"Något svårt"

President James E Faust
andre rådgivare i första presidentskapet

"Må vi alla trofast utföra de vardagliga, vanliga handlingar som visar vår värdighet, eftersom de kommer att leda oss och dugliggöra oss för det som är svårt."

President James E. Faust

Mina älskade bröder som bär Guds prästadöme över hela världen, jag är glad att kunna räknas som en av er. I kväll skulle jag vilja uppmuntra kyrkans prästadömsbärare att bli mer hängivna i att göra det som bygger tron, karaktären och andligheten. Detta är rutinmässiga prästadömsplikter som vi borde utföra dagligen, veckovis, månadsvis — år ut och år in. Kyrkans verk är beroende av grundläggande principer som att betala tionde, sköta sina plikter i familjen och inom prästadömet, ta hand om de fattiga och behövande, hålla dagliga böner, studera skrifterna och ha familjens hemafton, gå ut som hemlärare, delta i kvorumets aktiviteter samt besöka templet. Om vi kallades av kyrkans president skulle vi vara redo, dugliga och villiga att göra "något svårt", som att arbeta på templet i Nauvoo, men många är inte fullt lika ivriga att göra vissa av dessa grundläggande saker.

Vi känner alla till berättelsen i Gamla testamentet om Naaman, den arameiske kungens högste befälhavare, som hade spetälska. En ung israelitisk tjänarinna berättade för Naamans hustru att det fanns en profet i Israel som kunde bota honom. Naaman kom med sin vagn och sina hästar till Elisas hus, och denne sände ett bud som sade till Naaman: "Gå i väg och tvätta dig sju gånger i Jordan, så skall ditt kött bli friskt igen och du bli ren."¹

Ni yngre pojkar vet hur det är när ni visar händerna för er mamma och hon säger till er att gå och tvätta er! Men Naaman var ingen ung pojke. Han var den arameiske kungens högste befälhavare, och han blev förolämpad när Elisa sade åt honom att gå och tvätta sig i Jordan. Så han "for sin väg i vrede".²En av Naamans tjänare som var klok protesterade och sade: "Om profeten hade begärt något svårt av dig, skulle du då inte ha gjort det? Hur mycket mer nu då han endast har sagt till dig: Tvätta dig, så blir du ren!"³Naaman omvände sig då och följde profetens råd. Spetälskan försvann och "hans kött blev friskt igen som en ung pojkes kött, och han blev ren".⁴"Något svårt" var i det här fallet ovanligt enkelt och lätt att göra.

Vi har i kyrkans nutida historia kontrasterande exempel på män som var i hög grad gynnade av Herren. Den ene, Hyrum Smith, förblev helt trofast och hängiven, och offrade till och med livet, medan den andre, Oliver Cowdery blev förblindad av personlig vinning, trots att han hade bevittnat stora ting i återställelsens historia, och han förlorade sin upphöjda plats bland kyrkans ledare.

Oliver Cowdery upplevde tillsammans med profeten Joseph Smith många av återställelsens stora händelser, såsom deras dop med Johannes döparens myndighet, förlänandet av aronska prästadömet, de förunderliga uppenbarelserna i templet i Kirtland och att han "skrev hela Mormons bok med min egen penna (förutom några sidor) som orden kom från profeten Joseph Smiths mun".⁵Ingen utom profeten Joseph Smith välsignades mer med tjänande änglar än Oliver Cowdery.

Men när profeten Joseph mötte svårigheter, kritiserade Oliver honom och drog sig undan honom. Trots profetens försök att räcka honom vänskapens hand blev han fientligt inställd mot profeten och mot kyrkan och uteslöts den 12 april 1838.

Några år efter profetens död, omvände sig Oliver och uttryckte intresse av att komma tillbaka till kyrkan. Som svar skrev Brigham Young den 22 november 1847 och inbjöd honom att "återvända till vår faders hus, varifrån du har vandrat bort. . . och förnya ditt vittnesbörd om Mormons boks äkthet".⁶Oliver kom till högprästernas kvorum och sade: "Bröder, under ett antal år har jag varit skild från er. Jag önskar nu komma tillbaka. Jag önskar bli ödmjuk och vara en ibland er. Jag söker ingen ställning i kyrkan. Jag vill bara vara en av er. Jag står utanför kyrkan, men jag vill bli medlem. Jag vill komma in genom den dörren. Jag vet vilken dörr det är, jag har inte kommit hit för att få några företräden. Jag kommer ödmjukt och överlämnar mig åt medlemmarnas beslut, eftersom jag vet att deras beslut är rätt och borde hörsammas."⁷

Han bar också vittnesbörd med följande ord: "Vänner och bröder: Mitt namn är Cowdery — Oliver Cowdery. I kyrkans tidiga historia var jag en av er . . . Jag . . . rörde med mina händer vid guldplåtarna som [Mormons bok] översattes ifrån. Jag såg också uttydarna. Den boken är sann. Sidney Rigdon skrev den inte. Mr Spaulding skrev den inte. Jag skrev den själv som den ljöd från profetens läppar."⁸Även om Oliver kom tillbaka, förlorade han sin upphöjda plats i kyrkan.

