Låt oss böja oss ner och resa upp varandra President Gordon B Hinckley "Låt oss öppna vårt hjärta, låt oss böja oss ner och resa upp varandra, låt oss öppna våra plånböcker, låt oss visa större kärlek för vår nästa." Mina kära bröder, när jag nu står inför denna stora skara män i denna sal och inser att det finns tiotusentals fler spridda över världen, alla av ett hjärta och ett sinne och alla med den levande Gudens prästadömsmyndighet, känner jag mig ytterst ödmjuk. Jag söker den Helige Andens vägledning. Denna skara är unik i hela världen. Det finns ingenting liknande. Ni utgör Herrens legioner, män som är redo att strida mot sanningens vedersakare, män som är villiga att göra sin del, män som har sanningens vittnesbörd, män som har offrat och gett mycket för denna stora sak. Må Herren välsigna er och bistå er och öka er förmåga. "Ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap" (1 Petrus 2:9). Bröder, låt oss vara värdiga prästadömet som vi bär. Låt oss hålla oss närmare Herren. Låt oss vara goda makar och fäder. En man som är en tyrann i sitt hem är inte värdig prästadömet. Han kan inte vara ett dugligt redskap i Herrens hand, om han inte visar aktning och vänlighet och kärlek mot den kvinna han har valt till livskamrat. På samma sätt kommer den man som är ett dåligt exempel för sina barn, som inte kan tygla sitt humör eller som är inblandad i ohederliga eller omoraliska handlingar, att finna att hans prästadömskraft har förlorat sin giltighet. Jag påminner er om att "prästadömets rättigheter stå i oupplöslig förbindelse med himmelens krafter, och dessa kunna icke kontrolleras eller användas utom genom rättfärdighetens principer. Att de kunna givas oss är sant, men om vi försöka att skyla våra synder eller tillfredsställa vårt högmod och vår fåfängliga äregirighet, eller vi vilja öva kontroll, herravälde eller tvång över människobarnens själar genom någon grad av orättfärdighet, se, då undandraga sig himlarna för oss; Guds Ande bedrövas och när den undandragit sig oss är det slut med den mannens prästadöme eller myndighet" (L&F 121:36–37). Bröder, låt oss vara goda män, män som har hedrats av Herren med att få hans gudomliga kraft. Och nu till en annan men besläktad angelägenhet. Vid vårt prästadömsmöte i april tillkännagav jag ett nytt program. Jag talade om det stora antalet missionärer från Sydamerika, Mexico, Filippinerna och andra områden. De lyder kallelser att verka tillsammans med sina nordamerikanska bröder och systrar. De bygger upp starka vittnesbörd. De lär sig en ny livsstil. De är mycket duktiga eftersom de talar sitt modersmål och känner till kulturen i sina hemländer. De gläder sig under denna underbara tid av hårt och hängivet arbete. Så blir de avlösta och återvänder hem. Deras familjer lever i fattigdom, och många av dem hamnar åter i samma situation som de kom från, ur stånd att gå framåt på grund av brist på utbildning, vilket leder till att det är svårt att finna bra anställning. Jag talade till er om ständiga emigrationsfonden som upprättades under kyrkans pionjärtid för att hjälpa de fattiga att komma från England och Europa. En rullande fond skapades från vilken små lån gavs som gjorde det möjligt för 30 000 personer att emigrera från sina hemländer och samlas i Sion. Jag sade att vi skulle tillämpa samma princip och upprätta det som skulle kallas ständiga utbildningsfonden. Av de pengar som vårt folk skulle skänka, dock inte ur tiondefonden, skulle vi skapa ett kapital vars avkastning skulle användas till att hjälpa våra unga bröder och systrar att gå i skolan för att bli kvalificerade för bättre arbeten. De skulle utveckla sina färdigheter och därmed kunna tjäna tillräckligt mycket pengar för att ta väl hand