Mormons bok: Ännu ett testamente om Jesus Kristus President Boyd K Packer tillförordnad president för de tolv apostlarnas kvorum "Mormons bok: Ännu ett testamente om Jesus Kristus, har den närande kraften att läka de svältande andarna i världen." Jag håller i min hand ett exemplar av förstaupplagan av Mormons bok. Det trycktes 1830 på en manuell tryckpress på E B Grandins tryckeri i Palmyra i New York. I juni 1829 besökte Joseph Smith, som då var 23 år gammal, tillsammans med Martin Harris en lantbrukare på orten, den 23-årige E B Grandin. E B Grandin hade tre månader tidigare annonserat att han ämnade ge ut böcker. Joseph Smith gav honom några sidor av ett handskrivet manuskript. Om inte bokens innehåll gjorde den dömd att förbli obeaktad, så skulle förvisso berättelsen om varifrån den kom göra det. Föreställ er en ängel som sade till en tonårspojke att han skulle gå till skogen, där han hittade en nedgrävd stenkista och en uppsättning guldplåtar. Texten på plåtarna översattes med hjälp av Urim och Tummim, som omnämns ett antal gånger i Gamla testamentet1och som beskrivs av hebreiska lärda som ett redskap "genom vilket uppenbarelser gavs och sanningen förkunnades".2 Innan boken hade blivit färdigtryckt, stals flera sidor och trycktes i en lokal tidning. De väckte åtlöje. Motståndet var ämnat att hetsa upp pöbelhopar att döda profeten Joseph Smith och fördriva dem som trodde på honom ut i ödemarken. Från denna mycket osannolika början fram till vår tid har Mormons bok: Ännu ett testamente om Jesus Kristus, tryckts i 108 936 922 exemplar. Boken har getts ut på 62 språk och i urval på ytterligare 37 språk. Den översätts för närvarande till 22 språk. Nu finns det 60 000 heltidsmissionärer i 162 länder som med hjälp av egna besparingar ger två år av sitt liv för att vittna om att Mormons bok är sann. I generationer har den varit till inspiration för dem som har läst den. Herbert Schreiter läste Mormons bok på tyska. I den läste han: "Jag uppmanar eder, att när I erhållen dessa urkunder, I då frågen Gud, den evige Fadern, i Kristi namn, om dessa uppteckningar icke äro sanna, och om I frågen med ett uppriktigt hjärta och ett verkligt uppsåt samt med tro på Kristus, skall han uppenbara sanningen för eder genom den Helige Andens kraft. Och genom den Helige Andens kraft kunnen I lära känna all sanning."3 Herbert Schreiter prövade löftet och blev medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Efter att ha frigetts från krigsfångenskapen återvände han år 1946 till sin hustru och sina tre små döttrar i Leipzig i Tyskland. Strax därefter gick han ut som missionär till Bernburg. Ensam och utan kamrat satt han frusen och hungrig på ett rum och undrade hur han skulle börja sitt arbete. Han tänkte på vad han hade att erbjuda ett krigshärjat folk. Han textade följande ord på ett plakat: "Finns det ett liv efter döden?" och satte upp det på en vägg. Vid ungefär samma tidpunkt kom en familj från en liten by i Polen till Bernburg. Manfred Schütze var fyra år gammal. Hans far hade omkommit i kriget. Hans mor, hans morföräldrar och hans moster, som också var änka, och hennes två små flickor tvingades fly från sin by med endast en halvtimmes varsel. De tog med sig vad de kunde och flydde västerut. Manfred och hans mamma drog och sköt på en liten kärra. Ibland fick den sjuke morfadern sitta i kärran. En polsk officer såg på den ömkansvärda lilla pojken och började gråta. Vid gränsen plundrade soldaterna dem på deras ägodelar och kastade deras sängkläder i floden. Manfred och hans mor blev åtskilda från resten av familjen. Hans mor undrade om de övriga kanske hade tagit sig till Bernburg, där hennes mormor var född, kanske till släktingar där. Efter veckor av fruktansvärt lidande kom de fram till Bernburg och fann familjen. De sju personerna bodde tillsammans i ett litet rum. Men deras svårigheter var inte över. Modern till de två små flickorna dog. Den bedrövade mormodern krävde att få tala med en predikant och frågade: "Får jag någonsin se min familj igen?" Predikanten svarade: "Min bästa fru, det finns ingen uppståndelse. De som är döda är döda!" De svepte kroppen i en papperssäck och begravde den. På vägen från graven talade morfadern om att begå självmord, som så många andra hade gjort. Just då fick de syn på plakatet som äldste Schreiter hade satt upp på