Prästadömets kraft President Thomas S Monson förste rådgivare i första presidentskapet Prästadömet är egentligen inte så mycket en gåva som det är ett uppdrag att tjäna, en förmån att uppmuntra och ett tillfälle att välsigna andras liv. Bröder i prästadömet, som är samlade här och över hela världen, jag känner mig ödmjuk inför ansvaret jag fått att rikta några ord till er. Jag ber att Herrens Ande ska vara med mig när jag gör det. Några av er är diakoner, andra är lärare eller präster ­ alla ämbeten i det aronska prästadömet. Många av er är äldster, sjuttio eller högpräster. Mycket förväntas av var och en av oss. I ett tillkännagivande från första presidentskapet och de tolv apostlarnas råd, som utfärdades den 6 april 1980, offentliggjordes denna deklaration om vittnesbörd och sanning: "Vi förkunnar högtidligen att Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga är en återställelse av den kyrka som bildades av Guds Son, då han under jordelivet upprättade sitt verk på jorden; att den bär hans heliga namn, ja, Jesu Kristi namn; att den är byggd på apostlarnas och profeternas grundval, med honom som hörnstenen; att dess prästadöme, både det aronska och det melkisedekska, återställdes under deras händer som innehade det i forna dagar: Johannes döparen när det gäller det aronska och Petrus, Jakob och Johannes när det gäller det melkisedekska."1 Den 6 oktober 1889 uttryckte president George Q Cannon denna vädjan: "Jag vill se prästadömets kraft växa i styrka . . . Jag vill se denna styrka och kraft breda ut sig i hela prästadömets organisation, från den högsta ledaren till den minsta och ödmjukaste diakonen i kyrkan. Varje man bör söka efter och åtnjuta uppenbarelser från Gud, få himmelskt ljus som upplyser hans själ och ger honom kunskap om hans plikter, om den del av Guds verk som åligger honom i hans prästadöme."2 Herren själv sammanfattade vårt ansvar när han, i uppenbarelsen om prästadömet, betonade: "Var och en skall nu lära sin plikt och med all flit sköta det ämbete, vari han är insatt."3 Bröder i aronska prästadömet, vare sig ni är diakoner, lärare eller präster, lär er er plikt. Bröder i melkisedekska prästadömet, lär er er plikt. För ett antal år sedan, när vår yngste son Clark snart skulle fylla tolv år, var han och jag på väg ut från kyrkans administrationsbyggnad när president Harold B Lee hälsade på oss. Jag nämnde för president Lee att Clark snart skulle fylla tolv, varpå president Lee frågade honom: "Vad händer när du fyller tolv?" Detta var ett av de tillfällen när en far ber att hans son ska få inspiration att svara rätt. Utan att tveka sade Clark till president Lee: "Jag kommer att ordineras till diakon." Svaret var det som president Lee sökte. Sedan gav han vår son rådet: "Kom ihåg att det är en stor välsignelse att bära prästadömet." Jag hoppas av hela mitt hjärta och hela min själ att varje ung man som får prästadömet ska ära detta prästadöme och vara trofast mot det förtroende som ges när prästadömet förlänas. För fyrtiofyra år sedan hörde jag William J Critchlow den yngre, som då var president för Ogdens södra stav, tala till bröderna på konferensens allmänna prästadömsmöte och återge en berättelse om tillit, vördnad och plikt. Låt mig få berätta den för er. Dess enkla budskap är lika tillämpbart på oss, som det var på den tiden. "Rupert stod vid sidan om vägen och såg hur en ovanligt stor skara människor skyndade förbi. Efter en stund kände han igen en vän. 'Vart är ni alla på väg med sådan brådska?' frågade han. Vännen stannade upp. 'Har du inte hört?' sade han. 'Jag har inte hört något', svarade Rupert. 'Du förstår', fortsatte vännen, 'kungen har tappat sin kungliga smaragd. Igår var han på ett adligt bröllop och hade smaragden i en smal guldkedja runt halsen. På något sätt lossnade smaragden från kedjan. Alla letar nu, för kungen har erbjudit en belöning . . . till den person som hittar den. Kom, vi måste skynda oss.' 'Men jag kan inte gå utan att fråga mormor', sade Rupert tveksamt. 'Då kan jag inte vänta. Jag vill hitta smaragden', svarade hans vän. Rupert skyndade hem till stugan i utkanten av skogen för att få sin mormors tillåtelse. 'Om jag hittade den kunde vi lämna den här kojan som är så fuktig och köpa oss ett stycke mark uppe på bergssluttningen', försökte han övertala sin mormor. Men hans mormor skakade på huvudet. 'Hur skulle det gå med fåren?' frågade hon. 'De är redan rastlösa i fållan och väntar på att släppas ut på bete. Och var snäll och glöm inte att gå med dem till vattnet när solen står högt på himmelen.' Bedrövad tog Rupert fåren till betesmarken, och vid middagstiden ledde han dem till bäcken i skogen. Där satte han sig på en stor sten vid bäcken. 