Rikets fridsbudskap Äldste M. Russell Ballard i de tolvs apostlarnas kvorum Frid — verklig frid, som känns i vårt inre — kommer endast i och genom tro på Herren Jesus Kristus. Bröder och systrar, jag vill på alla våras vägnar uttrycka min uppskattning för Hjälpföreningens generalpresidentskap och kommitté, som har utfört ett sådant gott arbete och som nyligen blivit avlösta. Än en gång närmar vi oss slutet av en upplyftande och inspirerande generalkonferens. Jag känner mig alltid så stärkt och upplyst under dessa underbara dagar av undervisning och vittnesbörd. Jag vet att de flesta av er känner på samma sätt. Kanske det vi känner under konferensen är detsamma som Frälsarens tidiga lärjungar kände, när de följde honom från plats till plats för att höra honom undervisa om sitt evangeliums goda nyheter. På många sätt var det nedslående dagar för Israels barn. De fick arbeta hårt under det romerska rikets styre och längtade efter frihet och lugn och ro. De väntade på Messias. De var säkra på att han skulle komma för att befria dem från fysiskt och politiskt förtryck. Och en del tog emot Frälsarens evangelium om lycka och frid, även om de ännu inte helt förstod dess andliga innebörd. En dag i början av Herrens jordiska verksamhet följde en stor folkmängd honom till Galileiska sjön och trängdes kring honom där han stod på stranden. "Då . . . [steg han] i en båt och satt i den ute på sjön, medan allt folket stod på stranden. Han använde många liknelser, när han undervisade dem" (Mark 4:1–2). Det undervisades om storslagna och underbara ting den dagen, bland annat gavs liknelsen om såningsmannen (se Mark 4:3–20). Efter en hel dags undervisning föreslog Herren till sina lärjungar att de skulle fara över till andra sidan av Galileiska sjön. Medan de seglade iväg denna kväll, "kom det en häftig stormby och vågorna slog in i båten, så att den höll på att fyllas. Själv låg han i aktern och sov på en dyna. De väckte honom och ropade: 'Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?' Han vaknade och talade strängt till vinden och sade till sjön: 'Tig! Var tyst!' Och vinden lade sig, och det blev alldeles lugnt." (Mark 4:37–39.) Kan ni föreställa er vad apostlarna måste ha tänkt när de såg att själva elementen — vinden, regnet och havet — lydde deras Mästares lugna befallning? Fastän de ganska nyligen kallats till det heliga apostlaskapet, kände de honom och älskade honom och trodde på honom. De hade lämnat sitt arbete och sina familjer för att följa honom. På relativt kort tid hade de hört honom undervisa om oerhörda ting, och de hade sett honom utföra mäktiga underverk. Men detta övergick deras fattningsförmåga, och det måste ha synts i deras ansikten. "Han sade till dem: 'Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?' Då greps de av stor fruktan och sade till varandra: 'Vem är han, eftersom både vinden och sjön lyder honom?" (Mark 4:40–41). I oroliga och ibland skrämmande tider är vi speciellt mottagliga för Frälsarens löfte om oändlig och evig frid. På samma sätt måste hans förmåga att lugna de våldsamma vågorna ha haft en djup inverkan på dem som var tillsammans med honom under stormen på Galileiska sjön för så länge sedan. Liksom de som levde vid tiden för hans jordiska verksamhet, finns det några ibland oss som ser yttre ordning och välstånd som ett tecken på Frälsarens förunderliga kraft. Ibland förstår vi inte att den eviga frid som Jesus lovade oss är en inre frid, född i tro, förankrad genom vittnesbörd, närd med kärlek och uttryckt genom ständig lydnad och omvändelse. Det är en andlig frid som ger gensvar i hjärta och själ. Om man verkligen känner till och upplever denna inre frid, då fruktar man inte världslig disharmoni eller oenighet. Man känner djupt inom sig att allt är väl då det gäller det som verkligen betyder något. Som president Hinckley lärde bröderna i går kväll, finns det ingen frid i synd. Det kan finnas välbefinnande, berömmelse och till och med välstånd, men det finns ingen frid. "Ogudaktighet är aldrig lycksalighet" (Alma 41:10). Vi kan inte finna frid om vi lever ett liv som inte går ihop med uppenbarad sanning. Det finns ingen frid i att vara småaktig eller stridslysten. Det finns ingen frid i tarvlighet, lösaktighet eller eftergivenhet. Det finns ingen frid i drogberoende, alkohol eller pornografi. Det finns ingen frid i att begå övergrepp mot