Uppenbarelsens anda President Boyd K Packer tillförordnad president för de tolv apostlarnas kvorum Ni unga sista dagars heliga, skärp er! Ta ert ansvar! Ställ era liv i ordning! Ta kontrollen över ert sinne, era tankar! Jag talar till våra barn och våra ungdomar och ber er säga till era föräldrar och mor- och farföräldrar att de ska sitta tysta och inte störa oss under några minuter medan vi pratar med varandra. Jag vill säga något till er som jag lärde mig av min bror och som har varit som en sköld och ett skydd för mig. Jag har talat om det förut, men inte så detaljerat som jag vill göra idag. Jag avslutade min flygutbildning och fick mina silvervingar två dagar innan jag fyllde 20 år. Efteråt stationerades jag i Langley Field, i Virginia, som andrepilot på en B-24, ett bombplan med en utvald besättning som tränats att använda ett nytt hemligt vapen ­ radar. Min bror, överste Leon C Packer, var stationerad vid Pentagon i Washington D C. Han hade fått många utmärkelser som B-24 pilot och blev brigadgeneral i flygvapnet. Medan jag var i Langley Field upphörde kriget i Europa, och vi blev därför kommenderade till Stilla havet. Jag tillbringade några dagar med Leon i Washington innan vi skeppades ut för strid. Han berättade för mig om saker och ting han lärt sig under beskjutning. Han flög från Nordafrika till södra Europa på bombräder och endast ett fåtal av planen återvände. Den 16 april 1943 var han kapten på en B-24 som var på väg hem till England efter en bombräd i Europa. Hans plan, som kallades Yard Bird, skadades kraftigt av luftvärnseld och föll ifrån formeringen. Då blev de ensamma och utsattes för massiva attacker från fiendeplan. Hans en sida långa redogörelse för händelsen lyder: "Det rök från motor nummer tre och propellern hade fallit av. Bränsleledningen till nummer fyra hade skjutits bort. Skevningskablarna på höger sida och stabilisatorkablarna var bortskjutna. Sidorodren var delvis låsta. Radion var bortskjuten. Det fanns enormt stora hål i höger vinge. Vingklaffarna var bortskjutna. Hela bakre delen av flygkroppen var fylld av hål. Det hydrauliska systemet var utslaget. Maskingeväret i stjärtpartiet var ur funktion." En berättelse om Eighth Air Force, som publicerades för bara två år sedan, innehåller en detaljerad redogörelse för den flygningen som skrevs av en i besättningen.1 Med en motor i brand förlorade de tre andra kraft. De var på väg att störta. Alarmklockan beordrade dem att hoppa. Bombfällaren, den ende som kunde komma ut, hoppade med fallskärm ner i Engelska kanalen. Piloterna lämnade sina stolar och tog sig mot bombrummet för att hoppa ut. Plötsligt hörde Leon att en motor hostade till och gav ett fräsande ljud ifrån sig. Han klättrade snabbt tillbaka till sin stol och lirkade till sig tillräckligt med kraft från motorerna för att nå Englands kust. Sedan lade motorerna av och de störtade. Landningsstället klipptes av på ett backkrön. Planet plöjde sig fram genom träden och smulades sönder. Flygkroppen fylldes av jord. Konstigt nog överlevde alla ombord, även om några skadades mycket svårt. Bombfällaren omkom, men han räddade troligtvis livet på de andra nio. När det rök från motorerna och fallskärmen blev synlig, avbröt fiendeplanen sin attack. Det var inte enda gången Leon hade kraschlandat. Under mitt besök berättade Leon för mig hur han lyckats hålla sig lugn under angreppen. Han sade: "Jag har en favoritpsalm" ­ han berättade vilken ­ "och när det blev besvärligt sjöng jag den tyst för mig själv, och sedan fick jag en tro och försäkran som hjälpte mig att göra det rätta." Han skickade ut mig i strid med den lärdomen. På våren 1945 kunde jag pröva det som Leon lärt mig några månader tidigare. Kriget i Stilla havet var över innan vi nådde Filippinerna, och vi fick order om att flyga till Japan. En dag