Plikten kallar President Thomas S Monson förste rådgivare i första presidentskapet "Vi har alla en högtidlig plikt att hedra prästadömet och arbeta på att föra många dyrbara själar till Herren." Mina kära bröder, det är ett stort ansvar, och ändå ett utsökt privilegium, att acceptera uppdraget att tala till er denna kväll. Ivern och förväntningarna inför generalkonferensen, inklusive det allmänna prästadömsmötet — vare sig vi deltar personligen eller via satellit eller television — skänker glädje i våra hjärtan. Herren har gjort klart vad vårt ansvar är och har i 107:e kapitlet i Läran och förbunden gett oss en högtidlig uppmaning: "Var och en skall nu lära sin plikt och med all flit sköta det ämbete, vari han är insatt."1 Att utföra en plikt, ta emot ett gudomligt kall eller följa en andlig maning känns ibland inte som något överväldigande. Men vid andra tillfällen känns plikten att lyda fullständigt övermäktig. Jag stod inför en sådan situation strax före generalkonferensen i april 1966. Det är trettiofem år sedan, men jag har ett tydligt minne av det. Jag hade fått uppdraget att tala på en av konferenssessionerna och hade förberett och lärt mig ett budskap utantill med rubriken "Möt din Goliat". Det var baserat på berättelsen om den berömda kampen mellan David och Goliat i forna dagar. Då fick jag ett telefonsamtal från president David O McKay. Samtalet lät ungefär så här: "Broder Monson, det är president McKay som ringer. Hur mår du?" Jag svarade: "Jag mår bra, president McKay, och ser fram mot konferensen." "Det är därför jag ringer, broder Monson. Lördagsmorgonens session kommer att sändas på nytt på söndagen som vårt påskbudskap till världen. Jag kommer att tala med påsken som tema och skulle vilja att du också talade på denna viktiga session med ett sådant tema." "Javisst, president McKay, det ska jag gärna göra." Först då stod innebörden av detta korta samtal verkligen klar för mig. Plötsligt insåg jag att "Möt din Goliat" inte riktigt lämpade sig som påskbudskap. Jag visste att jag måste börja om från början med mina förberedelser. Det fanns inte mycket tid. Min "Goliat" stod verkligen framför mig. Den kvällen rensade jag köksbordet och ställde min skrivmaskin på bordet tillsammans med en hög papper. Papperskorgen stod vid sidan om mig för att snällt ta emot alla de misslyckade försök som hör ihop med sådana förberedelser. Jag började vid 19-tiden och hade inte skrivit en enda rad som jag var nöjd med när klockan var ett på natten. Papperskorgen var full, men mitt huvud var allt annat än fullt. Vad skulle jag göra? Tiden gick — ja, den rusade iväg. Jag tog en paus för att be. Strax därefter kom jag att tänka på mina grannar, på Mark och Wilma Shumways sorg. De hade nyss förlorat sitt yngsta barn. Jag tänkte för mig själv:Kanske jag kunde tala direkt till dem och indirekt till alla andra, för vem har inte förlorat någon som vi älskar och haft skäl att sörja?Mina fingrar löpte över tangenterna, men de kunde knappt hänga med mina tankar. Då morgonens första svaga ljus lyste in genom köksfönstret var jag färdig med budskapet. Men uppgiften kvarstod att lära mig det utantill och sedan framföra det för världen. Sällan har jag kämpat så hårt för att uppfylla ett uppdrag från en profet. Men min himmelske Fader hade hört min bön. Jag kommer aldrig att glömma den upplevelsen. Två betydelsefulla skriftställen fyllde min själ då konferenssessionen var slut. Ni bröder känner till dem båda. De har inget förfallodatum. Det första är från forna dagars Nephi: "Jag vill gå och göra det som Herren har befallt, ty jag vet, att Herren icke giver människornas barn några befallningar utan att bereda en utväg för dem att utföra det som han befaller dem."2 Det andra är löftet i Läran och förbunden som Herren själv gav er och mig: "Jag skall gå framför eder. Jag skall vara på eder högra sida och på eder vänstra, och min Ande skall vara i edra hjärtan och mina änglar runt omkring eder för att understödja eder."3 Många av oss som är samlade här i kväll bär melkisedekska prästadömet, medan andra bär aronska prästadömet. Vi har alla en högtidlig plikt att hedra prästadömet och arbeta på att föra många dyrbara