Sharon G Larsen
andra rådgivare i Unga kvinnors presidentskap
"Vi är inte ensamma i detta heliga ansvar att fostra, älska och leda. Det finns ingen större glädje. Det är värt varje offer."
Som föräldrar och ledare för kyrkans ungdomar skulle vi lätt kunna förlora vår tro och vrida händerna i oro över dem och den värld de lever i.
Våra omständigheter i dag är inte utan motstycke eller hopp. När Enok var profet, fällde himlarna tårar på grund av världens ogudaktighet (se Moses 7:28–37). Det finns inget tvivel om att himlarna gråter i dag.
Profeten Elisa var omringad av araméernas här som var fast besluten att döda honom. Han försäkrade sin orolige och ende tjänare, som var strängt upptagen med att räkna arameiska huvuden, att när vi är på Herrens sida, är vi i majoritet, oavsett antal eller världslig makt. Jag vittnar om att Elisas trösterika ord till sin unge vän fortfarande är sanna i dag: "De som är med oss är fler än de som är med dem" (2 Kungaboken 6:16). Herren kommer att omringa och beskydda våra unga med vagnar av eld, som han gjorde med Elisa, i form av föräldrar, mor- och farföräldrar, mostrar och fastrar, far- och morbröder, grannar, ledare och vänner som energiskt kommer att älska och leda dem.
De senaste fyra åren har jag engagerat mig i Unga kvinnors arbete. När vi har rest världen över för att besöka dem, har vi i någon mån lärt känna deras hopp och drömmar och farhågor och besvikelser. Jag upprepar och instämmer i president Hinckleys ord: "Detta är den bästa generation som kyrkan någonsin har haft" (Church News,15 feb 1997, s 3). Som helhet är dessa unga människor ståndaktiga och energiska i sitt försvar av godhet och anständighet.
Men även om våra unga medlemmar är starka och goda behöver de vår hjälp. Och hjälp finns att få: programmet Personlig tillväxt i Unga kvinnor, Plikt mot Gud-utmärkelsen i aronska prästadömet,bokenGuidebook for Parents and Leaders of YouthochVägledning för de ungahjälper föräldrar och ledare att aktivt och direkt motverka det moraliska förfallet. Våra ungdomar vill ha något mer än hyresvärdar. De vill ha människor som älskar dem och leder dem.
En viktig del av denna kärlek är att lyssna. Jag vet vad det vill säga att någon lyssnar, för jag har haft den lyckliga erfarenheten.
Jag brukade arbeta tillsammans med min pappa på vår lantgård. Jag tyckte inte alltid om det, men när det blev dags att äta lunch, satte vi oss i skuggan av de höga popplarna och pratade medan vi åt. Min pappa använde inte det här som ett gyllene tillfälle att undervisa och lägga ut texten eller få sin dotter att bättra sig. Vi pratade bara — om allt mellan himmel och jord.
Det här var ett tillfälle för mig att ställa frågor. Jag kände mig så trygg att jag till och med kunde ställa frågor som kanske skulle förarga honom. Jag minns att jag frågade honom: "Varför generade du mig inför mina kamrater förra veckan, när jag var ute för länge och du kom och hämtade mig?"
Hans svar för oss till en annan sida av kärleken. Hans svar var inte godtyckligt. Det fanns vissa normer som jag förväntades följa. Han sade: "Jag blev orolig över att du var ute så sent. Framför allt vill jag inte att något ska hända dig." Jag insåg att hans kärlek till mig var starkare än hans önskan att sova eller besväret att behöva klä på sig igen och åka i väg och leta efter mig.
Antingen det är på en slåtteräng eller i någon annan otvungen situation, kan vi vid sådana tillfällen fylla på vårt förråd inför tider som kanske inte är lika idylliska eller rofyllda. Relationer förblir intakta genom sådana investeringar — trots strikta regler och tillrättavisningar — eller kanske just på grund av dem.
Kärlek innebär att vi lyssnar närdevill prata — om det så är midnatt, klockan sex på morgonen när de ska gå till seminariet eller mitt i er brådska. Har ni sett kyrkans reklamsnutt på TV som visar ett mörkt sovrum? Dörren öppnas och in kommer en liten flicka med en bok under armen. Hon går fram till sin pappa som sover djupt och frågar: "Pappa, kan du läsa en saga för mig?" Pappan öppnar inte ens ögonen utan mumlar bara i sömnen. "Lilla älskling, pappa är så trött, fråga mamma." Och den lilla flickan tassar över till mamman, som också sover, och frågar: "Mamma, kan pappa läsa en saga för mig?" Pappan spärrar upp ögonen och strax därpå ser man hur alla tre sitter tillsammans medan pappan läser en saga.
