Att bli så bra vi kan bli President Thomas S Monson förste rådgivare i första presidentskapet När vi förtröstar på Herren ska vi inse att vi har tjänat i hans heliga verk, att hans gudomliga avsikter har uppfyllts och att vi har bidragit till denna uppfyllelse. Under en tid för länge sedan, och på en plats långt borta, undervisade vår Herre och Frälsare Jesus Kristus folket och sina lärjungar om "vägen, sanningen och livet".1 Han gav råd och uppmaningar med sina heliga ord. Han var ett levande exempel för oss med sitt exemplariska liv. Någon gång sade Herren följande: "Ni måste leva heligt och fromt på alla sätt . . ."2 Under sin verksamhet på det amerikanska fastlandet lade han till betydelsefulla ord när han besvarade frågan: "Vad slags män bören I då icke vara! Sannerligen säger jag eder: Sådana som jag är."3 I sin jordiska verksamhet beskrev Mästaren hur vi bör leva, hur vi bör undervisa, hur vi bör tjäna och vad vi bör göra för att bli så bra vi kan bli. En sådan lärdom kommer från Johannes evangelium i Bibeln: "Filippos träffade Natanael och sade till honom: 'Vi har funnit honom som det står om i Moses lag och hos profeterna, Jesus, Josefs son, från Nasaret.' Natanael sade: 'Kan det komma något gott från Nasaret?' Filippos svarade: 'Följ med och se!' Jesus såg Natanael komma och sade om honom: 'Där är en sann israelit, en som är utan svek.'"4 För vår jordiska resa utgör aposteln Paulus råd himmelsk vägledning: "Det som är sant, det som är upphöjt, rätt och rent, det som är värt att älska och akta, allt som kallas dygd och allt som förtjänar beröm, ta fasta på allt detta." Sedan kom den avslutande uppmaningen: "Vad ni har lärt och tagit emot, hört och sett hos mig, det skall ni göra. Då skall fridens Gud vara med er."5 Då vi söker efter att bli så bra vi kan bli finns det några frågor som ger oss vägledning: Är jag det jag vill vara? Är jag närmare Frälsaren i dag än jag var i går? Kommer jag att vara ännu närmare i morgon? Har jag mod att ändra mig till det bättre? Det är dags att välja en ofta bortglömd väg, den väg vi skulle kunna kalla FAMILJEVÄGEN, så att våra barn och barnbarn verkligen kan växa och bli så bra de kan bli. Det finns en nationell ­ och en internationell ­ tidvattenström. Den för med sig det outtalade budskapet: "Återvänd till era rötter, till era familjer, till lärdomar ni en gång fått, till det liv ni en gång levde, till de förebilder ni fått, ja till familjevärderingar." Ofta är det bara en fråga om att återvända hem ­ återvända till vindsrum som inte gåtts igenom nyligen, till dagböcker som sällan blivit lästa, till fotoalbum som nästan glömts bort. Den skotske poeten James Barrie skrev: "Gud har gett oss minnen, så att vi ska kunna ha junirosor i vårt livs december."6 Vilka minnen har vi av mor? Far? Far- och morföräldrar? Familjen? Vänner? Vad har vi lärt oss av våra förfäder? För många år sedan bad en far äldste ElRay L Christiansen om namnförslag till hans nyinköpta båt. Broder Christiansen föreslog: "Varför inte ge den namnet Sabbatsbrytaren?" Jag är övertygad om att den blivande seglaren begrundade huruvida hans stolthet och glädje skulle bli en sabbatsbrytare eller en sabbatshållare. Oavsett vad han beslutade, gjorde det ett bestående intryck på hans barn. En annan far lärde sin son något som han aldrig skulle glömma beträffande lydnad och, genom exempel, att hedra sabbatsdagen. Jag fick veta detta vid en begravningsgudstjänst för en ädel generalauktoritet, H Verlan Andersen. En av hans söner gav honom sin hyllning. Detta kan tillämpas var än vi befinner oss och vad än vi gör. Det handlar om att vara ett exempel. Äldste Andersens son berättade att han en lördagskväll många år tidigare skulle vara med på en tillställning i skolan. Han lånade familjebilen av sin far. Då han fick bilnycklarna och skulle gå ut genom dörren, sade hans far: "Bilen behöver tankas inför morgondagen. Kom ihåg att tanka innan du kommer hem." Äldste Andersens son berättade att tillställningen var underbar. Vänner träffades, förfriskningar serverades och alla hade riktigt roligt. Glad och uppspelt som han var, glömde han emellertid att följa sin fars anvisning att tanka bilen innan han åkte hem. Söndagsmorgonen grydde. Äldste Andersen såg att bensinmätaren visade tomt. Sonen såg sin far gå in igen och lägga bilnycklarna på bordet. Hemma hos familjen Andersen var sabbatsdagen en dag för gudsdyrkan och tacksägelse, och inte för inköp. Äldste Andersens son fortsatte sitt budskap på begravningen. Han sade: "Jag såg min far ta på sig rocken, ta farväl av oss för att sedan gå den långa vägen till kapellet, så att han kunde vara med på ett tidigt