andra på något sätt, vare sig känslomässigt, fysiskt eller sexuellt, för de som begår övergrepp kommer att förbli i mental och andlig förvirring tills de kommer till Kristus i all ödmjukhet och söker förlåtelse genom fullständig omvändelse. Förr eller senare tror jag att alla längtar efter "Guds frid, som övergår allt förstånd" (Fil 4:7). Denna frid till våra oroliga hjärtan kommer bara till oss när vi följer Kristi ljus, som "gives åt varje människa, på det hon må kunna skilja mellan gott och ont" (Moroni 7:16), eftersom det får oss att omvända oss från synder och söka förlåtelse. Det finns hos oss alla en hunger efter att lära oss "rikets fridsbudskap" (L&F 36:2), och att smaka på "rättfärdighetens frukt", som "sås i frid och ges åt dem som skapar frid" (Jak 3:18). I varje hem, grannskap och samhälle bör vi sträva efter frid, och aldrig delta i någon anstiftan till stridighet eller splittring. Alltigenom skrifternas historia har Herren lovat sina efterföljare frid. Psalmisten skrev att "HERREN ger makt åt sitt folk, HERREN välsignar sitt folk med frid" (Ps 29:11). Jesaja kallade Frälsaren "Fridsfurste" (Jes 9:6). Nephi förutsåg dagen bland sina avkomlingar när "Rättfärdighetens Son skall uppenbara sig för dem, och han skall hela dem, och de skola hava frid med honom" (2 Nephi 26:9). Bara några timmar innan Herren Jesus Kristus skulle påbörja försoningens underbara men ohyggliga process, gav han sina apostlar detta betydelsefulla löfte: "Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er" (Joh 14:27). Lovade han sina älskade bröder det slags frid som världen känner — trygghet, säkerhet och inga stridigheter eller motgångar? Den historiska uppteckningen vittnar tydligt om något helt annat. Dessa tidiga apostlar erfor många prövningar och förföljelser under återstoden av sina liv. Och det är troligen därför som Herren tillade denna insikt till sitt löfte om frid: "Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa" (Joh 14:27). "Detta har jag talat till er, för att ni skall ha frid imig." Han fortsatte: "I världen får ni lida, men var vid gott mod. Jag har övervunnit världen" (Joh 16:33; min kursivering). Frid — verklig frid, som känns i vårt inre — kommer endast i och genom tro på Herren Jesus Kristus. När denna dyrbara sanning upptäcks och evangeliets principer förstås och tillämpas, kan stor frid komma in i vår himmelske Faders barns hjärtan och själar. Frälsaren sade genom Joseph Smith: "Den som gör rättfärdiga gärningar skall få sin lön, ja, frid i denna världen och evigt liv i den tillkommande" (L&F 59:23). Det är ibland förbluffande att se vilken inverkan denna frid kan ha i deras liv som tar emot den. Medan jag presiderade över Canadamissionen Toronto för många år sedan, började våra missionärer undervisa en familj som var i andligt mörker. De var fattiga och olärda, och deras utseende speglade en brist på förståelse eller intresse för hur man normalt sköter sin hygien och klär sig. Men de var goda, hedervärda människor — de hörde till dem med ett uppriktigt och gott hjärta som vi alltid ber att våra missionärer ska finna — och de lät sig påverkas andligen när de för första gången i sitt liv kände den frid som evangeliet erbjuder. När vi fick höra att de skulle döpas deltog syster Ballard och jag i dopmötet. Jag råkade stå bredvid församlingens biskop när familjen anlände. I ärlighetens namn måste jag säga att de utgjorde en rätt intressant syn. De erbjöd en okammad, smutsig och något sjabbig anblick. Eftersom biskopen hade varit bortrest en tid, hade han ännu inte träffat de nyaste medlemmarna i sin församling. Det första intryck han fick gjorde honom, milt sagt, föga imponerad. Han hälsade vänligt på dem, men när de dragit sig tillbaka tyckte jag mig märka att hans knän var på väg att vika sig. Jag lade min arm runt denne gode biskop för att ge honom mitt stöd — fysiskt så väl som andligt. Jag kände mig manad att säga: "Är inte detta underbart? Vi kommer att göra dem till goda sista dagars heliga!" Han såg på mig och log. Jag kunde inte avgöra om han log för att han höll med mig, eller om han trodde att jag bara var ännu en överentusiastisk missionär. Dopmötet fortsatte och familjen döptes. Nästa dag bestämde vi oss för att besöka denna församling för att förvissa oss om att familjen blev väl mottagen när de kom till sina möten som nya medlemmar i kyrkan. När