Ståndaktiga och orubbliga Mary Ellen W Smoot Hjälpföreningens president "Vi kan inte överge vår tro när prövningar kommer i vår väg. Vi tänker inte vända oss bort, vi tänker inte dra oss tillbaka, vi tänker inte bli modfällda." Somliga människor och händelser träder in i vårt liv, lämnar fotspår i vårt hjärta och vi blir aldrig desamma igen. Ikväll är vår bön som ett presidentskap att det vi säger här denna afton lämnar fotspår i era hjärtan och att det hjälper oss alla att vara fasta, ståndaktiga och orubbliga som Guds döttrar. Medan jag har rest världen över har Hjälpföreningens trofasta systrar lämnat fotspår i mitt hjärta. Jag har iakttagit deras hängivna ansträngningar att hjälpa och tjäna varandra både här och på andra platser runtom i världen. Jag kommer aldrig igen att vara densamma. Det är min bön att ni ber för mig när jag säger några ord som jag hoppas ska genomsyra era hjärtan och leda er närmare vår Frälsare och Återlösare. Vi väljer att vara ståndaktiga och orubbliga i vår tro eftersom vi fått löften om evig härlighet, evig utveckling och fortsatta familjerelationer i det celestiala riket. Vi älskar våra familjer och vet att vi upplever vår största glädje och frid när vi ser varje familjemedlem möta livets prövningar och göra rättfärdiga val för att övervinna världen. Ibland håller jag mina barns eller barnbarns ansikte mellan mina händer när de håller på att göra något som kommer att orsaka dem omedelbar eller långvarig skada. Jag ser dem djupt i ögonen och förklarar noggrant för dem hur mycket vi älskar och värdesätter dem. Sedan förklarar jag vilka skador deras val kan föra med sig. Jag kan föreställa mig hur Frälsaren håller våra ansikten mellan sina händer och vädjar till oss var och en personligen att fortsätta vara ståndaktiga, orubbliga och trofasta mot den Gud som skapade oss. Systrar, jag önskar jag kunde hålla era ansikten mellan mina händer, se djupt in i era ögon, och få er att tydligt förstå hur viktig er roll som Guds älskade döttrar är, vars "liv har betydelse, ändamål och inriktning". Vi är kvinnor som "stärker vårt vittnesbörd om Jesus Kristus genom bön och skriftstudier", som "söker andlig styrka genom att följa den Helige Andens maningar". Vi "ägnar oss åt att stärka äktenskap, familjer och hem . . . [och] finner upphöjdhet i moderskap och glädje i kvinnlighet."1Vi är kvinnor i Hjälpföreningens organisation i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Innan vi kom till jorden levde vi tillsammans i en kärleksfull himmelsk Faders närhet. Jag kan föreställa mig att ett av de samtalsämnen vi tyckte bäst om att diskutera var vad som skulle hända när vi gick igenom slöjan och påbörjade vårt jordiska liv. Nu är vi här. Även om vi upplystes om hur svårt livet på jorden skulle bli, tvivlar jag på att vi förstod eller kunde ha vetat hur krävande och prövande, hur tröttande och till och med sorglig denna jordiska tillvaro skulle bli. Utan tvivel har vi alla ibland känt att någon erfarenhet vi fått genomgå nästan varit oss övermäktig. Men profeten Joseph Smith lärde oss att "när vi gick med i kyrkan lovade vi att tjäna Gud. När vi gjorde det lämnade vi neutral mark och kan aldrig återvända dit. Skulle vi överge Mästaren vi lovat att tjäna, gör vi det på den ondes anstiftan och vi följer då hans befallningar och är hans tjänare."2 Jag kan föreställa mig att Frälsaren håller våra ansikten mellan sina händer, ser djupt in i våra ögon och lovar oss ett systerskap, en Hjälpförening, som hjälp i våra prövningar. Denna organisation för kyrkans alla kvinnor är till för att hjälpa oss komma till Frälsaren och bistå varandra med att ta hand om de sjuka och fattiga. Hjälpföreningens systrar omfamnar de nya medlemmarna och ser till att alla