Vad det innebär att vara en Guds dotter President James E Faust andre rådgivare i första presidentskapet Engagemanget och hängivenheten hos systrarna i denna kyrka har ända sedan begynnelsen varit något förunderligt, en styrka för kyrkan. Mina kära systrar, jag känner mig ödmjuk i er närvaro. Vi är speciellt hedrade denna kväll av president Hinckleys och president Monsons närvaro. Sången som denna utom-ordentliga kör framfört har varit upplyftande. Syster Butterfields vackra bön var en inbjudan till Herrens ande att vara med oss. Vi har inspirerats av syster Jensen, syster Dew och syster Smoot då de talade om temat för denna konferens: "Jubla och gläd dig, du dotter Sion, ty se, jag kommer för att ta min boning i dig, säger Herren."1 Var och en av er, som en Sions dotter, utstrålar tro och godhet. Min respekt och beundran för er, underbara systrar, unga och gamla, går inte att uttrycka i ord. Ta emot vårt tack för er tro, er hängivenhet och ert föredöme i rättfärdighet. Engagemanget och hängivenheten hos systrarna i denna kyrka har ända sedan begynnelsen varit något förunderligt, en styrka för kyrkan. Era utmaningar i dag är annorlunda än era föregångares, men är icke desto mindre verkliga. Jag talar i kväll om vad det innebär att vara en Guds dotter. Hjälpföreningens nya tillkännagivande börjar: "Vi är älskade andliga döttrar till Gud." Att vara en Guds dotter innebär att ni är gudomens avkomma, bokstavligen en gudomlig Faders barn med gudomliga egenskaper och möjligheter som arvedel. Att vara en Guds dotter innebär också att ni har fötts på nytt, förändrats från ett "köttsligt och fallet tillstånd till ett rättfärdigt tillstånd".2 En viss ung kvinna blev mer medveten om det underbara förhållande vi har till vår himmelske Fader när hon för första gången lämnade hemmet för att gå på college. Hennes far gav henne en välsignelse och uttryckte sin kärlek. Sedan skriver hon: "Jag höll fast vid hans ord av kärlek och stöd då jag tog ett smärtsamt farväl av min familj. Jag kände mig ensam och rädd på detta okända hav. Innan jag gick ut från min lägenhet den morgonen, knäböjde jag för att be om hjälp. Förtvivlat vädjade jag till min himmelske Fader om styrka att kunna möta college-världen på egen hand. Jag hade lämnat familj och vänner och allt välbekant dagen innan, och jag visste att jag behövde hans hjälp. Mina böner besvarades medan jag tänkte på den kärleksfulla upplevelsen tillsammans med min far dagen innan. En känsla av välbefinnande kom över mig när jag insåg att jag inte kommit till college bara med min jordiska fars välsignelse. Plötsligt kände jag att min himmelske Fader, för inte så länge sedan, hade hållit mig tätt i sin famn. Kanske gav han mig råd och uppmuntran och talade om för mig att han trodde på mig, precis som min jordiska far hade gjort. Och i det ögonblicket visste jag att jag aldrig är utan min himmelske Faders fullkomliga kärlek och oändliga stöd."3 Medlemskapet i Hjälpföreningen, vilket är en förmån för varje vuxen kvinna i kyrkan, utgör ett hem utanför det himmelska hemmet, där ni kan umgås med andra som delar er tro och era värderingar. Jag tänkte på detta nyligen medan vi var i den historiska staden Nauvoo. Vi besökte den lilla byggnad där Hjälpföreningen organiserades med 18 medlemmar den 17 mars 1842. Några dagar senare, den 28 april 1842, förkunnade profeten Joseph Smith: "Denna Förening skall få undervisning genom den ordning som Gud etablerat . . . under ledning av dem som utsetts att leda." Sedan kom det betydelsefulla och omfattande profetiska yttrandet: "Och jag vrider nu om nyckeln för er i Guds namn, och denna Förening skall glädjas, och kunskap och intelligens skall strömma ned från denna dag ­ detta är början till bättre dagar för denna Förening."4 I både Kirtland- och Nauvootemplet svarade kvinnorna med att krossa sitt dyrbara porslin till småbitar för att användas i templets väggar. Ända sedan sina första dagar har denna förening arbetat hårt och uträttat oändligt mycket. Vad är Hjälpföreningen? Den är enligt min åsikt inriktad på