om sin familj och höja sig över den fattigdom som de och generationerna före dem hade levt i. Vi hade ingenting i fonden när vi planerade den. Men vi fortsatte i tro och skapade en organisation, blygsam till storleken, för att genomföra det vi kände var nödvändigt. Jag kan med glädje säga att pengar har flutit in, tiotusentals dollar, hundratusentals dollar, ja, till och med miljoner. De har kommit från generösa medlemmar i kyrkan som älskar Herren och vill hjälpa de mindre lyckligt lottade av hans folk att förbättra sin ekonomiska ställning. Vi har nu en ansenlig summa. Men den täcker inte våra behov. Vi hoppas att dessa bidrag ska fortsätta att flyta in. Kapitalets storlek avgör hur många som kan få hjälp. Nu ett halvår senare vill jag ge er en rapport om vad som åstadkommits. Först kallade vi äldste John K Carmack, som tjänade så väl i de sjuttios första kvorum och som blev emeritussjuttio vid den konferensen. Han är en framstående advokat, en man med gott omdöme i affärsfrågor, en begåvad man. Han har utsetts till programmets verkställande direktör, och trots att han numera är emeritus kommer han att arbeta på heltid med detta program. Äldste Richard E Cook i de sjuttios kvorum, även han emeritus, kommer att arbeta tillsammans med honom och sköta ekonomin. Äldste Cook var tidigare biträdande controller hos Ford Motor Company, och är en man som har erfarenhet av global ekonomi, en ytterst duglig beslutsfattare och en man som älskar Herren och Herrens barn. Vi har nött ut dessa två bröder på ena sidan och nu har vi vänt på dem för att nöta ut dem på andra sidan. Tillsammans med dem har vi broder Rex Allen, specialist inom organisation och utbildning, och broder Chad Evans, som har stor erfarenhet av program inom högre utbildning. Alla bidrar de med tid och sakkunskap, utan att få ersättning. Programmet är i gång. Dessa bröder har varit noga med att starta det på rätt sätt och med sunda ledningsprinciper. I början har vi begränsat verksamhetsområdet, men det kommer att utvidgas allteftersom vi får medel att göra det. Dessa bröder har använt kyrkans existerande organisation. Programmet grundar sig på prästadömet och det är därför det kommer att lyckas. Det börjar med biskoparna och stavspresidenterna. Det involverar kyrkans utbildningsverksamhet och arbetsförmedlingskontor och andra som alla arbetar i en underbar anda av samverkan. Det infördes först i Peru, Chile och Mexico, områden där det finns ett stort antal återvända missionärer och behovet är stort. De lokala ledarna har varit entusiastiska och engagerade. De som har fått hjälp lär sig självtillitens sanna principer. Deras framtidsperspektiv i fråga om vad de kan bli har vidgats. De väljer bra lokala skolor för sin utbildning, och i den mån det är möjligt tar de hjälp av egna resurser, familjeresurser eller andra lokala resurser. De visar uppskattning och villighet och är djupt tacksamma för den möjlighet som de har erbjudits. Låt mig få ge er några exempel. Det första är en ung man som verkade i Boliviamissionen Cochabamba. Han bor tillsammans med sin trofasta mor och sina syskonbarn i en fattig stadsdel. Deras lilla hus har betonggolv och en glödlampa, taket läcker och fönstret är sprucket. Han var en framgångsrik missionär. Han säger: "Min mission var det bästa jag har kunnat göra i mitt liv. Jag lärde mig att hålla buden och vara tålig i mina lidanden. Jag lärde mig också lite engelska och att bättre ta vara på min ekonomi, min tid och mina färdigheter. Efter missionen var det svårt att komma hem. Mina amerikanska kamrater återvände till universitetet. Men det råder stor fattigdom i vårt land. Det är mycket svårt att få en utbildning. Min mor gör sitt bästa men hon kan inte hjälpa oss. Hon