Den återvände missionären Äldste L Tom Perry i de tolv apostlarnas kvorum "Vad vi behöver är en kunglig armé av återvända missionärer, redo att verka igen." Den här eftermiddagen vill jag vända mig till en särskild grupp. Under många år har hundratusentals av er återvänt från en heltidsmission. Var och en av er lystrade till samma kall som Frälsaren gav sina lärjungar: "Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut" (Matt 28:19–20). Ni fick förmånen att åka till många delar av världen och föra med er Frälsarens budskap — en inbjudan att komma till honom och njuta frukterna av hans evangelium. Ni fick förmånen att leva bland andra kulturer och lära er andra språk. Det var också ett tillfälle att stärka ert eget vittnesbörd om Jesu Kristi mission. Jag har alltid haft förmånen att under årens lopp få träffa er återvända missionärer — många av er längtar efter att återvända och besöka de människor ni hade privilegiet att tjäna. Ni är ivriga att dela med er av era erfarenheter från missionsfältet. På era bröllopsinbjudningar och i era anställningsansökningar lägger ni till en rad som identifierar er som en återvänd missionär. Trots att ni inte längre bär en missionärsbricka, verkar ni angelägna om att identifiera er som någon som har tjänat Herren som missionär. Vidare har ni fått kära minnen eftersom ni upptäckt glädjen av att verka i evangeliet. Jag har också förstått efter många samtal med er att det ibland är svårt att anpassa sig efter att ha lämnat missionsfältet och återvänt till den värld ni lämnade bakom er. Det är kanske svårt för många av er att hålla missionsarbetets anda levande, när ni inte längre verkar som heltidsmissionärer för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Får jag ge er några få förslag? Ett av mina starkaste minnen av att vara missionär är hur nära jag kom Herren genom att hålla regelbundna böner. På min tid låg missionshemmet på State Street i Salt Lake City. Det var ett stort hus som byggts om till en missionärsskola. Där fanns stora sovsalar med kanske upp till tio sängar i ett rum. Vi anlände på söndagskvällar. Veckan innan jag åkte till missionsfältet var spännande. Vi hade många fester och avskedsmöten. Jag är rädd att jag inte var tillräckligt utvilad eller förberedd för den undervisning jag skulle få på missionshemmet. När det blev kväll den första dagen i missionshemmet var jag utmattad. Medan jag väntade på att de andra missionärerna skulle göra sig i ordning för att gå till sängs, sträckte jag ut mig på min säng och somnade genast. Men jag stördes i min sömn av en känsla av att jag var omringad. När sömnens dimmor lyfte, hörde jag någon som bad. Jag öppnade ögonen, och till min stora förvåning såg jag alla äldsterna i min sovsal på knä runt min säng. De avslutade dagen med bön. Jag blundade snabbt och låtsades som om jag sov. Jag skämdes för mycket för att stiga upp ur sängen och delta. Trots att min första erfarenhet av bön som missionär var en pinsam upplevelse, var det början på två underbara år med regelbundna böner till Herren om att få vägledning. Under hela min mission bad jag tillsammans med min kamrat varje morgon innan vi började en ny dag. Det upprepades varje kväll innan vi gick till sängs. Vi bad innan vi studerade, innan vi lämnade vår lägenhet för att knacka dörr och, naturligtvis, vid speciella tillfällen då vi behövde särskild ledning i vårt missionsarbete. Våra regelbundna böner till vår Fader i himlen gav oss styrka och mod att sträva framåt i arbetet som vi hade blivit kallade till. Svar kom, ibland på ett förvånansvärt direkt och tydligt sätt. Den Helige Andens vägledning tycktes förstärkas ju mer vi vädjade till Herren att leda oss under en viss dag. När jag ser tillbaka på mitt liv efter min mission, inser jag att det har funnits perioder då jag har kunnat bevara samma närhet till Herren som jag upplevde på missionsfältet. Det har också funnits perioder då världen tycktes dra sig närmare och jag varit mindre regelbunden och trofast med mina böner. Skulle inte det här vara ett bra tillfälle för lite självrannsakan, för att se om vi fortfarande har samma relation till vår himmelske Fader som