en byggnad — "Finns det ett liv efter döden?" — med en inbjudan från Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. På ett möte fick de höra talas om Mormons bok: Ännu ett testamente om Jesus Kristus. Boken förklarar: Ändamålet med jordelivet och döden4 Vissheten om ett liv efter döden5 Vad som händer när anden lämnar kroppen6 Uppståndelsen7 Hur vi får och behåller syndernas förlåtelse8 I vilken mån rättvisan och barmhärtigheten gör anspråk på oss9 Vad vi ska be om10 Prästadömet11 Förbund och förordningar12 Änglars uppdrag och verksamhet13 Den personliga uppenbarelsens stilla och milda röst14 Och främst av allt, Jesu Kristi mission15 Samt de många andra skatter som utgör Jesu Kristi evangeliums fullhet. De blev medlemmar i kyrkan. Snart började deras liv förändras. Morfadern fick arbete som bagare och kunde skaffa bröd åt familjen och också åt äldste Schreiter, som hade gett dem "livets bröd".16 Sedan fick de hjälp från kyrkan i Amerika. Under hela sin uppväxt åt Manfred sädeskorn ur små säckar, märkta med ett bikupsmärke, och persikor från Kalifornien. Han bar kläder från kyrkans välfärdsförråd. Inte långt efter det att jag hade ryckt ut från flygvapnet åkte jag till välfärdsanläggningen i Kaysville i Utah för att hjälpa till att fylla säckar med vete åt svältande i Europa. Jag tänker ofta och gärna att kanske en av de säckar jag fyllde kom till Manfred Schütze och hans mor. Om inte, kom den till andra som behövde den lika mycket. Äldste Dieter Uchtdorf, som sitter här på förhöjningen med oss som en av de sjuttio, minns än i dag doften av sädeskornen och hur de kändes i hans små pojkhänder. Kanske kom en av säckarna jag fyllde till hans familj. När jag var i tioårsåldern gjorde jag mitt första försök att läsa Mormons bok. Den första delen var lättläst som Nya testamentet. Men sedan kom jag till den gammaltestamentliga profeten Jesajas skrifter. Jag kunde inte förstå dem. Jag tyckte de var svårlästa. Jag lade boken åt sidan. Jag gjorde andra försök att läsa Mormons bok. Jag läste inte ut den förrän jag var på ett trupptransportfartyg tillsammans med andra bombplansbesättningar på väg till kriget i Stillahavsområdet. Jag var fast besluten att läsa hela Mormons bok och för egen del ta reda på om den var sann eller inte. Jag läste noggrant igenom den och sedan läste jag om den. Jag prövade löftet som fanns i den. Det förändrade mitt liv. Efter det har jag aldrig lagt boken åt sidan. Många unga människor har varit mycket duktigare än jag. En missionspresidents femtonårige son gick på ett gymnasium där det bara fanns några få medlemmar i kyrkan. En dag fick klassen ett prov med frågor som skulle besvaras med rätt eller fel. Matthew var säker på att han visste svaren på alla frågorna utom den femtonde. Den löd: "Joseph Smith, mormonernas förmente profet, skrev Mormons bok. Rätt eller fel?" Han kunde varken välja rätt eller fel. Därför skrev han om frågan, som den fyndiga tonåring han nu var. Han strök över ordetförmenteoch bytte ut ordetskrevmot ordetöversatte. Nu stod det: "Joseph Smith, mormonernas profet, översatte Mormons bok." Han besvarade frågan med "rätt" och lämnade in provet. Nästa dag frågade läraren strängt varför han hade ändrat på frågan. Matthew log och sade: "Därför att Joseph Smith inteskrevMormons bok, utanöversatteden, och därför att han var inte någonförmentprofet — hanvaren profet." Då blev han ombedd att berätta för klassen hur han visste det.17 I England lärde jag och min hustru känna Dorothy James, änkan efter en präst som bodde vid Winchester Cathedral. Hon tog fram en familjebibel som hade varit försvunnen i många år. Åratal tidigare hade en släktings ägodelar blivit sålda. Den nya ägaren hittade bibeln i ett litet skrivbord som inte hade öppnats på över tjugo år. Där fanns också några brev som hade skrivits av ett barn som hette Beaumont James. Han lyckades hitta familjen James och lämnade tillbaka den sedan länge försvunna familjebibeln. På titelbladet läste min hustru följande handskrivna ord: "Denna bibel har varit i vår familjs ägo sedan 1863 på Thomas James tid, som var ättling i rakt nedstigande led till Thomas James, förste bibliotekarie vid universitetsbiblioteket i Oxford, vilken begrovs i New College Chapel i augusti 1629. [Undertecknat] C T C James, 1880." Marginalerna och sidorna var fullständigt fyllda