själar till Herren. Vi kommer ihåg hans tillkännagivande: "Själarna äro dyrt aktade i Guds ögon."4Gör vi allt vi borde? Kommer vi ihåg president John Taylors ord: "Om ni inte ärar era kallelser, kommer Gud att hålla er ansvariga för dem som ni kanske hade kunnat rädda, om ni hade gjort er plikt."5 Önskan att hjälpa andra, sökandet efter det förlorade fåret, kanske inte alltid bär frukt omedelbart. Ibland går det långsamt, ja till och med omärkligt. Det märks inte ens. Så var det för min gamle vän Gill Warner. Han hade nyligen kallats som biskop när Douglas, en medlem i hans församling som var ute som missionär, begick en överträdelse och förlorade sitt medlemskap i kyrkan. Fadern sörjde. Modern var fullständigt tillintetgjord. Douglas flyttade från staten strax därefter. Åren gick men biskop Warner, som nu var medlem i ett högråd, slutade aldrig undra över vad det blivit av Douglas. År 1975 var jag närvarande vid en stavskonferens i broder Warners stav och höll ett ledarskapsmöte för prästadömet tidigt på söndagsmorgonen. Jag talade om kyrkans disciplinära ordning och behovet av att arbeta envist och kärleksfullt på att rädda någon som gått vilse. Gill Warner räckte upp handen och berättade om Douglas. Han avslutade med att ställa en fråga till mig: " Har jag något ansvar att arbeta med Douglas för att föra honom tillbaka till kyrkan?" Gill påminde mig senare om att mitt svar på hans fråga kom direkt och utan tvekan: "Eftersom du var hans tidigare biskop och en av dem som kände och älskade honom, skulle jag tro att du vill göra allt du kan för att föra honom tillbaka." Utan Gill Warners vetskap hade Douglas' mor veckan innan fastat och bett om att en man skulle inspireras att hjälpa till att rädda hennes son. Gill fick veta detta när han efter mötet kände sig manad att ringa henne och meddela sitt beslut om att hjälpa till. Gill påbörjade sin räddningsodyssé. Han kontaktade Douglas. Gamla tider, glada dagar väcktes till liv. Vittnesbörd bars, kärlek uttrycktes och förtroende ingöts. Det gick olidligt långsamt. Modlösheten infann sig ofta. Men steg för steg gick Douglas framåt. Långt om länge besvarades bönerna, ansträngningarna belönades och seger vanns. Douglas godkändes för dop. Dopdatum fastställdes, familjemedlemmar samlades och före detta biskop Gill Warner flög till staden där Douglas bodde och utförde förordningen. Tack vare kärleken i biskop Warners hjärta och hans ansvarskänsla för en före detta präst i aronska prästadömet — det kvorum som han presiderat över — kom han till undsättning, så att ingen skulle gå förlorad. Det kanske finns andra, men jag har personligen känt tre biskopar som när de presiderade över sina församlingar hade 48 eller fler unga män, eller med andra ord ett fullt prästernas kvorum enligt skrifternas definition. Dessa tre biskopar var: Alvin R Dyer, Joseph B Wirthlin och Alfred B Smith. Överväldigades de av sin uppgift? Inte alls! Genom sina ihärdiga ansträngningar och med hjälp av omtänksamma föräldrar och Herrens välsignelser, ledsagade dessa biskopar så gott som varje medlem i sitt respektive kvorum fram till ordination till äldste i melkisedekska prästadömet, tjänande på missionsfältet och giftermål i Herrens tempel. Även om broder Dyer och broder Smith har gått vidare till sin eviga belöning, är äldste Joseph B Wirthlin, medlem i de tolv apostlarnas kvorum, närvarande här i kväll. Äldste Wirthlin, ditt tjänande och ledarskap för dessa unga män, som nu blivit rätt gamla, kommer aldrig att glömmas. När jag var tolv år gammal hade jag förmånen att få verka som sekreterare i diakonernas kvorum. Jag minns med glädje de många uppgifter vi medlemmar i kvorumet fick tillfälle att utföra. Jag minns hur vi delade ut sakramentet, samlade in de månatliga fasteoffren och tog hand om varandra. Men den mest skrämmande uppgiften fick jag vid ett ledarskapsmöte på vår församlingskonferens. Den presiderande medlemmen i vårt stavspresidentskap var William F Perschon. Han kallade fram flera ämbetsmän i församlingen att tala. Utan att ha gett den minsta förvarning ställde sig sedan president Perschon upp och sade: "Vi kommer nu att få höra Thomas S Monson, sekreterare i