flög vi från Atsugis flygfält i närheten av Yokohama i ett B-17 bombplan på väg till Guam för att hämta en flygfyr. Efter nio timmar i luften flög vi ner genom molnen, men fann att vi var ohjälpligt vilse. Vår radio var död. Vi befann oss, visade det sig, i en tyfon. Vi flög alldeles över havet och inledde ett sökmönster. I denna desperata situation kom jag ihåg vad min bror hade sagt. Jag lärde mig att man kan be och till och med sjunga utan att ge ett ljud ifrån sig. Efter ett tag flög vi över en rad med klippor som sköt upp ur vattnet. Kunde det vara en del av ökedjan Marianerna? Vi följde den. Snart kunde vi skönja ön Tinian framför oss, och vi landade med så mycket bränsle i tanken att det bokstavligen bara hade räckt några sekunder till. När vi gick ner för landning stannade motorerna en efter en. Jag lärde mig att både bönen och musiken kan vara mycket tyst och högst personlig. Även om nu denna upplevelse var dramatisk, förstod jag inte att riktigt uppskatta det som Leon lärt mig förrän senare i det vardagliga livet, när jag stod inför samma frestelser som ni ungdomar och barn står inför nu. Under årens lopp fann jag att det gick, även om det inte var lätt, att kontrollera tankarna om jag hittade något att styra dem mot. Ni kan ersätta tankar som upptas av frestelser, vrede, besvikelser eller rädsla med bättre tankar ­ med hjälp av musik. Jag älskar kyrkans andliga musik. Psalmerna om återställelsen ger inspiration och beskydd. Jag vet också att en del musik är andligt nedbrytande. Den är dålig och farlig! Ungdomar, håll er borta från den! Jag vet också varför Leon gav sina barn rådet: "Kom ihåg att angreppen alltid är värst närmare målet." Tankar är tal som vi håller till oss själva. Förstår ni varför skrifterna säger "pryd alltid dina tankar med dygd", och lovar att om vi gör det ska vi "hava ett frimodigt medvetande inför Gud och prästadömets lära skall falla över [vår] själ som himmelens dagg" och sedan skall "den Helige Anden vara [vår] ständige ledsagare"?2 "Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er."3 Andens röst är något vi snarare känner än hör. Ni kan lära er, när ni är mycket unga, hur den Helige Anden verkar. Skrifterna kan hjälpa er förstå hur det goda kan påverka era sinnen och hur ondskan kan styra er, om ni tillåter det. Denna kamp tar aldrig slut. Men kom ihåg detta: Allt vatten i världen, hur mycket det än försöker, kan aldrig sänka det minsta skepp om det inte kommer in.   Och all ondska i världen och varje slag av synd kan aldrig fördärva en endaste själ om vi inte släpper den in.4 När ni lär er kontrollera era tankar, är ni i säkerhet. En man som jag känner gör så här: Närhelst en ovärdig tanke försöker komma in i hans sinne, stryker han tummen över vigselringen. Det hejdar tankegången och blir för honom nästan ett automatiskt sätt att utestänga oönskade tankar och idéer. Jag kan inte låta bli att berätta en sak till för er från mitt besök hos min bror i Washington. Han skulle flyga med ett B-25 bombplan till Texas för att hämta något och återvända till Washington dagen därpå. Jag följde med. Det var enda gången vi flög tillsammans. Många år senare blev jag hedrad av Weber State University, där vi båda tog vår examen. Han hade varit ordförande i studentkåren under sin studietid. Eftersom jag skulle vara i Sydamerika gick han med på att närvara vid banketten och ta emot utmärkelsen i mitt ställe. I sitt tacktal berättade han detta ­ som delvis är sant. Han sade att i Texas hade vi stått med våra plan bredvid varandra på startbanan, redo att ge oss av. Han tog kontakt med mig via radion och sade: "Vi ses där uppe ­ om du tror du klarar det!" Sedan berättade han att efter det att jag blivit generalauktoritet i kyrkan, brukade jag då och då kontrollera hans uppträdande och tillägga: "Vi ses där