möte." Plikten kallade. Redbarheten gick före bekvämligheten. Som avslutning på begravningstalet sade han: "Ingen son har fått en bättre undervisning av sin far än jag fick den gången. Min far kände inte bara till sanningen ­ han levde efter den." Det är i hemmet som vi formar våra attityder, våra djupt förankrade trosuppfattningar. Det är i hemmet som hopp närs eller bryts ner. Vårt hem ska vara mer än en tillflyktsort. Det bör också vara en plats där Guds ande kan bo, där världens problem stängs ute, där kärlek råder och frid bor. För inte så länge sedan skrev en ung mor till mig: "Ibland undrar jag om jag alls påverkar mina barns liv. Som ensamstående mamma med dubbla jobb för att få ekonomin att gå ihop, kommer jag ibland hem till kaos, men jag ger aldrig upp hoppet. Mina barn och jag såg på en TV-utsändning av generalkonferensen och du talade om bön. Min son sade då: 'Men det har ju du redan lärt oss, mamma.' Jag sade: 'Hur menar du?' Han svarade: 'Du har lärt oss att vi ska be och har visat oss hur man gör, och härom kvällen då jag kom till ditt rum för att fråga en sak, såg jag att du stod på knä och bad till vår himmelske Fader. Om han är viktig för dig, då är han viktig för mig.'" Brevet slutade så här: "Jag antar att man aldrig vet vilket inflytande man haft förrän ett barn ser på när man själv gör det som man har försökt lära det att göra." Vilken magnifik läxa ett barn lärde sig av sin mor. När jag var liten gjorde jag på en mors dag en häpnadsväckande upptäckt i Söndagsskolan, något som jag aldrig har glömt. Melvin, en blind broder i församlingen, en begåvad sångare, stod vänd mot församlingen som om han såg allesammans. Han sjöng så "That Wonderful Mother of Mine". Människornas hjärtan fylldes av ljusa, varma minnen. Män tog fram sina näsdukar och kvinnornas ögon fylldes av tårar. Vi diakoner gick runt i församlingen och gav en liten pelargon i en lerkruka till varje mor. Några av mödrarna var unga, några var medel-ålders och några höll sig knappt kvar i livet i sin höga ålder. Jag blev uppmärksam på att ögonen hos varje mor var snälla ögon. Ordet från varje mor var "Tack". Jag kände andan i uttrycket: "När någon ger någon annan en blomma, stannar väldoften från blomman kvar på givarens hand." Jag har inte glömt det jag lärde mig, och det kommer jag aldrig att göra. En del mödrar, en del fäder, en del barn, en del familjer får bära en tung börda här i jordelivet. En sådan familj var familjen Borgstrom i norra Utah. Det var under andra världskriget. Fruktansvärda strider utkämpades i olika delar av världen. Tragiskt nog förlorade paret Borgstrom fyra av sina fem söner som var i militärtjänst. Inom en sexmånadersperiod gav alla fyra sönerna sitt liv ­ alla i olika delar av världen. Efter kriget fördes de fyra bröderna Borgströms kroppar hem till Tremonton, och en vederbörlig begravningsgudstjänst hölls. Tabernaklet i Garland i Utah var fullt. General Mark Clark var närvarande. Han sade senare med ömhet följande ord: "Jag flög till Garland på morgonen den 26 juni, träffade släktingarna, däribland modern, fadern och de två söner som fanns kvar . . . en av dem en pojke i tonåren. Jag har aldrig träffat en mer lugn och behärskad familj. Då de fyra flaggdraperade kistorna stod bredvid varandra framför oss i kyrkan, och då jag satt bredvid dessa tappra föräldrar, blev jag djupt imponerad av deras insikt, av deras tro och deras stolthet över dessa fantastiska söner som hade offrat livet för principer som hade bibringats dem av ädla föräldrar sedan barndomen. Under lunchen vände sig fru Borgstrom till mig och sade med lågmäld röst: 'Tänker ni ta min unge pojke?' Jag svarade viskande att om hennes pojke blev inkallad skulle jag, så länge jag hade befälet över armén på västkusten, göra mitt bästa för att se till att han fick göra sin militärtjänst på hemmaplan. Mitt under detta lågmälda samtal med modern, lutade sig plötsligt fadern framåt och sade till sin hustru: 'Mor! Jag har hört ditt samtal med generalen om vår yngste son. Vi vet att om och när hans land behöver honom, så går han.' Jag kunde knappt kontrollera mina känslor. Här var föräldrar med fyra söner som låg döda av skador de ådragit sig i strid, och ändå var de beredda att göra det sista offret om deras land krävde det." Det var Herrens Jesu Kristi evangelium som berörde hem och hjärta denna oförglömliga dag. Åren har kommit och åren har gått, men behovet av ett vittnesbörd om evangeliet är fortfarande av största vikt. Då vi går mot framtiden, får vi inte glömma lärdomarna från det förgångna. Vår himmelske Fader gav sin Son. Guds Son gav sitt liv. De begär av oss att vi ska ge vårt liv, så