"Omvänd dig från själviskhet" (se L&F 56:8) Äldste Neal A Maxwell i de tolv apostlarnas kvorum Ödmjukhet är det verkliga botemedlet, för det inte endast skyler själviskheten utan löser upp den! Fastän på olika nivå, kämpar vi alla med vår själviskhet. När den nu är så vanlig, varför alls bekymra sig om själviskheten? Därför att själviskhet i själva verket är självförstörelse i ultrarapid. Det är inte underligt att profeten Joseph manade: "Låt varje självisk känsla inte endast begravas, utan utplånas" (Profeten Joseph Smiths lärdomar, s 154). Alltså är det utplåning, inte måttlighet, som är målet. När själviskheten får råda ser vi exempel på att detta gjort människor till förkrympta själar, då de söker ersätta sin ensamhet med upplevelser. Men i begärets matematik är noll lika med noll, vad det än multipliceras med. Varje utslag av själviskhet krymper ens universum genom att minska ens medvetenhet om, eller omsorg om, andra. Trots sin yttre vidlyftighet är sådan individualism i själva verket inåtvänd, lik guldfiskar i sin skål som gratulerar sig själva till sitt oberoende och bortser från fiskmat och vattenbyten. För länge sedan krävdes det en Kopernikus att säga en provinsiell värld att denna planet inte är universums centrum. En del nutida själviska människor behöver en Kopernikus' påminnelse om att inte heller de är universums centrum! De tidiga och välbekanta formerna av själviskhet är: att bygga upp sig själva på andras bekostnad, att göra anspråk på, eller blåsa upp, äran av något, att glädjas åt andras misslyckanden, att missunna andra verklig framgång, att föredra offentlig seger framför försoning i enrum samt att "dra fördel av en för hans ords skull" (2 Nephi 28:8). Genom att vara självcentrerad finner den själviske det lättare att bära falskt vittnesbörd, att stjäla, att ha begär, eftersom inget borde förmenas honom. Det är inte underligt då att det är så lätt för styrande att ge efter för den naturliga människans begär, särskilt om samhället samtidigt fungerar tillfredsställande, samtidigt som man försäkrar henne att hennes svagheter är förlåtliga. Själviskheten gör oss dessutom ovänliga, föraktfulla och självcentrerade, medan vi undanhåller andra de förnödenheter, det beröm, det erkännande och det lyssnande öra de behöver, då vi själviskt går förbi dem utan att lägga märke till dem. (Se Mormon 8:39.) Senare kommer råhet, okänslighet och allt vassare armbågar. I motsats till själviskhetens väg, finns det på den raka och smala stigen ingen plats för ilska mot medtrafikanterna. Det kan inte förekomma övergrepp mot maka eller barn där osjälvisk kärlek råder. Dessutom frodas osjälviskheten bäst i familjens trädgård, och att trofast utföra de vardagliga plikterna i kyrkan kan ytterligare hjälpa oss övervinna själviskheten. Den osjälviske är också friare. Som G K Chesterton sade, om vi kan vara intresserade av andra trots att de inte är intresserade av oss, befinner vi oss "under en friare himmel, på en gata full av betagande främlingar" (Orthodoxy [1959], s 21). I vårt dagliga liv som lärjungar motsvaras de många sätten att ge uttryck för själviskhet av många sätt att undvika dem. Ödmjukhet är det verkliga botemedlet, för det inte endast skyler själviskheten utan löser upp den! Bland de små stegen ingår att fråga sig, innan man gör något viktigt: Vems behov försöker jag uppfylla? Eller, inför ögonblick av viktiga beslut, kan vi först räkna till tio. Sådan sållning kan multiplicera vår insats med tio, då ett nät av ödmjukhet sållar bort förgörande egoism och själviskhet. Vi kan också ödmjukt låta våra tankar leva sitt eget liv utan att styra dem alltför mycket. Låt i stället Anden frammana värdiga tankar. Ack, extrem själviskhet håller på att bli en del av kulturen. Samhällen som domineras av själviskhet kan så småningom bli