Vi lever i tro President Gordon B. Hinckley Vi sträcker oss ut i det okända, men tron lyser upp vägen. Om vi odlar den tron, kommer vi aldrig att vandra i mörkret. Här utanför är det en vacker sabbatsmorgon i april. Tulpanerna har kommit upp en bra bit ur marken och brister snart ut i full blom. Vårt vintriga tvivel förbyttes i hoppets vår. Vi visste att den skulle komma. Sådan var vår tro, baserad på tidigare års erfarenheter. Och så är det med det som hör anden och själen till. För varje man eller kvinna som går på livets väg kommer det mörka tider av tvivel, av modfälldhet, av besvikelse. Under sådana omständigheter ser en del framåt med trons ljus, men många famlar i mörkret och går till och med vilse. Min uppmaning till er denna morgon är en uppmaning att tro, med den tro som "är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om det man inte ser" (Heb 11:1), som Paulus beskrev det. Under omvändelseprocessen lär sig kyrkans undersökare en del. Han kanske läser en del. Men han förstår inte — kan inte fatta — allt det underbara. Men om han är uppriktig i sitt sökande, om han är villig att falla på knä och be till Gud om det, vidrör Anden hans hjärta, om än aldrig så försiktigt. Det leder honom i rätt riktning. Han ser lite av något han aldrig har sett förut. Och med tro, vare sig han inser det eller inte, tar han några försiktiga steg. Och sedan öppnar sig en annan, ljusare vy framför honom. För länge sedan arbetade jag för ett av våra järnvägsbolag vars räls slingrade sig genom bergspassen här i västern. Jag reste ofta med tågen. Det var på den tiden när man använde ånglok. De enorma tågen var stora och snabba och farliga. Jag undrade ofta hur lokföraren vågade sig ut på den långa resan genom natten. Sedan insåg jag att det inte var en enda lång färd, utan snarare en kort resa som hela tiden förlängdes. Loket hade en stark strålkastare som lyste upp kanske 400 meter av rälsen. Lokföraren såg bara så långt, men det räckte eftersom han alltid hade ljuset framför sig under natten, på väg mot en ny dags gryning. Herren har talat om denna process. Han sade: "Det som icke uppbygger är icke av Gud, utan det är mörker. Det som är av Gud är ljus, och den som mottager ljus och förbliver i Gud får mera ljus, och detta ljus bliver klarare och klarare, till dess att den fullkomliga dagen frambryter" (L&F 50:23–24). Likadant är det med vår eviga färd. Vi tar ett steg i taget. När vi gör det sträcker vi oss ut i det okända, men tron lyser upp vägen. Om vi odlar den tron, kommer vi aldrig att vandra i mörkret. Låt mig få berätta om en man jag känner. Jag nämner inte hans namn så han inte ska känna sig generad. Hans hustru kände att det var något som sakandes i deras liv. Hon talade en dag med en släkting som var medlem i kyrkan. Släktingen föreslog att hon skulle ringa missionärerna. Det gjorde hon. Men maken var ohövlig mot dem och sade åt dem att inte komma tillbaka. Månaderna gick. En dag bestämde en annan missionär, som hade sett i uppteckningarna att de hade besökt denna familj, att han och hans kamrat skulle försöka igen. Han var en lång äldste från Kalifornien som alltid log brett. De knackade på dörren och mannen öppnade. Fick de komma in ett par minuter? frågade de. Det gick han med på. Missionären frågade ungefär så här: "Jag undrar om ni vet hur man ber." Mannen svarade att han kunde "Fader vår". Missionären sade: "Det är bra, men låt mig berätta hur man håller en personlig bön." Han fortsatte med att förklara att vi ställer oss på knä i ödmjukhet inför himlens Gud. Mannen gjorde det. Missionären fortsatte sedan med att säga: "Vi tilltalar honom som vår Fader i himlen. Sedan tackar vi honom för hans välsignelser, som vår hälsa, våra vänner, vår mat. Vi ber sedan om hans välsignelser. Vi uttrycker våra innersta förhoppningar och önskningar. Vi ber honom välsigna de behövande. Vi gör det i hans älskade Sons, Herren Jesu Kristi, namn, och avslutar med 'amen'." Det blev en fin upplevelse för mannen. Han hade snappat upp lite ljus och insikt, en gnutta tro. Han var redo att ta ett nytt steg. Missionärerna undervisade honom tålmodigt rad på rad. Han förändrades medan hans tro växte till ett svagt ljus av insikt. Vänner från hans gren samlades runt honom för att stärka honom och besvara hans frågor. Männen spelade tennis med honom, och han och hans familj blev inbjudna till medlemmarna på middag. Han döptes, och det var ett oerhört stort steg i tro. Grenspresidenten bad honom bli scoutledare för fyra pojkar. Det ledde till mer ansvar och trons ljus stärktes i hans liv vid varje ny möjlighet och erfarenhet. Och det fortsätter. Idag är han en duglig och älskad stavspresident, en ledare med stor visdom och insikt, och framför allt, en man med stor tro. Utmaningen som varje medlem i denna kyrka ställs inför är att ta nästa steg, att ta på sig ansvaret man kallas till, även om man inte känner sig vuxen uppgiften, och att göra det med tro och full förvissning om att Herren ska lysa upp vägen framför en. Låt mig berätta en historia om en kvinna i São Paulo i Brasilien. Hon arbetade under sin studietid för att hjälpa till att försörja sin familj. Jag använder hennes egna ord. Hon säger: "Universitetet där jag gick hade en regel som förbjöd elever med skulder att tentera. När jag fick min