Ett jubelår Äldste L Tom Perry i de tolv apostlarnas kvorum Låt oss sätta högre prioritet på familjebön, skriftstudier med familjen samt hemafton, och utesluta sådana aktiviteter som fyller livet med världslighet och ogudaktighet. Jag är säker på att jag alltid kommer att minnas att jag var förste talare på sista sessionen på den här historiska generalkonferensen. Det här är inte bara konferensens sista session, det är också den sista sessionen detta årtionde. Det är den sista sessionen som kommer att bära ett nittonhundratalsdatum. Därför borde den här sessionen vara värd en särskild notering i vår dagbok. Historiska händelser i synnerhet brukar fånga vår uppmärksamhet när vi kommer ihåg det förflutna och blickar mot framtiden. Under de sista veckorna på det här året kommer etervågorna att fyllas med ett urval av de största händelserna under nittionhundratalet. Spåmän kommer att försöka rikta vår uppmärksamhet på möjligheterna i det tjugoförsta århundradet. För oss troende som har omfattat Herrens och Frälsarens evangelium, borde det också vara en tid att komma ihåg Herrens välsignelser till sina troende barn och hans löften om ännu större välsignelser i framtiden. Herren har i alla tider påmint sina barn om deras plikter gentemot honom. Jag har alltid intresserat mig för det sätt varpå Herren instruerade och tog hand om Israel under de fyrtio år de vandrade i ödemarken. I Tredje Moseboken, som också kallas Leviticus, därför att den handlar om leviternas plikter och lärdomar, ges instruktioner om jubel-året och hur det skulle iakttas. Jag tror att det finns ett budskap till oss i hur Israel firade detta särskilda år. Vi läser i 25:e kapitlet i Tredje Moseboken: "Och Herren talade till Mose på Sinai berg och sade: Tala till Israels barn och säg till dem: När ni kommer in i det land som jag vill ge er, skall landet hålla sabbat åt Herren. I sex år skall du beså din åker, och i sex år skära din vingård och inbärga avkastningen av landet, men under det sjunde året skall landet ha vilosabbat, en Herrens sabbat. Då skall du inte beså din åker och inte skära din vingård. Och du skall räkna sju årsveckor, det är sju gånger sju år, så att tiden för de sju årsveckorna blir fyrtionio år. Då skall du i sjunde månaden, på tionde dagen i månaden, låta blåsa i larmbasun. På försoningsdagen skall ni blåsa i basun över hela ert land. Och ni skall helga det femtionde året och utropa frihet i landet för alla dess inbyggare. Det skall vara ett jubelår för er. Var och en av er skall då återfå sin arvsbesittning, var och en av er skall återfå sin släkt-egendom" (3 Mos 25:1-4, 8-10). Lagarna som gällde jubelåret omfattade tre punkter. Först skulle folket låta landet vila för att det skulle återhämta sig och ge mer avkastning under framtida år. I vår tid, i vårt upptagna och mångskiftande liv, skulle ett jubelår kunna erbjuda ett utmärkt tillfälle till att utvärdera vår riktning och se om vi prioriterar rätt. Har vi satt möjligheten till eviga välsignelser före våra världsliga ambitioner? Finns det sådant i vårt liv som vi kunde låta bli att göra under en tid för att förnya vår själ för att åstadkomma mera, speciellt när det gäller sådant som är viktigast för Herren? För ett århundrade sedan inleddes den stora industriella revolutionens tidsålder. Människans skapande intellekt frambringade alla möjliga sorters nya uppfinningar för att göra livet lättare. Tänk bara på när ni sist renoverade någon del av ert hus, hur många fler vägguttag ni satte dit. Tänk sedan på var ni använder förlängningssladdar med ytterligare fyra till sex uttag för att ha nog med elektricitet för nya uppfinningar. Men trots alla dessa nya arbetsbesparande anordningar så gissar jag att ert liv inte är mindre utan mera komplicerat än någonsin. När vi nu går in i det tjugoförsta århundradet, befinner vi oss mitt i en informationsrevolution ­ den så kallade informationsåldern ­ med alla dess nya utmaningar och möjligheter. Nu översvämmas vi med information. För många tar televisionen ifrån dem värdefull tid tillsammans med familjen. Internet är en ny informationskälla som erbjuder