Äldste David B Haight
i de tolv apostlarnas kvorum
Låt mig bara påminna er alla om det stora behov vi har . . . av missionärspar . . . Om ni är pensionerade och undrar vad ni ska göra med de åren, så finns det en hel värld av spänning därute.
Mina kära bröder och systrar, vilken underbar dag. Vilken underbar dag detta är, vilken underbar tid att leva, och vilken underbar tid att vara medlem i kyrkan.
Även om mina ögon inte ser så bra som förr, så finner jag att min inre syn förbättras med åren så att jag ser helheten allt tydligare allteftersom tiden går. Jag ser på Ruby som sitter där borta, Gud välsigne henne. I år firar vi vår 69:e bröllopsdag. Och denna dag fylls mitt hjärta med tacksamhet för de välsignelser som jag har fått och för inflytandet kyrkan haft på mig och mitt liv, med Ruby vid min sida, och för de söner vi fostrat, Bruce och Robert, och vår dotter Karen och deras familjer. Jag kan också för min inre syn just nu, se barnbarns barn framför teven, inte bara här i Utah utan också i Kalifornien, Texas och North Carolina och Boston. Och de säger troligen: "Den där gamle mannen där uppe är farfar. Han ser liksom gammal ut, eller hur? Men han är vår farfar." Och till alla dessa uttrycker jag min kärlek och tacksamhet.
Vartefter jag blivit äldre och ser på världen och på det liv jag levt, känner jag att det är kärleken och tjänandet vi ger som är den stora belöningen.
På ett uppdrag för en del år sedan, mot slutet av en flygresa, kom flygvärdinnan fram och frågade vad vi ville ha att dricka. Jag svarade att jag ville ha en 7-Up eller någon citrondricka.
När hon kom tillbaka och räckte mig glaset, lade hon märke till min slipsnål. Och på slipsnålen, som jag har här i handen, vi använde sådana i skotska missionen för många år sedan finns engelska kungahusets vapen. Men mitt i vapnet hade vi graverat in templet i London. Så på min slipsnål finns templet med kungavapnet omkring. När värdinnan gav mig min 7-Up, sade hon: "Oj, det var en ovanlig slipsnål. Vad är det på den?
Och jag sade: "Det är ett tempel."
Och den unga damen sade: "Ett tempel? Vad för slags tempel?"
Och jag sade: "Ett Herrens tempel."
Och hon sade: "Vadå?"
Och jag sade: "Det är ett Herrens tempel."
Och jag såg att hon var lite intresserad, och hon sade: "Vilken kyrka tillhör ni?"
Jag berättade för henne om kyrkan, och jag sade till henne, eftersom jag såg att där fanns ett visst intresse: "Om du ger mig ditt namn och adress, så ska jag se till att några unga män kommer och hälsar på, och de kommer att berätta för dig allt om det här templet och om våra tempel."
Hon såg på mig en smula underligt och gick sin väg. Efter några ögonblick kom hon tillbaks och räckte mig en liten papperslapp med sitt namn, Penny Harryman och en adress i Los Angeles.
Jag ringde missionspresidenten och sade, som vi alltid gör: "Skicka två av dina bästa. Jag vill att ni går och talar med den här unga damen." För jag hade ju sagt till henne: "Jag ska se till att några unga män kommer och hälsar på, och om du gör det de ber dig göra och lyssnar till dem, så lovar jag dig att du får den största välsignelsen som du kan få i ditt liv."
Lite över ett år senare kom det ett telefonsamtal till mitt kontor en dag, och en flickröst sade: "Jag heter Penny Harryman. Minns du mig?"
Och jag sade: "Visst gör jag det."
Hon sade: "Kan du ordna så att du viger min fästman och mig i templet i Salt Lake City, om vi kan komma överens om en tid?"
Jag svarade: "Naturligtvis vill jag göra det."
Och medan jag beseglade denna unga dam till denne unge man som hon hade mött under den här tiden, fick jag reda på att hennes mor gick runt tempelkvarteret i Salt Lake City och undrade vad vi gjorde med hennes dotter i templet, för hon fick ju inte komma in dit.
Alltefter tiden går, är det den kärlek vi ger och det tjänande vi utför som blir så viktiga i våra liv.
Vi känner alla till de tillfällen då Frälsaren visade sig efter sin uppståndelse ett var då han träffade Petrus och fiskarna på stranden till Galileiska sjön. Det var tydligen mycket tidigt på morgonen, och han ropade och frågade dem om fisket gick bra. De sade nej, och han bad dem att kasta ut näten på andra sidan. Och enligt den uppteckning där Johannes så vackert beskriver det, drog de in näten, och där var massor av fisk.
Frälsaren var där. Där fanns en eld, enligt Johannes berättelse, och de åt fisk och honungskaka eller bröd. Och vid det tillfället sade Frälsaren till Petrus: "Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?"
Petrus sade sedan han sagt att Frälsaren visste allt "du vet att jag har dig kär". Och Frälsaren sade till Petrus: "För mina lamm på bete" (v 15).