uppe ­ om du tror du klarar det!" Leon klarade det. Han är nu där jag hoppas en dag få vara. Ni unga sista dagars heliga, skärp er! Ta ert ansvar! Ställ era liv i ordning! Ta kontrollen över ert sinne, era tankar! Om ni har vänner som inte har god inverkan på er, ändra på det, även om det innebär att ni kan bli ensamma och till och med utstötta. Om ni redan har gjort tråkiga misstag, finns det sätt att klara upp saker och ting på, och till slut blir det som om de aldrig hade hänt. Ibland tar skuldkänslor kontrollen över våra sinnen och gör oss till fångar i våra tankar. Så dumt att stanna kvar i fängelset när dörren ut är öppen. Intala er inte att det inte spelar någon större roll om ni syndar. Det hjälper er inte, men omvändelse gör det. Ta kontroll över era liv. Hur härligt är det inte att vara unga sista dagars heliga i denna underbara, utmanande tid. Paulus sade till unge Timotheos: "Låt ingen se ner på dig för att du är ung."5 Och Louisa May Alcott var bara 14 år när hon skrev: Ett litet rike äger jag med tankar och känslor av varje slag. Att styra det riket klokt och rätt är en svår uppgift varje dag . . .   Jag ber ej om annan krona än den alla andra kan vinna. Jag söker ej att besegra en värld, blott den jag inom mig kan finna.6 Ni kan göra det ­ måste göra det. Vår framtid beror på er, våra barn och ungdomar. Det är alltså rådet jag ger till er. Nu kan ni väcka era föräldrar och berätta för dem att ni har lärt er ett sätt att hjälpa er själva att bli fullkomliga. Kanske ni inte blir riktigt fullkomliga, men ni kan komma tillräckligt nära. Jag kan ge er lite uppmuntran. En lärare, som försökte förklara vad teori är, ställde denna fråga: "Om ni går med ett brev halvvägs till brevlådan och stannar där, sedan börjar gå igen och går hälften av den bit som är kvar och stannar där, och sedan upprepar processen om och om igen, kommer ni då, teoretiskt sett, att någonsin komma fram till brevlådan?" En klipsk elev sade: "Nej, men vi kommer tillräckligt nära för att kunna posta brevet." Ni ungdomar kommer tillräckligt nära fullkomligheten för att få ett liv fyllt av utmaningar och bekymmer, av inspiration, lycka och evig glädje. Herren lovade: "Jag skall inte lämna er ensamma, jag skall komma till er."7 "Jag vill förkunna det för ditt förstånd och hjärta, genom den Helige Anden, vilken skall komma över dig och som skall bo i ditt hjärta . . . detta är uppenbarelsens ande . . . Detta är din gåva. Bruka den och välsignad är du, ty den skall befria dig."8 Må Gud välsigna er. Ni har redan sjungit "Jag vet vem jag är, förstår Guds plan" för oss.9 En dag kan ni bära ert vittnesbörd för era barnbarn, och de kan göra det för sina, och dessa kan göra det för en annan generation, som kan göra det för en annan. Ni ser fram emot ett långt liv, emot den långsträckta framtid som kyrkan, barnen och ungdomarna och vi alla som sista dagars heliga har. Och jag vittnar för er, våra ungdomar, om att Jesus är Kristus, Guds Son. Eftersom jag själv har både barn-barn och barnbarns barn vet jag hur högt älskade ni är. Jag vill tala om för er att vi älskar er, att ni är älskade i kyrkan, och jag nedkallar Herrens välsignelser på er medan ni går ett underbart liv till mötes som unga sista dagars heliga. Det gör jag som Herrens tjänare och i Jesu Kristi namn. Amen. SLUTNOTER 1. Se Gerald Astor, The Mighty Eighth: The Air War in Europe Told by the Men Who Fought It (1997). 2. Se L&F 121:45­46. 3. Joh 14:26. 4. Författaren okänd, "All the Water in the World", i Best-Loved Poems of the LDS People, red av Jack M Lyon och andra (1996), s 302. 5. 1 Tim 4:12. 6. Louisa May Alcott, "My Little Kingdom", Louisa May Alcott ­ Her Girlhood Diary, red av Cary Ryan (1993), s 8­9. 7. Joh 14:18. 8. L&F 8:2­4; kursiveringen tillagd. 9. "Jesu Kristi Kyrka", Barnens sångbok, s 48.