Nu är tiden President Thomas S Monson förste rådgivare i första presidentskapet "Må vi leva på ett sådant sätt att vi, när vi nås av den sista kallelsen, inte må ångra någonting allvarligt, inte ha några oavslutade angelägenheter." När jag står framför er denna morgon återvänder jag i tankarna till min ungdom när vi i Söndagsskolan ofta sjöng den vackra psalmen: Vi dig hälsa, sabbatsmorgon, tag oss bort från dagens strid. Du oss giver kraft och glädje, bönens stund och själens frid!"1 Denna sabbatsdag ber jag om att få del av er tro och era böner när jag nu besvarar kallelsen att tala till er. Vi har alla på ett dramatiskt sätt blivit påverkade av de tragiska händelserna den där ödesdigra dagen, den 11 september 2001. Plötsligt, utan förvarning, hade en fruktansvärd ödeläggelse döden i sitt släptåg och utsläckte livslågan hos ett stort antal män, kvinnor och barn. Borta var de väl utstakade framtidsplanerna. De hade ersatts av sårade själars sorgetårar och rop av smärta. Otaliga är de rapporter vi har hört under de gångna tre och en halv veckorna om dem som på något sätt — direkt eller indirekt — påverkades av händelserna den dagen. Jag skulle vilja dela med mig av kommentarerna från en medlem i kyrkan, Rebecca Sindar, som satt på ett flyg från Salt Lake City till Dallas på tisdagsmorgonen den 11 september. Flygningen avbröts liksom alla flygningar vid tiden för tragedierna och planet landade i Amarillo i Texas. Syster Sindar berättar: "Vi lämnade alla flygplanet och fann TV-skärmar på flygplatsen som vi trängdes framför för att se på sändningen om vad som hade hänt. Många stod i kö för att ringa till nära och kära och säga att de hade landat i säkerhet. Jag ska aldrig glömma de cirka tolv missionärer som var på väg till missionsfältet på vårt flyg. De ringde några samtal och sedan såg vi dem på knä i bön tätt intill varandra i en ring i ett hörn av flygplatsen. Vad jag önskar att jag hade kunnat fånga det ögonblicket och berätta om det för fäderna och mödrarna till de underbara unga männen som genast insåg behovet av att be." Mina bröder och systrar, döden drabbar förr eller senare alla människor. Den drabbar de åldriga där de stapplar fram. Dess kallelse når dem som knappt har nått halvvägs på livets färd, och den tystar ofta de små barnens skratt. Döden är det faktum som ingen kan undgå eller förneka. Ofta kommer döden som en inkräktare. Den är en fiende som plötsligt dyker upp mitt i livets fest och släcker dess ljus och gör slut på dess glädje. Döden lägger sin tunga hand på våra nära och kära och gör oss ibland förvirrade och undrande. I vissa situationer, som i stort lidande och svår sjukdom, kommer döden som barmhärtighetens ängel. Men för det mesta tänker vi på den som en fiende till mänsklig lycka. Dödens mörker kan för alltid förjagas av ljuset från den uppenbarade sanningen. "Jag är uppståndelsen och livet", sade Mästaren. "Den som tror på mig skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö."2 Denna försäkran om, ja, till och med heliga bekräftelse av ett liv bortom graven skulle mycket väl kunna skänka den frid som Frälsaren lovade lärjungarna när han sade: "Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa."3 Ur mörkret och fasan på Golgata hördes Lammets röst, som sade: "Fader, i dina händer överlämnar jag min ande."4Och mörkret var inte längre mörkt, ty han var hos sin Fader. Han hade kommit från Gud, och till Gud hade han återvänt. Likaså vet alla som vandrar med Gud på denna jordiska pilgrimsfärd, av välsignad erfarenhet, att han inte överger sina barn som förtröstar på honom. I dödens natt kommer hans närvaro att vara "bättre än ett ljus och tryggare än en förtrogen väg".5 På vägen till Damaskus såg Paulus den uppståndne och upphöjde Kristus. Senare, som Paulus, trons försvarare och oförfärad missionär i Mästarens tjänst, bar han vittnesbörd om den uppståndne Herren för de heliga i Korint: "Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, . . . han blev begravd . . . [och] uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna, . . . han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder på en gång . . . Sedan visade han sig för Jakob och därefter för alla apostlarna. Allra sist visade han sig också