Äldste Alexander B Morrison
i de sjuttios kvorum
Symbolen för Jesus och hans plats i vårt hjärta måste vara ett liv som ägnas helt åt att tjäna honom, åt att älska och vårda.
När Jesus fördes fram inför Pilatus efter en mörk, hätsk natt av förolämpningar och misshandel, märkte den högdragne romerske ståthållaren snabbt att detta inte var någon vanlig dödlig. Jesus visade inte det brukliga underdåniga krypandet eller det falska övermod som var så vanligt bland dem som bad för sitt liv inför den romerska kejsarmakten. Han stod tyst framför den högmodige romaren, rak i ryggen, majestätisk, med ett milt men kungligt sätt. "Du är alltså kung?" frågade Pilatus (Johannes 18:37).
Jesus, konungarnas konung, vars Fader kunde ha gett honom "mer än tolv legioner änglar" (Matteus 26:53) om han hade bett honom, och vars ära och härlighet övergick allting som Pilatus eller någon annan dödlig någonsin kunde förstå, svarade enkelt: "Du själv säger att jag är kung. Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen" (Johannes 18:37). Pilatus, en svag och vankelmodig man utan redbarhet och inte överdrivet tyngd av principer, svarade cyniskt: "Vad är sanning?" (Johannes 18:38). Trots att han inte fann Jesus skyldig till något och med säkerhet visste att han inte var en politisk orosstiftare eller ett hot mot den romerska makten och myndigheten, gav Pilatus sedan efter för massornas blodtörst och lät Kristus korsfästas.
"Jag har . . . kommit hit till världen för denna enda sak." Vad var den enda saken? Varför värdigades Jesus, Herren Gud allsmäktig som sitter på Faderns högra sida, skapare av oräkneliga världar, laggivare och domare, komma ner till jorden för att födas i en krubba, leva större delen av sin dödliga tillvaro i oansenlighet, vandra på Judéens dammiga vägar och förkunna ett budskap som mötte våldsamt motstånd från många, och till sist, förrådd av en av sina närmaste vänner, dö mellan två förbrytare på Golgotas dystra kulle? Nephi, som gladde sig över "Jesus, ty han har återlöst min själ från helvetet" (2 Nephi 33:6) förstod Kristi drivkraft: "Han gör intet, som icke är till nytta för världen, ty han älskar världen så högt, att han lägger ned sitt eget liv, på det att han må kunna draga alla människor till sig" (2 Nephi 26:24). Det var kärlek till alla Guds barn som fick Jesus, som var unik i sin syndfria fullkomlighet, att offra sig själv till lösen för andras synder. Med orden i den älskade psalmen: "Jesus dog på Golgota att återlösa varje själ" (Hymns 176:4). Detta var alltså den fullständiga anledningen som förde Jesus till jorden för att "dö och lida härliggjord". Han kom som "ett lamm utan fel eller brist" (Första Petrusbrevet 1:19) för att sona våra synder, så att han genom att bli upplyft på korset skulle kunna dra alla människor till sig (se 3 Nephi 27:14). Med Paulus glädjefyllda ord: "Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus" (Första Korinthierbrevet 15:22).
Symbolen för hans seger över döden är den tomma graven. Han som "Gud uppväckte . . . på tredje dagen" (Apostlagärningarna 10:40) löste "denna timliga döds bojor, så att alla skola bliva uppväckta" (Alma 11:42, kursivering tillagd) och "vann seger över graven" (Mormon 7:5). Genom honom är "dödens udd . . . borttagen" (Mosiah 16:8).
Men Jesus kom inte bara för att ge vår Faders barn odödlighet, utan också evigt liv. Även om Kristi försoning gör att alla kommer att uppstå, oavsett om de förtjänar det, är det eviga livets gåva liv med Fadern och Sonen i deras fullkomliga närhet reserverad för de trofasta, för dem som visar Kristus sin kärlek genom sin villighet att följa hans befallningar och att ingå och hålla heliga förbund. "Den som har mina bud och håller dem", påminde Jesus oss, "han älskar mig" (Johannes 14:21). Liksom profeterna genom alla tider har förklarat, är det bara då vi ingår och håller heliga förbund dessa heliga celestiala överenskommelser mellan Gud och människan som vi kan bli "delaktiga av gudomlig natur" och komma undan "det fördärv som begäret drar med sig i denna värld" (Andra Petrusbrevet 1:4).
