En länk håller fortfarande Äldste Vaughn J Featherstone i de sjuttios kvorum När världen sjunker djupare och djupare i synd, står denna underbara kyrka som ett jättelikt granitblock. Aleksandr Solzjenitsyn syftade på kortsiktiga eftergifter när han sade: "En metod är att ge upp och ge upp och ge upp, och hoppas och hoppas och hoppas, att vargen kanske någon gång ska ha fått nog." Mina underbara unga vänner, jag lovar er, vargen kommer aldrig att ha fått nog. Oliver Wendell Holmes sade: "När anden fyller hjärtat, går det inte att vila. Ty även i mörka natten är det en länk i kedjan som ännu håller, ett ljus som aldrig ska slockna." Får det inte er att känna djup tacksamhet över att tillhöra en kyrka med apostlar och profeter i ledningen ­ över att veta att en länk alltid kommer att hålla, att ett ljus aldrig kommer att slockna? När världen sjunker djupare och djupare i synd, står denna underbara kyrka som ett jättelikt granitblock. Är ni inte stolta över att kyrkan lär oss sanningen? Vi behöver inte fundera över örringar till pojkar och män, tatueringar, taggigt hår, vulgärt språk och obscena gester. Vi har profeter som är förebilder för normerna. De lär oss att de tio budorden inte är omoderna. Herrens ord har dundrat mot oss i generationer: "Du skall icke missbruka Herrens, din Guds, namn" (2 Mos 20:7). Att vanhelga Guds namn är ett stort brott mot Anden. Att göra så är Satans sätt att förlöjliga vår Gud. Jehova förkunnade också: "Du skall inte stjäla" (v 15). Att stjäla är en skymf mot Gud. Detta bud är ett av bara tio. Att fuska, ljuga och bära falskt vittnesbörd är också ett slags stöld. Älskade ungdomar, är ni inte tacksamma till Gud för att apostlarna och profeterna aldrig vacklar ifråga om synd? Oavsett hur hårt den allmänna opinionens vindar blåser är kyrkan orubblig. Gud har befallt att "den heliga fortplantningsförmågan endast skall användas mellan man och kvinna, lagligt vigda som man och hustru".1 De som stödjer perversa principer och avvikande beteende lever i synd. Lagar, allmänna uppfattningar, homosexuella, som lär det som strider mot evangeliet, har fel även om majoriteten godkänner dem. Synd är synd. Det är Guds sanning. Aposteln Paulus förklarade: "Förstår ni inte att ni är Guds tempel och att Guds ande bor i er?" (1 Kor 3:16). Pornografi är synd. Jag älskar berättelsen som återgavs vid Henry Eyrings fars begravning. När han som ung man kom tvärs över gränsen från mexikanska kolonierna till Förenta staterna, sade tulltjänstemannen: "Unge man, har du någon pornografi i ditt bagage?" Han svarade: "Nej, sir, vi äger inte ens en pornograf." Det är underbart att vara så ren och naiv. Vi vet att pornografi är beroendeframkallande och fördärvligt. Den har sina följeslagare ­ dryckenskap, rökning och droger. Den använder sig av viss slags musik, dans, Internet och television. De som framställer den är ogudaktiga och samvetslösa. De vet följderna, men de bryr sig inte. Liksom de som säljer droger inte kommer att vara där och plocka ihop bitarna när man är helt nedbruten. Men det gör vi ­ föräldrar, biskopar och ledare. Var försiktig med vem du tar till nära vän. Två män samtalade, och den ene sade: "Du, Joe, jag gick förbi ditt hus häromdagen." Och Joe sade: "Tack." Var tacksamma över att inte tillhöra fel grupp. Ni får alltid en kraftfull varning i förväg. Rudyard Kipling sade: "Se, detta är lagen i djungeln, så gammal som solsken och snö, och håller du den, skall dig väl gå, men bryter du den skall du dö. Som lianen kring urskogens stammar går lagen i krets ut och in, ty i vargen har flocken sin styrka, och vargen i flocken har sin."2 Dina vänner är ditt beskydd. Ett ord till vuxna och föräldrar. Äldste Bruce R McConkies far sade, att när vi bryter ett bud, hur litet brottet än är, så kan de unga välja att bryta ett bud senare i livet, kanske tio eller hundra gånger värre, och rättfärdiga detta med det lilla bud vi bröt.3 Ett av de viktigaste inflytandena på våra ungas religiositet är de spontana diskussionerna i hemmet om religion. När vi diskuterar det vi älskar mest, inte