att säga, i deras gudomliga tjänst. Kommer ni att göra det? Kommer jag? Kommer vi? Det finns lärdomar att förmedla, det finns goda gärningar att utföra, det finns själar att frälsa. Låt oss minnas kung Benjamins råd: "När I stån i edra medmänniskors tjänst, ären I blott i eder Guds tjänst."7 Räck ut en hjälpande hand och rädda dem som behöver er hjälp. Lyft dessa till den högre och bättre vägen. Som vi sjunger i Primär: "Led mig, stöd mig, gå bredvid mig, så att jag en dag återvända kan till Gud, om jag har lytt hans lag."8 Verklig tro är inte förbehållen barnen, utan gäller alla. Vi lär oss av Ordspråksboken: "Förtrösta på Herren av allt ditt hjärta, och förlita dig inte på ditt förstånd. På alla dina vägar må du tänka på honom, så skall han göra dina stigar jämna."9 När vi gör det, ska vi inse att vi har tjänat i hans heliga verk, att hans gudomliga avsikter har uppfyllts och att vi har bidragit till denna uppfyllelse. Jag skulle vilja illustrera denna sanning med en personlig erfarenhet. För många år sedan, när jag verkade som biskop, kände jag att jag skulle hälsa på Augusta Schneider, en änka från Alsace-Lorraine-området i Europa, som talade mycket litet engelska, fastän hon talade flytande franska och tyska. Åratal efter denna första känsla hälsade jag på henne vid jultiden. Vid ett tillfälle sade Augusta: "Biskop Monson! Jag har något som är mycket värdefullt för mig som jag skulle vilja ge dig i present. Hon gick så till en speciell plats i sin enkla lilla lägenhet och tog fram presenten. Det var ett vackert filtstycke, kanske 15 x 20 cm i storlek, på vilket hon hade fäst sin mans medaljer som han hade fått för sin insats för de franska styrkorna under andra världskriget. Hon sade: "Jag vill att du ska ha den här personliga klenoden som betyder så mycket för mig." Jag protesterade artigt och sade att det måste finnas någon släkting till henne som borde få den."Nej", svarade hon bestämt, "du ska ha presenten, för du har en fransmans själ." En kort tid efter att Augusta gett mig denna speciella gåva, lämnade hon jordelivet och återvände till den Gud som gett henne livet. Ibland undrade jag vad hon menade med att jag hade "en fransmans själ". Jag hade ingen aning om vad det betydde, och det har jag fortfarande inte. Många år senare fick jag förmånen att följa med president Ezra Taft Benson till invigningen av templet i Frankfurt, detta tempel som skulle betjäna medlemmar som talade tyska, franska och holländska. När jag packade för resan kände jag att jag skulle ta med mig medaljerna jag fått i present, utan någon som helst tanke på vad jag skulle göra med dem. Jag hade haft dem i många år. Under en invigningssession för fransktalande, var templet fyllt. Den sång och de budskap som framfördes var underbara. Tacksamhet över Guds välsignelser fyllde varje hjärta. Jag såg från mina anteckningar för ledandet av mötet att det fanns medlemmar från Alsace-Lorraine-området med på sessionen. Medan jag talade såg jag att organisten hette Schneider. Jag berättade därför om min bekantskap med Augusta Schneider, gick så fram till orgeln och gav organisten medaljerna, tillsammans med en uppfordran att eftersom han hette Schneider hade han ett ansvar att följa upp namnet Schneider i sin släktforskning. Herrens Ande bekräftade i våra hjärtan att detta var en speciell session. Broder Schneider hade svårt att göra sig klar för att spela det avslutande stycket på invigningssessionen, så påverkad var han av Anden som vi kände där i templet. Jag visste att denna högt värderade gåva ­ ja, änkans skärv, för det var allt Augusta Schneider hade ­ gavs till en som skulle se till att många med en fransmans själ nu skulle ta emot de välsignelser som det heliga templet ger, både för dem som lever och för dem som har lämnat jordelivet. Jag vittnar om att för Gud är allting möjligt. Han är vår himmelske Fader. Hans Son är vår Återlösare. Då vi strävar efter att lära oss hans sanningar och sedan att leva efter dem, kommer våra liv och andras liv att rikligen välsignas. Jag förkunnar allvarsamt att Gordon B Hinckley är en sann profet för vår tid och att han vägleds i det stora verk som går framåt under hans ledarskap. Må vi alltid komma ihåg att lydnad till Guds bud ger de utlovade välsignelserna. Må vi var och en göra oss berättigade att få dessa, ber jag om i Jesu Kristi namn. Amen. SLUTNOTER 1. Joh 14:6. 2. 2 Petr 3:11. 3. 3 Ne 27:27. 4. Joh 1:45­47. 5. Fil 4:8­9. 6. Omskrivning av James Barrie, i Peter's Quotations: Ideas for Our Time, sammanställt av Laurence J Peter (1977), s 335. 7. Mosiah 2:17. 8. Naomi W Randall, "Jag är Guds lilla barn", Psalmer, nr 194. 9. Ords 3:5­6.