Personlig värdighet President Gordon B. Hinckley Vårt uppträdande i det offentliga livet måste vara klanderfritt. Vårt uppträdande i det privata är ännu viktigare. Det måste motsvara det mönster som Herren har fastställt. Mina kära bröder! Jag önskar tala mycket rakt på sak ikväll om ett ämne som djupt bekymrar mig. Vilket stort nöje och plågsam utmaning det är att tala till er. Vilket mäktigt brödraskap vi utgör som bärare av det oskattbara och underbara prästadömet. Det kommer från Gud vår evige Fader som i denna härliga tidsutdelning, tillsammans med sin äskade Son, åter har talat från himlarna. De har sänt sina bemyndigade tjänare att förläna denna gudomliga myndighet till människan. Personlig värdighet är normen för att bli berättigad att erhålla och utöva denna heliga kraft. Det är detta jag vill tala om i kväll. Jag börjar med att läsa till er ur Läran och förbunden, kapitel 121. "Prästadömets rättigheter stå i oupplöslig förbindelse med himmelens krafter, och dessa kunna icke kontrolleras eller användas utom genom rättfärdighetens principer. Att de kunna givas oss är sant, men om vi försöka att skyla våra synder eller tillfredsställa vårt högmod och vår fåfängliga äregirighet, eller vi vilja öva kontroll, herravälde eller tvång över människobarnens själar genom någon grad av orättfärdighet, se, då undandraga sig himlarna för oss; Guds Ande bedrövas och när den undandragit sig oss är det slut med den mannens prästadöme eller myndighet" (L&F 121:36–37). Detta är Herrens otvetydiga ord beträffande sin gudomliga myndighet. Vilken enorm förpliktelse detta lägger på var och en av oss. Vi som bär Guds prästadöme måste ha normer som är högre än världens. Vi måste disciplinera oss själva. Vi får inte vara självgoda, men vi kan och måste vara anständiga, hedervärda män. Vårt uppträdande i det offentliga livet måste vara klanderfritt. Vårt uppträdande i det privata är ännu viktigare. Det måste motsvara det mönster som Herren har fastställt. Vi får inte hänge oss åt synd, än mindre försöka skyla våra synder. Vi får inte tillfredsställa vårt högmod. Vi får inte ha drag av den orättfärdiga äregirighetens fåfänga. Vi får inte utöva kontroll, eller herravälde, eller tvång över vår hustru och våra barn, eller över andra genom någon grad av orättfärdighet. Om vi gör något av detta undandrar sig de himmelska krafterna. Herrens Ande bedrövas. Själva kraften i vårt prästadöme upphävs. Dess myndighet är borta. Vårt sätt att leva, de ord vi använder, vårt dagliga uppträdande har betydelse för hur verkningsfulla vi män och pojkar är som bär prästadömet. Vår femte trosartikel lyder: "Vi tror att en man för att predika evangeliet och betjäna i dess förordningar måste kallas av Gud genom profetia och handpåläggning av dem som har myndighet." Även om de som har myndighet lägger händerna på våra huvuden och vi ordineras, kan vi genom vårt uppträdande upphäva och förlora all rätt att utöva denna gudomliga myndighet. Fortsättningen på kapitel 121 lyder: "Ingen makt, intet inflytande kan eller bör göra sig gällande i kraft av prästadömet utom genom överbevisning, långmodighet, mildhet, saktmod och oskrymtad kärlek, genom godhet och sann kunskap, som storligen utvidgar själen, utan skrymteri eller svek" (L&F 121:41–42). Detta, mina bröder, är gränserna inom vilka detta prästadöme måste utövas. Det är inte som en mantel som vi kan ta på och av när vi vill. Det är, när det utövas i rättfärdighet, som själva vävnaden i vår kropp, en del av oss, hela tiden och under alla omständigheter. Och ni, unga män som bär det aronska prästadömet, ni har fått er tilldelad denna kraft som innehar nycklarna till betjäning av änglar. Tänk på detta ett ögonblick. Ni kan inte tillåta er att göra något som skulle kunna sätta en mur mellan er och änglars betjäning på era vägnar. Ni får inte vara omoraliska i någon bemärkelse. Ni får inte vara oärliga. Ni kan inte luras eller ljuga, och ni kan inte missbruka Guds namn eller använda ett oanständigt språk och fortfarande ha rätten till betjäningen av änglar. Jag vill inte att ni ska vara självgoda. Jag vill att ni ska vara manliga, livfulla och starka och glada. Ni som är idrottsligt lagda vill jag ska vara goda idrottsmän som strävar efter att bli mästare. Men medan ni gör det, får ni inte hänge er åt otillbörligt uppträdande eller åt profant och oanständigt språk. Ni unga män som ser fram emot att gå på mission, förorena inte era liv med något som skulle kunna sätta er värdighet att gå ut som Herrens tjänare i fara. Ni får inte, ni kan inte under några omständigheter äventyra den gudomliga kraft som ni bär inom er i egenskap av