Ingen talar illa om dig i vårt hem Äldste Cree-L Kofford i de sjuttios kvorum Det finns de ibland oss som fasar vid tanken på att stjäla någons pengar eller ägodelar, men som inte skulle dra sig för att stjäla en annan persons goda namn eller rykte. Jag undrar om ni har någon aning om hur lätt det är att älska er, och hur mycket jag älskar er. Strax innan denna session började, fick vi besök av några av våra barnbarn på vårt hotellrum. De hade uppenbarligen talat om äldste Marlin Jensens tal i morse. En av dem sade: "Är du rädd, farfar?" Jag ljög och sade: "Inte så värst." En annan sade: "Oroa dig inte, farfar, om du gör bort dig, så älskar vi dig i alla fall." Men sedan återvände vi till verkligheten när någon tillade: "Men farfar, det vore väldigt genant." Så jag ska verkligen försöka att inte göra bort mig. Den 26 juni 1858 inledde vad jag tror var den tidens största yrkesarmé i Förenta staternas historia sitt planerade intåg i Saltsjödalen. De hade kommit för att kuva ett obefintligt uppror. Nästan alla som är något bekanta med kyrkans historia kan berätta, att de marscherade relativt tysta bara några meter från den plats där denna byggnad nu står, genom en stad som en författare beskrev som "övergiven" och slog läger ett stycke västerut. Det som sedan hände är långt ifrån lika känt. Så småningom drog armén söderut, sex och en halv mil från Salt Lake City, till Fairfield, ett litet bondesamhälle i Cedar Valley, där det beräknas ha bott knappt 200 personer. Deras andlige ledare på orten var John Carson, min morfars far. Tänk er hur denna lilla församling måste ha känt sig. Vad skulle ni själva tycka om att vakna en morgon och finna att flera tusen soldater med över 3 000 vagnar, 10 000 oxar och 12 000 åsnor hade flyttat in i er församling? Det blev ögonblickligen svårigheter. Från vår muntliga släkthistoria, som har all den romantisering och bristande noggrannhet som hör ihop med sådana historier, lär vi att biskop Carson blev allvarligt bekymrad över de människors välfärd som han presiderade över. Alla de svårigheter som var förknippade med militära läger på den tiden, kom över Fairfield nästan över en natt. För att skydda församlingsmedlemmarna så mycket som möjligt träffade biskop Carson fortets befälhavare, som ofta åt middag på hans hotell och som han utvecklat en god relation till, grundad på ömsesidig respekt. De två ledarna överblickade situationen och kom sedan överens om att dra en gränslinje på marken. Ingen militär personal skulle gå in i det civila samhället utan särskilt godkännande från sina överordnade. Inga medlemmar i församlingen skulle korsa linjen och gå in i fortet utan särskilt godkännande från biskop Carson. Strecket på marken representerade en outtalad order: "Du får inte överträda den här gränsen." När vi var barn hade ett streck på marken en speciell betydelse. Närhelst pojkårens temperament orsakade motsättningar krävde den tidens bästa lösning att en gränslinje drogs. Motståndarna stod på var sin sida om linjen och försökte skrämma varandra så mycket som möjligt. Någon kunde säga: "Kliver du över strecket blir det synd om dig", fast de brukade inte säga det med sådana belevade ord. I sådana stunder lärde jag mig det stora värdet av en gränslinje. Under åren som följde har jag mer och mer förstått att symboliska gränslinjer har dragits av en kärleksfull himmelsk Fader som försöker skydda oss från Satans armé. Även om var och en av oss kanske har dussintals gränslinjer på marken i vårt liv idag, vill jag tala om en av dem. Den gräns som lyder: Tala inte illa om någon i ditt hem. Under de första åren av min verksamhet som generalauktoritet hade jag förmånen att vara tillsammans med äldste Marion D Hanks vid ett tillfälle då han återgav följande berättelse. Jag använder den här med hans tillåtelse: Oscar Kirkham var en av de stora männen i kyrkan och en av kyrkans mest respekterade scouter. Han verkade i de sjuttios första råd och var en imponerande person varhelst han befann sig. På möten brukade han ofta be om förmånen att få säga något personligt, och när tillfället sedan gavs började han säga något gott om någon. Strax före sin död höll han ett kort tal vid Brigham Young-universitetet över ämnet "säg något gott". På morgonen den dag äldste Kirkham dog hade äldste Hanks blivit bjuden hem till familjen Kirkham. Där fick han ta emot en liten, billig anteckningsbok som äldste Kirkham fört sina anteckningar i. Hans två sista noteringar var: "Säg något gott" och "Ingen talar illa om dig i vårt