enorma möjligheter men som också kan missbrukas. Tyvärr åtföljs den nya informationsålderns välsignelser av utmaningar, då det onda nu har ett nytt sätt att förmedla sig och nya sätt att infiltrera våra sinnen. Världsliga inflytanden kommer in i våra hem i nya former och skepnader för att utmana vårt beslut att använda vår tid vist och för Herrens ändamål. Vi kunde kanske lära oss något av det forna Israels lag och ta paus ett slag. Låt oss göra upp en lista på de huvudsakliga aktiviteter som ger något av värde till den eviga mannen och kvinnan och bestämma, att i vårt jubelår ska vi sluta med de aktiviteter som inte har något värde och som till och med kan riskera vår eviga välfärd. Låt oss sätta högre prioritet på familjebön, skriftstudier med familjen samt hemafton, och utesluta sådana aktiviteter som fyller livet med världslighet och ogudaktighet. Sedan september 1995 har vi verkat för att särskilt framhålla en ledarskapsutbildning som uppmuntrar oss att åter sätta hemmet och familjen som kyrkans grundläggande enhet, vilket uppmuntrar alla familjemedlemmar att ha tiden med familjen som högsta prioritet. Kan vi använda vårt jubelår till att gå igenom hur vi uppfört oss i det förflutna och lägga bort det som förhindrar evig tillväxt? Kan vi sedan åter ägna oss åt att göra det som ger oss evig glädje? Den andra lagen som hade att göra med jubelåret var återgivandet av egendom till de ursprungliga ägarna eller deras arvingar. Om vi praktiserade detta idag, skulle jag den 1 januari kunna åka till Perry i Utah och be dem som bor på egendomen min farfars far ägde att flytta, så att min släkt återigen skulle kunna besitta den. Vilket intressant arrangemang detta var, att bevara egendom åt varje efterkommande generation så att de kunde njuta av sin arvedel. Naturligtvis tillämpas inte någon sådan äganderätt i praktiken idag ­ så folket i Perry behöver inte oroa sig ­ men bruket att bevara andra former av arvedelar, som vårt släktarv, borde uppmuntras. Har vi för våra barns skull bevarat de underbara berättelserna om hur evangeliet predikades för och togs emot av våra förfäder? Att de studerade och tog emot evangeliet har gjort det möjligt för oss att få eviga välsignelser. När min farfar var sjutton år lämnade han Danmark för att skapa sig ett nytt liv i Amerika. Han jobbade sig fram till Mendon i Utah, där hans farbror bodde. Han anställdes av sin farbror för att hjälpa honom med lantbruket. Efter en tid gick han fram till sin farbror och sade: "Ni mormoner är lustiga människor. Jag har arbetat här i många månader och inte en enda gång har du försökt berätta om din religion eller bett mig följa med till kyrkan." Farbrodern frågade honom om han var intresserad av att få veta något om kyrkan, och han svarade ja. Så hans farbror berättade för honom om profeten Joseph Smith och hur Mormons bok kom till, och gav honom en Mormons bok att läsa. Efter att ha läst lite i boken, gav min farfar den tillbaka till farbrodern och sade: "Jag kan inte hitta något av värde för mig i den där boken." Dagen därpå var han ute på åkern och plöjde, och han började tänka på det hans farbror berättat om hur Mormons bok kom till. Han tänkte för sig själv att inte någon så ung med så lite utbildning skulle ha kunnat skriva en sådan bok. Han kanske borde titta på den en gång till. Han bad sin farbror att få låna boken igen. Den här gången kunde han inte sluta upp med att läsa. Anden vittnade för honom att den här boken var sann. Han bad om att få bli döpt, och han förblev aktiv hela sitt liv. Dessa berättelser om släktingars omvändelse, som visar oss deras stora beslutsamhet och tro livet igenom, säger oss mycket om det vi åtnjuter idag genom evangeliets frukt. Nog måste kunskapen om den tron och beslutsamheten föras vidare från släkte till släkte för att fördjupa vår önskan att leva upp till samma övertygelse som de visade i sitt liv. Visst är det så att deras vittnesbörd ger övertygelse och styrka till vårt vittnesbörd. Helaman hade ett mycket speciellt sätt att föra släktarvet vidare till sina söner: han gav namn åt dem efter sina ädla förfäder för att