för mig."6 I vår tidshushållning uttalades samma vittnesbörd med djärvhet av profeten Joseph Smith då han och Sidney Rigdon sade: "Nu, efter de många vittnesbörd, som äro avgivna om honom, är detta det sista vittnesbördet, vilket vi giva om honom: Han lever. Ty vi sågo honom på Guds högra sida och vi hörde rösten som vittnade, att han är Faderns Enfödde, att medelst honom, genom honom och av honom existera och skapades världarna, och att deras invånare är söner och döttrar, födda åt Gud."7 Detta är den kunskap som ger styrka. Detta är den sanning som skänker tröst. Detta är den förvissning som leder dem som är nedböjda av sorg ut ur skuggorna och in i ljuset. Den är tillgänglig för alla. Så skört livet är, så viss döden. Vi vet inte när vi måste lämna denna jordiska tillvaro. Så jag frågar: "Vad gör vi med den dag som är?" Om vi endast lever för morgondagen, har vi många tomma gårdagar i dag. Har vi gjort oss skyldiga till att säga: "Jag har funderat på att ändra på ett och annat. Jag planerar att ta första steget — i morgon." Om vi tänker så är morgondagen evig. En sådan morgondag kommer sällan, såvida vi inte gör något åt den i dag. Som det sägs i den välkända psalmen: Det är mycket att göra omkring oss nu! Kom var med i det godas lag! Dyrbar tid ej förspill utan kom och hjälp till! Ja, gör något gott re'n i dag.8 Låt oss ställa oss frågan: "Har jag gjort något gott på vår jord i dag?" Har jag hjälpt någon som är i nöd? Vilken formel för lycka! Vilket recept på förnöjsamhet, på inre frid — att ha inspirerat någon annan att känna sig tacksam. Tillfällena att ge av oss själva är i sanning obegränsade, men de går oss också fort förbi. Det finns hjärtan att glädja. Det finns vänliga ord att säga. Det finns gåvor att ge. Det finns gärningar att göra. Det finns själar att rädda. Om vi kommer ihåg att "när I stån i edra medmänniskors tjänst, I blott ären i eder Guds tjänst"9, kommer vi inte att hamna i det beklagliga läge som Jacob Marleys vålnad befann sig i, han som talade till Ebenezer Scrooge i Dickens odödliga julberättelse. Marley talade sorgset om försummade tillfällen. Han sade: "Att jag inte visste att varje kristen själ som verkade troget i det lilla ändå måste finna sitt jordeliv för kort för att utveckla alla möjligheter att göra gott! Att jag inte visste att ingen ånger kan skänka mig tillbaka alla försummade tillfällen! Men sådan var jag!" Marley tillade: "Varför gick jag genom skaror av medmänniskor med nedåtvänd blick utan att lyfta den mot den heliga stjärna som ledde de vise männen till en fattig boning? Fanns det inga fattiga hem till vilka dess ljus kunde ha lett mig?" Som tur var förändrade Ebenezer Scrooge som vi vet sitt liv till det bättre. Jag älskar hans ord: "Jag är inte den man jag var!"10 Varför är julberättelsen så omtyckt? Varför känns den alltid aktuell? Jag känner att den är inspirerad av Gud. Den lockar fram det bästa i den mänskliga naturen. Den skänker hopp. Den motiverar till förändringar. Vi kan vända om från den väg som leder nedåt och med en sång i hjärtat följa en stjärna och vandra mot ljuset. Vi kan påskynda våra steg, stärka vårt mod och sola oss i sanningens ljus. Vi kan tydligare höra de små barnens skratt. Vi kan torka de sörjandes tårar. Vi kan trösta den döende genom att dela med oss av hoppet om evigt liv. Om vi styrker kraftlösa händer och matta knän, om vi bringar frid åt en kämpande själ, om vi ger som Mästaren gav, kan vi genom att visa vägen bli en ledstjärna för någon skeppsbruten sjöman. Livet är skört och döden oundviklig, därför måste vi ta väl vara på varje dag. Det finns många sätt att missbruka våra möjligheter. För någon tid sedan läste jag en liten fin berättelse av Louise Dickinson Rich som på ett tydligt sätt illustrerar denna sanning. Hon skrev: "Min mormor hade en fiende som hette fru Wilcox. Efter att ha gift sig hamnade mormor bredvid fru Wilcox i två hus på huvudgatan i den lilla stad där de skulle komma att bo i resten av sitt liv. Jag vet inte vad det var som utlöste kriget mellan dem. Och jag tror inte att de visste trettio år senare, när jag dök upp, vad som utlöste det. Det var ingen artig sparringmatch — det var fullt krig. Både mormor och fru Wilcox hade vunnit många