familjen kom in i kapellet innan sakramentsmötet satt jag på förhöjningen bredvid biskopen. Fadern hade på sig en ren, vit skjorta. Den var inte stor nog för att han skulle kunna knäppa översta knappen, och han bar en slips som jag kom ihåg att jag sett på en av mina äldster. Men hans ansikte strålade av lycka och frid. Modern och döttrarna såg helt annorlunda ut än de gjort dagen innan. Deras kläder var inte av högsta kvalitet, men de var rena och snygga. De lyste också av den speciella glöd som evangeliet ger. De små pojkarna bar vita skjortor som var flera storlekar för stora för dem, till och med när ärmarna var uppkavlade. Och de bar slipsar som räckte nästan ner till knäna på dem. Det stod ganska klart att missionärerna hade satt sina egna vita skjortor och slipsar på dessa små pojkar så att de skulle kunna komma till sakramentsmötet i lämpliga kläder. De satt tillsammans med sina missionärer och evangeliets ljus bokstavligen lyste om dem. Alma beskriver detta som att ha Guds bild präntad i sitt medvetande (se Alma 5:14). Jag lutade mig mot biskopen igen och sade: "Ser, du? Vi kommer att göra sista dagars heliga av dem!" Naturligtvis var den fysiska förvandlingen över en natt bara ytlig jämförd med den långt viktigare andliga förvandling som ägde rum i den familjen, när evangeliet till fullo kom in i deras hjärtan och liv. Genom missionärernas undervisning och efterföljande vänskapskontakter av deras gode biskop och andra församlingsmedlemmar, kom hela familjen ut ur andligt mörker och in i evangeliets ljus och sanning. Detta ljus värmde familjen, den blev styrkt och fick ny livskraft genom den frid som kommer av att veta att Herren Jesus Kristus lever. Evangeliets ljus, återställt till jorden genom profeten Joseph Smith, började visa denna familj vägen till templet, där de ett år senare tog emot sina eviga välsignelser. Ännu ett citat från Jesajas profetior: "Dina barn skall alla bli .HERRENS lärjungar, och deras frid skall vara stor" (Jes 54:13). När vi väl har smakat den ljuvliga frukten som är Guds frid, vill vi naturligtvis gärna dela med oss av den till andra. Franciscus av Assisi var känd för att älska allt skapat. Han tillbringade större delen av sitt liv med att hjälpa de fattiga och behövande omkring honom — även djuren. Friden han fann i sitt tjänande ingöt kraft i honom och fick honom att längta efter att innesluta andra i den. Han skrev: Herre, gör mig till redskap för din frid. Där hatet råder, låt mig så kärlek, Tillgift där oförrätt råder, Tro där tvivel råder, Hopp där förtvivlan råder, Ljus där mörker råder, Glädje där sorgen råder. O, gudomlige Mästare, låt mig icke så mycket söka Att bli tröstad, som att trösta, Att bli förstådd, som att förstå, Att bli älskad, som att älska. Ty det är i givandet som vi mottar, Det är i förlåtelsen som vi blir förlåtna, Och det är i döden som vi föds till evigt liv. Vid mer än ett tillfälle uppmanade Herren sina efterföljare att "skapa frid", och lovade att de då skulle "kallas Guds barn" (Matt 5:9). Denna princip är invävd överallt i skrifterna och bildar ett mönster där friden framhålls genom liknelser och kungörelser: "Gör upp med din motpart" (se Matt 5:25). "Älska era ovänner" (Matt 5:44). "Döm inte" (Matt 7:1). "Älska din nästa som dig själv" (Matt 22:39). "Fördöm inte" (Luk 6:37). "Förlåt" (Luk 6:37). "Älska varandra" (Joh 13:34). Detta är bara några få av de instruktioner i skrifterna som tydligt lär att man inte ska snåla med Guds frid. I stället ska vi frikostigt dela med oss av den i våra familjer, bland våra vänner och i våra samhällen. Vi ska dela med oss av den både till dem som är medlemmar i vår kyrka och till dem som inte är det. Även om människor runt omkring oss kanske inte väljer att för egen del uppleva sötman och friden av det återställda evangeliets fullhet, kommer de förvisso att välsignas genom att se det i våra liv och känna evangeliets frid i vår närvaro. Fridsbudskapet kommer att bli större genom vårt exempel. "Håll fred", sade aposteln Paulus. "Då skall kärlekens och fridens Gud vara med er" (2 Kor 13:11). Jag är tacksam över att jag kan vittna för er att Jesus är Kristus och att han är Guds Son, och att vi genom att följa honom i tro och tillit kan finna den härliga inre frid som evangeliet erbjuder, som det så vackert har undervisats om på denna konferens. I Jesu Kristi namn, amen.