fyra stora begrepp: För det första är den ett gudomligt etablerat systerskap. För det andra är föreningen en plats för undervisning. För det tredje är det en organisation vars grundläggande idé är omsorg om andra. Dess motto är: "Kärleken upphör aldrig." För det fjärde är Hjälpföreningen en plats där kvinnors behov av social kontakt kan fyllas. Att delta i Hjälpföreningen kan hjälpa både de yngre och äldre systrarna att bli bättre döttrar till Gud. Ni yngre systrar kanske tycker att ni inte har så mycket gemensamt med era mödrar och mormödrar. Men, som Bethany Collar, 19 år, sade: "Vad Unga kvinnor började bygga . . . fortsätter Hjälpföreningen att bygga på och bevara." Hon började "se de goda gärningar som medlemmarna av Hjälpföreningen utför", för goda gärningar har systrar i alla åldrar gemensamt. Ja, detta är de trådar som drar systrarna samman, oavsett ålder eller omständigheter. Som Bethany sade: "Allt detta är karaktäristiskt för en gudomlig kvinna, som är en rättfärdig Guds dotter."5 Som Emily H Woodmansee skrev i en psalm vi brukar sjunga: Den uppgift vi fått är att tjäna likt änglar, ett kall som vi fullgör i stort och i smått. Att frikostigt ge av vår kärlek till andra ger glädje och lycka i rikaste mått.6 Nu kanske några av er äldre systrar frågar: "Har jag inte hört varenda hjälpföreningslektion? Vad är det för mening med att komma till Hjälpföreningen varje vecka?" Svaret på de frågorna ges kanske bäst genom att jag återger berättelsen om en ung pianoelev. Hans mor ville uppmuntra honom, " . . . och köpte biljetter till en konsert med den store polske pianisten Paderewski. Kvällen för konserten kom, och mor och son intog sina platser långt fram i konsertsalen. Medan modern samtalade med några vänner, slank pojken tyst iväg. Plötsligt var det dags för konserten att börja, och en enda strålkastare skar genom konsertsalens mörker och lyste upp flygeln på scenen. Först då märkte publiken den lille pojken på pianostolen som oskyldigt klinkade fram 'Blinka lilla stjärna där'. Hans mor flämtade till, men innan hon hann röra sig, kom Paderewski in på scenen och gick snabbt fram till klaviaturen. Han viskade till pojken: 'Sluta inte, fortsätt spela.' Och sedan lutade sig mästaren fram, sträckte fram vänstra handen och började fylla i med basstämma. Efter en liten stund sträckte han fram högra armen på andra sidan av pojken och lade till en löpande obligatstämma. Tillsammans höll den gamle mästaren och den lille novisen publiken fängslad. I våra liv, opolerade som vi är, är det Mästaren som omfamnar oss och viskar i vårt öra, gång på gång: 'Sluta inte, fortsätt spela.' Och när vi gör det, ger han hjälp och stöd tills ett verk av förunderlig skönhet skapas. Han är med oss allesamman, och säger oss gång på gång: 'Fortsätt spela.'"7 Och vi kan tillägga: Fortsätt gå till Hjälpföreningen! Även om du faktiskt "hört alltsammans förut", så behöver du förvisso påminnelser. Dessutom, som president Hugh B Brown sade: "Teologi kanske berör i första hand intellektet, men religion påverkar hjärtat . . . Teologi kan vara bara ord, men religion kräver handling."8 Handling är nödvändig för att förverkliga ert motto: "Kärleken upphör aldrig." Vi har alla en stor tacksamhetsskuld till Eva. I Edens lustgård tillsades hon och Adam att inte äta av kunskapens träd på gott och ont. Men de gavs också påminnelsen "du må själv välja".9 Valet stod i själva verket mellan en fortsättning av den behagliga tillvaron i Eden, där de aldrig kunde utvecklas, eller en betydelsefull övergång till dödligheten med dess motsatser: smärta, prövningar och fysisk död i motsats till glädje, tillväxt och möjlighet till evigt liv. I begrundan av detta val, får vi veta: "Och när kvinnan såg att trädet var gott att äta av, . . . och att det var ett ljuvligt träd, eftersom hon därav fick förstånd, tog hon av dess frukt och åt; och hon gav jämväl åt sin man, som var med henne, och han åt."10 Och så började deras jordiska prövotid och föräldraskap. Sedan valet var gjort, uttryckte Adam sin tacksamhet: "Välsignat vare