utan ordning, utan barmhärtighet, utan kärlek, onaturliga och känslokalla. (Se Moroni 9.) Därigenom återspeglar samhället en bister verklighet som förebådar kulturens nedgång och fall. Detta hände fordom när ett folk faktiskt "för sin överträdelses skull [blev] svaga" (Hel 4:26). När det som tidigare var den mindre delen av folkets röst i stället blir mer dominerande, följer Guds domar, samt följderna av dåraktig själviskhet. (Mosiah 29:26­27). Kulturens nedgång accelererar när särintressen i samhället blir likgiltiga för värderingar som tidigare var allmänt accepterade. Förändringen underlättas av de likgiltiga eller eftergivna medan samhället försiktigt leds till helvetet (se 2 Nephi 28:21). En del kanske inte deltar i nedgången men ställer sig vid sidan om, fastän de en gång kunde ha hejdat utvecklingen, vilket är deras medborgerliga rättighet. Om sådana omständigheter klagade Yeats: "De goda saknar övertygelse medan de onda är fulla av intensiv passion." (W B Yeats, "The Second Coming"). I stället för traditionella gemensamma värderingar krävs att alla ansluter sig till de nya, och dessa krav ställs ironiskt nog av dem som till sist inte tolererar dem som tidigare tolererade dem. Fastän en stegvis växande ogudaktighet kanske inte orsakar en omedelbar väldig nedgång, fortsätter dock samma dystra kurs, smygande och försiktigt, utan varnande skakningar eller stötar (se 2 Nephi 28:21). Detta är några av själviskhetens omedelbara följder, men några följder är slutliga ­ och påverkar vår frälsning. Själviskheten är i själva verket inledningen till alla de allvarligare synderna. Den är den hammare som bryter de tio budorden, vare sig det är genom att försumma sina föräldrar, bryta sabbaten eller genom att leda till falskt vittnesbörd, mord och avund. Inte underligt att den själviska personen ofta är villig att bryta ett förbund för att stilla ett begär. Inte underligt att de som till sist kommer att befolka det telestiala riket efter att ha betalat priset, en gång var äktenskapsbrytare, otuktiga och de som älskade och utövade lögn. Några av de själviska tror felaktigt att det i alla fall inte finns någon gudomlig lag och därför ingen synd (se 2 Nephi 2:13). Tillfälliga normer står alltså till förfogande för de själviska. Sålunda kan man enligt denna moral göra vadhelst man har förmåga till, eftersom det egentligen inte finns någon synd (se Alma 30:17). Det är därför inte förvånande att själviskheten också leder vilse, både när det gäller begrepp och beteenden. Så till exempel sade Kain, då han fördärvats av sin längtan efter makt, efter att ha dödat Abel: "Jag är fri" (Moses 5:33; se även Moses 6:15). En av de värsta följderna av svårartad själviskhet är att man i grunden tappar sinnet för proportioner: som att sila mygg och svälja kameler (se Matt 23:24). I vår tid finns till exempel de som silar diverse myggor men sväljer extremt sena aborter! Det är därför som själviskheten förstorar en tallrik soppa till en bankett och gör trettio silverpenningar till en väldig skatt. Det som händer, utvecklingsmässigt sett, liknar det som hände en forntida grupp av barn som "växte upp . . . och när de voro på egen hand" blev förhärdade och vilsegångna (3 Nephi 1:29; se också v 30). Förödande kulturella förändringar kan ske, och sker, "på endast några få år", som att den behövliga andan av samförstånd ersätts av en anda av splittring och eftergivenhet (se Helaman 4:26). Fast besluten att vandra sin egen väg, envisas ofta den naturliga människan till den punkt där hon saknar känslor och har sövts till likgiltighet av ett köttsligt sinnes tillfredsställelse (se 1 Nephi 17:45; se också Ef 4:19). Sorgligt nog är hon, liksom den drogberoende, alltid i behov av ännu en dos. De som är mycket själviska utnyttjar andra, men älskar dem inte. Må alla Uria i