Tro, den andliga förmågan att vara förvissad om löften
som ses ”i fjärran” ... är ett säkert tecken på att
man verkligen tror.
Jag kommer aldrig att glömma en bastuhet dag i sydöstra Nigerias
grönskande regnskog. Min make och jag hade rest till en av de mest avlägset
liggande platserna i vår mission, för att han skulle kunna hålla
intervjuer för tempelrekommendation med medlemmarna i Ikot Eyos distrikt.
Några i detta växande distrikt hade varit medlemmar i mindre än
två år. Alla medlemmarna bodde 480 mil från närmaste
tempel i Johannesburg i Sydafrika. Ingen hade fått sin tempelbegåvning.
Dessa medlemmar visste vilken dag varje månad vi skulle komma till
deras distrikt, men inte ens vi visste exakt när vi skulle anlända,
inte heller kunde vi ringa, för det fanns mycket få telefoner
i den delen av Västafrika. Därför samlades dessa hängivna
afrikanska heliga tidigt på morgonen för att om det behövdes
vänta hela dagen på att bli intervjuade för sin tempelrekommendation.
När vi anlände såg jag bland dem som väntade i den brännande
hettan två hjälpföreningssystrar, klädda i storblommiga
kjolar, vita blusar och den sedvanliga afrikanska huvudbonaden.
Det tog många timmar att utföra alla intervjuerna. Min make och
jag körde tillbaka längs den sandiga djungelvägen och såg
häpet dessa två systrar, fortfarande gående längs vägen.
Vi insåg att de hade gått från sin by som låg en
och en halv mil bort, bara för att få en tempelrekommendation
som de visste att de aldrig skulle få förmånen att använda.
Dessa heliga i Nigeria trodde på president Howard W Hunters ord: ”Det
skulle behaga Herren om alla vuxna medlemmar är värdiga och innehar
en tempelrekommendation, även om ni inte bor så nära ett
tempel att ni kan använda den med en gång eller ofta.”1 Båda
systrarna bar sin dyrbara tempelrekommendation noggrant inlindad i en ren
näsduk. Jag bär deras exempel på tro noggrant inlindat i
mitt hjärta.
Dessa två förbundssystrar i Hjälpföreningen exemplifierade
Almas undervisning ”om tro
tro är icke att hava fullkomlig kunskap om något. Om I
därför haven tro, så haven I hopp om ting, som icke
synes men dock äro verkliga”.2
Vår tro återspeglar på det mest personliga sätt vår
tillbedjan och hängivenhet mot vår himmelske Fader och hans Enfödde
Son, Jesus Kristus. När vi grundar vårt liv på denna första
och viktigaste princip i evangeliet, fäster vi blicken på vår
Frälsare i kunskap om att ”Jesus [är] trons upphovsman
och fullkomnare”.3
Min farfars faster Laura Clark Phelps var den första i familjen Clark
som blev medlem i kyrkan. Hon var en kvinna som på ett unikt sätt
visade fast tro på Herren
utan att tvivla.4
Lauras exempel lär oss mycket om hur tron är ”en övertygelse
om det man hoppas, en visshet om det man inte ser”.5 Hon
fick sin patriarkaliska välsignelse av Joseph Smith Sr. I den fick hon
rådet att vara trofast och att hon då skulle få en arvedel
i Sion. Vidare tillsades hon att ”be till Gud i tro, och om du gör
det skall ditt hjärtas alla önskningar infrias”.6
Laura och hennes man kände profeten Joseph Smith. Vid ett tillfälle
kom profeten och hans bror Hyrum springande till deras gård utanför
Far West i Missouri där Laura gömde dem bakom ett draperi. Lugnt
mötte hon ledarna för pöbelhopen som kort därefter kom
springande för att leta efter profeten.
Laura upplevde både de glädjeämnen och umbäranden som
de första medlemmarna i kyrkan i den här tidshushållningen
fick erfara. Hennes tro fördjupades när hon drevs från sitt
hem och hölls åtskild från sin man vid flera olika tillfällen.
Hon var en skicklig barnmorska och reste dag och natt runt i alla väder
för att hjälpa till att försörja sin familj. Det hårda
arbetet och strapatserna krävde sin tribut. Hon dog ung, bara 34 år
gammal och efterlämnade make och fem barn. Hon fick inte se sina barn,
barnbarn eller barnbarns barn följa henne i tron. Hon fick inte uppleva
välsignelsen av att ta emot sin egen tempelbegåvning under jordelivet,
något som jag tror att hon skulle ha värdesatt.
Lauras trofasta liv vittnar om följande vers från Hebreerbrevet: ”I
tron dog alla dessa utan att ha fått det som var utlovat. Men de såg
det i fjärran och [var förvissade om det och] hälsade
det och bekände sig vara gäster och främlingar på jorden.”7 Tron
levde i Laura och Laura levde enligt sin tro.