Guds namn, ty på grund av min överträdelse hava mina ögon öppnats och här i livet skall jag hava glädje och i köttet skall jag åter få se Gud."11 Eva gav uttryck för än större visionär visdom efter att ha lämnat Edens lustgård: "Om det icke vore för vår överträdelse, skulle vi aldrig hava haft säd och skulle aldrig hava haft kunskap om gott och ont och känt glädjen över vår återlösning och det eviga livet, som Gud giver till alla de lydiga."12 Om det inte varit för Eva, skulle ingen av oss ha varit här. Fader Lehi säger oss: "Men se, allting är gjort enligt hans visdom, som känner allt. Adam föll, på det människorna skulle bliva till, och människorna äro till för att hava glädje."13 President Joseph F Smith nedtecknade sin syn om de dödas skaror, där han såg de stora och mäktiga, däribland Adam och Eva. Han beskriver den inramning i vilken han ser Eva med följande ord: " . . . samt vår ärorika moder Eva med många av hennes trofasta döttrar, som levat genom tidsåldrarna och tillbett den sanne och levande Guden."14 Ja, moder Eva efterlämnade en varaktig arvedel som genom tidsåldrarna välsignar alla mäns och kvinnors liv. Ni kan inte föreställa er den gudomliga potential som finns inom var och en av er som döttrar till Gud. Förvisso är det hemliga fästet för kvinnornas inre styrka deras andlighet. Häri är de likvärdiga med och överträffar också männen, liksom de gör i tro, moral och hängivenhet när de är sant omvända till evangeliet. De har "mer känsla med Jesus [och] mer fröjd av hans tröst".15 Denna inre andliga känsla tycks ge dem styrka till att klara av sorg, bekymmer och ovisshet. Ni kan inte föreställa er de gåvor och talanger var och en av er har. Alla kvinnor har tilltalande drag. Jag talar inte om fotomodell-drag, utan snarare om det som kommer av er personlighet, er inställning och era uttryckssätt. Jag uppmanar er att förädla de naturliga, gudagivna, feminina gåvorna som ni så rikligt välsignats med. Ingen av er bör vara så förnöjsam att ni slutar bry er om hur ni ser ut eller handlar. På sin tid uppmuntrade president Brigham Young kvinnorna att skaffa sig utbildning. Detta är fortfarande ett gott råd, men jag skyndar mig att tillägga: I allt detta, förlora inte er ljuva kvinnlighet. Ni systrar förstår inte den fulla omfattningen av ert inflytande. Ni systrar berikar hela mänskligheten. Allt mänskligt liv börjar med er. Varje kvinna medför sin egen unika styrka till familjen och kyrkan. Att vara en Guds dotter innebär att du, om du försöker, kan finna din sanna identitet. Du kommer att veta vem du är. Detta gör dig fri ­ inte fri från begränsningar, utan fri från tvivel, ängslan och grupptryck. Du behöver inte oroa dig för: "Ser jag bra ut?" "Låter jag bra?" "Vad tänker människor om mig?" En övertygelse om att du är en Guds dotter ger dig trygghet i dig själv. Det innebär att du kan finna styrka i Kristi helande kraft. Det hjälper dig möta hjärte-sorger och svårigheter med tro och lugn. Jag undrar om ni systrar helt och fullt förstår de inre gåvor, välsignelser och begåvningar ni har enbart i egenskap av att vara Guds döttrar. Det är fel av en kvinna att tro att livet börjar först med äktenskapet. En kvinna kan och måste ha en identitet och känna att hon är nyttig, värdesätts och behövs vare sig hon är ensamstående eller gift. Hon måste känna att hon kan göra något för en annan människa som ingen annan som någonsin fötts kan göra. Guds profeter har gång på gång försäkrat trofasta, ogifta kvinnor att de kan nå upphöjelse. Upphöjelse kräver att vederbörande tar emot förordningarna och de beseglande välsignelserna, vilket naturligtvis innebär att de ska bli beseglade för evigheten till en värdig prästadömsbärare och åtnjuta alla äktenskapets välsignelser. Min fars faster Ada gifte sig aldrig. Hon kanske trodde på filosofin: "När jag plågas av att ensam stå, som nu tycks bli min lott; så tänker jag på alla män jag gläds jag inte fått." I vilket fall som helst var hon en av de första kvinnliga läkarna i Utah. När jag var en liten pojke sov mina bröder och jag i