Vid tidsåldrarnas middagshöjd President Gordon B Hinckley Må Gud välsigna oss med en känsla av vår plats i historien och . . . i vårt behov av att stå rakt och vandra med beslutsamhet på ett sätt som anstår den Allrahögstes heliga. Vilken spännande och underbar upplevelse det är att passera tröskeln mellan seklerna. Detta får vi uppleva inom kort. Än mer spännande blir det att överbrygga det millennium som nu närmar sig sitt slut och hälsa ett nytt årtusende. Jag överväldigas av en storslagen och högtidlig känsla av historiens vingslag när jag begrundar denna tidsperiod. Det är bara två tusen år sedan Frälsaren vandrade på jorden. Det är ett underbart erkännande av hans plats i historien, att den kalender som nu används över större delen av världen sätter hans födelse som tidens mitt. Allt som hände före räknas bakåt från det året. Allt som hänt sedan dess mäts framåt från den tidpunkten. Varje gång någon använder ett datum erkänner han medvetet eller omedvetet Guds Sons ankomst till jorden. Hans födelse, så som den allmänt fastställts, markerar centrum för tidsåldrarna, tidens mitt, erkänd över hela jorden. När vi använder dessa datum, uppmärksammar vi inte detta. Men om vi stannar upp och tänker, måste vi erkänna att han är den upphöjda person i hela världens historia varpå vår tideräkning grundas. Under århundradena innan han kom till jorden profeterades om hans ankomst. Jesaja förkunnade: "Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila, och hans namn skall vara: Underbar i råd, Väldig Gud, evig Fader, Fridsfurste" (Jes 9:6). Kung Benjamin sade, mer än ett sekel före Frälsarens födelse, till sitt folk: "Ty se, tiden kommer och är ej långt borta, då Herren, den Allsmäktige, som regerar, vilken var och är från all evighet till all evighet, skall komma ned från himmelen ibland människobarnen och skall bo i en stofthydda samt gå omkring ibland människor och göra mäktiga underverk, såsom bota de sjuka, uppresa de döda, göra halta gående, de blinda seende och de döva hörande och läka alla slags sjukdomar . . . Han skall kallas Jesus Kristus, Guds Son, himmelens och jordens Fader, alltings Skapare från begynnelsen, och hans moder skall kallas Maria" (Mosiah 3:5, 8). Det är inte underligt att änglar sjöng vid hans födelse och visa män färdades långväga för att ge honom sin hyllning. Han var den enda fullkomliga människan som vandrat på jorden. Han fullbordade moselagen och bringade en ny kärlekens lag till världen. Hans mor var dödlig, och från henne kom köttets arvedel. Hans Fader var odödlig, universums store Gud, genom vilken hans gudomliga natur kom. Det storslagna uttrycket för hans kärlek kom i döden då han gav sitt liv som offer för alla människor. Denna försoning, utverkad i outsäglig smärta, blev historiens största händelse, en nådehandling för vilken människor inte gav någonting, men som gav förvissning om en uppståndelse för alla som vandrat eller kommer att vandra på jorden. Ingen annan handling i världens historia kan jämföras med detta. Inget som någonsin hänt är lika stort. Totalt osjälvisk och med obegränsad kärlek till hela människosläktet blev detta en oförliknelig barmhärtighetsgärning för hela den mänskliga rasen. Med uppståndelsen denna första påskmorgon kom den jublande förkunnelsen om odödlighet. Paulus förkunnade: "Liksom alla dör i Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus" (1 Kor 15:22). Han gav inte endast uppståndelsens gåva till alla, han öppnade även vägen till evigt liv för alla som följer hans undervisning och lyder hans bud. Han var och är den stora centralgestalten i mänsklighetens historia, höjdpunkten i mänsklighetens alla tidsåldrar. Före sin död hade han kallat och ordinerat apostlar. De förde verket vidare en tid. Hans kyrka fanns på plats. Århundraden gick. Ett moln av dunkel sänkte sig över jorden. Jesaja beskrev detta: "Se, mörker övertäcker jorden och töcken folken" (Jes 60:2). Det var en tid av plundring och lidande, kännetecknad av långvariga och blodiga krig. Karl den store kröntes till romersk kejsare år 800. Den var en hopplöshetens tidsålder, en tid med herrar och