Biskopen och hans rådgivare President Boyd K Packer Tillförordnad president för de tolv apostlarnas kvorum Kyrkan är . . . inte större än en församling . . . Allt som behövs för vår frälsning, förutom templet, är koncentrerat dit. Och templen kommer nu allt närmare oss alla. I går kväll under prästadömets session gav president Hinckley en eloge, ett råd och en välsignelse till våra biskopar. Enligt lagen om två vittnen, som äldste Oaks förklarade för oss i går, står jag som ett andra vittne. För många år sedan verkade jag i stavens högråd tillsammans med Emery Wight. Emery hade tjänat som biskop för Harpers församling på landsbygden i tio år. Hans hustru, Lucille, blev vår president för Hjälpföreningen i staven. Lucille berättade för mig att en vårmorgon ringde en granne på dörren och frågade efter Emery. Hon sade att han var ute och plöjde. Då sade grannen oroligt att tidigt den morgonen hade han åkt förbi åkern och märkt att Emerys hästar stod stilla i en halvfärdig fåra med tömmarna hängande över plogen. Emery syntes inte till. Grannen funderade inte över det förrän mycket senare, när han åkte förbi åkern igen och såg att hästarna inte flyttat på sig. Han klättrade över staketet och gick tvärs över fältet till hästarna, men han kunde inte hitta Emery någonstans. Han skyndade hem till dem för att höra med Lucille vad som hänt. Lucille svarade lugnt: "Oroa dig inte. Antagligen är det någon som behövt hjälp och kommit och hämtat biskopen." Bilden av hästarna stående ute på åkern i timmar symboliserar hängivenheten hos kyrkans biskopar och rådgivarna vid deras sida. Varje biskop och varje rådgivare lämnar bildligt talat sina hästar stående i halvplogade fåror när någon behöver hjälp. Jag har åkt förbi den åkern många gånger under årens lopp. Det är en påminnelse om de uppoffringar och det tjänande som utförs av dem som kallats att verka i församlingarnas biskopsråd, och av deras hustrur och barn, utan vars hjälp de inte skulle kunna verka. För inte så länge sedan stod jag en mycket tidig söndagsmorgon på den åkern. Jag såg upp mot det hem där Emery och Lucille uppfostrade sina barn och mot kullarna bakom huset. När jag var pojke utgick jag och andra scouter från det huset med biskop Wight. Vi vandrade bland bergen och Emery undervisade oss för varje steg vi tog. "Därför måste församlingsledaren", skrev Paulus till Timotheos, "vara höjd över allt klander, gift bara en gång, nykter, behärskad, anständig, gästfri och en god lärare".1 Dessa ord "en god lärare" har en särskild betydelse. Det innebär att vara "hågad, villig, förberedd". Det finns inget i hela världen som liknar ämbetet som biskop i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Förutom föräldrarna har biskopen det bästa tillfället att undervisa och att få andra att undervisa om det som är viktigast. Och en biskop har det utomordentliga tillfället att undervisa föräldrarna om deras ansvar. Sedan måste han låta föräldrarna få tid att undervisa sina barn. Biskopen är ansvarig för de unga männen i aronska prästadömet, liksom för de unga kvinnorna. Han tar emot och redovisar för tionde- och fasteoffer. Han har ansvaret för kyrkans timliga angelägenheter och att söka rätt på de fattiga, och han har också många andra plikter. Biskopen ska "döma hans folk enligt de rättfärdigas vittnesmål med tillhjälp av rådgivarna efter rikets lagar, som äro givna genom Guds profeter".2 Han ska döma dem för att avgöra om de är värdiga att erhålla förordningar eller verka i ett ämbete. Han ska ge råd och tillrättavisningar, och han ska predika evangeliet för sin hjord, enskilt och kollektivt. I allt detta ska han undervisa om Jesu Kristi evangelium, korsfästelsen, försoningen, uppståndelsen och återupprättelsen. Jag har hört detta kall beskrivas som frivilligt arbete därför att varken biskopen eller rådgivarna får betalt för det de gör. Även de betalar sitt tionde och fasteoffer, och de ägnar otaliga timmar åt sitt ämbete. Deras lön består endast av välsignelser, vilket också gäller dem som verkar tillsammans med dem. Men man erbjuder sig inte precis att bli biskop eller strävar efter att bli det. Han blir kallad som biskop, "kallad av Gud genom profetia". Sedan både ordineras