har fått utstå så mycket, och jag är hennes hopp. När jag hörde talas om ständiga utbildningsfonden kände jag mig så glad. Profeten värdesatte vår strävan. Jag var fylld av glädje . . . det fanns en möjlighet att jag skulle få studera, bli självständig, få en familj, hjälpa min mor. Jag ska studera bokföring på en lokal skola där jag kan studera och arbeta. Det är en kort utbildning på bara tre år. Jag måste fortsätta att arbeta som fastighetsskötare, men det går bra. När jag går ut skolan och får arbete inom bokföring ska jag inrikta mig på skaffa en högre utbildning i internationell företagsekonomi. Det här är vår chans och vi får inte misslyckas. Herren litar på oss. Jag har läst många gånger i Mormons bok de ord som Herren sade till profeterna, att om vi håller buden ska vi ha framgång i landet. Detta går nu i uppfyllelse. Jag är så tacksam mot Gud för denna stora chans att få det som mina bröder och systrar inte hade, att hjälpa min familj, att uppnå mina mål. Och jag ser verkligen fram emot att betala tillbaka lånet för att få se andra välsignas. Jag vet att Herren kommer att välsigna mig när jag gör det." Är det inte underbart? Här är ett annat exempel. En ung man i Mexico City godkändes för ett lån på motsvarande 10 000 kronor för att kunna studera till dieselmekaniker. Han sade: "Jag lovar att göra mitt allra bästa så att jag ska kunna vara nöjd med mina ansträngningar. Jag vet att det här programmet är värdefullt och viktigt. Därför försöker jag dra största möjliga fördel av det för framtiden. Jag kommer att kunna tjäna och hjälpa de fattiga och hjälpa till att ge råd åt mina familjemedlemmar. Jag tackar min Fader i himlen för detta underbara och inspirerade program." Ett lån godkändes nyligen för en annan ung man från Mexico City, som verkade i Nevadamissionen Las Vegas. Han vill bli tandtekniker. Hans utbildning kommer att kräva 15 månader av hängivet arbete. Han säger: "Jag lovar att när jag är färdig med mina studier vid skolan med hjälp av ständiga utbildningsfonden, ska jag betala tillbaka lånet så att andra hemvändande missionärer kan få dessa välsignelser." Vi har alltså påbörjat arbetet med att göra det möjligt för våra trofasta och dugliga unga män och kvinnor att klättra uppför stegen som kommer att göra dem ekonomiskt framgångsrika. Med dessa förbättrade möjligheter kommer de att ta sig ur fattigdomens kretslopp som de och människor före dem har levt med så länge. De har verkat som missionärer och kommer att fortsätta att verka i kyrkan. De kommer att bli ledare i sina hemländer i detta stora verk. De kommer att betala tionde och offergåvor, som kommer göra det möjligt för kyrkan att utöka sitt verk runtom i världen. Vi räknar med att vi i slutet av året kommer att ha 1 200 personer i programmet. Om tre år räknar vi med att det kommer att finnas över 3 000. Möjligheterna finns. Behovet är överhängande. Kanske misslyckas vi i några fall, men den stora majoriteten kommer att prestera enligt våra förväntningar, både unga män och unga kvinnor. Vår enda begränsning är summan vi har i fonden. Vi inbjuder på nytt alla som vill delta att ge ett bidrag, stort eller litet. Vi kan då vidga detta stora verk som kommer att göra det möjligt för dem som har tro och slumrande förmåga att höja sig till ekonomiskt oberoende som trofasta medlemmar av Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Kan ni fatta innebörden av denna kyrkas enorma verk? Ett par missionärer knackar på dörren till något hem någonstans i Peru. En kvinna öppnar dörren. Hon vet inte riktigt vad det är missionärerna vill. Men hon ber dem att stiga på. De gör upp att komma tillbaka när maken och de andra familjemedlemmarna är där. Missionärerna undervisar familjen. Rörda