hjälpa sönerna komma ihåg dem och deras gärningar. Det står i skrifterna: "Se, mina söner! Jag önskar, att I skolen komma ihåg att hålla Guds bud, och jag önskar, att I skolen förkunna människorna dessa ord. Se, jag har givit eder de namn, som våra första föräldrar hade, vilka kommo ut ur Jerusalems land, och detta har jag gjort, så att när I tänken på edra namn, I skolen minnas dem, och när I minnas dem, I skolen komma ihåg deras gärningar, och när I kommen ihåg deras gärningar, I mån veta, att om dessa är det sagt och även skrivet, att de voro goda" (Helaman 5:6). Slutligen var det så att under jubelåret frigavs alla israeliter som av någon anledning blivit slavar. Slaveriet har förstås för länge sedan avskaffats i nästan alla delar av världen. Men om vi inte är på vår vakt, kan vem som helst av oss förledas, och sedan underkuvas, av den onde. Varje person har fått sin fria vilja. Den välsignelsen har människan haft ända sedan begynnelsen. Herren förkunnade för Adam: "Det är givet dem att lära känna gott och ont. Därför hava de sin egen fria vilja, och jag har givit dig en annan lag och befallning" (Moses bok, 6:56). Eftersom det måste finnas en motsats till allting (se 2 Nephi 2:11), åtföljs handlingsfriheten av nödvändigheten att välja mellan gott och ont. Dessutom gör handlingsfriheten det möjligt att synda, vilket i sin tur skapar ett behov av omvändelse. President Kimball har sagt: "Synden är . . . intensivt vanebildande och driver ibland människor till den tragiska punkten utan återvändo. Utan omvändelse kan det inte bli någon förlåtelse, och utan förlåtelse sätts alla evighetens välsignelser på spel. När överträdaren drivs djupare och djupare ned i sin synd, överträdelsen sätter allt djupare spår och viljan att ändra sig försvagas, då blir situationen så småningom nästan förtvivlad. Syndaren sjunker djupare och djupare tills han slutligen antingen inte vill klättra upp eller har förlorat förmågan att göra det" (Förlåtelsens under, Spencer W Kimball, s 107). Han rådde oss vidare: "Ändra era vanor, ändra er miljö. Förändringar åstadkoms genom att ersätta gamla vanor med nya. Man formar sin karaktär och framtid genom tankar och handlingar. Ni kan förändra er genom att ändra er miljö. Lämna dåliga saker därhän och sträck er efter de goda. Omge er med de bästa böcker, den bästa musiken och konsten och de bästa människorna" (The Teachings of Spencer W Kimball, s 172). När vi nu närmar oss ett nytt århundrade, är det verkligen dags att undersöka hur våra vanor har varit i det förflutna. Borde det inte nu vara dags att stärka sådana vanor som leder till det som är gott för oss och som förbättrar oss? Kan det vara dags att överge de vanor och aktiviteter som förleder oss och fångar in oss i den ondes snaror och hindrar vår eviga tillväxt? Harry Emerson Fosdick skrev en gång: "Somliga kristna bär sin religion på ryggen. Det är en börda som består av trossatser och religiösa seder som de måste bära. Ibland blir bördan tung, och de skulle gärna vilja lägga ner den, men det skulle innebära att de bröt mot gamla traditioner, och så fortsätter de med bördan på ryggen. Men riktiga kristna bär inte på sin religion, deras religion bär dem. Den är inte en börda, den är vingar. Religionen lyfter upp dem, hjälper dem över svåra ställen, gör världen vänligare, livet meningsfullt, hoppet verkligt och uppoffringen givande. Den befriar dem från rädslan, meningslösheten, modfälldheten och synden ­ som förslavar människans själ. Man kan känna igen en riktig kristen på hans gladlynthet" (Twelve Tests of Character [1923], s 87­88). Jag hoppas att det syns tydligt, när världen ser på oss, att vi är kända för vår gladlynthet och livs-lust ­ att vi lever efter, tror på och tillämpar sanna kristna begrepp och lärdomar. Må Gud välsigna oss så att vi kan se fram emot ett nytt århundrade med tro, vittnesbörd, förtröstan och beslutsamhet att bättre förbereda oss för det eviga liv som vi alla eftersträvar. Må det nya året inledas med trumpetfanfarer och glädjerop när vi gör allt vi kan av detta kommande jubelår, är min ödmjuka bön i Jesu Kristi namn, amen.