hem" (se Marion D Hanks, förord till Say the Good Word, av Oscar A Kirkham [1958], s 4). Vilken välsignelse skulle det inte vara om vi alla kunde följa detta råd. Om vart och ett av våra namn verkligen var i tryggt förvar i andras hem. Har ni märkt hur lätt det är att passera gränsen och finna fel hos andra människor? Alltför ofta försöker vi bli urskuldade för precis det slags uppförande som vi fördömer hos andra. Barmhärtighet mot mig, rättvisa mot alla andra, är en alltför vanlig inställning. När vi har att göra med andras namn och rykte har vi att göra med något heligt i Guds ögon. Det finns de ibland oss som fasar vid tanken på att stjäla någons pengar eller ägodelar, men som inte skulle dra sig för att stjäla en annan persons goda namn eller rykte. Det gamla ordspråket: "Döm ingen förrän du gått en mil i hans skor" är ett lika gott råd idag som det var när det först gavs. Som någon har sagt: Det finns så mycket gott hos de värsta bland oss och så mycket dåligt hos de bästa bland oss att det inte tillkommer någon av oss att finna fel hos de andra av oss. (Hazel Felleman, The Best Loved Poems of the American People [1936], s 615) Principen är varken ny eller unik för vår tid. Psaltaren (101:5) i Gamla testamentet innehåller denna allvarliga förmaning från Herren: "Den som i hemlighet förtalar sin nästa, honom vill jag förgöra" (PS 101:5). Jakob, en Herrens tjänare i tidens mitt, upprepade denna eviga sanning när han sade: "Förtala inte varandra, bröder. Den som förtalar en broder eller dömer sin broder förtalar lagen och dömer lagen . . . vem är du som dömer din nästa?" (Jak 4:11­12.) Och i dessa sista dagar förnyade Herren den befallning han länge undervisat om i en uppenbarelse som gavs genom profeten Brigham Young: "Talen icke illa om varandra" (L&F 136:23). Jag tycker det är mycket talande att denna enkla befallning ges bara några verser före Herrens ord om straffet för olydnad: "Varen flitiga till att hålla alla mina bud, att icke domen kommer över eder och eder tro bliver om intet och edra fiender triumfera över eder" (L&F 136:42). Till dem som tvivlar på att denna befallning är viktig skulle jag vilja ställa två enkla frågor: (1) Hur kan ni säga att ni älskar er nästa om ni bakom ryggen på honom försöker förringa hans goda namn och rykte? (2) Hur kan ni säga att ni älskar Gud om ni inte ens kan älska er nästa? Varje halvhjärtat försök att rättfärdiga ett sådant beteende påminner mig starkt om dessa explosiva ord från Frälsaren, som återfinns i Matteus evangelium: "Huggormsyngel, hur skulle ni kunna säga något gott, ni som är onda? . . . Men jag säger er att varje onyttigt ord som människorna yttrar skall de få svara för på domens dag. Efter dina ord skall du frias, och efter dina ord skall du fällas" (Matt 12:34, 36­37). Jag skulle vilja säga några ord till de primärbarn som kanske lyssnar. Jag har försökt lära er mamma och pappa något mycket viktigt, men jag behöver er hjälp. Jag vill göra en överenskommelse med er. Om ni lovar att lyssna mycket noga, så lovar jag att inte tala så länge. Minns ni berättelsen om Bambi, det lilla rådjuret och alla hans vänner i skogen? Om ni gör det minns ni säkert att en av Bambis goda vänner var en kanin som hette Stampe. Stampe var ungefär i er ålder. Han var en trevlig liten kanin, men han hade ett problem. Stampe pratade alltid illa om andra. En dag var Bambi i skogen och skulle lära sig gå, och han ramlade. Stampe kunde inte motstå frestelsen. "Han kan inte gå så bra, eller hur?" vräkte Stampe ur sig. Hans mamma blev mycket ledsen och sade: "Vad sa din pappa till dig i morse?" Stampe tvekade och tittade ner på sina fötter och sade sedan: "Om du inte kan säga nå't gott så säg inget alls." Det är ett gott råd som var och en av oss behöver följa. När ni i fortsättningen hör någon i er familj börja säga något illa om någon annan, vill ni då lova mig att stampa med foten och med hög röst säga: "Om du inte kan säga nå't gott så säg inget alls." Alla kommer att förstå vad ni menar . . . Det här, mamma och pappa, borde göra det lite lättare att leva efter detta bud. Jag ber att Herren ska välsigna var och en av oss så att vi aldrig går över gränslinjen och att vi kan leva så att man kan säga: Ingen talar illa om dig i vårt hem. Denna speciella påskdag vill jag avsluta med att allvarligt försäkra, genom Anden, att Jesus Kristus verkligen är vår Frälsare och vår Förlossare, och att frälsning kommer av och genom hans försoningsoffer och på intet annat sätt. I Jesu Kristi namn, amen.