livegna. De första tusen åren gick och det andra millenniet dagades. Dess första sekler var en fortsättning på de föregående. Det var en tid präglad av fruktan och lidande. De stora dödsbringande pesterna började i Asien på trettonhundratalet. De spreds till Europa och vidare till England. Vart den gick, kom döden plötsligt. Boccaccio sade om dess offer: "De åt lunch med sina släktingar och vänner och middag med sina förfäder i nästa värld."1 Den injagade skräck i människors hjärtan. På fem år tog den livet av tjugofem miljoner människor, en tredjedel av Europas befolkning. Då och då återkom den med sin förfärliga hand som dödade urskillningslöst. Men detta var också en tid av växande upplysning. Allteftersom åren gick började en ny dags solljus spridas över jorden. Det var renässansen, en storslagen blomstringstid för konst, arkitektur och litteratur. Reformatorer verkade för att förändra kyrkan. Däribland märks män som Luther, Melanchthon, Hus, Zwingli och Tyndale. Detta var män med stort mod, av vilka en del led en smärtsam död för sin tro. Protestantismen var född, med dess rop på reformation. När denna reformation inte infriades, organiserade reformatorerna egna kyrkor. De gjorde detta utan prästadömets myndighet. Deras enda önskan var att finna en fristad där de kunde dyrka Gud så som de ansåg att han skulle dyrkas. Medan detta uppror jäste över den kristna världen, var politiska krafter också i rörelse. Sedan kom det amerikanska revolutionskriget som resulterade i födelsen av en nation vars konstitution förkunnade att de styrande inte skulle kunna påverka sådant som rör religionen. En ny dag hade grytt, en härlig dag. Här fanns inte längre någon statskyrka. Ingen sekt gynnades framför den andra. Efter århundraden av mörker och smärta och kamp var tiden mogen för evangeliets återställelse. Forntida profeter hade talat om denna länge väntade dag. Hela det förgångnas historia hade pekat fram emot denna dag. Århundradena med allt sitt lidande och allt sitt hopp hade kommit och gått. Nationernas allsmäktige Domare, den levande Guden, fastställde att den tid som profeterna talat om hade kommit. Daniel hade förutsett en sten som blev lösriven, men inte genom människohänder, och som blev ett stort berg som uppfyllde hela jorden. "Men i de kungarnas dagar skall himmelens Gud upprätta ett rike som aldrig i evighet skall förstöras och vars makt inte skall bli överlämnad åt något annat folk. Det skall krossa och göra slut på alla dessa andra riken, men självt skall det bestå evinnerligen" (Dan 2:44). Jesaja och Mika hade talat långt tidigare om vår tid då de såg den i profetsyner: "Och det skall ske i kommande dagar att det berg där Herrens hus är skall stå där fast grundat och vara det förnämsta bland bergen, och alla hednafolk skall strömma dit. Ja, många folk skall gå ut och skall säga: 'Upp, låt oss dra upp till Herrens berg, upp till Jakobs Guds hus, för att han må undervisa oss om sina vägar, så att vi kan vandra på hans stigar.' Ty från Sion skall lag utgå, och Herrens ord från Jerusalem" (Jes 2:2­3; se även Mika 4:2). Paulus hade skrivit om tidens hela förlopp, seklernas parad, då han sade: "Låt inte lura er på något vis. Ty först måste avfallet ske" (2 Thess 2:3). Han hade vidare sagt om denna tid: "[det] som skulle genomföras när tiden var inne: att sammanfatta allting i Kristus, allt i himlen och på jorden" (Ef 1:10). Petrus förutsåg århundradenas hela panorama när han förkunnade i en profetisk vision: "Ångra er därför och vänd om, så att era synder blir utplånade. Då skall den tid komma från Herren då vi får vila ut, och han skall sända er den Messias som han har bestämt, Jesus, fast himlen måste behålla honom till den dag då allt det blir upprättat som Gud har förkunnat genom sina heliga profeter från tidens början" (Apg 3:19­21). Allt detta och mycket annat pekade på denna härliga tid, denna högst underbara tid i mänsklighetens historia, då det skulle komma en dag av återställelse av den sanna läran och rätt utövande. Denna härliga dag grydde år 1820 när en pojke, uppriktig och med tro, gick in i en lund och höjde sin