den inbyggda bakre verandan på vårt lilla hus. En dag hoppade jag i min säng för att se hur högt jag kunde komma. Jag hoppade för nära väggen och rev mig i ansiktet på en spik som stack ut. Jag behöver ju någon ursäkt för mitt utseende! Man kallade på faster Ada, som kom och sydde ihop såret. Andra gånger när vi inte mådde bra gav hon oss ricinolja och magnesiumpreparat. Hon kom och satte varma senapsplåster på bröstet när vi var förkylda. I dag när jag har värk och smärtor, vilket sker allt oftare när jag blir äldre, önskar jag att faster Ada var här för att hålla mig frisk. Varje gång jag tittar i spegeln och ser ärret ­ ett minne av min sammanstötning med spiken ­ väller en stor kärlek till faster Ada upp i mitt inre. Hon hade en dyrbar, kärleksfull roll i mitt liv. Av allt hjärta uppmanar jag er systrar som tagit emot era begåvningar att söka templets välsignelser, frid och tröst. Tempelvärdighet är ett starkt andligt skydd också för de systrar som inte regelbundet kan komma till templet och få dess välsignelser. Herren kräver i sin oändliga visdom att värdiga bröder måste bära prästadömets mantel för att få komma in i templet, men han låter systrarna komma in, enbart i kraft av deras personliga värdighet. För några år sedan skrev en syster, efter att ha besökt templet för första gången: "Vilken härlig välsignelse att få komma in i detta hus! Mina ögon, öron och hjärta stod vidöppna för att ta till mig dess lärdomar. Jag kände med varje fiber och ben i min kropp att varje förbund jag slöt var verkligt. Jag kände att jag stod rätt framför Herren varje gång jag slöt förbund med honom. Herrens påverkan var så stark att jag inte hade någon önskan att lämna templet efter det att sessionen var slut. Det stod då klart för mig att jag visserligen var i världen, men inte av världen." Fyra veckor senare gick hon igenom templet till förmån för sin mor, och skrev sedan: "Detta var ännu en härlig upplevelse. Jag kände min mors närvaro då jag gick igenom begåvningssessionen, och när beseglingen av mina föräldrar utfördes, kände jag bokstavligen deras närvaro vid altaret. Den Helige Andens inflytande i rummet var så starkt att tårarna flödade medan jag beseglades till mina föräldrar. Jag kände mig verkligen återförenad med dem. Ända sedan den dagen har jag känt deras närvaro så starkt att det inte verkar som de är borta alls."16 Som det sägs i Hjälpföreningens tillkännagivande, är ni älskade andliga döttrar till Gud. Dessutom vet vi, genom en uppenbarelse given genom profeten Joseph Smith, att "alla som mottaga mitt evangelium äro söner och döttrar i mitt rike".17 Och som döttrar i hans rike kan ni få del av alla evangeliets välsignelser. Sedan denna tidshushållnings början har det som uträttats av systrarna i detta heliga verk varit i sanning storslaget. Jag vittnar om och betygar för er systrar att det aldrig i världens historia funnits ett större behov av er rättfärdighet, ert föredöme och era goda gärningar för att föra detta heliga verk framåt än i dag. Mina älskade systrar! Jag ber att de gudomliga gåvorna som finns inom var och en av er ska slå ut i full blom. Må era rika kvinnliga gåvor av andlig styrka, godhet, mildhet, barmhärtighet och vänlighet komma till fullt uttryck. Detta kommer att ske då ni tjänar Herren, era familjer och er nästa. Må Herren välsigna er att göra detta, ber jag i Jesu Kristi namn, amen. SLUTNOTER 1. Sakarja 2:10. 2. Mosiah 27:25. 3. "Leaving Home", Caroline Hinckley, New Era, maj 1999, s 35. 4. Nauvoo Relief Society minutes, 28 apr 1842; citerat i Andrew F Ehat och Lyndon W Cook, The Words of Joseph Smith (1980), s 118. 5. Anteckningar från ett tal hållet av Bethany Collard, Idaho Falls. 6. "Som systrar i Sion", Psalmer, nr 199. 7. Utdrag ur ett tal hållet av Ann Woodland, Idaho Falls. 8. I Conference Report, okt 1962, s 41. 9. Moses 3:17. 10. Moses 4:12. 11. Moses 5:10. 12. Moses 5:11. 13. 2 Nephi 2:24­25. 14. L&F 138:39. 15. "Mer helighet giv mig", Psalmer, nr 77. 16. "The Glorious Moments", Sipuao Matuauto, Ensign, aug 1974, s 64. 17. L&F 25:1.