evangeliets ordinerade tjänare. Som en varning och förvarning har första presidentskapet och de tolv apostlarnas kvorum gjort följande uttalande adresserat till er: "Som missionär förväntas du upprätthålla de högsta uppförandenormer, bland annat att noggrant iaktta kyskhetslagen . . . Du bör aldrig vara ensam med någon annan, vare sig man, kvinna, vuxen eller barn [förutom med din tilldelade kamrat]. Även falska anklagelser mot en oskyldig missionär kan ta månader att utreda och kan resultera i att missionärsarbetet avbryts eller upphör. Skydda dig mot sådana anklagelser genom att aldrig vara ifrån din kamrat, inte ens i hemmen ni besöker" (Brev från första presidentskapet angående missionärernas uppträdande, 22 mars 2002). Du behöver inte oroa dig för detta om du hela tiden iakttar missionsarbetets regler. Om du gör det, kommer du att få en underbar upplevelse, och du kommer att komma hem igen till heder för dem som du älskar, utan någon skamfläck eller misstanke eller sorg över något. När du kommer hem så glöm aldrig att du är en äldste i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Du kommer att börja söka efter en evig livskamrat. Ni kommer att vilja gifta er i Herrens hus. För dig bör det inte finnas några alternativ. Var försiktiga, så att ni inte förstör er rätt att gifta er på detta sätt. Njut av livet. Men håll er inom den stränga självkontrollens gränser medan ni sällskapar. Herren har gett en befallning och ett löfte. Han har sagt: "Pryd alltid dina tankar med dygd." Sedan följer löftet att "då skall du hava ett frimodigt medvetande inför Gud och . . . den Helige Anden skall vara din ständige ledsagare" (se L&F 121:45–46). Den hustru du väljer blir din jämlike. Paulus förkunnade: "I Herren är det så att kvinnan inte är till utan mannen eller mannen utan kvinnan" (1 Kor 11:11). I äktenskapets kamratskap finns det varken underlägsenhet eller överlägsenhet. Kvinnan går inte framför mannen, inte heller går mannen framför kvinnan. De går sida vid sida som en Guds son och Guds dotter på en evig resa. Hon är inte din tjänare, din ägodel, eller något dylikt. Vilken tragisk och avskyvärd företeelse hustrumisshandeln är. Den man i denna kyrka som begår övergrepp mot sin hustru, som förnedrar henne, som förolämpar henne, som utövar orättfärdigt herravälde över henne, är ovärdig att bära prästadömet. Även om han kan ha blivit ordinerad, undandrar sig himlarna, Herrens Ande bedrövas och det är slut med den mannens prästadöme eller myndighet. Den man som befattar sig med något sådant är ovärdig att inneha en tempelrekommendation. Jag är ledsen att behöva säga att jag ser alltför mycket av denna gräsliga företeelse. Det finns män som misshandlar sina hustrur, både verbalt och fysiskt. Vilken tragedi det är när en man förnedrar sina barns mor. Det är sant att det finns några få kvinnor som misshandlar sina män. Men jag talar inte till dem i kväll. Jag talar till männen i denna kyrka, män som den Allsmäktige har tilldelat sitt heliga prästadöme. Mina bröder, om det finns någon inom hörhåll för min röst som gör sig skyldig till sådant uppträdande uppmanar jag dig att omvända dig. Gå ner på knä och be Herren förlåta dig. Be honom om kraft att kontrollera din tunga och din brutala hand. Be din hustru och dina barn om förlåtelse. President McKay brukade säga: "Ingen framgång kan uppväga ett misslyckande i hemmet" (Conference Report, april 1935, s 116; citat J E McCulloch,Home: The Savior of Civilization[Washington D C: The Southern Co-operative League, 1924] s 42). Och president Lee sade: "Det viktigaste av Herrens verk som ni eller jag någonsin kommer att utföra, sker inom vårt eget hems väggar" (Harold B Lee,Doing the Right Things for the Right Reasons,Brigham Young University Speeches of the Year [19 apr 1961], s 5). Jag är säker på att när vi står inför Guds domarskrank kommer det inte att talas mycket om hur stor förmögenhet vi samlat på oss i livet, eller om hur många hedersutmärkelser vi kan ha förvärvat. I stället kommer ingående frågor att ställas om våra familjerelationer. Och jag är övertygad om att endast de som har gått genom livet med kärlek och respekt och uppskattning för sin följeslagare och sina barn kommer att få höra vår evige domare säga: "Bra, du gode och trogne tjänare . . . Gå in i din Herres glädje" (Matt 25:21). Jag vill tala om ett annat slags övergrepp. Det är mot de äldre. Jag tror inte det är så vanligt ibland oss. Jag hoppas att det inte är det. Jag ber att det inte ska vara det. Jag tror att vårt folk, nästan allesammans, håller det gamla budet: "Hedra din far och din mor, så att du får leva länge i det land