'Om jag bara kunde ha fått chansen att söka efter kungens smaragd', tänkte han. Han vred på huvudet och såg ner på bäckens sandiga botten. Plötsligt stirrade han ned i vattnet. Vad var det? Det kunde inte vara sant! Han hoppade ner i vattnet och hans fingrar fick tag i något som var grönt, med en liten bit av en guldkedja. 'Kungens smaragd!' ropade han. 'Den måste ha lossnat från kedjan när kungen red i galopp på bron över bäcken. Strömmen har säkert fört den hit.' Med strålande ögon sprang Rupert till sin mormors stuga för att berätta om sitt stora fynd. 'Välsignade pojke', sade hon, 'men du skulle aldrig ha hittat den om du inte gjort din plikt och vaktat fåren.' Och Rupert visste att det var sant."4 Det vi kan lära oss av den här berättelsen finns i det välkända talesättet: "Gör din plikt och överlämna resten åt Gud." Om det finns någon som känner att han inte orkar lämna den kurs han slagit in på som leder utför, eller om det finns några som misslyckas i sin föresats att förbättra sig på grund av den största rädslan av alla ­ rädslan att misslyckas ­ finns det ingen mer trösterik försäkran att få än dessa ord från Herren: "Min nåd är tillräcklig för alla människor, om de ödmjuka sig för mig, ty om de ödmjuka sig för mig och hava tro på mig vill jag göra det svaga starkt för dem."5 Underverk inträffar varje dag när prästadömets kallelser äras. När tro ersätter tvivel, när osjälviskt tjänande avlägsnar självisk strävan, kan Guds kraft förverkliga hans syften. Prästadömet är egentligen inte så mycket en gåva som det är ett uppdrag att tjäna, en förmån att uppmuntra och ett tillfälle att välsigna andras liv. Bröder, vi som har ansvaret för aronska prästadömets unga män, låt oss inte bara ge dem tillfällen att lära, utan också vara värdiga exempel för dem. De av oss som bär det melkisedek-ska prästadömet har hela tiden förmånen att ära sina kallelser. Vi är fåraherdar som vakar över Israel. De hungriga fåren ser upp till oss, redo att matas med livets bröd. Är vi beredda att vaka över den hjord som Gud har anförtrott oss? Det är absolut nödvändigt att vi inser att själarna är dyrt aktade, så att vi inte ger upp beträffande någon av hans dyrbara söner. Får jag läsa upp ett brev för er från en ung man. Det återspeglar kärlekens anda och bidrog till att stärka ett vittnesbörd om evangeliet: "Kära president Monson! Tack för att du talade till oss på scouternas nationella jamboree i Fort A P Hill i Virginia. På rundturen vi gjorde såg vi många berömda platser, till exempel Niagarafallen, Frihetsgudinnan, Frihetsklockan och många andra platser. Det som jag tyckte bäst om var den heliga lunden. Våra föräldrar hade skrivit brev till oss allesammans, som vi skulle läsa för oss själva medan vi var i lunden. När jag läst färdigt brevet som mina föräldrar skrivit till mig, knäböjde jag i bön. Jag frågade om kyrkan verkligen var sann, om Joseph Smith verkligen såg en syn och är en sann Guds profet, och om president Hinckley är en sann Guds profet. Med detsamma jag avslutat bönen fick jag genom Anden en känsla av att det verkligen var sant. Jag hade bett förut om samma sak, men aldrig fått ett så kraftfullt svar. Det var omöjligt att förneka att den här kyrkan är sann eller att president Hinckley är en Guds profet. Jag känner mig så välsignad över att få vara medlem i denna kyrka. Tack än en gång för att du var med på jamboreen. Med vänliga hälsningar Chad D Olson PS Vi gav vår reseledare och buss-chaufför en Mormons bok med våra vittnesbörd i. De är toppen! Jag vill bli missionär." Precis som Joseph Smith hade denne unge man dragit sig tillbaka till en helig lund och bett om svar på frågor som han ställt i sitt vetgiriga sinne. Än en gång blev en bön besvarad, och en bekräftelse om sanningen gavs. Det finns många mindre aktiva medlemmar som irrar omkring i ovisshetens vildmark eller kämpar i syndens träsk. En av dessa skrev till mig: "Jag är rädd för att vara ensam. Evangeliet har alltid funnits i mitt hjärta, även om jag inte haft kvar det i mitt liv. Jag ber om era böner. Jag skulle bli glad om jag bara fick äta smulorna från den oansenligaste medlemmens bord, eftersom han har mer än jag har nu. Jag brukade tro att ställning och ansvar var viktigt i kyrkan, men nu vet jag att jag hela tiden hade fel. Det viktigaste var medlemskapet, prästadömets kraft, faderskapet och tjänandet. Jag vet hur jag kan komma tillbaka till kyrkan, men ibland