Jag älskar min farfars faster Laura och jag bär hennes föredöme
i mitt hjärta. Liksom hjälpföreningssystrarna i Nigeria påminner
hon mig om att ”allt förmår den som tror”.8
Tro, den andliga förmågan att vara förvissad om löften
som ses ”i fjärran” men som kanske inte uppnås i det
här livet är ett säkert tecken på att man verkligen
tror. Äldste Bruce R McConkie uttryckte denna sanning med följande
ord: ”Tro i dess fulla och rena form kräver en orubblig förvissning
och ... absolut tillförsikt om att [Gud] hör vår bönfallan
och kommer att bevilja vår begäran”9 enligt sitt
eget tidsschema. Vi måste också tro att även vi kan ”stå fasta
i tron”10 i dag och i morgon.
Det spelar ingen roll var vi bor eller vilka våra personliga omständigheter är.
Varje dag kan vårt liv i rättfärdighet visa en tro på Jesus
Kristus som sträcker sig bortom jordiska sorger, besvikelser och ouppfyllda
löften. Det är underbart att äga en tro som gör det möjligt
att se fram emot den dagen ”då allt som var lovat de heliga gives”.11
När de vandrade i tro och hopp längs den sandiga djungelvägen
i västra Afrika, kunde dessa ståndaktiga systrar i Nigeria inte
ha föreställt sig att Guds heliga tempel en dag skulle byggas i
deras eget land. De kunde inte ha föreställt sig att de inspirerade
orden från en annan Guds profet, president Gordon B Hinckley, skulle
föra med sig de utlovade välsignelserna som de hoppats på och
sett ”i fjärran”. De visste bara att Herren återställt
sitt evangelium i dessa dagar, att ett vittnesbörd om detta evangelium
brann i deras hjärtan, att tron lyste upp deras väg i livet. Därefter
tog de emot profetens råd att vara värdiga att ha en tempelrekommendation.
Min man och jag mindes med ömhet dessa systrar och så många
andra heliga i västra Afrika när president Gordon B Hinckley den
anmärkningsvärda dagen i april 2000 sade följande: ”[Vi]
tillkännager ... på denna konferens att vi hoppas bygga ett hus åt
Herren i Aba, Nigeria.”12 Bröder och systrar, jag vittnar
om att ibland ”bekräftas tron genom underverk”.13 Templen
i Afrika utgör ett storslaget exempel på underverk som skett tack
vare så många heligas tro i små byar och stora städer
utspridda över denna väldiga kontinent.
Jag är djupt tacksam över att jag har fått se den tro som
fick två pionjärer i Afrika att gå så långt
för att få en tempelrekommendationsintervju. Jag gläder mig över
att templet som byggs i Nigeria kommer att ge dessa kvinnor, deras familjer
och tusentals andra möjlighet att använda sina rekommendationer
både som ett symboliskt och fysiskt uttryck för deras tro.
Ibland ligger de välsignelser vi ännu inte fått i livet
bortom synhåll för jordiska ögon. Jag vittnar om att det
alltid är tron som med våra andliga ögon låter oss
se ”i fjärran” allt det som Gud har för avsikt att ge
sina barn.
Lika visst som systrarna som vandrade längs den sandiga djungelvägen
visste att Gud lever, vet jag det också. Han älskar var och en
av oss på varje kontinent och önskar välsigna oss, en och
en. Jag vet att vår tro på Jesus Kristus stöder oss varje
dag när vi ”gör allt det som står i vår makt” och
med ”större förvissning”14 väntar på att
de löften vi ser i fjärran en dag ska välsigna oss med allt
vi hoppats på. I Jesu Kristi namn, amen.
SLUTNOTER
1. ”Ett tempelmotiverat folk”, Nordstjärnan,
maj 1995, s 6.
2. Alma 32:21, kursivering tillagd.
3. Hebreerbrevet 12:2.
4. Se 1 Korintierbrevet 16:13; Jakob 1:6.
5. Hebreerbrevet 11:1.
6. Morris Calvin Phelps, Life History of Laura
Clark (Archives of
The Church of Jesus Christ of Latter-day Saints, n.d.), mikrofiche, s 3.
7. Hebreerbrevet 11:13.
8. Markus 9:23.
9. A New Witness for the Articles of Faith [1985],
s 187.
10. 1 Korintierbrevet 16:13.
11. ”Kom, låt oss nu glädjas”, Psalmer,
nr 3.
12. ”En början till något nytt”, Liahona, jul
2000, s 107.
13. Bible Dictionary, ”Faith”, s 669.
14. Läran och förbunden
123:17.
Previous