Jesus kom till jorden först och främst som den försonande Frälsaren som dog så att alla skulle kunna finna "frid i denna världen och evigt liv i den tillkommande" (L&F 59:23). Men han kom också av en annan anledning att tjäna som exempel för alla på människans gudomliga inneboende möjligheter, den norm mot vilken alla måste mäta sina liv. Han som förklarade sin gudomlighet för den samariska kvinnan vid Jakobs källa (se Johannes 4) kallar oss att bli "sådana som jag är" (3 Nephi 27:27), att bli fullkomliga "såsom jag, eller eder himmelske Fader, är fullkomlig" (3 Nephi 12:48). Ur djupet av den obeskrivliga fullkomligheten ber han oss att ta hand om de sjuka, de fattiga, de bedrövade. Han ber oss att be för och visa medkänsla med alla Guds barn, eftersom "Gud inte gör skillnad på människor" (Apostlagärningarna 10:34). Hos honom finns inga barriärer vad gäller ras, kön eller språk. Som Nephi förklarade: "Han förmenar ingen som kommer till honom, svart eller vit, träl eller fri, man eller kvinna, och han kommer ihåg folken, och alla äro jämlika för Gud . . . " (2 Nephi 26:33).
Till dem bland oss som undrar vem som är vår nästa, talade han om den barmhärtige samariern, om herden som lämnade de nittionio fåren för att söka efter det som hade kommit bort, och om mannen som ställde till med en "fest" dit han bjöd "alla fattiga och krymplingar och blinda och lytta" (Lukas 14:1624).
Jesus, undervisningens Mästare, lärde upprepade gånger ut eviga sanningar som han hämtade från vardagshändelser i livet. En sådan undervisning handlar om att vi behöver vara generösa när vi ger att vi ska ge i offrandets anda och med en innerlig önskan att vara till välsignelse för dem som är mindre lyckligt lottade än vi. Lukas skriver att när Jesus satt i templet lade han märke till dem som lade bidrag i tempelkistan. En del lämnade sina gåvor med hängivenhet och i ärligt uppsåt, medan andra, även om de gav stora summor silver och guld, gjorde det skrytsamt, främst för att bli sedda av människorna.
I den långa raden bidragsgivare fanns en fattig änka, som lade allt hon hade i tempelkistan, två små kopparslantar, kända som änkans skärv. Tillsammans var de värda mindre än en halv cent i amerikanska mynt (motsvarande knappt 4 öre, ö a). Jesus lade märke till skillnaden mellan det hon gav och en del andras mycket större bidrag och sade: "Sannerligen, den där fattiga änkan gav mer än alla de andra." De rika hade gett av sitt överflöd, "men hon gav i sin fattigdom allt vad hon hade att leva på" (Lukas 21:14). Jesus visste att det inte är beloppet vi ger som är det väsentliga. Med himmelska mått beror värdet inte på kvantiteten utan på kvaliteten. Det är det villiga sinnets avsikt som Gud tar emot (se Andra Korinthierbrevet 8:12).
Jesus älskade särskilt barnen. I både gamla och nya världen kallade han dem till sig (se Lukas 18:16; 3 Nephi 17:2124). Nephiternas uppteckningar vittnar så vackert om Kristi ömma kärlek till de små: "Han tog deras små barn ett efter ett och välsignade dem och bad till Fadern för dem.
När han gjort detta grät han åter" (3 Nephi 17:2122). Jesus visste att små barn är rena och syndfria. "Om ni inte omvänder er och blir som barnen", sade han, "kommer ni aldrig in i himmelriket" (Matteus 18:3). Kung Benjamin, den store nephitiske profeten, förklarade vad det innebär att bli som ett litet barn: "undergiven, mild, ödmjuk, tålig, kärleksfull och villig att underkasta sig allt det Herren anser tjänligt för henne som ett barn underkastar sig sin fader" (Mosiah 3:19).
