ovanför grindarna till minnesmärket: Vi kommer hit för att minnas dem som miste livet, dem som överlevde och vars liv förändrades för alltid. Må alla som går härifrån förstå våldets inverkan. Må denna minnesgärd ge tröst, styrka, frid, hopp och stillhet. Med tårar i ögonen och darrande röst förkunnade han sedan: "Denna stad, med alla sina kyrkor och medborgare, har svetsats samman. Vi har gjorts starka genom sorgen. Vi har blivit förenade i anden." Vi kom fram till att ordet som bäst beskrev det som ägt rum var medkänsla. Mina tankar gick till musikalen Camelot. Kung Arthur drömde om en bättre värld, där relationerna människor emellan var idealiska, och när han i drömmen såg syftet med det runda bordet, sade han: "Våld är inte styrka och medkänsla är inte svaghet." En gripande berättelse som illustrerar detta uttalande finns i Gamla testamentet i Bibeln. Josef var särskilt högt älskad av sin far Jakob, och det orsakade bitterhet och avundsjuka hos hans bröder. Följden blev att de smidde planer på att döda Josef, vilket till slut ledde till att Josef kastades i en djup brunn utan mat eller vatten för att hålla honom vid liv. När en karavan med köpmän passerade förbi, beslöt Josefs bröder sig för att sälja honom i stället för att lämna honom att dö. För tjugo siklar silver drogs Josef upp ur brunnen och så småningom hamnade han i Potifars hus i Egypten. Där gick det bra för Josef, för "Herren var med Josef".1 Efter åren med överflöd kom åren med hungersnöd. Mitt under den senare perioden, när Josefs bröder kom till Egypten för att köpa säd, välsignades de av denne gynnade man i Egypten – deras egen bror. Josef kunde ha varit mycket hård mot sina bröder, eftersom han tidigare behandlats så hjärtlöst och grymt av dem. Men han var vänlig och tillmötesgående och vann deras ynnest och stöd med följande ord och handling: "Men var nu inte bedrövade och gräm er inte över att ni har sålt mig hit. Ty för att bevara människors liv har Gud sänt mig hit före er . . . Men Gud sände mig hit före er, för att ni skulle bli kvar på jorden och behållas vid liv, ja, till räddning för många."2 Josef visade med sitt föredöme prov på medkänslans storslagna dygd. Under tidens mitt, när Jesus vandrade på dammiga vägar i det heliga landet, talade han ofta i liknelser: Han sade: "En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och blev överfallen av rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom, och sedan försvann de och lät honom ligga där halvdöd. En präst råkade komma samma väg, och när han såg mannen vek han åt sidan och gick förbi. På samma sätt med en levit som kom till platsen; när han såg honom vek han åt sidan och gick förbi. Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande. Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: 'Sköt om honom, och kostar det mer, skall jag betala dig på återvägen.'" Förvisso kunde Frälsaren säga till var och en av oss: "Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa?" Utan tvivel skulle vi svara: "Den som visade honom barmhärtighet." Nu, som då, skulle Jesus säga till oss: "Gå du och gör som han!"3 Jesus gav oss många exempel på deltagande omsorg: den sjuke mannen vid Betesda; kvinnan som ertappades med äktenskapsbrott; kvinnan vid Jakobs källa; Jairos dotter; Lasaros, Marias och Martas bror – representerade också en sårad på vägen till Jeriko. Var och en behövde hjälp. Till den sjuke mannen vid Betesda sade Jesus: "Stig upp, ta din bädd och gå."4 Till den syndiga kvinnan gavs rådet: "Gå nu, och synda inte mer."5 För att hjälpa kvinnan som kom för att hämta vatten, gav han henne tillgång till "en källa med ett flöde som ger evigt liv".6 Jairos döda dotter fick befallningen: "Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!"7 Till Lasaros som lagts i graven sade han: "Kom ut."8 Frälsaren har alltid visat en obegränsad förmåga till medkänsla. På den här amerikanska kontinenten uppenbarade sig Jesus