vi hade på missionsfältet? Om världen har dragit oss bort från bönen, har vi tappat en stor andlig kraft. Det kanske är på tiden att vi stärker vår missionärsanda genom att be oftare, mer regelbundet och med större kraft. Mitt andra kära minne av att vara missionär, är dagliga studier i skrifterna. Att noggrant följa en skriftstudieplan för att lära sig evangeliet var en fantastisk och givande erfarenhet. Jag fick kunskap om skrifternas lärdomar på ett underbart sätt genom personliga studier. Jag kommer ihåg att jag som missionär förundrade mig över hur fullständigt Herren hade förberett en plan för sina barn här på jorden, hur han under alla tidshushållningar inspirerat sina profeter att nedteckna hans handlingssätt mot dem. Hans ord är alltid tydliga och direkta, och uppenbarar välsignelserna man får av att följa hans lag och hans väg. Vi använde också en timme eller mer varje dag till att studera tillsammans som kamrater. Att vara två som studerade rikets lära tycktes öka vår insikt. Vi brukade läsa tillsammans, och sedan tala om hur vi hade förstått stycket. Våra sinnen skärptes när vi efterlevde den dagliga vanan att studera personligen och gemensamt. Vanan förde oss närmare varandra som kamrater och ökade vår insikt i rikets läror. När vi lämnar missionsfältet, har vi inte längre någon kamrat som hjälper oss fortsätta med våra studievanor, men det betyder inte att vanorna borde upphöra. Vad det skulle vara bra om vi höll dagliga familjestudier i skrifterna, när vi återvänder hem. Om vi inte bor hemma, skulle vi inte kunna be rumskamrater och vänner att studera med oss? Vanan att regelbundet studera tillsammans skulle hjälpa oss hålla rikets lära oförvanskad i våra sinnen och hålla världens ihärdiga påtryckningar borta. Naturligtvis får vi, när vi gifter oss, eviga kamrater som vi kan studera tillsammans med och tala med om evangeliets lärdomar. Skrifterna finns alltid där för att fördjupa vår insikt om livets mening och vad vi behöver göra för att livet ska bli mer meningsfullt och givande. Var snälla och håll vanan att regelbundet studera skrifterna personligen och gemensamt vid liv. Minns du hur härligt det var att undervisa någon om evangeliet som aldrig hade fått sådan undervisning tidigare i sitt liv; glädjen du känner då du undervisar om Herrens lag och om välsignelserna man får av att följa honom? Kan du någonsin glömma glädjen vid ditt första dop på missionsfältet? På min tid var inte kapellen utrustade med en dopfunt. Mitt första dop var i Sciotofloden i staten Ohio. Det var en kall höstdag och vattnet verkade till och med kallare än luften. Jag minns chocken jag fick då jag gick ut i den kalla floden, medan jag uppmanade min undersökare att följa mig. Men kylan i luften och vattnet försvann så snart jag utförde dopets förordning. Åsynen av det strålande ansiktet på personen som steg upp ur dopets vatten kommer jag aldrig att glömma. Det är inte bara de som bär en heltidsmissionärs bricka som får tillfällen att undervisa om evangeliet och att döpa. Jag undrar varför vi tillåter att missionsverksamhetens eld falnar när vi återvänder till våra liv och våra aktiviteter i världen. Det har aldrig funnits en tid i människans historia då vi har varit bättre rustade att undervisa vår himmelske Faders barn här på jorden om evangeliet. Och de verkar behöva det mer idag än de någonsin gjort. Vi ser att tron avtar. Vi ser en ökad kärlek till världslighet och en brist på moraliska värderingar, som båda kommer att orsaka större sorg och hopplöshet. Vad vi behöver är en kunglig armé av återvända missionärer, redo att verka igen. Även om de inte bär heltidsmissionärens bricka, skulle de kunna ha samma föresats och beslutsamhet att föra evangeliets ljus till en värld som söker den rätta vägen. Jag uppmanar er återvända missionärer att åter engagera er, att åter fyllas med en önskan att tjäna Gud och med missionsarbetets anda. Jag uppmanar er att se ut som, vara som och handla som vår himmelske Faders tjänare. Jag ber att ni må få en förnyad beslutsamhet att förkunna evangeliet, så att ni blir mer aktivt engagerade i detta stora verk som Herren har kallat oss alla att