Undervisa dem om Guds ord med all flit Äldste L Tom Perry i de tolv apostlarnas kvorum Vår undervisning blir effektiv om vi närmar oss den på ett ödmjukt sätt genom bön och studier. På söndagsmorgonen den 9 december 1849, klockan 8, anlände omkring 30 barn i åldrarna 8 till 13 år till ett litet klassrum som inrättats i ett hem. De torkade av skorna vid tröskeln, skakade av snön från sina ytterkläder och hattar och satte sig sedan på sina platser på de enkla bänkarna. De väntade förväntansfullt på att klassen skulle börja. Det var en kall, snöig dag, men från eldstaden lyste en varm och vänlig glöd. Richard Ballantynes ögon strålade av glädje när han bad om ordning i Söndagsskolan. Han ledde pojkarna och flickorna i en sång, och sedan bad han en lågmäld men brinnande bön för att inviga detta rum i sitt hem till en plats för undervisning av de unga om Jesu Kristi evangelium. Hans röst var fyllig och hans ord flöt fram på det sätt som ord gör när de uttalas med vördnad och känsla. Sålunda upprättades den första Söndagsskolan i Saltsjödalen. Att organisera en Söndagsskola var inte någonting främmande för honom. I sitt hemland Skottland hade han organiserat en Söndagsskola i den presbyterianska kyrka som han var aktiv medlem i. Det var naturligt för honom att ha en stark önskan att sörja för att de unga får undervisning i evangeliet. Han hade vuxit upp i ett hem där fadern var förtjust i att lära sig hela kapitel i Bibeln utantill och därefter recitera dem för sina barn. Det var ett hem där man inte ens tog en liten klunk vatten utan att först ta av sig hatten och uttala en tacksägelse, vilket de också gjorde inför varje måltid. Rykten började spridas runt det skotska hemmet om en ny profet i Amerika. Till en början tog inte Richard särskild notis om dessa rykten, men när de religiösa frågorna förbryllade honom mera sökte han oförbehållsamt ytterligare ljus och kunskap. Det var år 1841 som äldste Orson Pratt kom till Edinburgh. Richard lyssnade till hans budskap och undersökte kyrkan i ett års tid. Slutligen omvändes han och döptes i Nordsjön. Han sade: "Jag var så övertygad om att Joseph Smith var en profet och att Mormons bok var Guds ord att om jag inte accepterade det skulle jag bli fördömd." Liksom många andra av dessa tidiga nyomvända till kyrkan sålde han sin affärsverksamhet och emigrerade till Amerika och tog med sig sin mor och några av sina bröder och systrar. De anlände till Nauvoo den 11 november 1843, vid en tidpunkt då det rådde stor oro i staden. Slutligen lämnade de Illinois och färdades med oxvagn till Winter Quarters. Där gifte han sig och vidtog snara förberedelser för den långa resan västerut. De anlände till Saltsjödalen i september 1848 och började omedelbart att bygga ett hem. Det var i detta hem som den första Söndagsskolan i dalen hölls. När kapellet ­ den gamla 14:e församlingen ­ stod klart flyttade Söndagsskolan in i det nya möteshuset. Broder Ballantyne hade en brinnande önskan att undervisa de unga om vår Herres och Frälsares evangelium i hela sitt liv. Ett tack till framlidne Conway Ballantyne Sonne, en kusin till mig, för denna berättelse om den första Söndagsskolan (se Conway B Sonne, Knight of the Kingdom: The Story of Richard Ballantyne [1949], s 7­48). Inför firandet av 150-årsdagen av Söndagsskolans grundande bör vi förnya vår medvetenhet om ansvaret att vara goda lärare. I nästan allt vårt sociala umgänge och våra relationer ingår något slag av undervisning. Ett av föräldrarnas största ansvar är att undervisa sina barn. Många av våra uppgifter inom arbetslivet har en undervisande funktion. Varje uppgift vi får i kyrkan kräver någon form av undervisning. Herren uppmanade oss i Läran och förbunden: "Jag befaller eder, att I skolen undervisa varandra om rikets lära. Lären flitigt så skall min nåd vara med eder, och I skolen bliva mera fullkomligt lärda i evangeliets teori, princip, lära och lag, i allt som tillhör Guds rike och är nyttigt för eder att förstå" (L&F 88:77­78). Den 1 januari erhöll vi ett nytt hjälpmedel för att bli bättre lärare. I den nya Kyrkans instruktionshandbok ingår ett kapitel som tar upp evangelieundervisning och ledarskap. De principer som förklaras här har universell