Vår enda chans Sheri L Dew andra rådgivare i Hjälpföreningens generalpresidentskap Han kan hjälpa oss alla. Men vi måste aktivera försoningens kraft i våra liv . . . genom att söka honom. I Frälsarens sista predikan till sina lärjungar före Getsemane och Golgata, förkunnade han att han var "vägen, sanningen och livet" (Joh 14:6). Denna påskmorgon vittnar jag med profeten Alma om att "det icke finnes någon annan väg . . . varigenom människan kan bliva frälst än i och genom Kristus" (Alma 38:9). Frälsarens försoning är förbluffande allomfattande! "Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus" (1 Kor 15:22; kursivering tillagd). Kom var och en, kom alla, har Herren bjudit oss. Jesu Kristi evangelium är till för varje man och kvinna, pojke och flicka. Han ändrar inte reglerna för rika eller fattiga, gifta eller ogifta, portugiser eller kineser. Evangeliet är avsett för var och en av oss och de andliga kraven och belöningarna är samma för alla. När det gäller frälsningen "äro alla jämlika för Gud" (2 Nephi 26:33; kursivering tillagd). Herrens motiv står i stark kontrast till Lucifers, som är besatt av att försöka få oss att känna oss mindre än det vi är som Guds söner och döttrar. Han föraktar ett helgat folk och älskar att förmörka vår vision och locka oss bort från vägen som leder tillbaka till vårt himmelska hem. Som ung student vid Brigham Young-universitetet lärde jag mig något om hur man håller kursen när man ska hem. En julafton skulle min bror och jag köra hem till Kansas. Men tidigt under resan fick vi höra att en häftig snöstorm var på väg mot oss, så vi tog fram kartan och hittade en omväg för att kringgå stormen, och gav oss iväg till okända trakter. Vårt försök att hitta en bättre väg visade sig dock farligt. Den nya vägen var obekant, och vi körde ändå rätt in i stormen. Till råga på allt, när vi sent på kvällen, i snöstormen som helt skymde sikten, i krypfart körde fram på en okänd landsväg, fick vår gamla Ford motorstopp. Vi var strandsatta. Och vi hade ingen aning om var vi var. Så småningom fick vi skjuts till närmaste stad, och där fick vi veta att vi fortfarande var långt hemifrån och lämnade åt vårt öde i Last Chance i Colorado. Nu fanns det bara en sak att göra. Vi ringde hem och bad om hjälp. Mitt i natten åkte vår pappa iväg och kom och hämtade oss. Vid middagstid nästa dag var vi tryggt hemma igen. Jag ska aldrig glömma den julaftonen i Last Chance, då vi satt helt fast på grund av ett problem vi till största delen själva orsakat och som vi inte kunde lösa. Den dagen hjälpte vår far oss med något som vi inte själva kunde göra. Var och en av oss är på väg till vårt eviga hem. Och av olika anledningar behöver vi alla räddas ­ räddas från ensamhet och hjärtesorg, från förtvivlan och besvikelser, från följder av oskyldiga misstag och stora synder. Vart vänder vi oss för att få hjälp? "I sin Sons gåva har Gud berett en bättre väg" (Ether 12:11). Frälsaren är inte vår sista chans. Han är vår enda chans. Vår enda chans att övervinna tvivel om oss själva och få en vision av vad vi kan bli. Vår enda chans att omvända oss och bli rentvådda från våra synder. Vår enda chans att luttra våra hjärtan, tygla våra svagheter och undvika motståndaren. Vår enda chans att bli återlösta och nå upphöjelse. Vår enda chans att finna frid och lycka i den här världen och evigt liv i den tillkommande. Om den naturliga människan lämnas att klara sig själv, ger hon oundvikligen efter för Satan (se Mosiah 3:19), som överger sina offer så snart han lurat bort dem från den raka och smala stigen. Men Frälsaren leder dem som följer honom hela vägen hem. Lehis familj hade en stark upplevelse i vildmarken som var avsedd att undervisa dem, pröva dem och helga dem. På samma sätt löper vår väg från vårt forna hem till evigt liv genom den här jordiska vildmarken, där vi kan förvänta oss liknande svårigheter. Men vi är inte ensamma på vår resa, för Herrens löfte till Nephi gäller också oss: "Jag vill bereda vägen för eder, (och) om I hållen mina befallningar, . . . skolen I bliva förda . . . till det förlovade landet. . . . Sedan I haven anlänt . . . skolen I veta . . . att jag, Herren, räddade eder från undergång" (1 Nephi 17:13­14). Herren känner till vägen för han är vägen och är vår enda chans att framgångsrikt kunna ta oss igenom jordelivet. Hans försoning ger oss all kraft, frid, ljus och styrka som vi behöver för att möta livets utmaningar, som varierar mellan våra egna misstag och synder och de prövningar vi inte har någon kontroll över men som ändå orsakar oss smärta. Herren har lovat att hela våra brustna hjärtan och ge de förtryckta frihet (Lukas 4:18); att ge den trötte kraft, att hela den sargade själen och göra det svaga starkt (Jesaja 40:29; MB Jakob 2:8; Ether 12:27); att påta sig våra plågor och sjukdomar, och utplåna våra överträdelser om vi omvänder oss och lossa dödens bojor (Alma 7:11­13). Han har lovat att om vi bygger våra liv på hans klippa, skall djävulen inte ha makt över oss (se