och avskiljs han "att predika evangeliet och betjäna i dess förordningar . . . genom profetia och handpåläggning av dem som har myndighet".3 En man ordineras till biskop, som är ett ämbete i prästadömet. Därefter avskiljs han och erhåller nycklarna till att presidera över en församling. Han och hans två rådgivare bildar ett biskopsråd ­ ett slags presidentskap. Efter ordinationen är han biskop resten av sitt liv. När han avlöses från att presidera över en församling, blir hans ordination vilande. Om han kallas på nytt att presidera över en församling, aktiveras hans tidigare ordination. När han avlöses, blir den åter vilande. Både rätten och förpliktelsen att ledas genom inspiration är förbundna med ordinationen till biskop. Biskopen har förmågan att genom Anden urskilja hur han ska handla. Att kunna erhålla uppenbarelser är det som alla biskopar har gemensamt. Biskopar kommer från många kulturer, många yrken. De skiljer sig i erfarenhet, personlighet och ålder, men de skiljer sig inte när det gäller rätten till andlig vägledning. För många år sedan åkte en av mina vänner till ett stort universitet för att studera under en framstående professor i rådgivning och handledning. Professorn började snabbt intressera sig för denne charmige och intelligente unge mormon. Min vän drog till sig uppmärksamhet när han tog sig igenom alla klasser som krävdes för en doktorsgrad. När han skulle skriva sin doktorsavhandling, valde han att skriva om den sista dagars helige biskopen. Allt gick bra tills han beskrev ordinationen av en biskop, förmågan att urskilja och biskopens rätt till andlig vägledning. Disputationskommittén tyckte att sådana åberopanden inte lämpade sig i en vetenskaplig uppsats, och de ville prompt att han skulle utelämna dem. Han tyckte att han åtminstone kunde få säga att sista dagars heliga tror att biskopen har andlig insikt. Men kommittén nekade honom även detta, för de skulle tycka det vore ganska genant att ha detta andliga inslag i en vetenskaplig doktorsavhandling. Man sade till honom att med lite anpassning ­ han skulle närmare bestämt utelämna alla hänvisningar till uppenbarelse ­ så skulle doktorsavhandlingen tryckas, och han skulle få ett gott anseende. Han gjorde det bästa han kunde. Hans avhandling innehöll inte tillräckligt om Anden för att han skulle vara nöjd, och för mycket för att helt accepteras av de världsliga professorerna. Men han tog sin examen. Jag frågade min vän vad han tyckte var det viktigaste han lärt sig i sina studier av biskoparna. Han svarade: "Jag lärde mig att manteln är mycket, mycket större än intellektet, att prästadömet är den styrande kraften." Tvivla inte på att en vanlig människa som kallats ur kretsen av medlemmar att vara biskop kan ge inspirerade råd och tillrättavisning. Tyvärr finns det några som skulle kunna få mycket hjälp om de inte tvekade att söka råd från biskopen, medan andra oupphörligen tycks behöva rådgivning och tröst och känner sig försummade om de inte hela tiden tas om hand. Biskopar är inspirerade! Var och en av oss har friheten att ta emot eller förkasta råd från våra ledare, men nonchalera aldrig rådet från er biskop, vare sig det ges från talarstolen eller enskilt. Livet kan vara svårt, och på sätt och vis är det ännu svårare i kyrkan. Eliza R Snow skrev: "Tänk ej när till Sion I dragen, all prövning och sorg är förbi, att glädje I där endast smaken samt strax bliven frälste och fri´! Nej, guldet må luttras i ugnen och vi måste prövning utstå; ej frälsning då ännu är vunnen, den vinnes, när målet vi nå. Tänk ej när till Sion ni lända, att striden mot synden är slut! Tänk ej all er svaghet till ända, fastän ni från Babel kom ut! Nej, nej! Se, det fordras dock ständigt mot frestelser vara på vakt, på Herren förtrösta beständigt och uppå hans ord giva akt."4 När vi behöver hjälp finns biskopen där, men var försiktigt så att ni inte lägger beslag på hans tid i onödan. Det finns en gräns för vad biskopar kan göra. Biskopsrådet måste få tid att förtjäna sitt uppehälle och vara tillsammans med sin egen familj. Ofta får vi frågan hur de relativt få apostlarna i första presidentskapet och de tolvs kvorum kan leda kyrkan, som nu har över tio miljoner medlemmar. Kyrkan