Försoningen: Vårt största hopp President James E Faust förste rådgivare i första presidentskapet "Vår egen frälsning är beroende av att vi tror på och accepterar försoningen. Ett sådant accepterande kräver en oupphörlig strävan efter att förstå den bättre." Mina kära bröder och systrar och vänner! Jag kommer ödmjukt till talarstolen denna morgon för att jag vill tala om den största händelsen i världshistorien. Denna enastående händelse var vår Herre och Återlösares, Jesu Kristi, oförlikneliga försoning. Det var den viktigaste händelse som någonsin har inträffat, ändå är det den svåraste att förstå. Min anledning till att vilja lära mig allt jag kan om försoningen är delvis självisk: Vår egen frälsning är beroende av att vi tror på och accepterar försoningen.1Ett sådant accepterande kräver en oupphörlig strävan efter att förstå den bättre. Försoningen underlättar vår jordiska strävan att lära genom att göra det möjligt för oss att bli fullkomliga.2Vi har alla syndat och behöver omvända oss för att till fullo betalavårdel av skulden. När vi uppriktigt omvänder oss, betalar Frälsarens storslagna försoningrestenav skulden.3 Paulus gav en enkel förklaring till behovet av försoningen: "Liksom i Adam alla dör, så skall också i Kristus alla göras levande."4Jesus Kristus utvaldes och förutordinerades att bli vår Återlösare innan världen formades. Med sitt gudomliga sonskap, sitt syndfria liv, sitt utgjutande av blod i Getsemane, sin plågsamma död på korset och kroppens påföljande uppståndelse från graven, blev han upphovet till vår frälsning och utförde en fullkomlig försoning för hela människosläktet.5 När vi försöker lära oss allt vi kan om Kristi försoning och uppståndelse får vi större kunskap om honom och hans mission.6Allt vi lär oss om hans försoningsoffer för oss närmare honom. Försoningen innebär att vi blir "ett" med honom. Försoningens natur och dess följder är så oändliga, så outgrundliga och så djupgående att det övergår den dödliga människans kunskap och förstånd. Jag är djupt tacksam för principen om frälsande nåd. Många människor tror att de bara behöver bekänna att Jesus är Kristus, och sedan är de frälsta endast av nåd. Vi kan inte frälsas endast av nåd, för vi vet att det är genom nåd som vi är frälsta,efterdet att vi gjort allt vi kan göra.7 För en del år sedan berättade president Gordon B Hinckley "en slags liknelse" om "ett litet skolhus, som bara bestod av ett rum, uppe bland bergen i staten Virginia. Pojkarna där var så hårdföra att ingen lärare hade kunnat handskas med dem." Så en dag ansökte en oerfaren ung lärare om tjänsten. Han fick veta att varje lärare som varit där hade fått stryk, men läraren tog den risken. Den första skoldagen bad läraren pojkarna att bestämma några regler och straffet för att bryta dessa regler. Klassen föreslog tio regler som skrevs upp på tavlan. Sedan sade läraren: "Vad ska vi göra med den som bryter mot reglerna?" "Piska honom på ryggen tio gånger när han inte har rocken på sig", löd svaret. En eller två dagar senare blev Tom, en storvuxen elev, bestulen på sin lunch. "De fann tjuven — en liten hungrig pojke på omkring tio år." När lille Jim kom fram för att få sitt straff vädjade han om att få behålla rocken på. "Ta av dig rocken", sade läraren. "Du hjälpte till att bestämma reglerna!" Pojken tog av sig rocken. Han hade ingen skjorta på sig och visade upp en liten benig, handikappad kropp. När läraren tvekade med käppen ställde sig "store Tom" hastigt upp och erbjöd sig att ta emot piskslagen i hans ställe. "'Nåväl, det finns en viss lag som säger att man kan bli ställföreträdare för någon annan. Går alla med på det?'" frågade läraren. Efter fem slag över Toms rygg gick käppen sönder. Klassen grät. "Lille Jim hade sträckt sig upp och lagt armarna om Toms hals. 'Tom, jag är ledsen att jag stal din lunch, men jag var hemskt hungrig. Tom, jag kommer att älska dig tills jag dör för att du tog emot mina slag! Ja, jag kommer att älska dig för evigt!'"8 Sedan citerade president Hinckley Jesaja: "Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig . . . Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade."9 Ingen människa kan känna till fullo vad vår Frälsare uthärdade, men genom den Helige Andens kraft kan vi få en liten aning om den gudomliga gåvan han gav oss.10Som det står i vår sakramentspsalm: Det ej av mänska kan förstås den pina han utstod. Vi veta dock det var för oss som fritt han gav sitt blod.11 Han utstod så mycket smärta, "obeskrivlig ångest" och "överväldigande tortyr"12för vår skull. Hans stora lidande i Getsemane, där han tog på sig alla andra människors synder, gjorde att han "skalv av smärta och blödde ur varje por samt led till både kropp och själ."13"Han kom i svår ångest och bad allt ivrigare"14och sade: "Min Fader, om denna kalk inte kan tas ifrån mig, utan jag måste dricka den, så ske din vilja."15Han förråddes av Judas Iskariot och förnekades av Petrus. Han hånades av översteprästerna och vakterna. Han blev avklädd, slagen, spottad på och gisslad i rådshallen.16 Han fördes till Golgata där spikar drevs in i hans händer och fötter. Han hängde i smärta i timmar på ett träkors med anslaget som Pilatus hade skrivit: "Jesus från Nasaret, judarnas konung."17Det kom ett mörker och "vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: 'Eli, Eli, lema sabaktani?' Det betyder: 'Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?'"18Ingen kunde hjälpa honom. Han trampade vinpressen ensam.19"Jesus ropade än en gång med hög röst och gav upp andan."20"En av soldaterna stack upp hans sida med sitt spjut, och genast kom det ut blod och vatten."21"Jorden skakade" och "när officeren och de som tillsammans med honom bevakade Jesus såg jordbävningen och det som hände, blev de mycket förskräckta och sade: 'Denne var verkligen Guds Son.'"22Med psalmens ord: "Herre, låt mig aldrig glömma, att för mig du led och dog."23Jag undrar hur mycket han led för min skull. Det som han gjorde kunde bara göras av gudomen. Som Faderns Enfödde i köttet ärvde Jesus gudomliga egenskaper. Han var den enda människa som någonsin fötts till jorden som kunde utföra denna oerhört viktiga och överjordiska handling. Som den enda syndfria människa som någonsin har levat på denna jord, var han inte underkastad andlig död. På grund av sitt gudaskap hade han också makt över den fysiska döden. Således gjorde han det för oss som vi inte kan göra själva. Han lossade dödens kalla grepp. Han gjorde det också möjligt för oss att känna det lugnande inflytandet från den Helige Andens gåva.24 Försoningen och uppståndelsen åstadkommer mycket. Försoningen renar oss från synd om vi omvänder oss. Omvändelse är förutsättningen för att nåden ska utsträckas.25När vi har gjort allt vi kan för att betala till sista öret och rätta till våra felsteg, aktiveras Frälsarens nåd i våra liv genom försoningen som renar oss och kan göra oss fullkomliga.26Kristi uppståndelse övervann döden och gav oss förvissningen om ett liv efter döden. Han sade: "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör."27Uppståndelsen är ovillkorlig och tillkommer alla som någonsin har levat och som någonsin kommer att leva här på jorden.28Det är en fri gåva. President John Taylor beskrev detta väl när han sade: "Gravarna ska öppnas och de döda ska höra Guds Sons röst, och de ska komma fram, de som har gjort gott till de rättfärdigas uppståndelse och de som har gjort ont till de orättfärdigas uppståndelse."29Med tanke på våra gärningar här på jorden och försoningen, bidrog president J Reuben Clark jr med en värdefull insikt när han sade: "Jag känner att [Frälsaren] kommer att ge det allra minsta straffet som lagen kräver för våra överträdelser. Jag tror att hans rättvisa omfattar all den oändliga kärlek och välsignelse och nåd och vänlighet och förståelse som han har . . . När det å andra sidan gäller att belöna oss för våra goda gärningar, tror jag att han kommer att ge så mycket som det är möjligt att ge, med tanke på de överträdelser som vi har begått."30 Som Jesaja skrev: Om vi vänder tillbaka till Herren, "skall han ge mycken förlåtelse".31 Vi är befallda att komma ihåg de betydelsefulla händelser som medlingen, korsfästelsen och försoningen utgör genom att ta sakramentet varje vecka. I sakramentsbönernas anda tar vi brödet och vattnet till minne av den lekamen och det blod som offrades för oss, och vi måste minnas honom och hålla hans bud så att vi alltid kan ha hans Ande hos oss. Vår Frälsare tog på sig alla de människors synder, smärtor, svagheter och sjukdomar som någonsin levat och kommer att leva.32Ingen har lidit tillnärmelsevis så mycket som han gjorde. Han känner till våra jordiska prövningar genom personliga erfarenheter. Vi kanske kan jämföra det med att vi skulle försöka bestiga Mount Everest och bara kunde klättra några meter. Men han har klättrat alla 8 800 metrarna till toppen av berget. Han led mer än någon annan dödlig människa hade kunnat göra. Försoningen är till nytta inte bara för syndaren utan också för dem som han eller hon har syndat mot, det