I motsats till detta sade president Heber J Grant om Hyrum Smith: "Det finns inget bättre exempel på en äldre brors kärlek än den som Hyrum Smith visade profeten Joseph Smith . . . De var så eniga och tillgivna och kärleksfulla som människor kan vara . . . Det fanns aldrig ett uns avundsjuka i Hyrum Smiths hjärta. Ingen dödlig människa kunde ha varit mer lojal, mer sann, mer trofast i livet eller i döden än vad Hyrum Smith var mot den levande Gudens profet."⁹

Han uppfyllde varje förfrågan och behov hos sin yngre bror Joseph, som ledde kyrkan och fick de uppenbarelser vi har idag. Hyrum var ståndaktig varje dag, varje månad, år ut och år in.

När deras bror Alvin hade dött byggde Hyrum färdigt ett vitt trähus till deras föräldrar. När Joseph hade fått guldplåtarna ordnade Hyrum en trälåda att förvara och skydda dem i. När plåtarna hade översatts, anförtrodde Joseph Hyrum tryckarens exemplar av manuskriptet. Hyrum bar, ofta med Oliver Cowdery i sällskap, sidorna till och från typsättaren varje dag.¹⁰

Hyrum arbetade som jordbrukare och arbetare för att försörja sin familj, men när kyrkan hade organiserats år 1830 tackade han ja till kallelsen att presidera över Colesvilles gren. Han tog hustru och barn och flyttade till familjen Newell Knight och tillbringade mycket av sin tid "med att predika evangeliet varhelst [han] fann någon som ville lyssna".¹¹Han var alltid en god missionär och predikade inte bara nära sitt hem, utan reste också till östkusten och söderut i USA. År 1831 färdades han med John Murdock till Missouri och tillbaka och predikade längs vägen.¹²

När man beslöt att bygga templet i Kirtland år 1833, tog Hyrum omedelbart sin lie och började slå ogräs från tempelplatsen och började gräva för grunden. År 1834, när Sions läger organiserades, bistod Hyrum Lyman Wight med att värva medlemmar till lägret och ledde en grupp heliga från Michigan till Missouri.

När Hyrum så hade prövats i det lilla, blev han assisterande president för kyrkan i december 1834. Han verkade under ledning av sin yngre bror, profeten Joseph. Han var alltid en källa till styrka och tröst för sin bror, vare sig de verkade i kyrkan eller satt i Liberty-fängelset. När förföljelserna kom och Joseph flydde pöbeln i Nauvoo år 1844, gav sig Hyrum iväg tillsammans med honom. När de stod på flodens strand och funderade på om de skulle återvända, vände sig Joseph mot Hyrum och sade: "Du är äldst — vad ska vi göra?"

"Låt oss återvända och överlämna oss och ta konsekvenserna",¹³svarade Hyrum.

De återvände till Nauvoo och fördes till Carthage där de dog som martyrer med ett par minuters mellanrum. Hyrum hade varit trogen sitt ansvar ända in i döden. I alla avseenden var han en Frälsarens lärjunge. Men det var hans dagliga ansträngningar som gjorde honom till en stor människa. I motsats till honom var Oliver Cowdery en stor man när han tog hand om plåtarna och blev betjänad av änglar, men när han kallades att trofast uthärda vardagens prövningar och utmaningar, vacklade han och avföll från kyrkan.

Vi bevisar inte vår kärlek till Frälsaren bara genom att göra "något svårt". Om profeten personligen bad er att gå på mission till någon exotisk plats, skulle ni då åka? Ni skulle säkert verkligen anstränga er för att göra det. Men hur är det med att betala tionde? Hur är det med hemlärarverksamheten? Vi visar vår kärlek till Frälsaren genom att göra de många små handlingar av tro, hängivenhet och vänlighet mot andra som formar vår karaktär. Detta märktes tydligt i dr George R Hill III:s liv, en före detta generalauktoritet som dog för ett par månader sedan.

Äldste Hill var internationell kolexpert och en välkänd forskare. Han fick flera priser och hedersbetygelser för sina vetenskapliga insatser. Han var dekanus vid College of Mines and Mineral Resources och professor i ingenjörsvetenskap vid University of Utah. Men som person var äldste Hill ödmjuk, försynt och fullständigt hängiven. Han verkade som biskop i tre olika församlingar och som regionrepresentant innan han kallades som generalauktoritet. Efter sin avlösning som generalauktoritet verkade han som rådgivare i ett biskopsråd. Hans sista kallelser, som han hade när han led av sviktande hälsa, var som ansvarig för stavens konservfabrik och medlem i församlingskören. Han fullgjorde dessa sista kallelser med samma hängivenhet som han hade fullgjort alla de andra. Han gjorde vad han än ombads att göra — det behövde inte vara "något svårt".

Som en vän till mig sade en gång: "När vi offrar vår talanger eller vårt världsliga eller akademiska anseende eller vår allt mer begränsade tid på Guds altare, binder offergärningen vårt hjärta till honom, och vi känner hur vår kärlek till honom ökar."