känner sig värdefulla och omhändertagna oavsett vilka livsförhållanden de befinner sig i. De välkomnar de unga kvinnorna till Hjälpföreningen och låter dem ta del av varje aktivitet. Använd dem. Vi har inte råd att förlora dem. Alla kommer att bli upplyfta och älskade. Alla följer prästadömets ledare när de vägleder oss på den smala vägen till tryggheten, till den rena sanningen och till en livsstil som anstår Guds döttrar. President Gordon B Hinckley har gett kyrkans kvinnor följande råd: "Lev upp till den stora potential som finns inom er. Jag ber er inte att sträcka er längre än ni har förmåga till. Jag hoppas ni inte plågar er själva med tankar på misslyckande. Jag hoppas ni inte försöker sätta mål som ligger långt bortom er förmåga att uppnå. Jag hoppas att ni helt enkelt gör det ni kan göra så gott ni kan. Om ni gör det kommer ni att få se underverk ske."3 När jag hör systrar säga: "Det är för jobbigt att göra besöken som besökslärare", eller "jag har helt enkelt inte tid med att be och studera skrifterna"! eller "Jag har för mycket att göra för att gå på mötet för hemmets, familjens och den enskildes utveckling", då vill jag upprepa president Hinckleys råd: "Lev upp till de stora inneboende möjligheter som ni har." Kanske behöver vi stanna upp och fundera på om våra handlingar överensstämmer med det som betyder mest för oss. Om vi sätter det som är viktigast först i livet, kan vi leva varje dag utan att behöva känna samvetskval. Vi går inte till Hjälpföreningen varje vecka bara för att få andlig föda, stöd och kärlek, utan också för att anmäla oss till tjänst. Ibland finns den viktigaste tjänsten vi kan utföra inom vårt eget hems väggar. Lucifer gör allt han kan för att avleda vår uppmärksamhet från det som är viktigast. Ett av hans mest effektiva sätt är att övertyga oss om att det är omöjligt att koncentrera sig på andliga saker när livets krav ansätter oss från alla håll. När en laglärd frågade Frälsaren vilket som var det största budet, svarade Jesus utan att tveka: "Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd . . . sedan kommer ett som liknar det: Du skall älska din nästa som dig själv."4Så lyder de två stora buden. På dessa båda bud hänger hela lagen och profeterna. Dessa bud är det som betyder mest av allt. När vi strävar efter att leva efter dessa bud, hamnar allting annat på rätt plats. Hur är vår relation med vår himmelske Fader? Älskar vi honom med all vår kraft, allt vårt förstånd och all vår styrka? Hur mycket älskar vi våra familjer, våra grannar, våra systrar i Hjälpföreningen och våra medmänniskor? Dessa frågor hjälper oss inse vad det är som är viktigast och tjänar som en mall vi kan jämföra våra dagliga aktiviteter med för att se om vi är på rätt spår. Älskar vi Herren om vi går på filmer med femtonårsgräns eller läser pornografiska tidningar eller deltar i aktiviteter som är förnedrande eller opassande för en Guds dotter? Visar vi att vi älskar Herren om vi klär oss oanständigt? Nyligen talade jag till en stor grupp ungdomar och en ung man gav mig en lapp efter mötet med följande ord: "Var snäll och berätta för systrarna i kyrkan hur mycket jag värdesätter deras anständighet. Jag vet att det är svårt att hitta anständiga kläder i dagens värld. Men var snäll och säg dem att det är värt besväret för mig och för de värdiga män som de kommer att gifta sig med." Vi kan inte överge vår tro när prövningar kommer i vår väg. Vi tänker inte vända oss bort, vi tänker inte dra oss tillbaka, vi tänker inte bli modfällda. Vi tänker frimodigt och säkert gå framåt och vara ett föredöme för alla omkring oss i anständighet, ödmjukhet och tro. Att vara ståndaktig och orubblig är en personlig strävan som medför eviga belöningar för oss. Och