är i själva verket inte större än en församling. Varje biskop har rådgivare. Han har en speciell mantel och är utsedd att vara församlingens presiderande högpräst. Det finns andra högpräster, och det finns ett äldsternas presidentskap. Det finns tillräckligt av biorganisationsledare och lärare för att täcka behoven. När vi verkar lydigt, och villigt, får vi också vår lön, liksom biskoparna, i form av välsignelser. Det spelar ingen roll om antalet medlemmar växer till hundra miljoner (som det säkert gör!), den kommer fortfarande inte att vara större än en församling. Allt som behövs för vår frälsning, förutom templet, är koncentrerat dit. Och templen kommer nu allt närmare oss alla. Ett litet antal församlingar är förda samman till en grupp i skyddet av en stav, och grenar i skyddet av ett distrikt. Där finns ett presidentskap och ett råd som ska lära biskopsrådet och andra ledare att utbilda dem som verkar tillsammans med dem. Denna organisation, som är upprättad över hela världen, är en produkt av att Jesu Kristi evangelium blivit återställt. Denna makalösa villighet att tjäna beror på enskilda vittnesbörd om Återlösaren. Uppenbarelsen som gavs när detta system infördes, slutar inte med detta, för syftet med alltsammans är att skydda familjerna. Familjerna samlas i en församling eller gren. Det är biskopens ansvar att se till att varje familj binds samman i varaktiga förbund, att varje person känner sig trygg och glad. Systemet fungerar bäst när biskopen inser att ansvaret i första hand vilar på föräldrarna. Även om biskopen ibland kallas för "församlingens fader", måste vi komma ihåg att han inte är kallad att fostra barnen i sin församling. I vår handbok står det: "Föräldrarna har det främsta ansvaret för sina barns välfärd.5 Biskopsrådet och andra församlingsledare stöder men ersätter inte föräldrarna i detta ansvar."6 "Kvorum, biorganisationer, program och aktiviteter i kyrkan bör stärka och stödja familjen. De bör stärka familjeaktiviteter med evangeliet i centrum, inte tävla med dessa."7 Första presidentskapet skrev nyligen till kyrkan: "Hemmet är grunden till ett rättfärdigt liv, och inget annat kan ta dess plats eller fylla dess viktiga funktion i att fullgöra detta gudagivna ansvar . . . Hur värdiga och lämpliga andra krav och aktiviteter än må vara, får de inte tillåtas ersätta de gudomligt tilldelade ansvar som endast föräldrar och familjer kan fullgöra på rätt sätt."8 Familjer, liksom församlingar, varierar i storlek och utformning. Tiden går och en generation ersätter en annan. Spädbarn föds och växer upp och blir föräldrar och sedan mor- och farföräldrar. En familj delar sig och blir flera. Församlingar växer och delas. Där det fanns en, finns det fler. Vad som än händer i världen, vilka höjder bildningen än uppnår eller hur djupt demoraliseringen än går i samhället, är planen fortfarande oförändrad. Kyrkan kommer att växa tills den uppfyller hela jorden. Och fortfarande är den inte större än församlingen. Kyrkan ombesörjer aktiviteter och sammanslutningar, förordningar och ordinationer, förbund och avtal och tillrättavisningar som förbereder var och en av oss för upphöjelse. Den följer ett mönster som gjordes i himlen, för inget jordiskt sinne kunde ha tänkt ut det. Nu, och alltid i framtiden, kommer vanliga män att lämna sina hästar stående i en halvfärdig fåra, med tömmarna hängande på plogen, när någon som har bekymmer behöver hjälp. Kvinnorna och barnen verkar tillsammans med dem och kommer att bistå dem, utrustade med sanningen från uppenbarelseböcker. Den viktigaste av dem alla är Mormons bok som vittnar om Kristus, om försoningen, om hans uppståndelse. Och jag vittnar om honom. I skydd av den plan som han uppenbarade kommer vi, och våra familjer, att vara i säkerhet. I Jesu Kristi namn, amen. SLUTNOTER 1. 1 Tim 3:2. 2. L&F 58:18; kursivering tillagd. 3. 5:e trosartikeln. 4. "Tänk ej när till Sion I dragen", Sånger [1956], nr 185, vers 1 och 3. 5. Se L&F 68:25­28. 6. Kyrkans instruktionshandbok, bok 2: Prästadömet och biorganisationernas ledare [1999], s 103. 7. Kyrkans instruktionshandbok, bok 2, s 337. 8. Första presidentskapets brev, 11 feb 1999, citerat i Church News, 27 feb 1999, s 3.