För jag som var blind kan nu se President Thomas S Monson förste rådgivare i första presidentskapet Om du vill kunna ge andra ljus, måste du själv lysa. När Jesus gick omkring och undervisade människorna, använde han ett språk som var lätt att förstå. Antingen han färdades längs den dammiga vägen från Perea till Jerusalem, talade till folkmassorna vid stranden av Galileiska sjön, eller vilade en stund vid Jakobs källa i Samarien, undervisade han i liknelser. Jesus talade ofta om hjärtan som kunde veta och känna, öron som kunde höra och ögon som verkligen kunde se. En som inte var lika välsignad med gåvan att kunna se var den blinde mannen som, i ett försök att försörja sig, satt dag ut och dag in på sin vanliga plats i folkmyllret vid trottoarkanten i en av våra större städer. I ena handen höll han en gammal filthatt fylld med pennor. Med andra handen höll han fram en plåtburk. Hans enkla vädjan till de förbipasserande var kort och rakt på sak. Det fanns en viss slutgiltighet i det, nästan med en ton av förtvivlan. Budskapet rymdes på den lilla skylten som hängde i ett snöre runt halsen på honom. Där stod: "Jag är blind." De flesta stannade inte för att köpa hans pennor eller lägga en slant i burken. De hade alltför bråttom, var alltför upptagna av sina egna problem. Den lilla burken hade aldrig fyllts till bredden, inte ens till hälften. Så en vacker vårdag stannade en man och med en tuschpenna lade han till flera nya ord på den illa medfarna skylten. Där stod inte längre "Jag är blind". Nu löd budskapet: "Det är vår och jag är blind." Burken blev snart överfull. Kanske de jäktade människorna tagit intryck av Charles L O'Donnels ord: "Jag har aldrig lyckats lära mina ögon att inte bli glatt överraskade av hur ljus himlen är om våren." Alla kände emellertid att pengarna var ett dåligt surrogat för den önskade förmågan att kunna återställa synen. Vi känner alla några som inte kan se. Vi känner också många andra som har sin syn men som vandrar i mörker vid middagstiden. De senare kanske aldrig använder den vanliga vita käppen och försiktigt tar sig fram till ljudet av det välbekanta "tapp, tapp, tapp". De kanske inte har en trofast ledhund vid sin sida, inte heller en skylt runt halsen där det står: "Jag är blind", men de är sannerligen blinda. Några har förblindats av vrede, andra av likgiltighet, av hämnd, av hat, av fördomar, av okunnighet, av att ha försummat ypperliga tillfällen. Om dessa sade Herren: "De är tröga att höra med sina öron och de tillsluter sina ögon, så att de inte kan se med sina ögon eller höra med sina öron eller förstå i sitt hjärta och omvända sig och bli botade av mig."1 De skulle mycket väl kunna klaga: "Det är vår, Jesu Kristi evangelium har återställts, men jag är ändå blind." En del, som Filippos vän i forna dagar, utropar: "Hur skulle jag kunna [hitta vägen] utan att någon vägleder mig?"2 För många år sedan, när jag besökte en stavskonfererns, lade jag märke till att en rådgivare i stavspresidentskapet var blind. Han fungerade utmärkt, utförde sina plikter som om han såg. Det var ett hemskt oväder den kvällen vi träffades på stavskontoret, som låg på andra våningen i byggnaden. Plötsligt hördes en väldig åskskräll. Ljuset i byggnaden slocknade nästan genast. Jag sträckte mig instinktivt efter vår blinde ledare och sade: "Här, ta min arm så ska jag hjälpa dig nerför trappan." Jag är säker på att han måste ha smålett när han svarade: "Nej, broder Monson, ge mig din arm, så ska jag hjälpa dig. Nu är du på mitt område." Stormen avtog, ljuset kom tillbaka, men jag ska aldrig glömma stegen nerför de där trapporna, vägledda av mannen som var blind, men ändå fylld av ljus. För länge sedan, och långt härifrån, fick Jesus, när han kom gående, se en man som var blind från födseln. Hans lärjungar frågade Mästaren varför denne man var blind. Hade han syndat, eller hade hans föräldrar syndat, eftersom han drabbats av denna sjukdom? "Jesus svarade: 'Varken han eller hans föräldrar har syndat, men Guds gärningar skulle uppenbaras på honom . . . Så länge jag är i världen, är jag världens ljus.' Sedan spottade han på marken, gjorde en deg med spottet och strök degen på mannens ögon och sade: 'Gå och tvätta dig i Siloadammen.' . . . Mannen gick dit och tvättade sig och kom tillbaka seende."3 En stor tvist uppstod bland fariseerna angående detta underverk. "För andra gången kallade de alltså till sig mannen som hade varit blind och