segrar under åren, men kriget fortsatte att rasa. Ingenting i staden undgick efterverkningarna. Den trehundraåriga kyrkan som hade genomlevt revolutionen, inbördeskriget och spanskamerikanska kriget rasade nästan när mormor och fru Wilcox utkämpade slaget om välgörenhetsföreningen. Mormor vann den drabbningen, men det var en ihålig seger. Eftersom fru Wilcox inte blev ordförande avgick hon, ytterst förnärmad. Vad är det för nöje att ha ansvar för något om man inte kan förödmjuka sin fiende? Fru Wilcox vann drabbningen om stadsbiblioteket genom att få sin brorsdotter Gertrude utsedd till bibliotekarie i stället för moster Phyllis. Dagen då Gertrude tog över slutade mormor att läsa biblioteksböcker. Plötsligt var de 'lortiga och fulla med baciller'. Drabbningen om skolan slutade oavgjort. Rektorn fick ett bättre arbete och flyttade innan fru Wilcox hade lyckats fördriva honom eller mormor lyckats få honom utsedd till rektor på livstid. När vi som barn besökte mormor var en del av nöjet att grimasera åt fru Wilcox barnbarn. En minnesvärd dag släppte vi ner en orm i hennes regnvattenstunna. Mormor protesterade pliktskyldigt, men vi kände hennes tysta sympati. Tro inte för ett ögonblick att det var ett ensidigt fälttåg. Fru Wilcox hade också barnbarn. Mormor slapp inte undan ostraffad. Inte en blåsig tvättdag gick förbi utan att klädstrecket brast under oklara omständigheter och kläderna föll ner i smutsen. Jag vet inte hur mormor skulle ha klarat att bära på sina bekymmer så länge om det inte hade varit för hushållssidan i hennes dagstidning från Boston. Hushållssidan var en underbar institution. Förutom de vanliga matlagnings- och rengöringstipsen hade den en spalt med brev från läsare till läsare. Tanken var att om man hade något problem — eller bara ville ge luft åt sina känslor — skrev man ett brev till tidningen och undertecknade det med något fantasinamn som Arbutus. Det var mormors pseudonym. Sedan skrev några av de andra damerna som hade samma problem och berättade vad de hade gjort åt det och undertecknade breven med En som vet eller Xantippa eller liknande. Det hände ofta när problemet väl var ur världen att man fortsatte att skriva till varandra i tidningens spalt och berättade om sina barn och hur man konserverade och om det nya möblemanget i matrummet. Det hände mormor. Hon och en kvinna som kallade sig Fiskmåsen brevväxlade i ett kvarts sekel. Fiskmåsen var mormors sanna vän. När jag var i sextonårsåldern dog fru Wilcox. I en småstad, oavsett hur mycket man avskydde närmaste grannen, går man för anständighetens skull dit för att se vad man kan göra för de sörjande. Mormor kom i prydligt bomullsförkläde, för att visa att hon menade allvar med att vilja hjälpa till. Hon korsade gräsmattan till Wilcox hus, där döttrarna satte henne i arbete med att städa det redan oklanderliga finrummet inför begravningen. Och där på ett bord, på hedersplats, låg en stor urklippsbok. Prydligt inklistrade i parallella spalter i urklippsboken fanns mormors brev till Fiskmåsen under årens gång och Fiskmåsens brev till henne. Utan att de visste det hade mormors värsta fiende blivit hennes bästa vän. Det var enda gången jag minns att jag såg mormor gråta. Då visste jag inte vad hon grät över, men nu vet jag det. Hon grät över alla förspillda år som aldrig skulle komma tillbaka." Mina bröder och systrar, må vi besluta att från och med i dag fylla vårt hjärta med kärlek. Må vi gå den andra milen och innesluta i vårt liv dem som är ensamma eller modlösa eller som lider på något sätt. Må vi trösta dem som är sorgsna och få någon att känna sig glad.11Må vi leva på ett sådant sätt att vi, när vi nås av den sista kallelsen, inte må ångra någonting allvarligt, inte ha några oavslutade angelägenheter utan kunna säga med aposteln Paulus: "Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron."12I Jesu Kristi namn, amen. SLUTNOTER 1. Psalmer,nr 183. 2. Joh 11:25, 26. 3. Joh 14:27. 4. Luk 23:46. 5. Minnie Louise Haskins, "The Gate of the Year", iMasterpieces of Religious Verse,red James Dalton Morrison (1948), s 92. 6. 1 Kor 15:3–8. 7. L&F 76:22–24. 8. Hymner,nr 158. 9. Mosiah 2:17. 10. SeWorks of Charles Dickens(1982), s 543, 581. 11. SeHymner,nr 158. 12. 2 Tim 4:7.