med anteckningar skrivna på engelska, latin, grekiska och hebreiska. Hon rördes särskilt av en av anteckningarna. Längst ner på titelbladet läste hon: "Det vackraste bibelexemplaret är det som är tryckt på läsarens hjärta." Där fanns också ett citat från skriften: "Ni är vårt brev som är skrivet i våra hjärtan, känt och läst av alla människor. Det är uppenbart att ni är ett Kristusbrev som är ombesörjt av oss och skrivet inte med bläck utan med den levande Gudens Ande, inte på tavlor av sten utan på tavlor av kött, på människohjärtan" (2 Kor 3:2–3).18 Min Mormons bok har också många anteckningar i marginalen och många markeringar. Jag var i Florida tillsammans med president Hinckley. Han vände sig om i talarstolen och bad att få låna någons skrifter. Jag gav honom mina. Han bläddrade lite i skrifterna i några sekunder, vände sig sedan om och lämnade tillbaka dem och sade: "Jag kan inte läsa det här. Du har ju strukit över allting!" Amos profeterade om en "hunger i landet, inte en hunger efter bröd, inte en törst efter vatten, utan efter att höra Herrens ord".19 I en värld som är mycket farligare än den värld som lille Manfred Schütze och Dieter Uchtdorf levde i, har Mormons bok: Ännu ett testamente om Jesus Kristus, den närande kraften att läka de svältande andarna i världen. Manfred Schütze är nu medlem i de sjuttios tredje kvorum och tillser seminarieprogrammet i Östeuropa. Hans mor, som nu är 88 år, besöker fortfarande i templet i Freiberg där Herbert Schreiter en gång verkade som rådgivare till presidenten. Tillsammans med äldste Walter F Gonzalez, som är en ny medlem i de sjuttios kvorum från Uruguay, var jag närvarande vid en konferens i Moroni i Utah, en liten stad som har fått sitt namn från Mormons bok. Det finns ingen läkare eller tandläkare i Moroni. Man måste åka till en annan stad för att handla mat. Ungdomarna i staden bussas till en skola som ligger på andra sidan dalen. Vi höll ett möte med 236 personer. För att inte äldste Gonzalez skulle tro att det bara var lantbrukare på mötet, bar jag följande lilla vittnesbörd: "Jag vet att evangeliet är sant och att Jesus är Kristus." Jag frågade om någon kunde upprepa det på spanska. Flera händer räcktes upp. Kunde någon upprepa det på något annat språk? Man upprepade det på: japanska spanska tyska portugisiska ryska kinesiska tonga italienska tagalog holländska finska maori polska koreanska franska 15 språk. Än en gång: Jag vet att evangeliet är sant och att Jesus är Kristus. Jag älskar Mormons bok: Ännu ett testamente om Jesus Kristus. Om man studerar den förstår man både Gamla testamentet och Nya testamentet i Bibeln. Jag vet att den är sann. I det här exemplaret av 1830 års upplaga av Mormons bok, som trycktes av den 23-årige Egbert B Grandin för den 23-årige Joseph Smith den yngre, läser jag på sidan 105: "Vi tala om Kristus, vi fröjda oss i Kristus, vi predika om Kristus, vi profetera om Kristus och vi skriva i överensstämmelse med våra profetior, på det våra barn må veta på vilken källa de måste rikta sina blickar för att få förlåtelse för sina synder."20 Och det kan jag försäkra er om att det är just vad vi gör. I Jesu Kristi namn, amen. SLUTNOTER 1. Se 2 Mos 28:30; 3 Mos 8:8; 4 Mos 27:21; 5 Mos 33:8; 1 Sam 28:6; Esra 2.63; Neh 7:65. 2. John M'Clintock och James Strong,Cyclopedia of Biblical, Theological, and Ecclesiastical Literature(1867–1881), s.v. "Urim and Thummim". 3. Moro 10:4–5. 4. Se 2 Ne 2:21; 33:9; Al 12:24; 34:32; 42:4. 5. Se 2 Ne 9:3-7; Mos 16:8; 3 Ne 11. 6. Se Al 34:34; 40:11–14, 21. 7. Se 2 Ne 9:12; Al 40:23; 41:2; 3 Ne 11:1–16. 8. Se Mos 4:1–3, 12, 26; Al 4:14. 9. Se Al 34:15–16; 41:14; 42:15–16, 22–25. 10. Se 2 Ne 4:35; 32:8–9; Enos 1:9; Al 13:28; 34:17–27; 37:36–37; 3 Ne 18:19–21; Moro 7:26. 11. Se 2 Ne 6:2; Mos 18.18; Al 6:1; 13; 3 Ne 11:21; 18:37; Moro 2:2; 3:4. 12. Se 2 Ne 11:5; 5:5; Mos 18:13; Al 13:8, 16. 13. Se 2 Ne 32:2–3; Omni 1:25; Moro 7:25, 37. 14. Se 1 Ne 16:9; 17:44–45; Enos 1:10; Al 32:23; He 5:30; 3 Ne 11:3. 15. Se 1 Ne 11:13–33; 2 Ne 2:6–10; Mos 3:5–12; Al 7:7–13; 3 Ne 27:13–16. 16. Joh 6:35. 17. Se George D Durrant, "Helping Your Children Be Missionaries",Ensign,okt 1977, s 67. 18. Citerad i Donna Smith Packer,On Footings from the Past: The Packers in England(1988), s 329. 19. Amos 8:11. 20. The Book of Mormon (1830), s 105; se också 2 Ne 25:26.