Att älska någon kan falla sig naturligt för oss, men att leda kräver finslipning av våra färdigheter, något som vi kanske inte tar på tillräckligt stort allvar. Vi leder kraftfullare genom föredöme än på något annat sätt. Det är en tung börda för föräldrar och ungdomsledare.
Vet våra ungdomar genom vårt sätt att leva och tala och be att vi älskar Herren? Vet de genom det som de känner när de är tillsammans med oss, att deras himmelske Fader är en kärlekens Gud? Kan de lita på att vi inte kommer att kastas hit och dit av varje vindkast i läran eller föras bort av det falska spel som grupptryck och världslig acceptans är? (se Efesierbrevet 4:14).
Om vi ska kunna leda i rättfärdighet, får det inte finnas något tvivel om vad vi tror på. Lite osäkerhet hos oss kan leda till stor osäkerhet hos våra ungdomar.
Jag undrar ibland om det är vi mödrar som får våra barn att känna tvånget att vara populära och accepterade. Genom att forma våra önskningar så att våra normer är Herrens normer, sänder vi ett klart budskap om att det i Herrens rike inte finns någon dubbelmoral.
Efter president Hinckleys tal till ungdomarna i november förra året, berättade en ung kvinna för sin mamma att hennes ledare i Unga kvinnor hade tagit bort sitt andra par örhängen. Dessa unga medlemmar har skarpa ögon. De lägger märke till hur långa era shorts är, om ni var tvungna att vika in och fästa upp med säkerhetsnål för att kunna bära den där blusen. De lägger märke till vad ni har på er (eller inte har på er) när ni arbetar i trädgården. De lägger märke till vilken film ni köar för att se.
Vi har ingått förbund med Herren, och vår trohet mot dessa förbund sätts för oss ledare ofta på prov.
En ung mor sade: "Det krävs enormt mycket tid och energi för att vara en god förälder. Det är lättare att låta barnen somna framför TV:n medan jag städar upp i huset och sedan lägga dem, än det är att läsa ur skrifterna för dem, hålla bön, berätta sagor och stoppa om dem. Men de ser fram emot denna kvällsritual och jag vet att hur trött jag än är kommer denna investering att ge evig utdelning." Konsekvent ledning hjälper våra ungdomar att fatta kloka beslut och ökar vårt förtroende för dem.
Jag minns att när jag var i sextonårsåldern hörde jag mamma prata med pappa. Hon var bekymrad över val som jag gjorde. Jag hade inte gjort mig skyldig till någon annan synd än den att jag var en omogen tonåring, men mamma var orolig. Det som pappa sade brändes in i mitt hjärta: "Var inte orolig", sade han till mamma, "jag litar på Sharon och vet att hon kommer att göra det som är rätt." Timmarna på slåtterängen gav med en gång resultat. Från den stunden var jag fast besluten att hedra dessa kärleksfulla och tillitsfulla föräldrar.
En av de största prövningarna för föräldrar och ledare är att älska dem som det tycks svårt att älska. Det är slitsamt. Det är smärtsamt. När förtvivlade föräldrar ber om hjälp, kommer den hjälpen oftast från änglalika mostrar eller fastrar, far- eller morbröder, far- eller morföräldrar, goda vänner och ledare som omringar vårt älskade barn. De kan förstärka just det av våra budskap som kan få barnet vi bett för på rätt spår.
Klok kärlek och målinriktad ledning hjälper till att dämma upp ondskans flodvåg när vi förbereder nästa generation för föräldraskapets underbara glädjeämnen. Vi glömmer aldrig glädjen när vår tolvårige pojke för första gången delar ut sakramentet eller hör sakramentsbönen uttalas av vår son. Hur förklarar man känslan när man hör sin dotter bära vittnesbörd om Frälsaren eller ser henne ta emot Unga kvinnors medaljong?
Vi får en skymt av himlen när vi är i templet tillsammans med vårt barn som knäböjer vid altaret med en värdig livskamrat. De är redo att påbörja ett liv tillsammans, fyllt med löften och färdigheter som vi hjälpte till att ge näring åt. Detta är skörden.
Jag avslutar med att vittna om att vi inte är ensamma i detta heliga ansvar att fostra, älska och leda. Det finns ingen större glädje. Det är värt varje offer, varje oläglig minut, varje gnutta tålamod, självdisciplin och uthållighet. "Är Gud för oss, vem kan då vara emot oss?" (Romarbrevet 8:31.) I Jesu Kristi namn. Amen.
Previous