för en människoskara och sade: "Haven I några som äro sjuka ibland eder? Fören dem hit! Haven I några, som äro lama eller blinda, halta eller krymplingar, spetälska eller förtvinade eller som äro döva eller på något annat sätt lidande? Fören dem då hit, så vill jag bota dem, ty jag hyser medlidande med eder . . . Och han botade dem alla."9 Man kan mycket väl ställa följande insiktsfulla fråga: Dessa berättelser handlar om världens Frälsare. Kan jag verkligen få uppleva något så värdefullt i mitt eget liv, på min egen väg till Jeriko? Jag formulerar mitt svar med Mästarens ord: "Följ med och se!"10 Vi kan inte i förväg veta när vi får förmånen att ge en hjälpande hand. Vägen till Jeriko, som var och en av oss färdas på, har inte något namn, och den trötta resenär som behöver vår hjälp kan vara en främling för oss. En person gav uttryck för äkta tacksamhet i ett brev som anlände till kyrkans huvudkontor för någon tid sedan. Ingen avsändare fanns på kuvertet, men poststämpeln var från Portland i Oregon: "Till första presidentskapets kontor: Salt Lake City visade mig kristen vänlighet en gång under de år jag reste omkring. Under en bussresa tvärs över landet till Kalifornien, steg jag av på bussterminalen i Salt Lake City, sjuk och darrig av svår sömnlöshet som orsakats av att jag inte tagit den nödvändiga medicinen. I min hastiga flykt från en tråkig situation i Boston hade jag fullständigt glömt bort att ta med mig min medicin. Modfälld satt jag på restaurangen i Temple Square Hotel. Från ögonvrån såg jag ett par närma sig mitt bord. 'Hur mår du, unge man?' frågade kvinnan. Jag reste mig upp, och med tårar i ögonen och något omskakad berättade jag för dem om min svåra belägenhet. De lyssnade noga och tålmodigt på mitt nästan osammanhängande tal och sedan tog de hand om allt. De talade med restaurangchefen och talade sedan om för mig att jag kunde äta allt jag ville där under fem dagar. De tog mig till hotellet som låg bredvid restaurangen och skaffade mig ett rum för fem dagar. Sedan körde de mig till en vårdcentral och såg till att jag fick den medicin jag behövde – som verkligen utgjorde min livlina till mental hälsa och välbefinnande. Medan jag hämtade mig och återfick krafterna, tog jag för vana att lyssna på de dagliga orgelkonserterna i tabernaklet. Det himmelska ljudet från detta instrument, från den svagaste intonationen till de mäktigaste orgeltonerna, var för mig den mest sublima fulltonighet jag någonsin hört. Jag har köpt skivor och kassetter med tabernakelorgeln och kören som jag kan lyssna på närhelst jag behöver lugn och stöd. Under min sista dag på hotellet, innan jag fortsatte min resa, lämnade jag in nyckeln vid receptionen. Där väntade ett brev till mig från paret som hjälpt mig: 'Betala tillbaka genom att visa vänlighet mot någon annan du möter på din väg som råkat illa ut.' Det hade jag haft som vana, men nu bestämde jag mig för att ännu mer lägga märke till någon som behövde uppmuntran och stöd. Jag önskar er allt gott. Jag vet inte om denna tid verkligen är 'de sista dagarna' som det står om i skrifterna, men jag vet att två medlemmar i er kyrka var heliga för mig, när jag var i så desperat behov av hjälp. Jag tänkte att ni kanske skulle tycka om att höra det." Vilket exempel på omtänksam medkänsla. På ett privat servicehem var medkänslan allenarådande. Ägarinnan hette Edna Hewlett. Det fanns en väntelista med patienter som önskade leva sina återstående dagar under hennes vård, för hon var en sådan änglalik person. Hon tvättade och lade håret på alla sina patienter. Hon hjälpte de gamla att tvätta sig och klä på sig i färgglada och rena kläder. När jag under årens lopp besökte änkorna i församlingen jag presiderade över, brukade jag vanligtvis börja mina besök på Ednas servicehem. Hon hälsade mig alltid välkommen med ett glatt leende och följde mig till vardagsrummet där många patienter satt. Jag måste alltid först hälsa på Jeannie