tillämpning. Två slags instruktioner i detta kapitel tar upp hur lärare kan förbereda sig för att mer effektivt utföra sina uppgifter. Det första slaget av instruktioner uppmuntrar oss att följa Frälsarens exempel och undervisa som han undervisade. Genom gudomlig undervisning var Herren förberedd för den största av alla jordiska uppgifter. I Lukas står det: "Pojken växte och fylldes av styrka och vishet, och Guds välbehag var med honom" (Luk 2:40). Detta följs av den enda redogörelsen som vi har om början av Frälsarens liv. När han var tolv år åtföljde han sina föräldrar till Jerusalem för att fira påskhögtiden, som deras sed var. På vägen hem efter firandet upptäckte de att Jesus inte var med dem. När de återvände till Jerusalem fann de honom. "Efter tre dagar fann de honom i templet, där han satt mitt ibland lärarna, som lyssnade och ställde frågor till honom. Alla som hörde honom häpnade över hans förstånd och de svar han gav" (Joseph Smiths översättning av Lukas 2:46­47). Detta exempel från Frälsarens ungdom visar hur viktigt han tyckte det var att undervisa om Guds ord. En profet, som också kände hur viktigt detta är, var Jakob, Nephis yngre bror. Jakob, och hans bror Josef, hade blivit avskilda till präster och lärare för sitt folk. De påtog sig sitt ansvar med stort allvar eftersom de förmodade att de skulle hållas ansvariga om de inte undervisade folket med all flit. I vers 19 i Jakobs första kapitel skriver han: "Och vi förhärligade vårt ämbete för Herren, i det vi åtogo oss dess plikter och ansvaret för deras synder på våra egna huvuden, såframt vi icke med all flit undervisade dem om Guds ord. Därför skulle deras blod icke vidlåta våra kläder, om vi verkade av alla krafter, men i motsatt fall skulle deras blod komma på våra kläder, och vi skulle ej befinnas obefläckade på den yttersta dagen" (Jakobs bok 1:19). Precis som Frälsaren bör lärare känna nödvändigheten av att lära sig Guds ord. Vi finner i Läran och förbundens 93:e kapitel att Frälsaren inte erhöll "fullheten ifrån begynnelsen, utan att han fick nåd för nåd" (v 12). I sin förmaning till Hyrum Smith gav Herren ett klokt råd till alla lärare. Han sade: "Sök icke efter att förkunna mitt ord utan sök först att erhålla mitt ord och sedan skall din tunga lossas. Då skall du få min Ande och mitt ord, ja, Guds kraft att övertyga människorna, om du önskar det" (L&F 11:21). För att bli goda lärare är det nödvändigt att vi med allvar studerar Herrens ord så att vi ska kunna förmedla vår kunskap till andra. Hur välsignade är inte vi som har de heliga profeternas ord, vilka bevarats genom många tidshushållningar. Eftersom Herren befallde sina profeter att göra en uppteckning av hans lärdomar så ger oss Gamla och Nya testamentet en oavbruten följd av evangelielärdomar från tidernas begynnelse. Därefter frambringades Mormons bok som ännu ett vittne om vår Herres och Frälsares mission. Förutom detta har vi uppenbarelserna som innefattas i Läran och förbunden och lärdomarna och uppenbarelserna i Den kostbara pärlan. Eftersom undervisning är en sådan universell uppgift är det ett nödvändigt krav för varje medlem i kyrkan att förbereda sig genom studier i de heliga skrifterna. Det andra slaget av instruktioner i den nya handboken framhåller vikten av att undervisa genom Anden. I Läran och förbundens 42:a kapitel står det: "De skola iakttaga kyrkans förbund och föreskrifter och hålla dem, och de skola undervisa om dem, som Anden leder dem. Anden skall givas eder genom trons bön, och om I icke mottagen Anden, skolen I icke undervisa" (L&F 42:13­14). Vi har förmånen att ha den Helige Anden, en medlem i gudomen, som vår ständige följeslagare, för att uppbygga och inspirera oss i våra förberedelser som lärare. Vi bör förbereda oss genom lydnad till Guds bud för att vi ska ha ett frimodigt medvetande när vi ber till Herren om att hans Ande ska hjälpa oss när vi undervisar. När Anden leder oss kan vi undervisa med större kraft. Återigen, i Läran och förbunden kan vi läsa om hur det andliga flödet av kunskap mellan givare och mottagare utgör själva kärnan i inspirerad undervisning: "Sannerligen säger jag eder: Predikar den, som är ordinerad av mig och utsänd till att