Helaman 5:12). Och han har högtidligt lovat att han aldrig skall överge oss eller svika oss (se Heb 13:5). Hans motsvarighet på jorden finns helt enkelt inte, varken ifråga om åtagande, makt eller kärlek. Han är vår enda chans. Det är vårt ansvar att lära oss använda kraften i försoningen. Annars förlitar vi oss endast på vår egen styrka i jordelivet. Och att göra det är att inbjuda misslyckandets vanmakt och vägra ta emot den mest praktfulla gåvan i tid och evighet. "Ty vad gagnar det människan, om hon skänkes en gåva och hon icke vill mottaga den?" (L&F 88:33). Det skulle ha varit dåraktigt av min bror och mig att inte be om eller inte ta emot vår fars hjälp när vi var strandsatta. Likaledes är Herren vår förespråkare och han "känner människans svaghet och kan hjälpa dem som frestas" (L&F 62:1). Med andra ord, han kan hjälpa oss alla. Men vi aktiverar försoningens kraft i våra liv. Vi gör det genom att först tro på honom, genom att omvända oss, genom att lyda hans befallningar, genom att ta del av heliga förordningar och hålla förbunden, och genom att söka honom i fasta och bön, i skrifterna och i templet. Allt detta kräver tro. President Gordon B Hinckley har sagt att "om det finns något du och jag behöver . . . så är det tro . . . det slags tro som får oss att gå ner på våra knän och be till Herren och sedan resa oss och börja arbeta."1 Att ha tro på Kristus betyder att tro på honom, förtrösta på honom, följa honom och lita på honom. Och det betyder att vi välsignas med den frid i sinnet och samvetet som aposteln Paulus talade om när han sade: "Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft" (Fil 4:13). För inte så länge sedan ombads Hjälpföreningens generalpresidentskap att sammanträffa med två journalister från östra Europa som var fängslade av det arbete våra systrar utför i deras land. Vi förklarade att från första början hade denna stora organisation av rättfärdiga kvinnor sökt att inte bara "hjälpa de fattiga utan också frälsa själar".2 När de frågade om vi hjälper kvinnor med "känslomässiga problem", de förklarade att många kvinnor i deras land är modfällda, svarade vi att i Hjälpföreningen studerar vi evangeliet, och evangeliet lär oss hur vi kan vara lyckliga även när livet är hårt. En reporter sade klentroget: "Är det möjligt? Är det möjligt att vara lycklig när livet är hårt?" Hennes fråga smärtade mig, för jag förstod att hon inte visste vart hon skulle vända sig för att få frid. Är det möjligt att vara lycklig när livet är hårt? Kan man känna frid mitt i osäkerheten och hopp mitt i människoföraktet? Är det möjligt att ändra sig, att skaka av sig gamla vanor och förnya sig? Är det möjligt att leva redbart och rent i en värld som inte längre värdesätter de dygder som utmärker Guds efterföljare? Ja. Svaret är ja därför att Jesus Kristus och hans försoning garanterar att vi inte behöver bära jordelivets bördor ensamma. Det finns ingenting som denna förvirrade värld behöver mer, ingenting som ger en större känsla av välbefinnande, ingenting som har större makt att stärka äktenskap och familjer än Jesu Kristi evangelium. President Howard W Hunter sade att "allt som Jesus lägger sina händer på lever. Om Jesus lägger sina händer på ett äktenskap, så lever det. Om han tillåts lägga sina händer på familjen, så lever den."3 Frälsaren gör för var och en av oss vad han har lovat att göra ­ om vi har tro på honom och tar emot hans gåva. Under årens lopp har jag, precis som ni, fått erfara påfrestningar och besvikelser som skulle krossat mig om jag inte kunnat hämta styrka och visdom ur en källa som var långt större än min egen. Han har aldrig glömt eller övergett mig, och jag har kommit till insikt om att Jesus är Kristus och att detta är hans kyrka. Jag instämmer i Ammons ord: "Se, vem kan prisa Herren för mycket? Ja, vem kan säga för mycket om hans stora makt, om hans barmhärtighet . . . ? Se, . . . jag kan ej uttrycka, som jag önskar, det allra minsta av vad jag känner" (Alma 26:16). I skymningen av denna fullhetens tidshushållning, när Lucifer arbetar på övertid för att äventyra vår resa hem och skilja oss från Frälsarens försoningsmakt, vittnar jag, att det enda svaret för oss alla är Jesus Kristus. Må vi på nytt besluta oss för att söka efter denne Jesus som profeterna har vittnat om. Må vi förena oss med honom, hämta rikligt av den oförlikneliga kraften i hans försoning och stå upp som Guds söner och döttrar och skaka av oss världen. Till dem som "vill hava honom till sin Gud" (1 Nephi 17:40), har Herren gett ett härligt löfte: "Jag skall gå framför eder. Jag skall vara på eder högra sida och på eder vänstra, och min Ande skall vara i edra hjärtan och mina änglar runt omkring eder för att understödja eder" (L&F 84:88). Jesus Kristus är vår enda chans. Han visar oss vägen därför att han är vägen, om detta vittnar jag i Jesu Kristi namn, amen. SLUTNOTER 1. Teachings of Gordon B. Hinckley (1997), s 186. 2. Relief Society Minutebook, 9 jun 1842. 3. Conference Report, okt 1979, s 93.