"När vi verkar i riket — antingen det är att hålla en . . . lektion eller konservera på Welfare Square — blir det av mycket mindre värde för oss om vi bara ser det som något på vår 'att göra- lista' . . . Men om vi föreställer oss att vi lägger på Guds altare våra talanger eller vår tid, som att gå på ett olägligt möte i kyrkan, då blir vårt offer personligt och hängivet honom."¹⁴

En historia som vår älskade medtjänare äldste Henry B Eyring har berättat, illustrerar denna hängivenhetens princip ytterligare. Berättelsen handlar om hans far, den store vetenskapsmannen Henry Eyring, som verkade i högrådet i Bonnevilles stav. Han var ansvarig för välfärdsfarmen, vilken inbegrep ett lökland som behövde rensas från ogräs. Vid den tiden var han nästan åttio år och led av smärtsam skelettcancer. Han ålade sig själv att rensa ogräs även om smärtan var så svår att han drog sig framåt på magen med hjälp av armbågarna. Han hade för ont för att kunna stå på knä. Men trots detta log han, skrattade och pratade glatt med de andra som var där den dagen för att rensa ogräs i löklandet. Jag citerar nu vad äldste Eyring sade om händelsen:

"När allt arbetet var klart och löken rensad från ogräs, sade någon till honom: 'Milde tid, Henry! Du rensade väl inte bortdetogräset, eller? Det besprutades för två dagar sedan och skulle ändå dö.'

Pappa skrattade hjärtligt. Han tyckte det var hur lustigt som helst. Han tyckte det var ett stort skämt. Han hade arbetat hela dagen bland fel ogräs. Det hade besprutats och skulle ändå ha dött.

Jag frågade honom: 'Pappa, hur kunde du tycka att det var roligt?' . . .

Han sade något till mig som jag aldrig glömmer . . . Han sade: "Hal, jag kom inte dit för ogräsets skull."¹⁵

Småsaker kan betyda mycket. TV:n, som är till stor nytta för mänskligheten, uppfanns av en tonåring i Idaho som plogade raka fåror med en harv på sin fars åker. Han kom på idén att sända raka linjer från en bildsändare som skulle tas emot av en annan.¹⁶Ofta kan vi inte se kraften som ligger i att göra till synes små saker. Denne 14-årige pojke utförde vardagssysslor när han fick sin ovanliga idé. Som Nephi en gång sade: "Sålunda se vi, att Herren medelst ringa verktyg kan göra stora ting."¹⁷

Ni unga män är en utvald generation som framtiden innebär stora löften för. Framtiden kanske kräver att ni tävlar med unga män på en världsomspännande marknad. Ni behöver specialutbildning. Ni kanske väljs till den utbildningen, inte på grund av någon anmärkningsvärd bedrift eller något svårt, utan på grund av att ni fick er elitscoututmärkelse, er Plikt mot Gud- utmärkelse, att ni tog examen i seminariet eller gick på mission.

I liknelsen om talenterna fick den som hade förmerat sina talenter höra: "Bra, du gode och trogne tjänare. Du har varit trogen i det lilla. Jag skall sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje!"¹⁸Må vi alla trofast utföra de vardagliga, vanliga handlingar som visar vår värdighet, eftersom de kommer att leda oss och dugliggöra oss för det som är svårt. Jag vittnar om detta i Jesu Kristi namn. Amen.

SLUTNOTER

1. 2 Kung 5:10.
2. Ibid, vers 12.
3. Ibid, vers 13.
4. Ibid, vers 14.
5. Reuben Miller, dagbok, 1848–1849, kyrkans arkiv, 21 okt 1848. Interpunktion och stavning moderniserade.
6. Brev från Brigham Young till Oliver Cowdery, 22 november 1847. Citerat av Susan Easton Black iWho's Who in the Doctrine & Covenants, s 76.
7. Se Gordon B Hinckley, "Att förhärliga våra kallelser",Nordstjärnan, juli 1989, s 41.
8. Se Gordon B Hinckley, "Att förhärliga våra kallelser",Nordstjärnan, juli 1989, s 41.
9. Heber J Grant, "Hyrum Smith and His Distinguished Posterity",Improvement Era, aug 1918, s 854–855.
10. Ronald K Esplin, "Hyrum Smith: The Mildness of a Lamb, the Integrity of Job",Ensign, feb 2000, s 32.
11. "Newel Knight's Journal", från "Scraps of Biography", iClassic Experiences and Adventures, (1969), s 65.
12. Se L&F 52:8–10.
13. SeHyrum Smith — Patriarch, som citerades iEnsign, feb 2000, s 36.
14. James S Jardine, "Consecration and Learning",On Becoming a Disciple-Scholar, (1995), s 80.
15. Se Henry B Eyring, "Waiting upon the Lord",Brigham Young University 1990–91 Devotional and Fireside Speeches, s 22.
16. Story of Philo Farnsworth, "Dr. X's Instant Images",U.S. News & World Report, 17 aug 1998, s 44.
17. 1 Ne 16:29.
18. Mat 25:23.