Så en andra gång sade Frälsaren till Petrus: "Älskar du mig?" Och Petrus var ledsen för att Frälsaren frågat honom en andra gång, och Frälsaren sade: "Var en herde för mina får" (v 16).
Så för tredje gången frågade han honom: "Har du mig kär? . . . För mina får på bete" (v 17).
Vad gör vi? I försöken att visa för Frälsaren denna dag, som är så dyrbar för oss alla, när vi firar, predikar och undervisar om uppståndelsen och om att Frälsaren bröt dödens band, vad gör vi och hur visar vi Frälsaren den kärlek vi har till honom? Bör det inte vara genom vår lydnad och genom vårt tjänande och det vi gör med den tid vi har?
Jag fick ett intressant brev häromdagen från en stavspresident nere i området Phoenix, Arizona. Han frågade om jag kunde ordna så att jag kom dit någon gång, så skulle han ordna en brasafton. Han ville att jag skulle tala till "flyttfåglarna". Han påpekade att hundratals människor, "flyttfåglar", flyger till Arizona på vintern från olika delar av Förenta staterna för att slå sig ner där under vintermånaderna. Och han sade: "De är pensionerade nu, underbara människor, väl kvalificerade. De kommer och är nu i församlingarna här." Om man är en "flyttfågel", vet ni, kan man tillbringa en del av tiden i Arizona och en del av tiden någon annanstans, så man är liksom fri att göra just det man vill göra.
Låt mig bara påminna er alla om det stora behov vi har ute i världen, där verket nu går framåt, av missionärspar som kan hjälpa till att stärka grenarna och stavarna i hela världen, när vi för in allt fler människor i kyrkan.
Ni har väl hört mycket av berättelsen om det som hände i Mongoliet när Ken Beesley var där och hjälpte de styrande inrätta en institution för högre undervisning och undervisade dem om studieplaner och administration. Och när han gjorde det, öppnade han dörren för kyrkan.
Ni har troligen också hört talas om president Gary Cox och hans hustru, syster Joyce Cox, som kallades att fara dit som missionärer och sedan som missionspresidentpar, och om det underbara tjänande de utförde.
Och sedan kom dr John Bennett och hans hustru Carolyn, som hade verkat i Mongoliet och som berättade om när de trodde de skulle bli kallade till Kanarieöarna, eftersom någon där hade bjudit in dem att komma, men när deras missionskallelse kom var det till Mongoliet. De blev förbluffade. Jag läste en del av deras kommentarer senare, om vad som hade hänt dem där i Mongoliet, alla de liv som de påverkade och det tjänande de utfört. Och trots att en bror hade dött därhemma och barn hade gift sig och haft mottagningar, så sade de: "Vi lyckades hålla kontakt med dem via telefon medan allt det där pågick."
Tänk på det som hänt i Mongoliet nu, när vi har ungefär 1300 medlemmar och nio grenar.
Jag tänker också på broder Ken Woolstenhulme och hans hustru, syster Karren Woolstenhulme, från Oakley, Utah, som ville fara till någon plats där det hände saker, och de sändes till Perth, Australien. De är nu i en liten gren över 45 mil norr om Perth, i ett område där de skriver och berättar om glädjen som kommit in i deras liv då de ser och är med om kyrkans utveckling i den delen av världen.
Om ni är pensionerade och undrar vad ni ska göra med de åren, så finns det en hel värld av spänning därute. Jag tänker på Talmage Nielsen här i Salt Lake City, en pensionerad läkare och hans hustru som verkade som missionärer i både Sydamerika och i Frankfurt och hjälpte oss där med medicinska problem liksom han gjorde i Ryssland. Efter att ha varit hemma länge nog för att kyssa sina barnbarn hej och adjö, kallades de sedan att verka på Hawaii, där han förestod besökscentret. Jag känner till glädjen, upplevelserna och välsignelserna de fått medan de tillsammans verkat i dessa tre missionskallelser.
När jag talade med honom nyligen, sade jag: "Vad ska du nu göra med resten av ditt liv?"
Och han sade: "Tja, jag är 72."
Och jag sade: "Är du 72? Då leder jag med 20 år! Och när jag tänker på vad som hänt mig under de senaste 20 åren, Talmage, tänk vad du fortfarande kan uträtta ute i världen."
Jag ger er mitt vittnesbörd och betygar att evangeliet är sant, att Gud lever, att han är vår Fader och att han på något förunderligt sätt når våra hjärtan och samveten när det gäller sanningen i detta verk. Vi känner detta, och vi känner hans kärlek och hans barmhärtighet mot oss alla.
Må vi efterleva evangeliets principer. Må vi använda vår tid effektivt, all den tid vi har, ber jag ödmjukt och ger er min kärlek och mitt vittnesbörd om sanningen i detta verk, i vår Herres och Frälsares, Jesu Kristi namn, amen.
Previous