för att det är schemalagt ­ som familjens hemafton, bön eller skriftstudier ­ utan bara för att det är så dyrbart för oss, så får detta en djupgående inverkan på våra barn. Grady Bogue, en collegeprofessor, sade: "När undervisning sker på rätt sätt är den ett dyrbart arbete. Men det är också den verksamhet som gör den största skadan då den sker utan omsorg eller kunskap. Att utsätta en elev för fara på grund av antingen okunnighet eller vårdslöshet ­ för att vi inte vet eller bryr oss ­ är en handling långt värre än en klumpig operation av en läkare. Våra misstag blöder inte. I stället bär de med sig gömda ärr vilkas onda och tragiska följder kanske inte syns förrän flera år gått och det är smärtsamt eller omöjligt att reparera skadan."4 Ungdomar, känn er inte nedtryckta av lydnadskrav. Lydnad är en underbar och storslagen förmån. I Abraham 4:18 sägs det: "Gudarna vakade över det de befallt, tills det åtlydde." Men om elementen inte hade lytt? De skulle ha blivit fördömda eller hållna tillbaka. Så är det med oss. Lydnad mot Gud är i sanning det enda sättet att vara verkligt fri och utöva sin handlingsfrihet. Satan lär det motsatta, och med varje felaktigt val binder han oss med kedjor. Jag lovar er att lydnad är en underbar förmån. När jag var pojke måste min mor arbeta vid ett malmreningsverk och arbeta som en karl för att hjälpa till att försörja sina sju barn. Hon tog nattskiftet så ofta hon kunde, säkerligen för att kunna vara med oss under dagen. Jag vet inte när den stackars kvinnan sov. En lördagsmorgon gick hon av skiftet och kom hem omkring sju eller åtta på morgonen. Hon sov ett par timmar och steg sedan upp. Hon hade bjudit alla sina släktingar till middag. De måste ha varit 35 eller 40. Hon dekorerade borden och ordnade stolarna och satte fram alla tallrikar och bestick. Hon lagade mat och bakade hela dagen. Använda kastruller, grytor och fat samlades på hög. Alla kom till middagen, och efter middagen togs alla använda tallrikar till köket. Maten dukades undan och staplades på bord och skåp. Sedan stängdes köksdörren och släkten började umgås. Klockan var då omkring åtta på kvällen. Jag minns att jag stod ensam i köket. I mitt unga sinne tänkte jag: Mamma har arbetat hela natten. Hon har arbetat hela dagen för att ordna den här middagen. När alla gått måste hon diska och ställa undan maten. Det kommer att ta flera timmar, och det är inte rättvist. Så tänkte jag: Jag diskar. Jag diskade tallrikarna, besticken, glasen. Vi hade ingen elektrisk diskmaskin. Vår diskmaskin var manuell, och den kvällen var jag diskmaskin. Jag använde ett halvt dussin handdukar. Jag var våt från topp till tå. Jag ställde undan maten, torkade av bord och diskbänk. Sedan gick jag ner på händer och knän och skurade golvet. När jag var klar, tyckte jag köket var oklanderligt. Det tog tre timmar. Sedan hörde jag stolar skrapa och alla gick. Ytterdörren stängdes, och jag hörde min mamma komma mot köket. Jag var nöjd och trodde hon skulle vara det också. Dörren öppnades, och fast jag var bara 11 år, såg jag att hon var förbluffad. Hon såg sig omkring i köket, tittade på mig, och så såg jag en blick som jag då inte förstod. Nu gör jag det. Den betydde ungefär: "Tack. Jag är trött. Jag tror du förstår, och jag älskar dig." Så kom hon fram och gav mig en kram. Det fanns ett ljus i hennes ögon och värme i mitt hjärta. Jag lärde mig då att det ger en underbar känsla att tända ljuset i våra föräldrars ögon. En annan gång var söndagen före tacksägelsedagen, omkring 1943. Jag gick till prästadömsmötet. Där fanns en stor inramad anslagstavla med bilder på alla de unga män som var i militärtjänst. Präster som varit vid sakramentsbordet några månader tidigare var nu ute i kriget. Varje vecka uppdaterades tavlan. De som dödats i strid fick en guldstjärna vid sin bild, de som sårats en röd stjärna och de som rapporterats saknade en vit stjärna. Varje vecka ­ jag var då en diakon på tolv år ­ tittade jag för att se vilka som dödats eller sårats. Under kvorummötet den morgonen sade en medlem av biskopsrådet: "På torsdag