som HERREN, din Gud, ger dig" (2 Mos 20:12). Hur tragiska är då inte, hur absolut upprörande är då inte, övergrepp mot äldre. Fler och fler lever längre, tack vare nutida vetenskap och läkarvård. Men med hög ålder följer en försämrad fysisk, och ibland mental, förmåga. Jag har sagt förut att jag har upptäckt att det finns mycket bly i de år som kallas gyllene. Jag är så innerligt tacksam för den kärlek och omsorg våra barn har för sin mor och sin far. Hur vacker är inte bilden av en son eller dotter som tar sig tid att med vänlighet, generositet och kärlek hjälpa en åldrig förälder. Nu vill jag tala om en annan form av övergrepp som det skrivits och talats mycket om i media. Det är de avskyvärda och ondskefulla övergrepp mot barn som vuxna, vanligtvis män, gör sig skyldiga till. Sådana övergrepp är inget nytt. Det finns bevis som tyder på att det förekom långt tillbaka i tiden. Det är något högst ömkligt och tragiskt och fruktansvärt. Jag får tyvärr säga att det har funnits en del mycket begränsade uttryck för detta oerhört ondskefulla ibland oss. Det är något som inte kan accepteras eller tolereras. Herren själv sade: "Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han sänktes i havets djup" (Matt 18:6). Detta är mycket skarpa ord från Fridens Prins, Guds Son. Jag citerar vår Instruktionshand-bok: "Kyrkans ståndpunkt är att varje form av övergrepp är oacceptabelt. De som begår övergrepp . . . ska underkastas disciplinära åtgärder från kyrkan. Vederbörande ska inte få kallelser i kyrkan och får inte inneha tempelrekommendation. Även om en person som sexuellt eller fysiskt begått övergrepp mot ett barn underkastats disciplinära åtgärder från kyrkan och senare återställts till full gemenskap eller återupptagits genom dop, ska ledarna inte kalla vederbörande till något ämbete som innebär arbete med barn eller ungdomar, såvida inte första presidentskapet godkänner att kommentaren på vederbörandes matrikelkort tas bort. Då övergrepp har begåtts är kyrkans främsta ansvar att hjälpa den som blivit utsatt för övergreppet och att skydda dem som riskerar att bli utsatta för övergrepp i framtiden." (Kyrkans instruktionshandbok, s 159) Vi har under lång tid arbetat med detta problem. Vi har uppmanat biskopar, stavspresidenter och andra att söka upp offren, trösta dem, styrka dem och låta dem veta att det som hänt var orätt, att det inte var deras fel och att det aldrig behöver hända igen. Vi har gett ut instruktioner, upprättat en telefonlinje där kyrkans ämbetsmän kan få råd om hur de ska handha sådana fall och erbjudit hjälp genom LDS Family Services. Dessa gärningar är ofta brottsliga. De är straffbara. Professionella rådgivare, bland annat advokater och socialarbetare, finns tillgängliga på telefon för att råda biskopar och stavspresidenter om deras förpliktelser i dessa situationer. De som är verksamma i andra länder bör kontakta sina respektive områdespresidenter. Kyrkans arbete är ett frälsningsarbete. Jag vill betona det. Det är ett arbete för att frälsa själar. Vi vill hjälpa både offer och förövare. Vi känner starkt för offret och vi måste agera för att hjälpa honom eller henne. Vi känner starkt för förövaren, men vi kan inte tolerera den synd som han kan ha begått. Där en överträdelse har begåtts, där finns ett straff. Det samhälleliga rättsväsendet verkar på sitt sätt. Och den kyrkliga processen kommer att verka på sitt sätt och resulterar ofta i uteslutning. Detta är en både känslig och allvarlig sak. Ändå inser vi, och måste alltid inse, att när straffet avtjänats och rättvisans krav uppfyllts ska det finnas en hjälpsam och vänlig hand utsträckt för att hjälpa. Vissa restriktioner kanske består, men det kommer också att finnas vänlighet. Nu, bröder, antar jag att jag låtit negativ när jag har talat till er ikväll. Det vill jag inte. Men jag vill höja en varningens röst till denna kyrkas prästadöme i hela världen. Gud har förlänat oss en gåva som är oskattbar och underbar. Den medför myndigheten att leda kyrkan, att handha dess angelägenheter, att tala med auktoritet i Herren Jesu Kristi namn, att agera som hans utsedda tjänare, att välsigna de sjuka, att välsigna våra familjer och många andra. Den är en vägledning för hur vi ska leva våra liv. I sin fullhet når dess auktoritet bortom dödens slöja in i evigheterna som väntar. Det finns inget som går upp mot den i hela världen. Slå vakt om den, värdesätt den, älska den och var den värdiga. "Låt på samma sätt ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen" (Matt 5:16), är min ödmjuka bön då jag ger er min välsignelse och uttrycker min kärlek. I Jesu Kristi namn, amen.