I en värld där vi varje dag konfronteras med så mycket förhärdad likgiltighet mot de mindre lyckligt lottade, talade Jesus om att vi behöver ge den hungrige att äta, den törstige att dricka, husrum till den hemlöse, kläder till den nakne samt besöka de sjuka och de som är i fängelse.
I ett av de svåraste proven på kristet lärjungeskap uppmanade han oss alla: "Älska era fiender och be för dem som förföljer er" (Matteus 5:44). Han påminde oss om att såtillvida som vi gör kärleksfulla handlingar mot andra, också mot dem som av en del anses vara "dessa minsta", "har ni gjort [det] för mig" (se Matteus 25:3545). Han undervisade inte bara om vår plikt att hjälpa varandra timligt, utan också om den kraftfulla, eviga, andliga innebörden av att göra det. Alla hans bud är verkligen, när allt kommer omkring, andliga och inte bara timliga. Alltså råder skrifterna oss att vi för "att . . . behålla [våra] synders förlåtelse dag för dag så att [vi kan] vandra utan skuld för Gud . . . [skall] dela [våra] ägodelar med de fattiga, envar i förhållande till vad han har" (Mosiah 4:26).
Trots allt visar vi bäst vår hängivenhet mot Kristus, och uttrycker bäst vårt lärjungeskap, genom hur vi lever och tjänar honom. Symbolen för Jesus och hans plats i vårt hjärta måste vara ett liv som ägnas helt åt att tjäna honom, åt att älska och vårda, åt oförbehållsam hängivenhet mot Kristus och hans sak, åt andlig pånyttfödelse som för med sig en "mäktig förvandling" i våra hjärtan och förbereder oss för att ta emot "hans bild präntad i [vårt] medvetande" (Alma 5:1314). Att ta på oss hans namn innebär villighet att göra vad han än begär av oss. Någon har sagt att priset för ett kristet liv är detsamma idag som alltid: Det är helt enkelt att ge allt vi har, att inte hålla något tillbaka, att avstå från alla våra synder för att känna honom (se Alma 22:18). När vi kommer till korta vad gäller den normen på grund av lättja, likgiltighet eller orättfärdighet, när vi är onda eller elaka, själviska, köttsliga eller ytliga, korsfäster vi honom på nytt, åtminstone i en bemärkelse. Men när vi ständigt försöker vara vårt allra bästa jag, när vi bryr oss om och tjänar andra, när vi övervinner själviskhet med kärlek, när vi sätter andras välfärd före vår egen, när vi bär varandras bördor, och "sörja med dem som sörja", när vi "trösta dem som behöva tröst och stå såsom vittnen om Gud under alla tider och i allting och överallt" (Mosiah 18:89), då ärar vi honom och hämtar styrka från honom och blir mer och mer lika honom, och blir "klarare och klarare", om vi framhärdar, "till dess att den fullkomliga dagen frambryter" (L&F 50:24).
Inga ord kan förklara fullheten av Kristi oförlikneliga exempel. Med Johannes den älskades ord: "Jesus gjorde också mycket annat, och om var sak skulle skildras för sig, tror jag inte att hela världen skulle rymma de böcker som då måste skrivas" (Johannes 21:25).
Jag avslutar där jag började, med Kristi majestätiska ord till Pilatus: "Jag har . . . kommit hit till världen för denna enda sak". Så tacksamma vi alla borde vara för att han kom, för två tusen år sedan, för att sona våra synder och vara ett exempel i våra liv. Vi förkunnar frimodigt sanningarnas sanning för hela världen. Jag vittnar för er att han kommer tillbaka igen som konungarnas konung och herrarnas herre, med läkedom under sina vingar för att befria sitt folk (se Psalmer, 27). I Jesu Kristi namn. Amen.
Previous