sade till honom: 'Ge Gud äran. Vi vet att den här mannen [Jesus] är en syndare.' Han svarade: 'Om han är en syndare vet jag inte. Men det vet jag, att jag som var blind nu kan se.'"4 Det får en att tänka på den fiskare som hette Simon, men som ni och jag mer känner som Petrus, ledaren bland apostlarna. Denne tvivlande, klentrogne, impulsive Petrus uppfyllde Mästarens profetia, när han verkligen förnekade honom tre gånger. Mitt under alla stötar, hånskratt och slag, och "i sin förnedrings vånda, i sin majestätiska tystnad, 'vände sig Herren om och såg på Petrus.'"5 Som en kronolog beskrev förändringen: "Det var tillräckligt . . . Petrus 'var inte längre rädd för något, inte ens för att dö' . . . Han sprang ut i natten . . . 'för att möta gryningen' . . . Denne förkrossade ångerfulle stod framför sitt eget samvetes domstol, och där dömdes hans gamla liv, hans gamla skam, hans gamla svaghet, hans gamla jag, till döden genom att han kände en sådan sorg efter Guds vilja som ledde till att en ny och ädlare människa föddes."6 Aposteln Paulus var med om något liknande det som hände Petrus. Från den dag han omvände sig till den dag han dog, uppmanade Paulus människorna att "lägga av er . . . den gamla människan" och "klä er i den nya människan, som har skapats efter Guds bild, med den rättfärdighet och den helighet som hör sanningen till".7 Fiskaren Simon hade blivit aposteln Petrus. Förföljaren Saul hade blivit omvändelseivraren Paulus. Tidens gång har inte ändrat Återlösarens förmåga att förändra människoliv. Som han sade till den döde Lasaros, så säger han till dig och mig: "Kom ut."8 President Harold B Lee sade: "Varje själ som vandrar här på jorden, var han än bor, i vilket land han än blivit född, oavsett om han är rik eller fattig, begåvades vid födseln med detta första ljus som kallas Kristi ljus, Sanningens ande, eller Guds ande ­ detta intelligensens universella ljus som varje själ välsignats med. Moroni talade om denna Ande när han sade: 'Ty se, Kristi Ande gives åt varje människa, på det hon må kunna skilja mellan gott och ont. Därför visar jag eder hur man bör döma, ty allt som inbjuder till att göra gott och som övertalar till tro på Kristus kommer genom Kristi kraft och gåva. Därför kunnen I med fullkomlig visshet veta, att det är från Gud.'"9 Ni och jag känner sådana som kvalificerar sig för Frälsarens välsignelse i enlighet med denna definition. En sådan man var Walter Stover från Salt Lake City. Walter, som föddes i Tyskland, tog emot evangeliebudskapet och kom till Amerika. Han startade ett eget företag. Han gav frikostigt av sin tid och sina medel. Efter andra världskriget kallades Walter Stover att återvända till sitt hemland. Han ledde kyrkan där och välsignade alla som han träffade och tjänade tillsammans med. Med egna medel byggde han två kapell i Berlin ­ en vacker stad som härjats så under kriget. Han planerade ett möte i Dresden för alla kyrkans medlemmar i landet, och chartrade sedan ett tåg som hämtade dem från alla delar av landet, så att de skulle kunna träffas, ta del av sakramentet och bära vittne om Guds godhet mot dem. Vid Walter Stovers begravning sade hans svärson Thomas C LeDuc följande om honom: "Han hade förmågan att se Kristus i varje ansikte han mötte, och han handlade därefter." Poeten skrev: Jag mötte en främling i natten, vars lykta upphört att ge sken; Jag stannade och lät honom tända sitt ljus med mitt. Ett oväder bröt ut som skakade jorden, Och när vinden mojnat hade min lykta slocknat. Men främlingen kom tillbaka till mig ­ hans lampa lyste klart. Han höll fram den dyrbara flamman och tände min.10 Kanske sensmoralen i denna dikt helt enkelt är den att om du vill kunna ge andra ljus, måste du själv lysa. När profeten Joseph Smith gick in i en skogsdunge, som blev helig genom det som inträffade där, beskrev han händelsen: "Det var på morgonen en härlig, klar dag, tidigt på våren adertonhundratjugo. Det var första gången i mitt liv som jag gjort ett sådant försök, ty trots all min ängslan hade jag ännu aldrig försökt att bedja med hörbara ord."11 Efter att ha utstått en plågsam upplevelse av en osynlig makt, fortsatte Joseph: "Jag såg en ljuspelare mer strålande än solen alldeles över mitt huvud, och den sänkte sig gradvis, tills den vilade på mig . . . När ljuset vilade på mig, såg jag två personer, vilkas glans och härlighet trotsa all beskrivning, stående över mig i luften. En av dem talade till mig, nämnande