är det tacksägelsedagen. Vi borde alla hålla familjebön i våra hem." Sedan sade han: "Låt oss skriva upp på tavlan alla de saker vi är tacksamma för." Det gjorde vi. Han sade: "Ta med de här sakerna i er bön på tacksägelsedagen." Jag fick ont i magen, eftersom vi aldrig höll bön eller välsignade maten. Den kvällen klockan halv sju gick vi till sakramentsmötet. I slutet av mötet ställde sig biskopen upp och talade mycket milt. Han berättade om de unga män från vår församling som dödats eller sårats. Han talade om vår frihet, vår flagga och detta fina land, och om våra välsignelser. Sedan sade han: "Jag skulle önska att varenda familj knäböjer och håller familjebön på tacksägelsedagen och tackar Gud för hans välsignelser." Mitt hjärta värkte. Jag tänkte: Hur kan vi ha familjebön? Jag ville vara lydig. Hela söndagsnatten sov jag knappast alls. Jag ville ha en bön på tacksägelsedagen. Jag till och med tänkte att jag skulle be bönen om någon bad mig, men jag var för blyg för att erbjuda mig. Jag oroade mig hela måndagen, tisdagen och onsdagen i skolan. Pappa kom inte hem på onsdagskvällen, utan tidigt på torsdag morgon. På torsdagen steg vi upp allesammans. Vi var fem pojkar och två systrar. Vi hoppade över frukosten för att vara riktigt hungriga till tacksägelsemiddagen. För att öka aptiten gick vi till ett fält i närheten och grävde en grop, två meter djup och två meter bred. Vi grävde ett djupt dike i anslutning till gropen som gömställe. Jag minns att jag med varje spadtag jord tänkte: Gode himmelske Fader, låt oss ha en bön. Till sist klockan halv tre ropade mamma på oss att komma och äta. Vi tvättade oss och satte oss till bords. På något sätt hade mamma lyckats ordna en kalkon med alla tillbehör. Hon satte fram all mat, inklusive kalkonen. Jag tyckte mitt hjärta höll på att brista. Snart var det dags. Jag tittade på min pappa, och sedan på min mamma. Jag tänkte: Snälla, någon, vem som helst, kan vi inte hålla bön. Jag råkade nästan i panik, och så plötsligt började alla äta. Jag hade arbetat hårt hela morgonen och eftermiddagen för att skaffa mig aptit, men jag var inte hungrig. Jag ville inte äta. Jag ville be mer än något annat i världen, och det var för sent. Kära ungdomar, var tacksamma för föräldrar som ber och läser skrifterna. Sätt värde på hemaftonen. Var tacksamma för dem som undervisar och utbildar er. Mina unga vänner, det finns så mycket som är underbart och värdefullt i denna härliga värld. Jag älskar att höra president Hinckley ständigt tala om sin kärlek till er och sitt förtroende för er och den storhet han känner finns i er, våra älskade ungdomar. Förbered er för att komma till templet. Detta beskrivs i en underbar vers: Träd genom denna dörr som om golvet var . . . guld och varje vägg juveler. Som om en kör i skrud av eld där sjöng. Ej rop, ej brådska, men stillhet råder, ty Gud är när.5 Och president Joseph F Smith lärde: "Sedan vi gjort allt vi kunnat för sanningens sak och motstått det onda som människor dragit över oss och vi överväldigats av deras oförrätter, är det ändå vår plikt att stå fast. Vi får inte ge upp, vi får inte lägga oss. Stora strider vinns inte under en enda generation."6 Unga män och kvinnor! Höj baneret, bär facklan för er generation. Vi har absolut tillit till att ni klarar det. Jag tackar Gud för den länk som fortfarande håller, det ljus som inte slocknar. Minns hur välsignade ni är som har bönen i era hem. Och försök alltid tända ljuset i era mödrars ögon. Det är det minsta vi alla kan göra för dem. Vi älskar er, våra älskade ungdomar, och ber Gud välsigna var och en av er. I Jesu Kristi namn, amen. SLUTNOTER 1. "Familjen: Ett tillkännagivande för världen", Nordstjärnan, jun 1996, s 10­11. 2. Rudyard Kipling: Dagny [1900], s 41 ­ 42. 3. Samtal med Brit McConkie. 4. "A Friend of Mine: Notes on the Gift of Teaching", Vital Speeches, 15 jul 1988, s 615. 5. Dikt av Orson F Whitney, citerat i Spencer W Kimball, "The Things of Eternity ­ Stand We in Jeopardy?" Ensign, jan 1977, s 7. 6. Kyrkans presidenters lärdomar: Joseph F Smith (1999), s 107.