utföra. Jag lovar er att det finns stora välsignelser som väntar er, om ni fortsätter att sträva framåt med samma iver och entusiasm som ni en gång hade som heltidsmissionärer. För några år sedan fick jag ta emot ett samtal från min son Lee. Han berättade för mig att min första missionärskamrat var i hans grannskap och att han ville träffa mig en stund. Lee och jag gick båda hem till min första kamrats dotter, där han var på besök. Vi hade en mycket fin stund tillsammans efter att inte ha sett varandra på många år. Som missionärer fick vi möjligheten att öppna en ny stad i Ohio för missionsarbetet. På grund av detta uppdrag tilläts vi arbeta tillsammans under tio månader. Han var min utbildare, min första kamrat. Han kom från en familj som hade lärt honom värdet av hårt arbete. Det var svårt för mig att hålla jämna steg med honom, men när vi verkade tillsammans kom vi nära varandra som kamrater. Vårt kamratskap slutade inte med det tiomånadersuppdraget. Andra världskriget härjade, och när jag återvände hem fick jag bara en kort tid att anpassa mig på, innan jag inkallades till militärtjänst. Den första söndagen under träningslägret gick jag till kyrkans möten. Jag såg en välbekant nacke. Det var min första missionärskamrat. Vi tillbringade större delen av de följande två och ett halvt åren tillsammans. Trots att situationen var mycket annorlunda för oss under militärtjänsten, försökte vi tillämpa de vanor vi hade haft under missionen. Vi bad tillsammans så ofta vi kunde. När omständigheterna tillät studerade vi skrifterna tillsammans. Jag minns många studietillfällen vi hade tillsammans i skenet från en lykta i ett tält som var märkt av splitter. Våra skriftstudier avbröts flera gånger av larmsignalen för ett flyganfall. Vi brukade snabbt släcka lampan, sedan knäböja tillsammans och avsluta våra studier med bön. Vi avskildes båda som gruppledare, och fick återigen tillfälle att verka och undervisa om vår Herre och Frälsares underbara evangelium tillsammans. Vi fick större framgång i det militära än vi hade fått när vi verkade som heltidsmissionärer. Varför? Därför att vi var erfarna återvända missionärer. Detta möte med min första missionärskamrat var sista gången jag fick tillfälle att träffa honom. Han led av en obotlig sjukdom och dog några få månader därefter. Det var en underbar erfarenhet att få återuppleva vår mission tillsammans, och att sedan tala om våra liv efter missionen. Vi berättade om när vi verkade i biskopsråd, högråd och stavspresidentskap, och naturligtvis skröt vi om våra barn och våra barnbarn. När vi satt och njöt av tillfället att få vara tillsammans igen, kunde jag inte låta bli att tänka på det som står i kapitel 17 i Almas bok: "När Alma färdades söderut från Gideons land bort till Mantis land, se, då mötte han till sin förundran Mosiahs söner, vilka voro på väg till Zarahemlas land. Dessa Mosiahs söner voro i Almas sällskap, då ängeln först uppenbarade sig för honom. Fördenskull fröjdade Alma sig storligen, när han såg sina bröder, och vad som gjorde hans glädje ännu större var, att de fortfarande voro hans bröder i Herren, ja, de hade även vuxit starka i kunskap om sanningen, ty de voro män med sunt förstånd och de hade rannsakat skrifterna med flit på det de måtte få kännedom om Guds ord. Men detta är icke allt. De hade hängivit sig åt bön och fasta och fördenskull hade de profetians ande och uppenbarelsens ande, och när de undervisade, gjorde de det med Guds makt och myndighet" (Alma 17:1–3). Jag önskar att ni alla kunde få en liknande erfarenhet som den jag fick med min första missionärskamrat. Att ni kunde stanna upp och begrunda tiden av tjänande då ni villigt gav av er tid och era talanger för att bygga vår himmelske Faders rike. Om ni försöker göra detta, lovar jag er, att det kommer att bli en av de mest gripande stunderna i era liv. Ni är en mäktig armé av återvända missionärer. Gå framåt med ny iver och beslutsamhet, och låt evangeliets ljus lysa i denna oroliga värld genom era exempel. Detta är Herrens verk som vi deltar i. Gud lever. Jesus är Kristus. Vi tillhör hans kyrka. Detta är mitt vittnesbörd till er i Jesu Kristi namn, amen.