mig vid namn, och sade, pekande på den andre: Denne är min älskade Son. Hör honom."12 Joseph lyssnade. Joseph förstod. Ibland får jag frågan: "Broder Monson, om Frälsaren visade sig för dig, vilka frågor skulle du ställa till honom?" Mitt svar är alltid detsamma: "Jag skulle inte fråga honom något. Jag skulle hellre lyssna!" Sent en kväll på en ö i Stilla havet lade en liten båt tyst till vid sin kajplats längs den primitiva piren. Två polynesiska kvinnor hjälpte Meli Mulipola upp ur båten och ledsagade honom på den nötta stigen fram till byvägen. Kvinnorna förundrades över hur klart stjärnorna blänkte på natthimlen. Det vänliga månljuset vägledde dem på stigen. Men Meli Mulipola kunde inte glädja sig åt detta vackra i naturen ­ månen, stjärnorna, himlen ­ för han var blind. Hans syn hade varit normal tills denna ödesdigra dag, när ljuset, mitt under arbetet på en ananasodling, plötsligt förvandlades till mörker och dagen blev ständig natt. Han hade hört talas om återställelsen av evangeliet och lärdomarna i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Han hade förändrat sitt liv så att det stämde med dessa lärdomar. Han och hans nära och kära hade rest så här långt, eftersom de hört att någon som innehade Guds prästadöme besökte öarna. Han ville få en välsignelse under händerna på dem som innehade det heliga prästadömet. Hans önskan beviljades. Tårar strömmade från hans blinda ögon och föll ned på hans bruna kinder, för att till sist hamna på hans hembygdsdräkt. Han föll ner på sina knän och bad: "O, Gud, du vet att jag är blind. Dina tjänare har välsignat mig med att om det är din vilja, kan jag få synen tillbaka. Antingen jag i din visdom kommer att se ljus eller mörker under resten av mitt liv, kommer jag att vara evigt tacksam för sanningen om ditt evangelium, som jag nu ser och som ger mig livets ljus." Han reste sig upp, tackade för välsignelsen han fått, och försvann i nattens mörker. Han kom i tysthet, han försvann i tysthet. Men jag kommer aldrig att glömma honom. Jag tänkte på Mästarens budskap: "Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus."13 Detta är en tid då vi bygger tempel. Aldrig förr har så många tempel uppförts och invigts. President Gordon B Hinckley, Guds profet på denna jord, har en vision om de livsviktiga förordningar som utförs i dessa Herrens hus. Tempel kommer att välsigna alla som kommer dit och som uppoffrar sig för att färdigställa dem. Kristi ljus kommer att lysa på alla ­ även på dem som lämnat detta liv. President Joseph F Smith sade, när han talade om arbetet för de döda: "Genom våra ansträngningar för deras skull, kommer deras bojor att falla av dem, och mörkret som omger dem kommer att skingras, så att ljus kan lysa på dem, och de skall i andevärlden få höra om det arbete som har utförts för dem genom deras barn här, och de kommer att glädjas med er när ni fullgör dessa plikter."14 Aposteln Paulus betonade: "Var en förebild för de troende."15 Och Jakob sade: "Bli ordets görare, inte bara dess hörare, annars tar ni miste."16 Jag avslutar med dessa ord från poeten Minnie Louis Haskins, som skrev: Jag sade till mannen som stod vid årets port: "Ge mig ljus så att jag säkert kan gå ut i det okända." Han svarade: "Gå ut i mörkret och lägg din hand i Guds hand. Det är bättre för dig än ett ljus och tryggare än en välkänd väg." Så jag gick och när jag funnit Guds hand, gick jag glatt ut i natten. Och Han ledde mig mot bergen och morgonljuset i öster.17 Må vårt ljus lysa denna påskmorgon, som också är en sabbatsmorgon, på ett sådant sätt att vi prisar vår himmelske Fader och hans Son Jesus Kristus, vars namn är det enda namn under himmelen varigenom vi kan bli frälsta. Att vi alltid må kunna gå i Jesu Kristi fotspår är min ödmjuka bön. I hans heliga namn, amen. SLUTNOTER 1. Matteus 13:15. 2. Apostlagärningarna 8:31. 3. Johannes 9:3, 5­7. 4. Johannes 9:24, 25. 5. Se Frederic W Farrar, The Life of Christ (1874), s 580; Lukas 22:61. 6. Farrar, The Life of Christ, s 581. 7. Efesierbrevet 4:22, 24. 8. Johannes 11:43. 9. Harold B Lee, Stand Ye In Holy Places, (1974), s 115; Moroni 7:16. 10. Författare okänd. 11. Joseph Smiths skrifter 2:14. 12. Ibid, 2:16, 17; kursiveringen i originalet. 13. Johannes 8:12. 14. Conference Report, okt 1916, s 6. 15. Första Timotheosbrevet 4:12. 16. Jakobsbrevet 1:22. 17. Från "The Gate of the Year", i James Dalton Morrison, Masterpieces of Religious Verse (1948), s 92.