tror jag att jag behöver någon annan som visar mig vägen, uppmuntrar mig, tar bort min rädsla och bär vittnesbörd för mig. Jag trodde kyrkan gått vilse, när det i verkligheten bara var jag som gjort det." Plikten kan kalla oss i all tysthet när vi som bär prästadömet utför de uppgifter vi får. President George Albert Smith, denne försynte men ändå effektive ledare, förklarade: "Er första plikt är att ta reda på vad Herren önskar och sedan, genom kraften och styrkan i [ert] heliga prästadöme, hedra er kallelse i era medarbetares närvaro så att folket gärna vill följa er."6 Vad innebär det att ära en kallelse? Det betyder att höja dess värdighet och dess betydelse, att göra den hedervärd och lovvärd i alla människors ögon, att förstora och stärka den så att andra ser dess gudomliga karaktär. Och hur ärar man en kallelse? Helt enkelt genom att utföra det tjänande som tillhör den. En äldste ärar den kallelse han ordinerats till som äldste genom att lära sig vilka plikter han har som äldste och sedan utföra dem. På samma sätt som äldsten gör en diakon, en lärare, en präst, en biskop och alla som innehar ett ämbete i prästadömet. Som vi minns var Paulus, som var känd som Saul, på väg till Damaskus för att förfölja de kristna där. När han närmade sig Damaskus omgavs han av ett bländande ljussken, och han föll överväldigad till marken och hörde en röst som sade till honom: "Saul, Saul, varför förföljer du mig?" Och Saul svarade: "Vem är du, herre?" Och rösten sade: "Jag är Jesus." En botfärdig Saul frågade: "Herre, vad vill du att jag ska göra?" Herrens svar fick Saul, förföljaren, att bli Paulus, proselytvärvaren, och påbörja sitt stora missionsarbete.7 Bröder, det är när vi gör något ­ inte bara drömmer ­ som liv välsignas, andra vägleds och själar räddas. "Bli ordets görare, inte bara dess hörare, annars tar ni miste", tillade Jakob.8 Må alla vi som samlats i kväll till detta prästadömsmöte göra en förnyad ansträngning som berättigar oss till Herrens vägledning i våra liv. Det finns många där ute som vädjar och ber om hjälp. Det finns de som är missmodiga, de som plågas av dålig hälsa och prövningar i livet som gör dem förtvivlade. Jag har trott på sanningen i orden: "Guds underbaraste välsignelser kommer alltid genom händer som tjänar honom."9 Låt oss ha beredda händer, rena händer och villiga händer, så att vi kan hjälpa till att ombesörja det för andra som vår himmelske Fader vill att de ska få av honom. Jag avslutar med ett exempel från mitt eget liv. En gång hade jag en högt värderad vän som tycktes gå igenom mer av livets bekymmer och besvikelser än han kunde stå ut med. Till sist låg han på sjukhuset i en obotlig sjukdom. Jag visste inte att han låg där. Syster Monson och jag hade åkt till samma sjukhus för att besöka en annan person som var mycket sjuk. När vi gått ut från sjukhuset och var på väg till parkeringen, fick jag en bestämd känsla av att jag skulle gå tillbaka och höra efter om Hyrum Adams var patient där. För många år sedan lärde jag mig att aldrig någonsin åsidosätta en maning från Herren. Det var sent, men ett samtal med receptionisten bekräftade att Hyrum verkligen var patient på sjukhuset. Vi fortsatte till hans rum, knackade på dörren och öppnade den. Vi var inte förberedda för den syn som väntade oss. Knippen med ballonger fanns överallt. Väl synligt på väggen satt ett anslag där det stod skrivet "Grattis på födelsedagen". Hyrum satt i sin sjukhussäng, med familjen vid sin sida. När han såg oss sade han: "Men, broder Monson, hur i all världen visste du att det är min födelsedag?" Jag log men lämnade frågan obesvarad. De i rummet som bar det melkisedekska prästadömet ställde sig runt denne man, som var deras far och min vän, och en prästadömsvälsignelse gavs. Efter att ha fällt tårar, utbytt tacksamma leenden och ömt kramat om varandra, lutade jag mig över Hyrum och sade tyst: "Hyrum, kom ihåg Frälsarens ord, för de kommer att hjälpa dig. Han lovade oss: 'Jag skall inte lämna er ensamma, jag skall komma till er.'"10 Må var och en av oss alltid gå Herrens ärenden och därigenom vara berättigade till Herrens hjälp, ber jag ödmjukt. I Jesu Kristi namn, amen. SLUTNOTER 1. "Proklamation", Nordstjärnan, okt 1980, s 98. 2. Deseret Weekly, 2 nov 1889, s 598. 3. L&F 107:99. 4. I Conference Report, okt 1955, s 86; styckeindelning tillagd. 5. Ether 12:27. 6. I Conference Report, apr 1942, s 14. 7. Apg 9:3­6. 8. Jak 1:22. 9. Whitney Montgomery, "Revelation", in Best-Loved Poems of the LDS People, red av Jack M Lyon och andra (1996), s 283. 10. Joh 14:18.