Tacksamhet Äldste Steven E Snow i de sjuttio kvorum "Vi kan öka vår tacksamhet genom att ständigt tänka på våra välsignelser och tacka för dem i våra dagliga böner." Några av oss som växte upp i södra Utah sökte arbete på de många bensinmackarna som kantade gamla Highway 91 som gick genom S:t Georges centrum. Min yngre bror, Paul, som då var 18 år, arbetade på Tom's Service, en mack som låg ungefär tre kvarter från vårt hus. En sommardag svängde en bil med New York-plåtar in på macken för att tanka. (Ni bröder som är under 30, kan ni tänka er att på den tiden kom någon rentav ut och tankade bilen, tvättade fönstren och kontrollerade oljan.) Medan Paul tvättade vindrutan, frågade föraren hur långt det var till Grand Canyon. Paul svarade att det var 27 mil dit. "Jag har väntat hela mitt liv på att få se Grand Canyon", utbrast mannen. "Hur ser det ut där?" "Det vet jag inte", svarade Paul, "jag har aldrig varit där." "Du menar inte att du bor två och en halv timme från ett av världens sju underverk och aldrig har varit där!" sade mannen. "Det stämmer", sade Paul. Efter en stund sade mannen: "Nåja, det kan jag kanske förstå. Min fru och jag har bott på Manhattan i över 20 år och vi har aldrig åkt ut till Frihetsgudinnan." "Men där har jag varit", sade Paul. Är det inte ironiskt, bröder, att vi ofta färdas många mil för att se på naturens underverk eller på människans skapelser, men inte tar någon notis om det vackra som finns runt hörnet? Det ligger nog i den mänskliga naturen att söka lyckan på annat håll. Jakten på karriär, rikedom och materiell belöning kan skymma vårt perspektiv och leder ofta till att vi inte uppskattar de rikliga välsignelser vi har just nu. Det är farligt att älta varför vi inte har fått mer. Men det är välgörande och ödmjukande att tänka på varför vi har fått så mycket. Det sägs att: "Rikast är den som är nöjd med lite." I sitt brev till Filipperna skrev Paulus: "Jag säger inte att jag har saknat något, för jag har lärt mig att vara nöjd med det jag har" (Fil 4:11). Alma undervisade sin son, Helaman, och gav honom råd som alla fäder borde ge sina barn: "Rådför dig med Herren i allt vad du gör, så skall han leda dig till det som är gott. Ja, när du går till vila om aftonen, överlämna dig åt Herren, på det att han må vaka över dig, när du sover, och när du uppstår om morgonen, bör ditt hjärta vara fyllt av tacksamhet till Gud, och om du vill göra allt detta, skall du bliva upphöjd på den yttersta dagen" (Alma 37:37). Alma säger: Låt "ditt hjärta vara fyllt av tacksamhet till Gud". Herren vill att vi ska tacka honom. I Tessalonikerbrevet läser vi: "Tacka Gud under alla livets förhållanden. Detta är Guds vilja med er i Kristus Jesus" (1 Tess 5:18). Som prästadömsbärare bör vi ständigt sträva efter att öka vår tacksamhet. Vi kan öka vår tacksamhet genom att ständigt tänka på våra välsignelser och tacka för dem i våra dagliga böner. President David O McKay sade: "Den unge man som stänger dörren efter sig, drar för gardinerna och där i all stillhet ber till Gud om hjälp, bör först utgjuta sin själ i tacksamhet för hälsa, för vänner, för nära och kära, för evangeliet och för bevisen på Guds existens. Han bör först räkna Guds gåvor och nämna dem en och en" (Conference Report, apr 1961, s 7–8). Vi bör ständigt uttrycka vår tacksamhet när vi ber. Ofta uppsänds böner om särskilda välsignelser som vi med vår ofullständiga kunskap tror vi att behöver. Även om Herren besvarar böner enligt sin vilja, måste han förvisso glädja sig när vi tackar honom i ödmjuk bön. Bröder, nästa gång vi ber, låt oss i stället för att framställa anhållan efter anhållan till Herren om någon handling för vår skull, eftertänksamt tacka honom för allt han har välsignat oss med. President Joseph F Smith lärde oss att "tacksamhetens anda [alltid är] behaglig och glädjande eftersom den för med sig vilja till hjälpsamhet mot andra. Den föder kärlek och vänskap och alstrar ett gudomligt inflytande. Tacksamheten har kallats hjärtats minne" (Joseph F Smith,Evangeliets lära,s 217). I oktober 1879 kallades en grupp om 237 sista dagars heliga från olika små bosättningar i sydvästra Utah att bana en ny väg och anlägga nybyggen i det som numera är San Juan County i sydöstra Utah. Färden skulle ta sex veckor men tog nästan sex månader. Deras kamp och hjältedåd är väldokumenterade, särskilt den till synes omöjliga övergången över Coloradofloden vid en plats som kallas Hole-in-the-Rock. De som har besökt den platsen förundrar sig över att vagnar och spann kunde firas ner genom den smala sprickan i den röda bergväggen och komma ner till Coloradofloden långt nedanför dem. Men också sedan de hade korsat Coloradofloden väntade många andra svåra prov på vägen till San Juan County. Trötta och slitna stod de tidigt i april 1880 inför det sista hindret, Comb Ridge, en bergkam av sandsten, som utgör en drygt 300 meter brant vägg. En klar vårdag 120 år senare klättrade vår familj uppför Comb Ridge. Bergkammen är brant och förrädisk. Det var svårt att föreställa sig att vagnar, spann, män, kvinnor och barn kunde göra en sådan bestigning. Men under våra fötter fanns märkena efter vagnshjulen som bevis på deras kamp för länge sedan. Hur kände de sig efter att ha genomlidit så mycket? Var de bittra efter de många månaderna av slit och umbäranden? Kritiserade de sina ledare för att dessa hade skickat i väg dem på en sådan mödosam färd, för att de hade bett dem att avstå från så mycket? Våra frågor besvarades när vi kom upp till toppen av Comb Ridge. Inristade i den röda sandstenen för så länge sedan stod orden "Vi tackar dig, o Gud!" Bröder, jag ber att våra hjärtan alltid ska vara fyllda av tacksamhet och uppskattning över det vi har, och inte älta det vi inte har. Låt oss som prästadömsbärare ha en tacksam inställning i allt vi gör. Det är min bön i Jesu Kristi namn. Amen.