Burt, som var äldst – hon var 102 år när hon dog. Hon hade känt mig och min familj ända sedan jag föddes. Vid ett tillfälle frågade Jeannie med sitt tjocka skotska uttal: "Tommy, har du varit i Edinburgh på sistone?" Jag svarade: "Ja, jag var där för inte så länge sedan." "Är det inte vackert där!" sade hon. Jeannie slöt drömmande sina gamla ögon. Så blev hon allvarlig. "Jag har betalat för min begravning i förväg – med kontanter. Du ska tala på min begravning och citera 'Crossing the Bar' av Tennyson. Låt mig nu få höra den!" Det verkade som om alla ögon riktades mot mig, och det var säkert så. Jag började: Solnedgång och aftonstjärna, och ett tydligt rop på mig. Må ingen sörja på stranden när jag styr ut till havs.11   Jeannies leende var vänligt och himmelskt – sedan sade hon: "O, Tommy, det lät så fint. Men se till att du övar lite mera före min begravning!" Och det gjorde jag. Under vår jordiska mission kommer vi så småningom att få erfara det stapplande steget, det matta leendet, den smärtsamma sjukdomen – ja, att sommaren tar slut, att hösten nalkas och att vinterkylan sätter in, och den händelse vi kallar döden och som kommer till alla människor. Den kommer till de gamla när de går med stapplande steg. Dödens signal hörs av dem som knappt nått mitten på livets resa, och ofta tystar den de små barnens skratt. Över hela världen utspelas varje dag den hjärtskärande scenen när de närmaste sörjande tar farväl av en son, en dotter, en bror, en syster, en mor, en far eller en älskad vän. När Frälsaren hängde på det grymma korset var hans ömma avskedsord till sin mor särskilt gripande: "När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade, sade han till sin mor: 'Kvinna, där är din son.' Sedan sade han till lärjungen: 'Där är din mor.' Från den stunden hade hon sitt hem hos lärjungen."12 Låt oss komma ihåg att när begravningsblommorna vissnat, blir vännernas kondoleanser minnen och de uppsända bönerna och de talade orden förbleknar i sinnets korridorer. De som sörjer finner ofta att de är ensamma. Man saknar barnens skratt, tonåringarnas stoj, och den bortgångne livskamratens ömma och kärleksfulla omsorg. Klockan tickar högre, tiden går långsammare, och hemmets väggar kan verkligen tyckas som ett fängelse. Jag lovordar dem som med kärleksfull omsorg och medkänsla ger mat åt de hungriga, kläder åt de nakna och husrum åt de hemlösa. Han som märker om en sparv faller till marken, är säkert inte omedveten om sådant tjänande. I sin medkänsla och enligt sin gudomliga plan ger vår himmelske Fader genom de heliga templen sina barn den frid som övergår allt förstånd. I dag, under president Gordon B Hinckleys ledarskap, slås vi med häpnad över det antal tempel som har byggts och som håller på att byggas. Vår himmelske Faders kärleksfulla omsorg för sina barn här på jorden och för dem som gått över till andra sidan förtjänar vår tacksamhet. Vår Herre och Frälsare Jesus Kristus vare tack för hans liv, för hans evangelium, för hans föredöme och för hans välsignade försoning. Jag återvänder i tankarna till Oklahoma City. För mig är det mycket mer än en tillfällighet att det nu finns ett Herrens tempel i all sin skönhet i den staden, som likt en himmelsk ljusstråle märker ut vägen till lycka här på jorden och evig lycka i livet härefter. Låt oss komma ihåg orden i Psaltaren: "Om aftonen gästar gråt, men om morgonen kommer jubel."13 På ett mycket verkligt sätt säger Mästaren till oss: "Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom."14 Låt oss lyssna efter hans bultningar. Låt oss öppna dörren till vårt hjärta, så att han – det levande exemplet på sann medkänsla – får komma in, ber jag om i Jesu Kristi namn, amen. SLUTNOTER 1. 1 Mos 39:2. 2. 1 Mos 45:5, 7. 3. Se Luk 10:30–37. 4. Joh 5:8. 5. Joh 8:11. 6. Se Joh 4:14. 7. Mark 5:41. 8. Joh 11:43. 9. 3 Ne 17:7, 9. 10. Joh 1:39. 11. "Crossing the Bar", rad 1–4. 12. Joh 19:26, 27. 13. Ps 30:6. 14. Upp 3:20.