när vi så strävar, måtte då "Kristus, Herren Gud Allsmäktig, . . . sätta sitt insegel på eder, så att I kunnen komma till himmelen och hava evig frälsning och evigt liv".5 För några år sedan sade syster Belle Spafford i ett ord av farväl till Hjälpföreningens systrar: "Jag tror att det vore bra om genomsnittskvinnan idag gjorde en värdering av de intressen och aktiviteter hon sysselsätter sig med, och sedan vidtar åtgärder för att förenkla sitt liv genom att sätta de viktigaste sakerna främst och koncentrera sig på det som hon har den största och mest bestående behållningen av och upphöra med de mindre givande aktiviteterna."6 Ibland krävs en tragisk händelse för att få oss att förstå vad det är som kommer först. För några veckor sedan hände just en sådan tragisk händelse som för evigt förändrade våra liv och hjälpte oss inse hur viktigt det är att vara förberedd. Det som oftast sades av dem som direkt påverkades av dessa terroristdåd på Förenta staternas östkust var att allt de ville var att deras familj skulle vara tillsammans igen. Jag förstår varför de kände det så. Tidigare i år genomgick jag en allvarlig operation och låg på sjukhuset i många dagar. När jag tänkte på mitt liv och vad jag skulle säga till Herren om jag kallades hem, insåg jag med absolut klarhet att familjen är ett av våra viktigaste ansvar. Jag visste att det skulle skänka mig den största glädjen om mina barn, barnbarn och framtida barnbarnsbarn förblev fasta, ståndaktiga och orubbliga i evangeliet. Under de ensamma timmarna i ett mörkt sjukhusrum insåg jag att det vi gör inom vårt hems väggar vida uppväger det vi gör utanför dem. Ja, ibland är vi omgivna av bekymmer och smärta och bedrövelse. Men vi får inte ge upp. Vi får inte dra oss tillbaka. Eliza R Snow, Hjälpföreningens andra president, skrev följande ord: "Jag ämnar gå framåt . . . Jag ämnar le åt stormens raseri, och oförfärat och triumferande tänker jag segla över omständigheternas upprörda hav. . . . Och'mitt vittnesbörd om Jesus'tänder ett ljus som visar mig vägen till odödlighetens portar och ger mig kunskap om det celestiala rikets härligheter."7 O, om jag kunde få se in i varje systers ögon och se henne gripas av glöden i dessa ord och i sanning förstå vem hon är och vad hon förmår utföra. O, om orden i vårt tillkännagivande ville slå rot djupt inom oss: "Vi är älskade andliga döttrar till Gud . . . vi är förenade i vår hängivenhet till Jesus Kristus . . . vi är kvinnor med tro, dygd, visioner och kristlig kärlek."8 Modfälldhet, sorg, smärta och bedrövelse kan ansätta oss och pröva oss. Men mina älskade systrar i evangeliet, även om det är för sent att vända tillbaka, kan vi stå fasta och ståndaktiga och lämna fotspår efter oss i deras liv som vi har inflytande på. Vi kan le åt stormens raseri och vi kan triumferande segla över omständigheternas upprörda hav. Vi kan låta vårt vittnesbörd om Jesus tända ett ljus som visar oss vägen till odödlighetens portar. Att vi må avsluta vårt liv på ett ärofullt sätt, att vi må fokusera vår energi på det som är viktigast, och att vi må mötas på andra sidan och där omfamna varandra i triumferande kunskap om att vi har varit ståndaktiga och orubbliga, är mitt hopp och min bön i Jesu Kristi namn, amen. SLUTNOTER 1. Hjälpföreningens tillkännagivande, i Mary Ellen Smoot, "Jubla och gläd er, ni Sions döttrar!",Liahona, jan 2000, s 112. 2. I "Recollections of the Prophet Joseph Smith",Juvenile Instructor, 15 augusti 1892, s 492. 3. Motherhood — A Heritage of Faith(1995), s 9. 4. Matteus 22:37–39. 5. Mosiah 5:15. 6. A Woman's Reach(1974), s 23. 7. "The Lord Is My Trust",Poems, Religious, Historical and Political,vol 1 (1856), s 148–149; kursivering i originalet. 8. Liahona, jan 2000, s 112.