predika sanningens ord genom Hugsvalaren i anda och sanning, genom sanningens ande eller på annat sätt? Sker det på annat sätt, så är det icke av Gud. Åter, mottager den, som mottager sanningens ord, detta genom sanningens ande eller på annat sätt? Sker det på annat sätt, så är det icke av Gud. Varför kunnen I då icke förstå och veta, att den som mottager ordet genom sanningens ande, mottager det såsom det predikas av sanningens ande. Därför förstår den som predikar och den som mottager varandra, och båda känna sig uppbyggda och glädjas med varandra" (L&F 50:17­22). Vår undervisning blir effektiv om vi närmar oss den på ett ödmjukt sätt genom bön och studier. Vi får sedan hjälp av Anden i att förmedla ordet, konsekvent och i harmoni med vad Herren vill att vi ska undervisa. De flesta lärare inser aldrig hela vidden av sin undervisning. Jag är säker på att en viss primärlärare aldrig förväntade sig att det sätt som hon undervisade på, skulle imponera på mig så mycket att jag många år senare sökte efterlikna hennes undervisningsmetoder i ett styrelserum i New York City. Hon var mycket skicklig i att hålla oss uppmärksamma med hjälp av visuella hjälpmedel. Flanellografen, som hon använde under sina presentationer, var populär på den tiden. Nu går jag snabbt fram i tiden till en avgörande tidpunkt i min yrkeskarriär. År 1962 accepterade jag en anställning i New York som revisor för en stor detaljhandelsfirma. Ett av mina nya ansvarsområden var att presentera budgeten för bolagsstyrelsen. Flera veckor före presentationen kallades jag in på direktörens kontor och fick veta vilka stora krav bolagsstyrelsen ställde på den person som lade fram budgeten. Jag uppmanades att hålla en presentation som skulle övertyga styrelsen och garantera stöd åt vår föreslagna budget. Jag kände mig överväldigad när jag lämnade hans kontor, nedtyngd av tvivel på mig själv. Följande dag gick jag till styrelserummet, tittade mig omkring, och försökte finna något sätt som kunde göra presentationen effektiv. När jag satt där i styrelserummet lade jag märke till att större delen av väggen var täckt av flanell. Jag är säker på att den satts dit för akustikens skull. När jag såg på den stora flanellväggen kom jag ihåg min primärlärare och hur hon använde flanellografen. Jag skickade efter några flanellografpapper från Salt Lake City. När jag fått dem förberedde jag tre olika planer på dessa papper. När jag lagt fram budgetförslaget kunde jag under diskussionen som därpå följde, allteftersom det var lämpligt, dra bort en budgetplan och ersätta den med en annan. Styrelsemedlemmarna tyckte min presentation med hjälp av flanellograftekniken var fängslande. Varje gång jag skulle presentera något av de andra förslagen och redogöra för styrelsen om följderna, återvände de omedelbart till det första budgetförslaget, det som vi verkligen ville ha godkänt. Presentationen tycktes gå mycket bra och när den var över fick jag beröm. Jag vet inte om orsaken var presentationen, men veckan därpå kallades jag in på verkställande direktörens kontor och informerades om att bolagsstyrelsen hade godkänt min befordran från förvaltnings- till styrelsenivå. Detta är bara ett litet exempel på hur god undervisning, vare sig den sker i hemmet, i ett klassrum i kyrkan eller på någon annan plats, kan ha en djupgående betydelse för en person och hans eller hennes framtid. En god lärare kan påverka många människors liv. President David O McKay gav oss denna instruktion om undervisningens betydelse: "Läraryrket är det ädlaste i världen. Renheten och beständigheten i ett hem, tryggheten i ett land och all dess framtid, beror på om ungdomen fått vederbörlig utbildning. Föräldern ger barnet möjlighet att leva; läraren gör det möjligt för barnet att leva väl" (David O McKay, Gospel Ideals [1953], s 436; Nordstjärnan, jan 1992, s 78). Må Gud välsigna oss att bli mer fast beslutna att studera, förbereda oss och förbättra vår duglighet som lärare. Låt oss minnas att det är genom inspirerad undervisning som evangeliets budskap förs ut till världen. Det är min innerliga bön att vi alla ska ta emot utmaningen att med all flit undervisa våra bröder och systrar om Guds ord. I Jesu Kristi namn, amen.