diakonernas kvorum, redogöra för sitt arbete och bära sitt vittnesbörd." Jag minns inte ett dugg av det jag sade, men jag har aldrig glömt händelsen. Bröder, kom ihåg aposteln Petrus förmaning: "Var alltid beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger."6 Under andra världskriget hade jag som tonåring förmånen att få verka som president för lärarnas kvorum. Jag blev anmodad att lära mig och sedan tillämpa rådet i Läran och förbunden, kapitel 107, vers 86: "Sammalunda åligger det presidenten över lärarna att presidera över . . . lärare, att hålla råd med dem och undervisa dem om deras skyldigheter i ämbetet, såsom de är framställda i förbunden." Jag försökte göra mitt bästa för att leva upp till denna klart angivna plikt. I kvorumet fanns en ung man — Fritz Hoerold. Han var kort till växten men hade stort mod. Strax efter det att Fritz fyllt sjutton år, tog han värvning i Förenta staternas flotta och åkte iväg på utbildningen. Han befann sig sedan på ett stort slagskepp under många blodiga strider i Stilla havet. Hans skepp blev svårt skadat, och många sjömän dödades eller sårades. Fritz kom tillbaka hem på permission efter en sådan strid och besökte lärarnas kvorum. Kvorumrådgivanden inbjöd honom att tala till oss. Han såg verkligen stilig ut i sin marinblå kostym med utmärkelserna som han fått i kriget. Jag minns att jag bad Fritz delge oss några tankar som vi kunde ha nytta av. Vi var ju faktiskt ungefär lika gamla. Med ett litet ironiskt leende sade han: "Anmäl er inte frivilligt till något!" Från den gången när vi var sjutton träffade jag inte Fritz igen förrän när jag för några år sedan läste en tidningsartikel om de sjöslag som han hade deltagit i. Jag undrade om Fritz Hoerold fortfarande var i livet och i så fall om han bodde någonstans i Salt Lake City. Genom ett telefonsamtal fann jag honom och skickade tidningen till honom. Han och hans hustru uttryckte sitt tack. Sedan jag fått höra att Fritz ännu inte ordinerats till äldste och således aldrig hade varit i templet, skrev jag ett brev och uppmuntrade honom att göra sig värdig templets välsignelser. Vid två tillfällen råkade vi träffas på en restaurang. Hans kära hustru Joyce bad mig alltid enträget: "Fortsätt arbeta med min man!" Hans döttrar instämde i moderns enträgna bön. Jag fortsatte med min uppmuntran. Bara för några veckor sedan såg jag på tidningens familjesida att Joyce, Fritz hustru, hade gått bort. Vad jag önskade att jag hade varit mer framgångsrik med mitt privata projekt att få Fritz till templet. Jag noterade var och när syster Hoerold skulle begravas, sköt upp andra möten och gick till begravningen. Så fort Fritz fick syn på mig, kom han fram till mig. Vi grät lite båda två. Han bad mig vara siste talare. När jag ställde mig upp för att tala, såg jag på Fritz och hans familj och sade: "Fritz, jag är här i dag som president för lärarnas kvorum som du och jag en gång tillhörde." Jag berättade hur han och hans familj kunde bli en evig familj genom templets förordningar — förordningar som jag bad att få officiera vid när den dagen kom. Jag höll tillbaka tårarna och avslutade mitt tal med att säga till Fritz, när hans familj och alla andra hörde och såg det: "Fritz, min käre vän och sjömansbroder, du har mod, du har beslutsamhet. Du var villig att dö för ditt land i farans stund. Nu Fritz, måste du lyssna till ljudet när däcksunderofficern blåser i visselpipan: 'Alle man på däck! Lätta ankar!' — för din resa till upphöjelse. Joyce är där och väntar på dig. Jag vet att dina kära barn och barnbarn ber för dig. Fritz, som din president för lärarnas kvorum för många år sedan, kommer jag att kämpa av allt mitt hjärta och hela min själ för att se till att du inte missar skeppet som kommer att föra dig och dina kära till den celestiala härligheten." Jag gjorde flottans honnör. Fritz ställde sig upp och besvarade honnören. Bröder, må var och en av oss hörsamma de lättlärda versraderna: "Att göra sin plikt det bästa är, och lämna resten åt Herren kär." Det ber jag i Jesu Kristi namn. Amen. SLUTNOTER 1. L & F 107:99. 2. 1 Nephi 3:7. 3. L & F 84:88. 4. L & F 18:10. 5. Deseret News Semiweekly,6 aug 1878, s 1. 6. 1 Pet 3:15.