lön avsatte jag därför först pengar till tionde och fasteoffer, och resten skulle räcka till skolans avgift och andra utgifter. Jag minns en gång när jag . . . hade allvarliga ekonomiska svårigheter. Det var en torsdag när jag fick min lön. När jag räknade ut månadens budget, insåg jag att det inte skulle finnas nog för att både betala tionde och universitetet. Jag skulle bli tvungen att välja mellan dem. Tentorna, som hölls varannan månad, skulle börja nästa vecka och om jag inte skrev dem kunde jag förlora hela skolåret. Det var oerhört svårt . . . Mitt hjärta värkte. Jag hade ett smärtsamt beslut framför mig, och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag funderade över mina två möjligheter: att betala tionde eller riskera att inte få nog med poäng för att godkännas i skolan. Känslan fyllde min själ och var kvar hos mig tills på lördagen. Det var då som jag mindes att när jag döptes hade jag gått med på att leva efter tiondelagen. Jag hade tagit på mig en förpliktelse, inte mot missionärerna, utan mot min himmelske Fader. I det ögonblicket började våndan släppa och ge rum åt en härlig känsla av lugn och beslutsamhet . . . När jag bad den kvällen bad jag Herren att förlåta mig för min obeslutsamhet. På söndagen kontaktade jag biskopen före sakramentsmötet och betalade med glädje mitt tionde och fasteoffer. Det var en speciell dag. Jag kände mig glad och tillfreds med mig själv och med min himmelske Fader. Dagen därpå var jag på mitt kontor och försökte fundera ut ett sätt att skriva tentorna som skulle börja på onsdagen. Ju mer jag tänkte på det, desto svårare tycktes problemet. Vid den tiden arbetade jag på en advokatbyrå och min arbetsgivare var den striktaste och barskaste person jag någonsin hade träffat. Arbetsdagen var nästan slut när min arbetsgivare kom till mig och gav mig dagens sista uppgifter. När han hade gjort det sade han adjö med portföljen i handen . . . Plötsligt stannade han, såg på mig, och frågade: 'Hur går det i skolan?' Jag blev förvånad och kunde inte tro mina öron. Det enda jag kunde svara med darrande stämma var: 'Bara bra!' Han tittade eftertänksamt på mig och sade adjö igen . . . Plötsligt kom sekreteraren in i rummet och sade att jag var en person som verkligen hade tur! När jag frågade varför svarade hon bara: 'Arbetsgivaren har just sagt att från och med idag ska företaget betala alla dina skolavgifter och läroböcker. Kan du stanna till vid mitt skrivbord innan du går hem och informera mig om kostnaderna så att jag kan ge dig checken i morgon.' När hon hade gått grät jag och kände mig mycket ödmjuk. Jag knäböjde där jag stod och tackade Herren för hans givmildhet. Jag . . . sade till min himmelske Fader att han inte behövde välsigna mig så mycket. Jag behövde bara en månads skolavgift och tiondet jag hade betalat på söndagen var en mycket liten summa jämfört med den jag fick! Under bönen kom Malakis ord till mig: 'Pröva mig nu i detta, säger Herren Sebaot, om jag inte kommer att öppna för er himlens fönster och låta välsignelse strömma ut över er i rikt mått' (Malaki 3:10). Fram till den stunden hade jag aldrig insett omfattningen av löftet som står i det skriftstället, eller att detta bud verkligen var ett vittnesbörd om hur mycket vår himmelske Fader älskar sina barn här på jorden." Tro är fibrerna som ger styrka åt detta verk. Den märks tydligt var kyrkan än är över vår vida värld. Den begränsas inte till ett land eller en nation eller ett språk eller ett folk. Den finns överallt. Vi är ett trons folk. Vi lever i tro. Vi rör oss framåt på vår eviga färd, ett steg i taget. Stort är Herrens löfte till de trofasta överallt. Han har sagt: "Jag, Herren, är barmhärtig och nådig mot dem som frukta mig och fröjdar mig över att ära dem som tjäna mig i rättfärdighet och sanning intill änden. Deras belöning skall bliva stor och deras härlighet evig. För dem vill jag uppenbara alla hemligheter, ja, alla mitt rikes hemligheter, som hava varit förborgade från tidens begynnelse, och i kommande tider . . . Ja, även evighetens under skola de skåda . . . Deras visdom skall bliva stor och deras förstånd nå upp till himmelen. För dem skall de visas visdom förgås och de klokas förstånd tillintetgöras, ty jag skall upplysa dem med min Ande, och genom min kraft skall jag kungöra min viljas hemligheter för dem, ja, även det som intet öga sett eller öra hört, och vilket ännu ej uppkommit i någon människas hjärta" (L&F 76:5–10). Hur kan någon begära mer? Hur stort är inte detta verk som vi verkar i. Hur förunderliga är inte den Allsmäktiges vägar när vi vandrar i tro inför honom. En undersökares tro är som färsk ved som slängs in i en flammande eld. Den torkas upp av lågorna och fattar eld. Men om den dras bort, kan den inte brinna själv. Dess låga fladdrar till och dör. Men om den blir kvar i elden, brinner den gradvis allt klarare. Snart är den en del av den flammande elden och tänder andra färska vedpinnar. Och så är det, mina bröder och systrar, detta storslagna trons verk lyfter människor på denna vida jord till ökad insikt om Herrens vägar och större lycka när de följer i hans spår. Må Gud, vår evige Fader, fortsätta att le mot detta hans rike och få det att blomstra när vi, hans barn, vandrar i tro, är min ödmjuka bön i Herren Jesu Kristi namn, amen.