av Andens kraft låter de sig påverkas av den eviga sanningens budskap. De döps. Familjen är aktiv i kyrkan. De betalar ett ärligt men blygsamt tionde. De har en son eller dotter i familjen som är i övre tonåren. När tiden är inne kallas sonen eller dottern att verka som missionär. Familjen gör allt de kan för att försörja honom eller henne och resten tas ur missionärsfonden, som består av de heligas bidrag. Sonen eller dottern arbetar tillsammans med en kamrat från Förenta staterna eller Canada. Han eller hon lär sig engelska medan kamratens spanska blir väsentligt bättre. De arbetar tillsammans i ömsesidig kärlek, uppskattning och aktning, representanter för två stora, vitt skilda kulturer. När de har slutfört sin mission återvänder nordamerikanen hem och till skolan. Peruanen eller peruanskan återvänder hem med hopp om att åtminstone finna ett enkelt arbete. Lönen är ynkligt låg. Framtiden är dyster. Han eller hon har inte de färdigheter som behövs för att höja sig över ett sådan anställning. Och så kommer denna ljusa stråle av hopp. Bröder, ni vet vad jag talar om. Jag behöver inte säga mer. Vägen framför oss är otvetydig, behovet är enormt, och Herren har visat vägen. Äldste Carmack fann nyligen en gammal räkenskapsbok. Han tog med sig den till mig. Vi upptäckte att man 1903 upprättade en liten fond för att hjälpa dem som ville bli lärare med små lån medan de gick i skolan. Fonden existerade i 30 år tills den slutligen avskaffades under depressionen. Jag blev förvånad över namnen som stod i den gamla boken. Två blev universitetsrektorer. Andra blev välkända och välmeriterade pedagoger. Boken visar återbetalningar på 10 dollar, på 25 dollar, på en ränta på 3,10 dollar och liknande. En av dem som drog nytta av programmet blev biskop, sedan stavspresident, sedan apostel och slutligen rådgivare i första presidentskapet. Bröder, vi måste ta bättre hand om varandra. Vi måste göra lite mer för att hjälpa dem som är längst ner på den ekonomiska stegen. Vi måste uppmuntra och sträcka ut en hjälpande hand åt män och kvinnor med tro och redbarhet och färdigheter, människor som med lite hjälp kan klättra uppför den stegen. Den principen gäller inte bara det vi gör i det aktuella åtagandet i utbildningsfonden utan även mer generellt. Låt oss öppna vårt hjärta, låt oss böja oss ner och resa upp varandra, låt oss öppna våra plånböcker, låt oss visa större kärlek till vår nästa. Herren har välsignat oss så rikligt. Och behoven är så stora. Han har sagt: "Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig" (Matteus 25:40). Jag läser ur Apostlagärningarna: "Då bar man dit en man som hade varit lam från födelsen. Varje dag satte man honom vid den tempelport som kallas Sköna porten, för att han skulle be dem som var på väg in i templet om en gåva. När han nu såg att Petrus och Johannes skulle gå in i templet, bad han om en gåva. De fäste blicken på honom, och Petrus sade: 'Se på oss!' Mannen såg uppmärksamt på dem och väntade sig att få något. Men Petrus sade: 'Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig: I Jesu Kristi, nasaréns namn: stig upp och gå!' Och han tog honom i högra handen och reste honom upp. Genast fick mannen styrka i fötter och vrister. Han hoppade upp, stod upprätt och började gå och följde med dem in i templet, han gick och hoppade och prisade Gud" (Apg 3:2–8). Lägg märke till att Petrus tog honom i högra handen och reste honom upp. Petrus måste böja sig ner för att resa upp den lame mannen. Vi måste också böja oss ner. Gud välsigne er mina kära bröder, unga och gamla. Bevara tron. Tjäna i kärlek. Uppfostra era barn på Herrens sätt. Fäst blicken på Gud så att ni får leva (se Alma 37:47). Jag ber så i Jesu Kristi namn. Amen.