världen se upp! (Se Sam 11:3­17.) Århundraden före Kristus varnade profeten Jakob okyska män: "I haven förkrossat edra ömma hustrurs hjärtan och förlorat edra barns förtroende genom de dåliga exempel I haven givit dem" (MB Jakob 2:35). När kärleken kallnar bör också de fattiga och behövande se upp, för de kommer att bli försummade, så som skedde i Sodom (se Matt 24:12, se också Hes 16:49). Det verkar underligt, men när själviska människor inte längre är små i sina egna ögon, tycks alla andra krympa! (Se 1 Sam 15:17.) Också små droppar av själviska beslut anger en riktning. Sedan bildas små rännilar som flyter samman i små bäckar och snart till större vattendrag. Till sist sveps man med av en väldig flod som rinner ut i "eländets och den ändlösa veklagans avgrund" (Helaman 5:12). Det är faktiskt vår plikt att notera avslöjande tecken på utvecklingen i samhället. Jesus varnade oss: "Himlens utseende kan ni tyda men inte tecknen för tiderna", varmed han antyder att vi behöver ett annat slags väderprognoser. (Matt 16:3.) För det som händer under kulturers nedgång och fall är både ledare och medlöpare ansvariga. Historiskt sett är det naturligtvis lätt att kritisera dåliga ledare, men vi bör inte bevilja deras efterföljare fribrev. Annars kan de i sitt rationaliserande säga att de bara följde order, medan ledarna bara begärde efterföljare! Det krävs emellertid mycket mer än så av efterföljare i ett demokratiskt samhälle där den enskildes karaktär betyder så mycket hos både ledare och efterföljare. Profeten Mormon samtyckte osjälviskt till att leda ett folk som befann sig på ett sluttande plan. Han bad för dem, men medgav att hans böner var utan tro på grund av folkets ogudaktighet (se Mormon 3:12). Vid andra tillfällen kan en visionär ledare, som Josef i Egypten, lyfta ett folk ur faran genom att förbereda dem för framtida utmaningar (se 1 Mos 41:46­57). Några få kan, som Lincoln, ge andligt ledarskap även i en politisk roll. Lincoln varnade förresten för att enskilda med ärelystnad och förmåga kommer att uppstå och att sådana individer "törstar efter och brinner för berömmelse och att de . . . skaffar sig den oavsett om det sker genom att befria slavar eller förslava fria män" (citerad i John Wesley Hill, Abraham Lincoln ­ Man of God [1927], s 74; kursiveringen i originalet). Om den osjälviske George Washington har det skrivits: "Under hela världshistorien finns det få män med sådan oinskränkt makt som använt den makten så milt och så självutplånande för att befrämja det som deras instinkt sade dem vara deras nästas och mänsklighetens väl" (James Thomas Flexner, Washington: The Indispensable Man [1984], s XVI). Makten är tryggast hos dem som, liksom Washington, inte älskar den! Ett självbespeglande samhälle där var och en ser endast till sitt eget bästa kan inte bygga vare sig broderskap eller gemenskap. Är vi inte glada denna påsktid och under alla tider att Jesus inte själviskt såg till sitt eget bästa? Inte att undra på att vi blivit lärda: "Du skall inga andra gudar ha vid sidan av mig", vilket innefattar jag-dyrkan! (2 Mos 20:3.) På ena eller andra sättet kommer de mycket själviska att så småningom krossas mot själviskhetens kantiga och hårda följder. Begrunda, då jag nu avslutar, som kontrast härtill den osjälviska Melissa Howes, vars jämförelsevis unge far dog av cancer för en tid sedan. Strax dessförinnan hade Melissa, då nio år, lett familjebönen och vädjat: "Himmelske Fader, välsigna pappa, och om du behöver honom mer än vi, så kan du få honom. Vi vill ha honom, men må din vilja ske. Och hjälp oss att inte vara arga på dig" (brev från Christie Howes, 25 feb 1998). Vilken andlig undergivenhet hos en så ung människa! Vilken osjälvisk insikt om frälsningsplanen! Må osjälvisk undergivenhet vara också vår väg, i Jesu Kristi namn, amen!