röst i bön, sökande den visdom han kände att han längtade efter. Som svar kom en förunderlig manifestation. Gud den evige Fadern och den uppståndne Herren Jesus Kristus visade sig och talade med honom. Den förlåt som varit tillsluten i nära två årtusenden, drogs åt sidan för att inleda tidernas fullhets hushållning. Så följde återgivandet av det heliga prästadömet, först aronska och sedan melkisedekska, under deras händer vilka burit det fordom. Ännu ett testamente, som talade som en röst ur jorden, kom fram som ett andra vittne om att Guds Son verkligen är gudomlig och världens Återlösare. Nycklar till gudomlig myndighet återgavs, däribland de nycklar som krävs för att binda familjer samman för tid och evighet i ett förbund som döden inte kunde förgöra. Stenen var liten i början. Den var knappt märkbar. Men den har vuxit stadigt och rullar fram för att uppfylla hela jorden. Mina bröder och systrar, inser ni vad vi har? Erkänner ni er plats i den mänskliga historiens stora drama? Detta är brännpunkten för allt som varit tidigare. Detta är återställelsens tid. Detta är återupprättandets dagar. Detta är den tid då människor från hela världen kommer till det berg där Herrens hus är för att söka och lära, för att vandra på hans stigar och lära hans vägar. Detta är sammanfattningen av alla århundradena från Kristi födelse till denna nuvarande och underbara dag. Se, dagen gryr och mörkret flyr. Sions baner nu vecklas ut! En ljusets dag för världen gryr. Min själ, din tacksamhet utgjut! ("Se dagen gryr", Psalmer, nr 1) Århundradena har passerat. Den Allsmäktiges verk i de sista dagarna, om vilket de gamle talade, om vilket profeter och apostlar talat, har kommit. Det är här. Av något skäl som är okänt för oss, men enligt Guds visdom, har vi fått förmånen att komma till jorden i denna härliga tidsålder. Vetenskapen har blomstrat på ett storslaget sätt. Det har varit en verklig utbildningsexplosion. Detta är den största av alla tidsåldrar för mänsklig verksamhet och mänskliga bedrifter. Och än viktigare: Det är den tid då Gud åter talat, då hans älskade Son har visat sig, då det gudomliga prästadömet återgivits, då vi håller i vår hand ännu ett testamente om Guds Son. Vilken härlig och förunderlig dag detta är! Gud vare tack för hans rika gåvor till oss. Vi tackar honom för detta förunderliga evangelium vars makt och myndighet sträcker sig till och med bortom dödens förlåt. Med tanke på vad vi har och vad vi vet, borde vi vara ett bättre folk än vi är. Vi borde vara mer kristuslika, mer förlåtande, mer hjälpsamma och omtänksamma mot alla omkring oss. Vi står på tidsåldrarnas högplatå, överväldigade av en högtidlig känsla av historia. Detta är den sista och slutgiltiga tidshushållningen mot vilken alla i det förgångna pekat. Jag bär vittnesbörd om och vittnar om verkligheten och sannheten i allt detta. Jag ber att var och en av oss må känna hur stort och förunderligt allt detta är, då vi inom kort ser fram emot ett århundrades avslutning och ett millenniums död. Låt det gamla året gå. Låt det nya året komma. Låt ännu ett århundrade passera. Låt ett nytt ta dess plats. Säg adjö till ett millennium. Hälsa början av ännu ett tusen år. Och så ska vi gå framåt på en fortsatt stig med tillväxt och utveckling, och påverka människors liv överallt med det som är gott, så länge jorden består. Vid något stadium av all denna tillväxt, kommer Jesus Kristus för att regera i härlighet på jorden. Ingen vet när detta kommer att ske. Inte ens änglarna i himmelen vet när Han ska återvända. Men det blir en välkommen dag. Du, jordens Konung, kom! Vi väntar nu på dig! O värld, från synd vänd om och gå på livets stig! Din ankomst är vår själs begär. Ditt Israel snart samlat är. ("Du, jordens Konung, kom", Psalmer, nr 27) Må Gud välsigna oss med en känsla av vår plats i historien och, sedan vi fått denna känsla, i vårt behov av att stå rakt och vandra med beslutsamhet på ett sätt som anstår den Allrahögstes heliga, är min ödmjuka bön i Jesu Kristi namn, amen. SLUTNOTER 1. The Decameron of Giovanni Boccaccio, översatt till engelska av Richard Aldington (1930), s 7.