vill säga offren. Genom att förlåta "dem som syndar mot oss" (Joseph Smiths översättning av Matt 6:12–13) ger försoningen frid och tröst åt dem som oskyldiga har drabbats av andra människors synder. Den viktigaste källan till själens läkning är Jesu Kristi försoning. Det är sant antingen det gäller läkningen av smärtan i samband med en personlig tragedi eller en fruktansvärd nationell katastrof, som den vi nyligen erfor i New York och Washington DC och nära Pittsburgh. En syster som hade gått igenom en smärtsam skilsmässa skrev om hur hon hämtat kraft från försoningen. Hon sade: "Vår skilsmässa . . . befriade mig inte från skyldigheten att förlåta. Jag ville verkligen göra det, men det var som om jag hade blivit befalld att göra något som jag helt enkelt var oförmögen till." Hennes biskop gav henne några goda råd: "Ha en plats ledig i hjärtat för förlåtelse, och när förmågan kommer, välkomnar du den in." Många månader gick medan kampen för att kunna förlåta fortsatte. Hon drog sig till minnes: "Under dessa långa bönestunder . . . fick jag tillgång till en livgivande källa av tröst från min kärleksfulle himmelske Fader. Jag kände att han inte stod bredvid och såg snett på mig för att jag inte hade förlåtit ännu. I stället sörjde han med mig när jag grät . . . När allt kommer omkring är det som hände i hjärtat för mig ett fantastiskt och mirakulöst bevis på Kristi försoning. Jag hade alltid sett försoningen som ett medel varigenom syndaren kan omvända sig. Jag förstod inte att den också gör det möjligt för den som utsatts för synden att i sitt hjärta kunna känna förlåtandets ljuva frid."33 De drabbade bör göra vad de kan för att arbeta sig igenom sina prövningar, och Frälsaren kommer att "bistå sitt folk i deras skröpligheter".34Han hjälper oss att bära våra bördor. Vissa skador är så smärtsamma och omfattande att de inte kan läkas utan hjälp från en högre makt och ett hopp om fullkomlig rättvisa och gottgörelse i nästa liv. Eftersom Frälsaren har lidit allting som vi någonsin skulle kunna känna och uppleva35, kan han hjälpa de svaga att bli starkare. Han har personligen upplevt alltsamman. Han förstår vår smärta och kommer att vandra med oss också under våra mörkaste timmar. Vi längtar efter försoningens främsta välsignelse — att bli ett med honom, att få vara i hans gudomliga närhet, att personligen kallas vid namn när han varmt välkomnar oss hem med ett strålande leende och vinkar oss till sig med öppna armar att omfamnas av hans gränslösa kärlek.36Vad underbart upplyftande den upplevelsen kommer att bli om vi kan känna oss värdiga nog att vara i hans närhet! Den fria gåva som hans stora försoningsoffer utgör för var och en av oss är det enda sättet varigenom vi kan bli så upphöjda att vi får stå framför honom ansikte mot ansikte. Försoningens överväldigande budskap är den fullkomliga kärlek som Frälsaren hyser till var och en av oss. Det är en kärlek som är full av barmhärtighet, tålamod, nåd, rättvisa, långmodighet och framför allt förlåtelse. Satans onda inflytande skulle kunna krossa allt hopp vi har om att kunna övervinna våra fel. Han vill få oss att känna som om allt är förlorat och det inte finns något hopp. Jesus däremot sträcker sig ner för att lyfta upp oss. Genom vår omvändelse och försoningens gåva kan vi förbereda oss för att bli värdiga att stå i hans närhet. Det vittnar jag om i Jesu Kristi namn, amen. SLUTNOTER 1. Se Mosiah 4:6–7. 2. Se Moroni 10:32. 3. Se 2 Nephi 25:23. 4. 1 Kor 15:22. 5. Se Bible Dictionary, "Atonement", s 617. 6. Se MB Jakob 4:12. 7. Se 2 Nephi 25:23. 8. Se "Den förunderliga och sanna berättelsen om julen",Liahona, dec 2000, s 4–6. 9. Jes 53:4–5. 10. Se 1 Kor 12:3. 11. "Jag ser långt bort en kulle grön",Psalmer, nr 126. 12. John Taylor, TheMediation and Atonement[1882], s 150. 13. L&F 19:18. 14. Luk 22:44. 15. Matt 26:42. 16. Se Matt 26:47–75, 27:28–31. 17. Joh 19:19. 18. Matt 27:46. 19. Se L&F 133:50. 20. Matt 27:50. 21. Joh 19:34. 22. Matt 27:51, 54. 23. "Herre, sänd till oss din Ande",Psalmer, nr 109. 24. Se Joh 15:26. 25. Se Alma 42:22–25. 26. Se 2 Nephi 25:23; Alma 34:15–16; 42:22–24; Moroni 10:32–33. 27. Joh 11:25. 28. Se Apg 24:15. 29. John Taylor,The Gospel Kingdom, s 118. Se också Joh 5:28–29. 30. J Reuben Clark jr,"As Ye Sow . . . "Brigham Young University Speeches of the Year, Provo 3 maj 1955, s 7. 31. Jes 55:7. 32. Se Alma 7:11–12. 33. "My Journey to Forgiving," (Anonym),Ensign, feb 1997, s 42–43. 34. Alma 7:12. 35. Se Alma 7:11. 36. Se Alma 26:15; Mormon 5:11; 6:17; Moses 7:63.